När de kommer till sommarvistet är deras kåta halvvägs dränkt i vatten. De skyndar sig att rädda hushållsutrustningen och minnessakerna. De är uppenbarligen handlingskraftiga kvinnor som flyhänt ordnar upp allt. Den här sommaren sätter de upp en tältkåta men nästa år år ska de bygga en ny och stadigare torvkåta.

Omväxlande får läsaren följa familjen genom årstidsväxlingarna. Under vintern bor de i den fula byn, där bostäderna är kalla och dragiga. Rávdná ansöker om bygglov för att sätta upp ett hus vars standard är normen för Medelsvensson. Men Fogden nekar bygglov. Lagstiftarna motiverar det diskriminerande beslutet med att samefamiljerna ska upprätthålla kulturarvet, alltså leva som nomader.

Familjerna i byn där Rávdná, Inga och moster Anne bor har hjärtat hos renarna och följer djuren österut på vintern och västerut på sommaren. Sommarsysslorna sker med nedärvd erfarenhet. De fiskar i sjön, reparerar sommarkåtorna, och plockar drivved till matlagningen. Mottot är att ta bara det som behövs för att livnära sig. Livsstilen innefattar mycket frihet men också hårt arbete i samband med renhjordarnas vandringar.

Det är tungt att följa trion under de kommande årtiondena. Bolaget är statsägt, och talar aldrig direkt med de familjer som inte har som tradition att protestera. Sjöpärlorna som ligger intill sommarvistet däms upp i flera omgångar och sjön blir allt större. Till slut börjar det gå vågor på vattnet och stränderna har tagits över av de vassa stenarna och leran. En torr dag är vinden stark och allt dammar.

Det blåste i tre dagar, samma storm som kom varje år och som tilltog för varje dag men nu var den brunare än någonsin. För varje dämning hade vinden blivit tjockare. Det tycktes som att vinden tog ut sig ännu mer när den hade fått en stor sjö att skulptera, och sjön den fräste tillbaka. Det blåste jordig sand från backarna som sjön hade tuggat fram. När inget längre växte för att skydda kunde vinden ta marken och det rykte om backarna som om de brann. (sid 182)

Labba skriver i en klar prosa om familjer som betalat ett högt pris under 1900-talet. Det är ingenjörerna som byggt Sverige – strömmen har kommit från vattenregleringen i norr, och industrierna har tillverkat exportprodukter. Jag hör min pappas röst: ”Alla de norrländska älvarna borde byggas ut, de är en fantastisk tillgång!” Men här berättas de överkördas historia. Han som på 1960-talet arbetade i verkstaden på turbinfabriken får allt låta bli att avbryta den som har ordet den här gången.

Labba porträtterar de tre kvinnorna med olika temperament och skildrar bygemenskapen med inslag av misstro och avundsjuka. Med de här nyanserna och baksidorna ökar trovärdigheten i skildringen i stället för att det förflutna formas till en rosafluffig dröm som gått förlorad.

De samiska orden som saknar förklarande fotnot eller ordlista i slutet av boken har en fin klang. Här finns fraser och det framgår av sammanhanget att exempelvis ”buorre idit” betyder god morgon. Att andra ord är svordomar är en slutsats jag drar av de situationer när Rávdná fräser dem. Att få umgås med så hängivna och djupa personer är en ynnest – även om jag inte kan ordens semantiska betydelse. Labbas bilder av längtan till landskapet gör också intryck. Bland annat när hon illustrerar hur jojken hör ihop med unika platser, som kan vara en vy över fjällen eller älven. Det är som att bröstet och strupen måste släppa ut den ropande melodin. En sån förklaring har aldrig nått mig förut. Sång, natur, kropp tycks vara tätt sammanvävda och bidrar till känslan av att födas på nytt.

Similar Posts:

• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Årets Augustprisvinnare
• Svaghet och styrka i oss alla
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Jodå, visst finns det snö och visst finns det snö

Uppföljaren Mödramärg har alltså en hel del att leva upp till, skulle man kunna säga. Tina Harnesk stannar i den värld hon väl känner till och det är ett klokt beslut, för även jag som läsare känner mig direkt hemma i trakterna. Det är en trygghet som läsare att kunna lita på att författaren vet vad hon håller på med.

I Mödramärg vänder bibliotekarien Majalis hem till Vuojat efter närmare två decennier på Irland. Hennes föräldrar är döda och hon bär ett barn i magen som den blivande fadern i Dublin inte vet om. Det hade varit ett lämpligt tillfälle att göra upp med föräldrarna om hur ett rimligt föräldraskap ser ut, om det inte hade varit för att de var just döda.

Å ena sidan närmast helgonförklarar Majalis sin far Allan men har å andra sidan aldrig förlåtit sin mor Maud för hur hon valde att vara mor. Majalis har många åsikter om Mauds tillkortakommanden och hennes ilska var så stor att hon under åren i Irland aldrig var hemma och hälsade på sin mor som var ensam kvar efter faderns död. Men när Majalis boar inför sitt barns ankomst, hittar hon Mauds gamla dagböcker och börjar motvilligt att läsa, då får hon sig den ena tankeställaren efter den andra. Och i takt med att hennes egen mage växer, omprövar hon de sanningar om sina föräldrar som hon burit med sig genom livet.

De två grannarna, moderns kusin Stigga och den nyinflyttade skåningen Torsten, hade ett nära förhållande till Maud och sörjer henne djupt, var och en på sitt sätt. I början är Majalis extremt irriterad på deras bild av Maud som inte alls stämmer överens med hennes egen. Men efter ett tag börjar hon förstå vad det är de vill säga henne.

Tillsammans med Stigga och Torsten försöker Majalis stoppa exploateringen av deras trakt. I berget de bor på finns nämligen rika fyndigheter av uran som företaget Brising AB planerar att sätta tänderna i.

Romanen rymmer även parallellhistorien om Nienna som är en urmoder för Majalis släkt på mödernet och det är i hennes generation som förbannelsen sätter sig. Förbannelsen som innebär att man i släkten är dömd att förlora den man älskar. Nienna levde för 400 år sedan och redan då försökte hon stoppa exploateringen av de samiska markerna. Hon tar jobb som tolk på silverbruket och gör vad hon kan för att hindra brukspatronen och hans följe att slakta det heliga berget för att komma åt silvret.

Jag förstår varför Tina Harnesk har valt att ha med Nienna och silvergruvan, men personligen tycker jag att berättelsen om Majalis och hennes familj i nutid är intressant nog för att bära upp hela romanen. Tina Harnesk skriver oss inte på näsan varför Maud gjorde som hon gjorde, utan vi får upptäcka det i samma takt som Majalis. Niennas del av romanen ger ytterligare en dimension av moderskap och visar samtidigt att exploatering av Lapplands skatter och diskrimineringen av folk med samiskt ursprung inte är några nya påfund.

Tina Harnesk har ett speciellt sätt att skriva som jag känner igen från hennes första roman. Hon får mig att skratta och när jag har sänkt garden, kommer det sorgliga åt mig på ett sätt som faktiskt är ganska sällsynt i litteraturen.

Vill du le, skratta och bli varm i hjärtat samtidigt som du blir berörd och tvingas torka en tår eller två ur ögonvrån? Då är det här din bok!

Tips från min blogg:
Recension Folk som sår i snö https://punktslut.blog/2023/05/30/tina-harnesk-folk-som-sar-i-sno/

Intervju Tina Harnesk https://punktslut.blog/2023/06/08/nu-har-jag-hittat-min-berattarrost/

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Dimridåer och demens
• Det gråa är inte utan liv
• Moderskap i Norge
• Svaghet och styrka i oss alla

Kajs mamma har precis gått bort, och med henne möjligheten att få svar på många av de frågor som följt honom genom livet. Vem är han egentligen? Var hör han hemma? Varför blir modern så ledsen så fort Kajs barndom kommer på tal? Varför finns det inga bilder från hans första år? Till råga på allt ska han precis flytta. Han lastar in sin del av bodelningen som modern förberett och ger sig av norrut, till Mimmi och huset de nu ska bo i. I grannskapet finns allt från trevliga grannar, snöskotrar till maskrosbarn som oinbjudna stövlar in med skorna på.

Tina Harnesks persongalleri är fantastiskt. Perspektivet varierar mellan flera olika personer, men vi får framför allt följa med två olika par, Máriddja och Biera samt Kaj och Mimmi. Det är något befriande med en berättelse där kärleksrelationerna inte är det huvudsakliga temat, båda par är lugna, stabila och fina. Det finns nog med andra relationer att utforska, relationerna som varit och de som aldrig blev.

Folk som sår i snö är något så unikt som en smärtsam släktberättelse som är riktigt rolig. Jag både frustar av skratt och gråter. Det är en berättelse om det förtryck svenskarna och den svenska nationalstaten har utsatt samerna för genom historien, om de spår som förtrycket lämnar än idag. Och inte att förglömma, det förtryck som pågår än idag. Lina Harnesk visar på ett smärtsamt och knivskarpt sätt hur traumat av tvångsförflyttningarna nästlat sig in i varje vrå av människors liv.

Kan Norrbotten ge Kaj de svar han så länge letat efter, eller finns de gömda i lådorna som hans mor så omsorgsfullt packat ihop åt honom innan sin död?
Och vad händer egentligen om man kallar något vid sitt rätt namn?

Similar Posts:

• Mygg, kärlek och vemod
• På jakt efter samiskheten
• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Moderskap i norr
• Historisk roman som vill mycket

Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp den nya kyrkan. Hon har också ett annat ärende av mycket personlig natur.

Inkeris nutidsplan (1947–1950) varvas med sidor ur en dagbok från år 1944 av den finske soldaten och tolken Väinö Remes. Han skildrar dagar i ett läger som de tyska nazisterna har uppfört för krigsfångar från det krigshärjade Europa. Grymheterna är av samma slag som skildrats av Katja Kettu i Barnmorskan. Väinö har inte fått förklarat för sig hur den stora bilden ser ut och måste likt andra soldater följa order.

Dagbokssidorna har sin speciella roll förutom att de vittnar om grymhet som krig och fångenskap medför. Allteftersom blir det också tydligt hur överlevnaden i lägret hänger på att få se Saara. Inte bara se. Stark kroppslig kärlek med alla safter, dofter och ljus kläs i ord. Omständigheter gör också att läsaren får ta del av kärlekens baksida: svartsjukan, besattheten.

Samarbetet mellan den finska och den tyska militärmakten handlar om så mycket mer än att skydda sig mot Sovjetunionen. Den högtstående ariska rasens egenskaper överträffar allt, och att låta sig förblindas av systematiserade rasstudier sker automatiskt. Det var så på den tiden, som någon uttrycker sig i romanen.

Såklart vet vi att synsättet inte försvann efter världskrigets slut, vilket Inkeri upptäcker en arbetsdag. Hon har fått jobb som bildlärare på internatet där samebarnen bor under skolterminerna. Oron har spridit sig bland eleverna från samiska familjer. De blir avfotograferade av finska statliga vetenskapsmän.

Spår av maktutövning märks i individernas omedvetna skryt och stolthet, vilket tonåringen Bigga-Marja registrerar. Ingen undgick hennes ögon 1944 och den som vill dölja sin egentliga identitet tittar lite skyggt på henne när året är 1950.

Denna plats i nordligaste Finland var så utsatt att ord inte räcker till för att beskriva skeendet som följde av militärmakternas beslut. Sanningen kommer mycket nära, särskilt i skildringen av hur människan kan vara både skyldig och utan skuld.

Inför denna fond av död och förödelse borde livet rinna ut i intigheten. Men det fortsätter att strömma i hjärta och nerver. För att det inte kan något annat?

Med Marjut Hökfelt kan läsaren känna sig trygg med den svenska översättningen. Här finns en lyhördhet och följsamhet till Rautiainens prosa som gör intryck på mig. Speciellt glad blev jag över hennes tolkning av det finska ordet för höstlövens färgprakt. Ruska = lövbrand.

Jag uppskattar också att intrigen inte pumpats upp av det personliga ärendet som Inkeri har. Författaren har ett alldeles särskilt sätt att ställa personerna intill varandra och hon har låtit de slentrianmässiga thrillergreppen vara kvar i förrådet. En egen person blir också byn med sin flerspråkighet och återuppbyggaranda. Helsingfors och världen där så många äventyr utspelar sig är inte mer värd än den finska fjällbygden.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• En överlevande överstinnas historia
• Lågmält dramatiskt
• Jag tänker på Reijo
• Krigsbarn i Småland

Vi väntar tills hon kommer, om det så dröjer till morgonfåglarna vaknat, om så ögonlocken svällt igen av myggbett. Medan vi sitter här känner jag längtan växa inom mig själv efter någon som jag bara sett på avstånd. Tillsammans med lillpojken växer byn, fjällen, han, jag och storasyster lika fort åt precis alla håll.

Ovanjorden är vemodig och drömsk, längtande, ett liv där det inte finns några rätta svar, ingen självklar väg att gå. Det är både väldigt enkelt att beskriva handlingen i boken, och helt omöjligt. Handlingen är inte det viktiga, utan språket, och känslorna de frammanar. Ovanjorden är ingen lustfylld läsning, och många gånger är det ganska oklart vad som faktiskt händer, och vad som är i Oskars huvud. Trots all smärta är detta en av de bästa böckerna jag läst i år.

Sitter du här och blir kär i mig?
Handlöst.

Ovanjorden är en berättelse om kärlek, att mötas men att ändå inte nå fram till varandra. Det är också en berättelse om vad det koloniala arvet och traumat gjort med människors liv och historia De som bestulits på sitt arv och sin identitet, och de som fått försvara sitt allt med näbbar och klor. De som förstår ett språk de inte borde förstå. Om avståndet och de svårläkta såren som skapats. Det är en berättelse om att vandra på stigar som känns bekanta, fast man inte vet varför ens släktingar tog en dit för länge sen.

Miljöbeskrivningarna är i en klass för sig, det är som att befinna sig på fjället, i skogen, klafsa runt i myren. Det är lerigt, svettigt och äckligt, och trots allt detta längtar jag dit. För att få se platserna med egna ögon. Boken är inte helt enkel att läsa, språket tar ofta omvägar. Berglund lindar inte in det som smärtar, bultar och skaver. Det gör stundtals ont att läsa.

Nájmie står i altandörren och tittar på oss igen. Eija håller ut handen men hon kommer inte. Handen blir hängande i kalla luften, Nájmie i dörren. Klyver, genom att existera, som jag gör, människostora hål i tillvaron.

Berglund tar med läsaren på en oförglömlig resa, bjuder in till det allra innersta. Att bevittna det som aldrig riktigt blir som tänkt, trots allt. Berättelsen är som en skör tråd, så skör att jag är rädd att den ska brista om jag lägger bort boken innan alla ord är lästa.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Människorna vid vattnet
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Om gränser och hur vi upprätthåller dem

Jag har funderat på alla böcker jag vill göra, och inser att det är mycket möjligt att jag hinner dö innan jag hunnit klart. Så det är väl bäst att börja på den viktigaste nu, innan jag ångrar mig.

Mats Jonsson genomför den stora och svåra uppgift som han tagit sig an mycket grundligt. Om detta vittnar 340, tätt tecknade och inte minst tätt textade sidor. I hans serieroman När vi var samer varvas kortare sammanfattningar av viktiga skeenden i samernas historia med lite längre berättelser, där personer ur Mats Jonssons eget släktträd används som karaktärer för att gestalta samernas levnadsvillkor under den aktuella perioden.

På det här sättet leder han läsaren från forskningsrönen om de äldsta bosättningarna som hittats i norr, som sägs vara 10 600 år gamla, till vår egen samtid. (Aarevaara, som byn heter där fynden gjordes, ligger för övrigt granne med min egen hemby Kihlangi.) Här finns mycket att lära om hur den svenska staten, ofta med benäget bistånd av kyrkan, på olika sätt har plågat det samiska folket. Mats Jonsson tecknar så att även den mest inkrökte svensk kan förstå något om hur samer har haft det de senaste århundradena. Han tecknar girigheten som ligger till grund för den misslyckade silverbrytningen i Nasafjäll, aggressiviteten bakom kristnandet av samer och försöken att utplåna den samiska religionen, och inte minst de senaste två hundra åren av paternalistisk kulturhierarkisk rasism som föder fram det rasbiologiska monstret med skallmätningar, gravplundringar, stöld av lappskattelanden och mycket, mycket mer.

Men Mats Jonsson beskriver också hur samernas relativa självständighet gentemot den svenska staten ändå varade rätt länge, eller i alla fall lika länge som de pälsverk som samerna tillhandahöll var värdefulla för handeln med resten av Europa. Trots att samerna under vissa perioder beskattades av tre olika länder så hade de ett stort mått av frihet jämfört med övriga medborgare. Och från den svenska statens sida var man länge mån om att inte behandla samerna allt för illa av rädsla för att de då skulle flytta till Norge.

Parallellt med det historiska berättandet skildrar Mats Jonsson också hur hans undersökning påverkar honom och hans närmaste omgivning. Han tecknar sin besvikelse när han upptäcker att hans släkt inte är fjällsamer, bara skogssamer. ”Var är den exotiska romantiken i det?” I en annan bildruta citerar han psykoanalytikern Nicolas Abraham:

Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter, skapat i vårt inre.

Mats Jonssons jakt efter den förlorade samiskheten och en bortglömd historieskrivning, är perfekt läsning i vår rotlösa tid. Många av oss som, helt eller delvis, mist kontakten med vårt ursprung (oavsett om det är samiskt, finskt eller något helt annat) kan känna igen oss i huvudpersonens tvivel, uppgivenhet, ilska och skam. Och kanske också i den inövade instinkten att hålla mörkret på armlängds avstånd.

Däremot är det inte alltid lätt att hålla ordning på de olika perspektiven, hänga med i de kronologiska hoppen eller bena ut namnen och släktrelationer som vindlar sig fram genom seklerna. Jag saknar karaktärsförteckningarna som ofta förekommer i ryska romaner. Rätt ofta tar också texten över på bekostnad av bilden. En förståelig och kanske också nödvändig prioritering med tanke på allt som Mats Jonsson vill säga, men synd om man som jag uppskattar hans mer grafiskt generösa bildrutor.

När hundratals år av händelser och människoöden komprimeras för att få plats i en enda bok så måste historiska skeenden också förenklas. Jag reagerar bland annat över att Lars Levi Laestadius gärning enbart beskrivs i negativa termer. Visst medverkade han till att samiska gravar skändades i rasbiologins namn men hans bidrag till historien som botaniker, författare och predikant går inte att avfärda så lättvindigt. Men någonstans måste man börja. Och jag hoppas att När vi var samer kan bli den inkörsport som svenska folket så väl behöver för att tillgodogöra sig fler berättelser om det samiska folkets historia och erfarenheter.

Läs När vi var samer med dina lite äldre barn, eller ge bort den i julklapp till din faster. Mats Jonssons berättelse förtjänar att spridas. Häromdagen blev den dessutom nominerad till Augustpriset, så vad väntar du på?

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Samerna och den svenska staten

För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv.

Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han har börjat utveckla andra känslor för. Ibland känns det till och med som att de där känslorna skulle kunna vara besvarade, fast Erik ju har flickvän. Och vem har hört talas om homosexuella renskötare?

Inte behöver man precis vara same för att känna igen sig i det lilla konservativa samhällets slentrianmässiga homofobi – den är tyvärr inte särskilt exotisk – men det är också spännande med den här romanens miljö, där renskötsel är en lika självklar del av vardagen som skolbussen eller sociala medier.

Samtidigt är det speciellt att söka sin identitet i en grupp med samernas såriga historia. Lite av en slump kommer Ánte över en gammal fotobok med ”rastyper i Norrbotten” av en Harald Lundgren (en av någon anledning lätt förklädd version av rasbiologen Herman Lundborg). I hans torra, rasistiska noteringar om undermåliga samer går det inte heller precis att känna igen sig.

Var det här hans historia? Det kändes inte så. Han kunde inte hitta sig själv i bilderna, såg inga kopplingar. Ville inte vara en del av det – det var ett tungt arv att bära – men samtidigt ville han det ändå. För vem var han annars?

En utomstående. En som inte hörde till.

Men finns det någon möjlighet att höra till, och samtidigt få vara den man är? Måste man inte också då vara ”normal”, en kille som hånglar och ligger med tjejer? Som skaffar flickvän, och så småningom en fru? Som alla kan glädjas åt, istället för att bli märkligt provocerade?

Allra mest är detta kanske ändå en medryckande roman om bubblande, elektrisk förälskelse. Om den första, försiktiga, magiska beröringen, om värkande osäkerhet, om längtan och spirande hopp.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• Samisk fantasy från Skåne
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Kärlek Då och Efteråt
• Jodå, visst finns det snö och visst finns det snö

Att skriva om det samiska ’nuet’ och inte bara historien är politiskt sprängstoff; det handlar om klimat, ekonomi, mänskliga rättigheter. I Bara dra göms en ’vuxnare’ och farligare roman som jag hoppas Laestadius vill skriva.

Man kan ana att det är denna roman som Laestadius velat arbeta fram i Stöld. Den är hennes första roman som tituleras som vuxenlitteratur, även om den (i alla fall i början) följer en nioårig huvudperson. Frågan är om hon lyckas med det Edström efterfrågar.

Som läsare får vi följa Elsa, en nioårig samisk flicka som är uppvuxen i en renskötarfamilj. Vuxenvärldens bekymmer har hittills figurerat någonstans ovanför hennes huvud, men så skidar hon ensam i väg i skogen en dag och blir vittne till att hennes ren Nástegallu blir mördad. Gärningsmannen, som hon känner igen sedan tidigare – som alla i byn vet vem det är, hotar att döda henne om hon berättar för någon om vad hon har sett. Medan tiden sedan går får Elsa allt större insikt i vad det innebär att växa upp som same i ett samhälle som inte ser längre än till deras färgglada dräkter och menar att tjuvslakten av renar ska rubriceras som ”stöld”.

Det är politiskt sprängstoff. Det är en verklighet väl värd att skildra och lyfta fram, den är hemsk, blodig och orättvis och själva grundpremissen för boken är därför otvivelaktigt viktig. Men jag vet inte om jag tycker att Laestadius lyckats förmedla en tillräckligt ”vuxen” och farlig roman för att göra ämnet helt rättvisa.

I texten finns till exempel en viss tendens till att utbilda och förklara, vilket gör att jag som läsare känner mig förminskad. Jag förstår intentionen – det finns en vilja att skapa förståelse kring den samiska kulturen och det samiska arvet, men jag hade hellre läst en bok där jag inte blev serverad förklaringar, utan själv skulle vara tvungen att fylla i de kunskapsluckor jag, och troligtvis för många andra, har.

Laestadius tycks också ha fallit i fällan av att vilja sin huvudkaraktär för gott; Elsa är stark, och speciell och uppskattad av alla, och jag förstår att hon kommer få utstå svårigheter men att inget kommer att hända henne som hon inte kommer hämta sig ifrån. Därmed blir det aldrig riktigt så drabbande som det borde vara, kanske för att Elsa inte blir mer än en litterär hjältinna. Det klingar illa med bokens intention om att belysa en verklighet som är ful och rå och som pågår fortfarande, hela tiden ”däruppe i norr någonstans”.

Jag hade velat läsa en bok där Laestadius släpper läsarens hand helt och frånsäger sig ansvaret att bomullsvaddera verkligheten.

Similar Posts:

• Om allt rasar
• Tårar i snön och starkt kaffe
• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• På jakt efter samiskheten
• Samisk fantasy från Skåne

Egentligen är jag lite rädd för tjocka böcker för jag läser så långsamt. Men den här boken tog emot mig med öppna armar, trots omfånget. Och trots alla de knepiga relationerna, trots de slutna karaktärerna, och trots det krypande, mörka hotet som hela tiden lurar mellan raderna.

Det är en fint vävd berättelse med många perspektiv, som börjar på 70-talet och som sedan tar vid arton år senare. Karaktärerna får tid på sig att utvecklas. Det är en balansgång, förstås, för ju mer vi får lära känna dem, desto mer vill vi få veta hur det ska gå för dem sedan, och någon gång måste ju boken ändå sluta. Men där mot slutet så väver Ekman ihop alla trådarna så fint, så jag kan ändå leva med att jag inte får veta alla detaljer om hur det kommer gå för allihop.

Det är fint att några av de karaktärer som jag till en början är lite tveksam till får växa för mig till favoriter mot slutet av boken. Och jag tycker om att alla karaktärerna, även de mest osympatiska, får ha något djupt mänskligt i sig. Ingen är helt platt.

Ekman bryr sig nog om varenda en i persongalleriet på sitt sätt, precis som hon bryr sig om varenda fjälltopp, varenda skogsparti, kalhygge och vattendrag – och varje litet liv som rör sig (eller inte längre rör sig) däri. Precis som den ofta så tillknäppta Birger faktiskt bryr sig om varenda en av sina patienter, på riktigt. Det är bland det finaste jag har läst.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Att fara till en bror
• Historisk roman som vill mycket
• Samtida utmaningar i deckarformat
• Ingen sommar utan nordic noir?

Ja, det beror såklart på en rad olika saker. Som att den svenska skolan, i alla fall så länge jag gick i den, inte tyckte att det var någon viktig kunskap för små svenska medborgare att ha med sig i livet. Och att jag själv är en del av majoritetssamhällets blindhet. Tur då att det finns författare som Mikael Niemi som bestämmer sig för att ta sig an den historieskrivning som vi har alldeles för lite av.

Koka björn är Niemis senaste roman. Den kom ut 2017 och kommer även i engelsk översättning senare i år. Det jag tycker bäst om med boken är att jag får fylla i i alla fall några av mina kunskapsluckor om 1800-talets Norrland. Jag har ju hört talas om Læstadius, men visste inte så mycket om sammanhangen, så det var intressant att får vistas där genom boken. Det som gör den särdeles intressant är att vi i huvudsak får berättelsen berättad genom den i omgivningens ögon obetydlige samiska pojken Jussi.

Det är en hård tid för de flesta men allra mest för en utstött samepojke. Jussi utsätts för både fysisk och psykisk grymhet, men i boken finns även andra starka passager. Till exempel när han efter en synnerligen hemsk misshandel är hemma själv i proststugan och funderar kring det skrivna ordets betydelse. Ja, det är en personlig poetik han formulerar där, som handlar om betydelsen av att ha möjlighet att sätta ord på sin egen historia.

Koka björn är ett ambitiöst romanprojekt som vill greppa om mycket. Dels det historiska, berättat genom fiktiva och fiktionaliserade karaktärer. Tunga teman som samhällsutveckling och spänningar i ett starkt hierarkiskt, patriarkalt och rasistiskt samhälle. Samtidigt är det också en mordgåta som ska lösas, trots den maktfullkomlige och oftast alkoholpåverkade länsmans ovilja. I stället kliver Læstadius fram som en kombination av Carl von Linné och Sherlock Holmes, som med Jussi som sin Dr. Watson löser mysterier med avancerad deduktionsmetod. Boken beskrivs ibland som en slags svensk Rosens namn.

De olika spåren i roman – det historiska, det samhällskritiska, samt deckarspåret – håller tempot uppe, men tyvärr blir alltför många av karaktärerna väl platta. Det blir förenklat när i stort sett alla karaktärer är antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. De känns påhittade. Och allra mest haltande blir det kring de kvinnliga karaktärerna.

Det tenderar också att bli väl spretigt med många olika sidospår. Som roman betraktad hade boken kunnat stramas upp, alla sidospår behöver inte vecklas ut och förklaras, särskilt inte de som vi inte återkommer eller knyter an till igen. Samtidigt tyckte jag väldigt mycket om att jag lär mig så mycket historia från den här tiden och platsen, så jag borde kanske inte klaga på det ändå.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Lågmält dramatiskt
• Tårar i snön och starkt kaffe
• På jakt efter samiskheten