I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Similar Posts:

• Frisinnat feministiska noveller
• Nästan som mästaren
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Mystik som litterär konstruktion
• Arbetarlitteratur för 2000-talet

I Förbannad kanin gräver sig den sydkoreanska författaren Bora Chung in i mänsklighetens allra mörkaste vrår och rotar runt där med till synes obrydd blick. Det är märkligt, äckligt och magiskt: varenda en av de tio novellerna i samlingen existerar i verkligheter som på något sätt skevar. Ibland ligger verkligheten nära vår egen, men med avgörande skillnader: som i ”Momhada”, där en kvinna blir gravid av att äta sina p-piller under för lång tid, eller den avslutande novellen ”Återseende”, där de två huvudkaraktärerna kan se spöken. Andra noveller är ännu längre bort från vår vanliga verklighet, som ”Ärren”, ”Fällan” och ”Härskaren över vind och sand” – här tar Chung helt och fullt klivet in i sagans värld.

Trots denna spännvidd – från rena och skära skräckberättelser, via eftertänksamma reflektioner om mänskliga relationer, till skimrande sagor om monster och kungariken – binds novellerna naturligt ihop av flera gemensamma nämnare. Det märkliga och magiska är ett sådant tema, kroppen – vissa noveller skriker så kallad ”body horror” – ett annat. Ett tredje och mer övergripande tema är den kritik som riktas mot vårt samhälle och människan: hur vi jagar rikedom, ungdom och ära in absurdum och trampar på våra medmänniskor för att nå dit. Genom det fantastiska lyckas Chung visa på det allmänna, men också ge varje berättelse en upplösning som följer sagans lag: alla verkar i slutändan, med några få undantag, få precis vad de förtjänar.

Förbannad kanin är uppfriskande i sin variation och lekfullhet. Chung berättar om dessa märkliga människoöden med både med humor och hänsynslös rättframhet. Bilderna blir bärande och dröjer kvar efter läsningen: räven som blöder guld, vindskeppet som sveper fram i öknen, fostret som består bara av blod – och människan som växer fram i en av huvudpersonernas toalett, helt gjord av bajs. Man blir lika lycklig som äcklad av att läsa.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Skräck när den är som läskigast
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting

Och den unga kvinnan bad:
”Berätta något otäckt för mig, så jag glömmer det andra otäcka!”

Det blir berättelsen om Fenet som rymmer från sin hemstad dagen före den efterlängtade och fasansväckande initieringen som gör en till människa. Hon flyr ut i skogen, finner en vän i ett djur med stora ögon och små, små tassar som precis liknar händer och möter så småningom en rik man från en annan stad, som gnistrar av juveler och välstånd – åtminstone i den finare Ovanstaden. Där är det andra regler som gäller och Fenet gör vad hon kan för att anpassa sig till dem men svårigheterna hopar sig.

I Vánhc är det vackert och väldoftande, så till den grad att lyssnerskan tröttnar, men ändå något hon är utsvulten på, liksom romantik – fast hon värjer sig mot erotik, medan Shahrzad finner ett visst nöje i att dröja just där.

Det är ett berättande med ständiga förhinder. Shahrzad är trött, in i märgen trött efter tusen sinom tusen berättelser. Minnesbrunnarna är djupare än förr, den kroppsliga och själsliga kraften på upphällningen. Och lyssnerskan har önskemål och klagomål, invändningar och åsikter. Det blir ett gnabbande och tjafsande, små konflikter och eftergifter, ursäkter och så småningom också ett samförstånd – och egna berättarförsök från lyssnerskans sida.

Deras dialog är på sätt och vis den verkliga historien, en historia om berättandets och fantasins makt och villkor. Den både bränner till, är rolig och hämtar associationer från allt möjligt men samtidigt känns det som om de ständiga avbrotten blir lite tröttsamma och som om de går ut över sagan. Faktum är, att ju längre det lider, desto mer känns det som om inte bara Shahrzad, utan även Inger Edelfeldt tröttnat på sin saga. Slutet kommer abrupt, för abrupt, tycker jag.

Språket är ålderdomligt och ordvalen speciella, med en blandning av verkliga och påhittade begrepp och namn för företeelser. Den fantastiska berättelsens element tas fram och används, ibland enligt de gängse reglerna ibland snarare tvärt emot dem.

Som läsare kan jag bli lite trött på avbrotten, som sagt, men samtidigt kan jag vila i de båda berättelserna. Jag kan njuta av beskrivningarna av allt utsökt vad gäller såväl naturens vyer som konsten, maten och drycken. Och jag kan le när det anspelas på andra historier, såväl dem som ingår i Tusen och en natt och helt andra, som Bibeln och Lille prinsen. Ja, vad skulle vi vara utan berättande och berättelser?

Similar Posts:

• En lovsång till berättandet
• Magiska berättelser
• Kampen mot järnklon
• Framtidskänslor
• Saga om flickan som blev tyrann

Jag kan avslöja att jag var aningen skeptisk om jag skulle bli golvad igen. Men samtidigt var jag nyfiken på när De tre bockarna Bruse ännu en gång kom ut i en ny version. Vad skulle kunna förnyas? En hel del visar det sig. Det är rätt kaxigt och samtidigt smart att Mac Barnett döpt sin bok till De tre bockarna Bruse, ingen underrubrik eller smart förvrängning. Det går bara ett uppslag innan en anar något stort.

Trollet satt i leran
och skräpet och smutsen.
Han lyssnade.
Han väntade.
Han hoppades att någon skulle gå över bron ovanför hans huvud.

”Jag är ett troll. Jag älskar mat.
Ben och kött, så delikat!
Och lycklig blir jag må ni tro
om ljud jag hör från klöv och klo.”

Den här historien är ifrån trollets perspektiv. Och vi bjuds in till hur otroligt hungrig han är. Hör bara:

Trollet petade ut öronvax med en smutsig
fingernagel.

Det enda han hade ätit på senaste tiden var en
gammal känga och lite gojs han hittat i sin navel.

Han höll faktiskt på att svälta ihjäl.

Visst får en viss sympati? Dessutom pratar trollet på rim. Det är rätt sympatiskt även om han rimmar på hur han tänker sig käka upp några bockar och i vilket recept han ska njuta av dem. Här handlar det om att berättelsen fördjupas, vrids till men samtidigt känns igen. Det jobbas på grundhistorien men illustrationerna bådar om att något är annorlunda. Jon Klassens bilder är halva historien. De jordiga bilderna är milda men samtidigt finns det spännande och lite läskiga detaljer.

Jag njuter av den här boken. Det är så ljuvligt berättat när perspektivet är förskjutet. Dessutom händer det helt oväntade grejer. Så även om en tror hur historien ska gå, och den till stor del följer det, så finns det vinklar & vrår som snurras till. Jag får sympatier för trollet. Att gå runt hungrig är farligt. Så glöm inte mellanmålet kära ni!

Similar Posts:

• Skolstarter och syskonskap
• Livat på playan
• Favorit i repris
• Nyklassiska troll
• Karatebrudar och grodkyssartanter

Jag kände ju igen tomtarna (och trollen!) för jag hade redan sett – och älskat – den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen. Men inte visste jag då att filmen var baserad på en bok. Det kändes magiskt att få kliva in i den där förtrollade världen igen, i en bok som jag inte ens visste fanns eller hade förväntat mig att hitta just där. När jag nu återvänder till boken som vuxen så är det med härlig nostalgi blandad med… ändrade förväntningar (såklart).

Huygen och Poortvliet tar sig till största delen an ämnet tomtar på samma sätt som de tidiga antropologerna på 1800- och tidigt 1900-tal beskrev främmande, exotiska folkslag. En stor del av boken består av beskrivningar av tomtarna och deras liv, från yttre kännetecken och dagliga rutiner till deras relation till djuren.

Som barn läste jag de här beskrivningarna med stort intresse, men tyckte ibland att de ledde till fler nya frågor än svar. Idag tycker jag lika mycket om idén till boken som jag gjorde då, men tycker att texterna hade kunnat vara mer finurliga. Grundtanken är bra, men fokus har lagts för mycket på att skriva många olika infallsvinklar än att göra var och en av dem riktigt intressant och rolig.

Precis som de tidiga antropologerna ser Huygen och Poortvliet den betraktade tomtevärlden och deras liv och kultur alltför mycket utifrån den egna kulturen och de egna förväntningarna. Det är väldigt heteronormativt och beskrivningarna av den manliga tomten breder ut sig sida upp och sida ner, medan den kvinnliga tomten (som per definition är maka till den manliga) får några kortare avsnitt där hushållsarbete och barnuppfostran nämns mer summariskt. Nu kanske en del vill invända att jamen så är det ju när det gäller tomtar, vi kan liksom inte ändra på det nu. Men då vill jag bestämt peka på att de tidiga antropologerna som ofta beskrev kvinnors aktiviteter och roll i samhället som obetydliga, ofta visade sig ha helt fel när senare (ibland till och med kvinnliga!) antropologer studerade samma folk och upptäckte en massa som de tidigare helt hade missat. Det handlar mer om att den som inte tittar och inte frågar inte heller upptäcker. Jag är övertygad om att de kvinnliga tomtarnas liv är minst lika fascinerande och jag ser fram emot att läsa den (ännu outforskade) berättelsen!

Det som i vilket fall som helst lyfter hela boken är Rien Poortvliets underbara illustrationer. Ett annat väldigt trevligt inslag är de avslutande berättelserna om tomtar, tomtesångerna samt ett samtal med en tomte.

Min rekommendation, hellre än att läsa boken från början till slut, är att ha den liggandes framme i juletid, stryk lite på det vackra omslaget, bläddra i boken nu och då, och läs en berättelse i taget. Det gör verkligen ingenting om du inte läser hela boken.

Similar Posts:

• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Meri Kurisumasu!
• Nyklassiska troll

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor

Studenten Zachary Ezra Rawlins råkar hitta en märklig liten volym i en av universitetsbibliotekets hyllor och sedan han börjat läsa den finns det ingen återvändo. Det är en mycket gammal bok men en av historierna den innehåller handlar om honom. Han försöker ta reda på hur det kan komma sig och samtidigt verkar det som om någon mer är ute efter boken. Ledtrådarna han finner för honom till en litterär maskerad i New York och så småningom till ett underjordiskt bibliotek, en labyrint fylld med historier, en veritabel dröm för en läsare – om det inte vore för att dess existens är i fara.

Och så förgrenar de sig, historierna. Rötterna slingrar sig allt djupare, stammen växer sig kraftig och grenarna sträcker sig åt alla håll. Löven vecklar ut sig och söker ljuset, ännu oskrivna blad, inte som pappersarken fyllda av trycksvärta utplacerad i mönster som slumpen inte skulle kunna åstadkomma ens på miljontals försök.

Det är tusen kinesiska askar med nya berättelser som vrider sig kring, går in i och om varandra. Det är berättelsernas makt att besvärja liv och död, arketypernas förmåga att ständigt bära med sig alla tider.

Jag sveps in och sveps med i ett lyckligt rus och känslan av att befinna sig i något oändligt, i händerna på någon vars fantasi saknar gränser. Det är kärleken till litteraturen, den muntligt traderade och den skrivna, som flödar över sidorna, som spinns till ett nät, som gnistrar som diamanter.

Det är så många bilder att det är överväldigande, så detaljerat i beskrivningarna av det visuella att jag, som vanligen ser det jag läser framför mig som en film, nästan helt glömmer bort att jag läser och när jag tillfälligt lämnar boken är det med viss förundran jag betraktar sidorna, mina målade dörrar till en annan värld.

Det är en bok jag (nästan) skulle döda för att ha skrivit. En bok som befäster berättandets suveränitet. En bok att bära med sig i en verklighet där sagorna är alltför få.

Similar Posts:

• Det var en gång Â…
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• En hyllning till folkbiblioteket
• Han har samlat böcker i femtio år
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling

När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev jag exalterad. Jag tycker väldigt mycket om Egerkrans monster och inte minst nordiska mytologiska gestalter, och kombinationen med Lindgrens mörka saga om den onde riddar Kato i sin borg kändes kongenial. Och det är den. Särskilt när illustrationerna får breda ut sig över hela sidor med sina suggestivt mättade färger.

Vad jag önskar är att de fått ta änne mer plats. Ska man anpassa till nya läsare så är mer bildunderstöd en bra väg att gå – och nog hade Egerkrans (eller förlaget, eller vem det nu är som bestämmer) kunnat våga sig på lite mer egna tolkningar av berättelsen? Här finns detta framför allt i en bild, som slår mig. Det är när fosterbarnet Bosse förs bort från sin bänk i Tegnérlunden, för att bli kungasonen Mio i Landet i Fjärran. Han har räddat en ande ur en flaska, och anden som för honom med sig ovan molnen ser i Egerkrans tolkning minst sagt ut som en ängel.

Bilden knyter an till en tolkning – Lina nämner den i sin recension av en tidigare utgåva – som närmar Mio, min Mio till Bröderna Lejonhjärta och sagolandet där – ett slags himmelrike dit man kommer efter döden. Dör Bosse, precis som Jonatan och Skorpan? Men vad är det i så fall för himmelrike de kommer till, där ondskan och kampen mot den spelar en så central roll? Är det någon sorts skärseld?

Ja, så där kan man ju hålla på och tolka. Men man kan lika gärna strunta i det, och bara njuta av sagan om man känner för det. Mio, min Mio är närmast en grundkurs i sagoberättande, med sina poetiska upprepningar och klassiska sagoelement. Här finns bortrövade barn, goda föräldrar, modiga vänner, förtrollningar, magiska föremål, hjälpsamma främlingar och inte minst hjälpsam natur. Naturskildringen är faktiskt något som ger berättelsen en särskild skärpa i nutiden, tänker jag. Träden, bergen, sjön och jorden verkar avsky den som förstört dem med sin förorenande ondska. För ja, det finns ju en superskurk här också, den genuin läskige riddar Kato med sitt hjärta av sten och sin klo av järn.

Det blir en kamp mellan gott och ont, ja, men själv är jag en olydig sagoläsare, kan man kanske säga. Jag skulle vilja veta så mycket mer, som om Mios fader konungen aldrig försökt slå tillbaka mot den onde riddaren som terroriserar hans undersåtar? Vilka är spejarna egentligen, Katos entoniga följare? Vad hände egentligen med Mios mamma? Och vad har den mystiska tant Lundin i fruktaffären på Uppsalagatan egentligen för anknytning till Landet i Fjärran?

Ja, så där kan man hålla på, och det gör jag.

Similar Posts:

• Pojkar som får vara små och ensamma
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Människor behöver sagor
• All världens onda gengångare
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud

En kväll träffar de en råtta, som lovar dem guld och gröna skogar, eller i alla fall sidenpyjamasar och leksaker, om de följer med honom till drottning Indra. Immer lockas men Sem anar oråd. Kvällen slutar dock i katastrof och så beger de sig genom en grävd tunnel till Lindormars land. Där finns ett märkligt slott med en tjänarstab av förtrollade djur och en drottning som så länge önskat sig ett litet barn. Lyckan är total men det är ändå något – mycket – som inte stämmer och Sem får mycket att fundera på.

Det handlar om sagovärld och sagotid, såväl i den mer realistiska inledningen som i fortsättningen, om arketyper såväl i persongalleri som omständigheter. Det är minnet av de döda föräldrarna och glappet mellan den lycka som fanns och den misär som råder nu som är förutsättningen för det som komma skall. De är de två pojkarna, den äldre som tar hand om den yngre, och hur syskonkärleken sätts på prov. Och det är kampen mellan ont och gott, eller snarare mellan att göra ont och göra gott.

Det finns dock den ytterligare komplexiteten i att det inte är så lätt att avgöra vad som är vad. I alla fall inte om man börjar fundera över det. Är man ond om man följer sina instinkter och sina drifter? När är våldshandlingen ett brott och när är den ett hjältedåd?

Något liknande är det med de förmänskligade djuren som slits mellan sina ursprungliga egenskaper och det som nu förväntas av dem och hur de hanterar detta. Här problematiseras det generiska rättfärdigandet av sagans grymhet och även om det är självklart vem man håller på som läsare får man sig ändå en tankeställare.

Göra det lätta eller det rätta? Och vad är egentligen rätt?

Jag tyckte väldigt mycket om Frida Nilssons förra bok, Det tunna svärdet, och hade höga förväntningar som inte riktigt infriades den här gången. Samtidigt – om en barnbok får en att tänka på Astrid Lindgren och Elsa Beskow ska man väl inte klaga?

Similar Posts:

• På liv och död men helst på lek
• För den som söker spänning
• Kampen mot järnklon
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Människor behöver sagor

E.T.A Hoffmann, författaren till de sällsamma historierna, var en mångsysslare. Han kunde skriva berättelser och rita karikatyrer. Han var också litteraturkritiker och inom juridikens värld ägde han aktning. Som ni ser trivdes han i de kreativa domänerna, men för att inte göra mig ovän med någon medger jag att det också inom juridiken krävs en inte liten dos av fantasi. Wistrand knyter förtjänstfullt ihop olika trådar med varandra. Vi förstår snart av vilka Hoffman influerats av och hur de yttre betingelserna under vilka hans verk tillkom såg ut. Förvånad blir jag när jag inser vilka Hoffman bland annat inspirerat: Pjotr Tjajkovskij, Richard Wagner, H.C. Andersen eller varför inte Carl Jonas Love Almqvist.

Tidigt ställs vi inför det inte helt enkla företaget att särskilja rädsla från obehag och framför allt hur det senare ska förstås. För att inte gå vilse vore det kanske enklast att komma underfund med rädslan och dess natur. För mig är rädsla att bli jagad av en division järnrörsförsedda Ungsvenskar med rabies. Hos dem finns varken nåd eller medömkan. Det kan ni väl ändå hålla med om, att det vore något att rädas, även om några av er, sturska som bara den, hade fattat posto – och helt snart stupat. En partiledare skulle senare på frågor svara ”Jag vet inte.”

Vad är då obehag? Jag tänker mig att det är när vi känner igen oss men anar att något inte är som det borde. När vi kliver in i ett rum och ögonblickligen fångar upp spänningar mellan de redan närvarande som strax innan varit inbegripna i ett gräl, eller varför inte när vi förnimmer något vi inte kan sätta fingret på i ett mörkt och dystert kloster.

Vilken berättelse i boken som helst kan användas som gymnasiematerial för att ge studenten en uppfattning om romantiken. I exempelvis berättelsen Automaten framstår det tydligt. Herrarna Ludwig och Ferdinand för med varandra långa utläggningar om musikens väsen. De skydde allt vad automatisk-maskinell framställd ”musik” hette. De ville närma sig musikens inre, så långt som möjligt återskapa de ljud som återfinns i naturen. För att detta ska ske måste det vara en mänsklig hand som hämtar fantasin ur naturen självt, vilket är den mänskliga själen, och för den vidare in i och ut ur instrumentet.

Vetenskapen, ofta psykologin, får klä skott. Vad är vetenskapen om inte ett försök att kalibrera, tygla och systematisera det vi inhämtar med våra sinnen? Vi tänker oss att utan logiken förblir sinnesintryck inexakta och vilseledande. Det vi inte kan förklara logiskt gör oss osäkra och får oss möjligtvis att känna obehag. Om vi stöter på något vi inte förstår lämnar vi det antingen därhän eller tillskriver det en godtycklig mening. Men när denna mening kommer till korta; när man inser dess bristande hållbarhet – vad göra? I Eremiten Serapion ställs detta på sin spets. Känslor och vanföreställningar är för den upplevande lika sanna som något annat.

Det främmande barnet är helt fantastiskt rolig mellan varven, men munterheten blandas med ett vemod som inte går att värja sig emot. Det behöver inte sägas att Hoffmann var en mästare på stämningar och subtila skiftningar i språket som irrar bort en utan att man märker det. En författare vars kvalitéer håller över tid – vi gillar trots allt obehag så länge det är på behörigt avstånd. Å andra sidan är känslan obehag alldeles, alldeles nära.

Att skriva något originellt om en författare som Hoffmann låter sig naturligtvis inte göras. Texter har dissekerats, hans karaktär har diskuterats och människor har obarmhärtigt gått och blivit arbetslösa efter att med den gotiska skräckromantiken som ämne disputerat. Jag lämnar det därhän till förordsskrivaren och andra. Berättelserna av E.T.A Hoffmann förefaller mig emellertid vara väl utvalda och läsningen är understundom myskuslig och sådär trevligt obehaglig som det lätt blir när man läser i fullt dagsljus. Fantasin och uppslagsrikedomen är helt säkert svår att finna annorstädes.

Similar Posts:

• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Sagor för vuxna