När jag i de yngre tonåren i mitten av 1980-talet prenumererade på Kamratposten vimlade den av illustrationer skapade av svenska namn som Cecilia Torudd, Ola Ambjörnsson, Gunna Grähs och Anna-Clara Tidholm. Jag tror också det var där jag upptäckte Jockum Nordströms teckningar första gången. Och på något sätt har åtminstone jag fått ett livslångt förhållande […][...]

Många känner till första världskrigets skyttegravar i Frankrike och i Belgien där soldater vadade i lera. Allt yngre pojkar rekryterades för att mötas av döden i framryckningen mot fienden. Också Ryssland deltog med oräkneliga män på krigets fält; de första krigsåren under tsarens ledning och senare under bolsjevikiska herrar. I slutet av 1800-talet spreds humanitära […][...]

Kristina Rotkirch är redaktör för denna samling noveller som kommit att se dagens ljus först efter perestrojkan. Många av antologins 20 rysk-judiska författare har tidigare aldrig översatts till svenska. Kristina Rotkirch, som exempelvis översatt En munter begravning (även det för Ersatz), har här fått hjälp av Ben Hellman, Emma-Lina Löflund, Elizabeth Marschan och Janina Orlov […][...]

2012 genomförde den ryska punkgruppen Pussy Riot sin performance ”Punkbön” i Frälsarkatedralen i Moskva. ”Punkbönen” var en direkt kritik av kyrkans stöd till president Putin, och Pussy Riot blev som konsekvens snabbt föremål för den ryska statens repressalier. Inom ett par veckor hade tre av gruppens medlemmar arresterats för ”huliganism”, och ett par månader senare […][...]

Rysk nationalism är som all annan nationalism. Kontroll är vad det handlar om. Kontroll över territoriet, över den politiska makten , över opinionen. Och kontroll över kvinnan – inte minst – hon som föder barnen. Nationalismen är auktoritär, kräver underkastelse och är ingen jordmån för demokratisk utveckling eller jämställdhet. Det ryska folkets historia handlar mycket […][...]

Det är inte precis så att den ryska revolutionen har förbigåtts i historieskrivningen. Det finns väl tvärtom ganska mycket skrivet ur alla möjliga perspektiv. Så vad kan en ny bok på temat egentligen bidra med? I den här boken försöker den ryska journalisten Michail Zygar ge sitt perspektiv på händelseutvecklingen i landet under perioden från […][...]

Östern vidgar sig. Det som i På vägen till Babadag utgjordes av Europas östra yttergränser, är nu också de för oss avlägsna delarna av Ryssland samt Kina. Blicken är emellertid den samma, den som ser långt och skönjer det nära i det fjärran. Andrzej Stasiuk far genom landskap som får en att vilja ”dö…[och] återgå […][...]

Jag tänker inte lovsjunga Fjodor Dostojevskijs författarskap. Det kliar naturligtvis i fingrarna, men det skulle bara bli upprepningar. Ett litet preludium är ändå på sin plats. Dostojevskijs liv har fascinerat mången litteraturvetare och andra. Onekligen genomlevde han många plågor. Den skenavrättning han för sina – vid tidpunkten liberala – idéer utsattes för skulle nog bragt […][...]

Jag har svårt att få ett helhetsgrepp om Rysslands nutidshistoria om vi med det även menar 1900-talet. Tsarvälde, revolution, Sovjetunionen, symboliska och materiella murar som rivs och nu en gammal KGB-hand vars rörelsemönster och fingertoppskänsla ömsom döljer ömsom visar vilka kort den förfogar över. Kreml-murarna är fortsatt höga och rovdjurskapitalismen som under 90-talet rådde, där […][...]

Augusti 1991. Samtidigt som stridsvagnar rullar in i Moskva i ett sista desperat försök av gamla sovjetpolitruker att avvärja det oundvikliga blir en ung pojke svårt biten av en herrelös hund. En blind gammal man med mystiskt förflutet, som fungerat som någon slags inofficiell plastfarfar åt pojken, donerar tillräckligt mycket blod för att pojken ska […][...]