Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Revolutionen var förvisso en internationell affär enligt bolsjevikernas doktrin, men Sovjetryssland var icke desto mindre arvtagare till det ryska imperiet och dess förlorade områden skulle ovillkorligen återerövras.

Röda armén, organiserad av Trotskij, vällde in i de baltiska länderna. Detta blev en front av många i det ryska inbördeskriget. Balterna försökte kämpa emot. Tyska trupper drog sig undan och lämnade ibland vapen och ammunition efter sig. Britterna intervenerade med krigsskepp. De skandinaviska länderna tvekade om att ge bistånd, rädda för att stöta sig med den ryska björnen.
Det är ett militärhistoriskt verk som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg har skrivit, men den som söker även andra faktorer som språk, kultur, religion och ekonomi blir inte besviken. En bredd av perspektiv vägs in i skeendena som skulle leda till ungefär 20 års självständighet för Baltikum innan ryssar och tyskar återvände för andra världskrigets våldsorgie.
1920- och 1930-talen kom att präglas av högernationalism som understundom övergick i fascism, något författarna inte blundar för. Men den stalinistiska diktatur som därpå följde var knappast något de baltiska folken förtjänade. Sedan 1991 har länderna anammat nationellt oberoende och demokrati.
I en tid då rysk imperialism åter börjar gripa omkring sig, är det viktigt att vi kommer närmare balterna. Det kan man bland annat göra genom att lära sig mer om deras rättmätiga frihetssträvanden. Det är inte längre högerextremt att betrakta balternas självständighet som rätt och riktig. Fascismen är tvärtom det som Kreml och dess anhängare står för.

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• Livet går vidare för Tio
• Den vita terrorn i Finland
• Ett pensionat och dess historia

Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co

Fast nu är ju skillnaden den då att rollfigurerna i det här dramat faktiskt inte är vid liv, och journalisten därmed inte kan intervjua dem. Han kan därmed inte heller ställa alla de där uppföljningsfrågorna som en påläst och kritisk journalist kan göra med någon som faktiskt intervjuas. Det är faktiskt sällan jag upplever att Zygar ens försöker hantera källorna ”som om” rollfigurerna var vid liv: ställa sina rollfigurer (eller kanske snarare deras utsagor) mot väggen, kritiskt granska vad de påstår… Istället utmynnar detta i en tämligen ordinär historieskildring där händelseförloppet skildras utifrån vad olika individer säger sig ha tänkt och gjort (allt enligt egna memoarer, dagböcker och liknande). Strukturella aspekter lyser däremot i hög grad med sin frånvaro. Om man därför inte redan är bekant med de enorma klassklyftorna, med krigströttheten, med fattigdomen och hungersnöden som rådde i landet under tsar-tiden är det lätt att förbli okunnig när man läser den här boken, eftersom såna aspekter i princip bara blixtrar förbi som hastigast i den mån de över huvud taget uppmärksammas.

Men en mängd individuella skildringar får vi oss till livs. Persongalleriet som skildras i den här boken är tämligen enormt, vilket väl är den här bokens främsta behållning. Här figurerar så klart flera av de välkända karaktärerna: tsaren själv liksom hans familj, revolutionsledare som Lenin, Trotskij och Stalin, liksom andra namnkunniga individer som Rasputin. Men i den här boken finns det också så många fler människor med. Det är diverse furstar och andra som är mer eller mindre avlägset släkt med tsaren, diverse ministrar, ambassadörer och diplomater, läkare, intellektuella, studenter, författare, poeter, litteraturkritiker, operasångare, skådespelare, koreografer, journalister, publicister, ingenjörer, präster, en mängd officerare av olika grad, polisspioner, säkerhetstjänstsagenter, och så vidare, och så vidare… Listan verkar aldrig ta slut, och som läsare hade man varit väl betjänt av en personförteckning, eller åtminstone ett index, över dem alla för att man skulle kunna hålla reda på vem som är vem.

Men så har vi ju också alla de som inte kommer med i den här skildringen. Zygar påstår sig ha försökt läsa ”alla källor som finns tillgängliga”. Oavsett om han faktiskt lyckats med det eller ej, så är ju problemet att de källor som finns tillgängliga i hög grad härrör från en viss del av befolkningen, nämligen över- och övre medelklass. Möjligen med undantag för någon enstaka av revolutionsledarna så finns här få eller inga meniga soldater, arbetare eller bönder representerade – något författaren aldrig verkar reflektera över. Men det är ju i hög grad många av dessa som faktiskt genomför revolutionen. Hur mycket vet och inser de om vad som håller på att hända med landet? Vad är det som driver dem? Vilka mål har de för sitt engagemang för en revolution i Ryssland?

Att ledarskiktet av bolsjevikerna inte bryr sig om parlamentarisk demokrati är väl allom bekant. Men hade det inte varit för alla de soldater, arbetare och bönder som ändå i ord och handling stödjer revolutionen hade revolutionsledarna som Trotskij och Lenin sannolikt gått samma öde till mötes som ledarna för diverse revolutionära små rörelser tidigare hade gjort, det vill säga i hög grad misslyckats och därför glömts bort. Nu lyckades ju dock bolsjevikerna mobilisera betydligt större delar av befolkningen för en revolution än vad andra hade lyckats med tidigare. Det blev också orsaken till deras framgång, inte bara för att genomföra själv maktövertagandet i oktober 1917, utan kanske än viktigare för att säkra den nya regimens seger i det flera år långa inbördeskriget som följd. Men då har den här boken redan nått sitt slut: abrupt tar Zygars berättelse slut i och med den ökända stormningen av Vinterpalatset, och historien därefter behandlas ytterst översiktligt enbart som en epilog. Så hur och varför bolsjevikerna lyckades med inte bara maktövertagandet i sig, utan också den efterföljande revolutionen av det ryska samhället, får man tyvärr inte veta mycket om av den här boken.

Similar Posts:

• Tyskland på randen till revolution
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad
• Kaos och kortspel

Allmän och lika rösträtt var något som svenska socialdemokrater och liberaler länge hade kämpat för. Reformen kunde dock genomföras i Sverige framförallt på grund av den ryska revolutionen – hade det inte funnits en risk för att en liknande revolution kanske skulle kunna sprida sig även till Sverige av missnöjda svenska arbetare så hade de konservativa i riksdagen aldrig gått med på några demokratireformer. Men påtryckningar från några av de tunga svenska kapitalisterna gentemot de konservativa blev enligt författaren till den här boken den slutliga tungan på vågen: de befarade revolution och såg därmed rösträttsreformer som ett nödvändigt ont.

Det här är ju inte på något vis en okänd historia. Andra viktiga händelser som utspelade sig under året vid sidan om rösträttskampen, som exempelvis spanska sjukans spridning, får också en framträdande plats.

Författaren är tydlig med att redovisa att hans berättelse i hög grad bygger på ett par forskningsverk på temat, men därtill också på en egen läsning av bland annat massmedias rapportering under året. Ohlssons egen läsning av massmedia märks inte minst genom att det boken igenom finns insprängt en massa kortare observationer om tidsandan – filmer som går på bio, fotbollsmatcher som spelas och annat. Kanske har de infogats för att ge perspektiv på huvudberättelsen om det moderna, demokratiska Sveriges uppkomst. Mitt eget intryck är dock att de främst gör boken mer spretig och förtar dess fokus.

Stilistiskt är det en klassisk historieskildring. Händelseutvecklingen skildras kronologiskt, månad för månad. Viktiga centrala individer och deras agerande står i centrum för mycket av berättandet. Därmed väljs också bort att skildra sociala strukturer och strukturella fenomen, liksom all den kontinuitet som ändå förekom i samhället även detta år. I sin helhet blir det en lättillgänglig och lättsmält, om än inte särskilt omvälvande, skildring av ett omvälvande år.

Similar Posts:

• Perspektiv är allt
• Döden DÖ
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Demokrati! Revolution!
• Ständig kamp om historieskrivningen

Maria Pia Boëthius har i Vitt och rött djupdykt i sin egen släkts historia och satt den i relation till ett större politiskt skeende. Boëthius mor, Billie, befann sig som liten flicka i Björkö på Karelska näset. Billies pappa gav sig ut i kriget på de vitas sida och hennes mamma blev under en tid fängslad av de röda. I sin bok försöker Boëthius förstå vad som hände, på följande sätt uttrycks det på bokens baksida:

Hur såg det lilla livet ut? Vad förvandlade mina praktborgerliga morföräldrar till gerillakrigare? Hur kom det sig att den ljuvligaste människa jag känt, min mamma Billie, tills den dag hon dog såg till att inte veta vad de ”vita” åsamkat de ”röda”.

För den vita sidan gick segrande ur striderna, och fick därmed också makt att skriva historien. Därför berättades det om de rödas övergrepp i kriget, om ”röda blodsveckor” och ”röda blodsdomstolar”, men Boëthius problematiserar det på följande sätt i sin bok:

Att det i den förtigna slutändan visade sig att de vita under kriget dödat fler än de röda ville du inte höra talas om. Om massmorden på de röda efter krigets slut, som idag skulle ha kallats folkmord. Srebrenica i Bosnien anses vara ett folkmord och där dödades färre bosnier än vita dödade röda – när inbördeskriget redan var över – om detta berättade du aldrig någonsin

Men denna bok är inte enbart, eller kanske inte ens till största del, en historieskrivning. Boëthius blandar de egna upplevelserna från samtal med en mor som ännu, bosatt på ett demensboende i utkanten av Stockholm, är övertygad om ryssarna spionerar på dem ute i buskarna. Och när Boëthius påtalar att kriget för länge sedan är över får svaret att:

Det tror di bara. Men du ska inte lita på dem. Vänta bara.

Boëthius förmåga att genom de små detaljerna, dagboksanteckningarna och släktberättelserna som förs vidare från generation till generation, skriva om ett skeende som påverkat en hel nation, är ett skarpsynt och säkert också krävande arbete. Också den känsla av diffus skuld som Boëthius själv uttrycker är intressant och tänkvärd. På ett logiskt plan kan Boëthius knappast vara skyldig till något som utspelar sig långt innan hon var född, ändå färdas den skuld som tidigare generationer istället täckt över av hjälteberättelser ned genom generationerna. Kanske är det just generationsskiftet som krävs för att någon, såsom Boëthius gör, ska börja sätta sin egen släkts berättelser i relation till ett verkligt politiskt skeende. Men det är också ett arbete som blir angeläget för många fler människor än den närmaste familjen. Genom detaljerna och släktmytologin blir ett skeende levandegjort och ett samtal kan föras om den viktiga frågan om vad som faktiskt hände för hundra år sedan och hur detta präglar oss idag.

Similar Posts:

• Den vita terrorn i Finland
• Mastigt om finsk fascism
• Berättelsen om en legend
• En pappas historia
• Gråt i gränstrakterna

Och de viskade på ukrainska:
- Bolbotun är här.
Och det fanns inte skymten av beklagande i deras viskningar. Tvärtom kunde man läsa ett tydligt ”Hurra” i deras ögon.
- Hurra-a-a-a-a-a-a-a-a… ekade kullarna i Petjorsk.
Och droskkuskarna vidarebefordrade detta nonsens:
- Bolbotun är egentligen storfurst Michail Aleksandrovitj.
- Nej inte alls, han är storfurst Nikolaj Nikolajevitj.
- Bolbotun är helt enkelt Bolbotun.
- Nu blir det progrom.
- Nej, inte alls, de har röda armbindlar.
- Bäst att springa hem.
- Bolbotun är mot Petljura.
- Inte! Han är för bolsjevikerna.
- Inte alls! Han är för tsaren, men inte för officerarna.
- Har hetmanen flytt?
- Är det sant? Är det sant? Är det sant? Är det sant? Är det sant? Är det sant?

Bulgakovs debutroman Det vita gardet utspelar sig under några kaotiska dagar i ryska revolutionens Kiev. Kiev är något av romanens huvudperson och kallas genomgående i romanen: Staden. Det är ett myller av människor och namn och det är svårt att hänga med i vem som är vem och på vilken sida de står i det kaotiska händelseförloppet. Jag ger snabbt upp idén om att försöka förstå eftersom denna strävan står i vägen för läsningen av en välskriven och fängslande roman.

Lars-Erik Blomqvist, som står för översättningen, har skrivit ett förord där han ger en vägledning i de historiska förutsättningarna för romanen. Han har även skrivit något litet om hur romanen används i dag när oroligheter åter blossat upp i Ukraina.

Men som sagt, jag släpper snart det där och låter mig fångas av den pulserande berättelsen som utspelar sig delvis hos familjen Turbin, delvis på Kievs gator. Här skildras både striderna på nära håll och familjelivet som drabbas av kaoset.

Och när man släpper idén om att försöka förstå varför så kan man i stället få en ökad förståelse för själva kaoset. Bulgakov skildrar med inlevelse konsekvenserna av att hala fram fel identitetspapper ur fickorna och meningslösheten i att döda en man som är ute på stadens gator för att finna någon som kan förlösa hustrun som ligger hemma i barnsäng. Kaos, meningslöshet men också om hur livet ändå får gå vidare på något sätt. Finns det inget man kan göra åt situationen kanske man i alla fall kan spela kort?

Man beslöt att alla skulle ligga över. För det första var det ingen idé att ge sig ut på gatorna nattetid, även om man hade utmärkta papper på sig. För det andra var det också bäst för Jelena om de stannade kvar och hjälpte till om det skulle behövas. Men framför allt var det bättre att sitta borta än att vara ensam hemma en sådan här natt. Och ännu viktigare var att de just inte hade någonting att göra. Men här kunde de ändå spela vint.

Similar Posts:

• Djävulsk briljans
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Den ryska revolutionen dissekerad
• Framtiden genom en ädelsten
• Familjehistoria på nytt språk

Aleksandra Kollontaj måste nästan räknas till 1900-talets mest fascinerande personligheter. Världens första kvinnliga minister, världens första kvinnliga ambassadör, den enda i Sovjetrevolutionens innersta krets som, förutom Lenin och Stalin själva, hann dö av ålderdom.

Jag har levt många liv är en mycket träffande titel på hennes livsberättelse. Den är liksom full av privata revolutioner, av brott med det tidigare. Hon växte upp som adlig generalsdotter, gifte sig mot föräldrarnas vilja och lämnade sedan man och barn för det politiska livet. I exil reste hon Europa och USA runt och agiterade för socialismen, arbetarnas och inte minst kvinnornas rättigheter.

Efter revolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor och arbetade inte minst med att stärka kvinnors och barns rättigheter, men hamnade efter meningsskiljaktigheter med regimen istället som diplomat i Oslo, Mexiko och Stockholm. Där ska hon bland annat ha spelat stor roll som fredsmäklare mellan Sovjetunionen och Finland, och umgicks flitigt med svenska kvinnosakskvinnor och fredaktivister, inte minst i Fogelstadgruppen.

Att Kollontaj är så rasande spännande är dock inte riktigt detsamma som att hennes självbiografi är det. Alla biografier är förstås på ett eller annat sätt tillrättalagda. Hos Kollontaj är det ovanligt påtagligt. Inte minst hennes barndomsskildring, med en mycket tydlig röd tråd av hur barnet upprörs över orättvisor, iakttar, möter och gör erfarenheter som ska prägla hennes vidare liv.

Liksom livet självt består Jag har levt många liv av brottsstycken. Bitvis är det dagboksutdrag, bitvis mer uppenbart sammanfattat i efterhand. Fokus ligger på tiden före revolutionen – merparten av tiden efteråt sammanfattas oerhört kort och intetsägande. Därför är kanske också det starkaste intrycket själva tystnaderna, allt det där som utelämnats. Vad tänkte Kollontaj om Stalins regim som så uppenbart förvandlade det mesta hon och revolutionen stått för till oigenkännlighet? Det får vi inte veta.

Stalin är närvarande närmast som ett stort svart hål. Hans namn nämns någon enstaka gång, trots att han måste ha präglat Kollontajs hela senare liv (bland andra hennes andre make föll offer för Stalins utrensningar). Lenin däremot är, ofta brevledes, ständigt närvarande, ständigt höjd till skyarna. Det är nästan fascinerande hur den annars skarpa, kritiskt tänkande Kollontaj tycks fullständigt smälta inför den store ledarens geni – och som utomstående ganska svårt att se vad detta geni skulle bestå i.

Det är ändå i de bitar av självbiografin som befinner sig mitt i Europas politiska historia, inte minst i de förhoppningar om arbetarnas internationella solidaritet som brutalt krossas i första världskrigets utbrott, som Kollontajs skildring får kött och ben. Det är en punkt där socialdemokrati och kommunism ännu inte gått definitivt skilda vägar – där resten av historien ännu inte hänt och allt hade kunnat vara möjligt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Mastigt, träligt, underbart
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv