Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.

Similar Posts:

• Små stora betraktelser
• Fingret, linjen, kartan
• Förutsägbart om familjehemligheter
• Upphöjd vardagstristess
• Det går aldrig som man tänkt sig

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Totalt figurerar sex personer i romanen. Alla har tränats för sitt uppdrag att klara viktlösheten som hotar att förtvina muskler och skelett. De har naturvetenskaplig bakgrund och om det behövs kan de också hjälpa sin kollega om hen skulle drabbas av tandvärk. Sist men inte minst har de praktiska färdigheter så att de kan reparera slitna delar av rymdfarkosten.

Berättelsen är indelad i sexton sekvenser, lika många varv som farkosten färdas runt jorden under ett dygn. Resenärerna hinner alltså uppleva sexton soluppgångar och solnedgångar under 24 timmar. De har inrättat sina liv så att de följer sin rytm på jorden, vilket betyder mat och sömn vid klockslag som kropparna är vana vid. Dagarna fylls med arbetsuppgifter som ska berika mänsklighetens landvinningar: de rapporterar om en tyfons framfart, de studerar petriskålar med hudceller, utför närstudier av de medflugna mössen och de antecknar även hur de egna kroppsfunktionerna påverkas av livet i viktlöst tillstånd.

I berättandet flödar en stark känsla av förundran hos var och en av de sex rymdforskarna. Läsaren får följa dem i tillbakablickar och i nattliga drömmar. Ofta betraktar de jorden och prosans bildrikedom visar en oändlig färgskala: ett lavendelblått Arktis växlar över till Nildeltats djupa lilagröna toner. Stadsnebulosor lyser i natten och roströda fält skiner i dagens ljus.

Det är synd att romanen av förlaget sorteras in i genren sciencefiction för här dominerar en verklighetstroget återgiven vardag för välutbildade astronauter och kosmonauter. Också temat relationer tar sitt utrymme, eftersom berättelsens personer är så beroende av varandras kompetens och välvilja. I miniporträtten som växer öppnar sig inblickar i skiftande tankar kring liv och existens.

Det är en välkomponerad och konsekvent berättad historia, där man anar att författaren vill belysa människans förmåga att reflektera. En viss kritik anas mot konsumtionens följder för naturen eftersom vi ju bara har en enda planet. Här hade kunnat tillföras mer svärta. Att någons tankar glidit in i en frustrerande loop hade gett mer nerv åt den i övrigt stämningsdrivna berättelsen.

Men jag tror att det finns mer att vänta sig i framtiden av författaren Samantha Harvey, som valt ett utomordentligt intressant ämne för sin prisbelönta roman. Vidgade vyer av det här slaget är välkommet i den litterära utgivningen.

Similar Posts:

• A Starman waiting in the sky
• Sövande genom världsrymden
• Viktigt om flickor och motorer
• En tudelad dystopi
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky

Att se människor i kolt med vackra attiraljer såsom bälten, sjalar och huvudbonader. Det känns viktigt och mäktigt på samma gång. Den samiska litteraturen har sina rötter i en muntlig berättartradition med jojk som grund. Tema Sápmi tar sin utgångspunkt i samisk filosofi och världsbild och belyser teman som brännande akuta mark- och skogsexploateringar i klimatomställningens namn, hotade språk och försoning.

I år är det dessutom 40 år sedan Bokmässan för första gången slog upp portarna. Tänk hur många böcker, författare och möten med läsare som passerat. Vilka seminarier som hållits, vilken poesi som framförts och kanske att folk blivit kära på Bokmässan? Jag har tyvärr aldrig ens hånglat på mässan. Ännu…

Mitt fokus i år var dock inte att hångla utan jag satsade mycket på seminarier på temat bilderböcker. Sedan ett par år tillbaka upplever jag att svenska bilderböcker blivit modigare, mer spännande och att illustrationerna blivit så mycket bättre över lag. På mässan gick jag på seminarier som handlade om moral och spänning i bilderböcker. Det handlade om att våga tänja på gränserna och ha modet att skriva och illustrera lite farligt och utmanande. Dessutom talades det om varför man som vuxen ska läsa bilderböcker. Något jag med glädje gör. Jag köper till och med bilderböcker till mig själv och njuter av att läsa dem både själv och tillsammans med barn.

Och visst kan man skriva om krig och flykt i bilderböcker! Det är något som tyvärr omger oss, och kan behöva bearbetas i litteraturen. Både för förberedelse men också för bearbetning. Vidare förkovrade jag mig i seminarier och samtal om ung romans i böcker samt även psykisk ohälsa. Viktiga, starka ämnen som även angår yngre läsare. Det behöver få ta plats. På lärarscenen avhandlades unga och trollfabriken. Också angeläget och viktigt att diskutera i dessa dagar.

På fredagen öppnade äntligen Häktet och Kåken, Crimetimes två scener. De var dessutom, enligt mig, mässans snyggaste scener med kitchigt möblemang och svulstig dekor. Mysrysligt att få höra om hur man bygger upp action och driv, om pusseldeckarens anatomi samt mat och småkakor i deckare. Det sista är något som jag gillar mycket, gärna tillsammans med en puttrig pusseldeckare. Jag hann med två dagar med rafflande samtal som även avhandlade att skriva roman om True Crime. Att Lars Kepler kommer ut med sin tionde roman om Joona Linna och har skrivit ihop i femton år uppmärksammades såklart genom en intervju med författarparet som är nästintill siamesiska.

Årets mässa susade förbi alldeles för fort. Det var för många bokvänner jag inte hann hänga med, för många böcker jag inte hann bläddra i. Men sammanfattningsvis var det fint, inspirerande och ljuvligt. Ser fram emot 2025. Ses vi där?

Similar Posts:

• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Parallellt med SpaceX driver Elon Musk elbilsföretaget Tesla. 2010 hade bolaget börsnoterats i New York och värdet på aktien ökade med 40 procent första dagen. Två år senare, i juni 2012, rullade det första serietillverkade exemplaret av Modell-S ut från fabriken i kaliforniska Fremont. Tio procent av världens tillverkade batterikraft användes då till bilmodellen. Numera är Tesla världens högst värderade bilmärke.

Elon Musk är planetens rikaste man, god för sisådär 230 miljarder dollar, främst på grund av värderingen av Tesla och SpaceX. Många tar för givet att pengarna är drivkraften. Men det är inte säkert. I en intervju säger han:

Jag funderade på vilka saker det är som verkligen kommer att påverka mänskligheten. Jag kom på tre saker: internet, hållbar energi och rymdresor.

Ungefär så här dramatiskt och uppdelat i munsbitar serveras Elon Musks 52-åriga liv i denna 763 sidor långa biografi. Det är 95 kapitel! Walter Isaacson har gjort ett styvt jobb med hundratals intervjuer. Han har tagit rygg på föremålet för sin studie i massor med timmar. Även om det finns en hel del om privatlivet är det yrkespersonen Elon Musk som står i förgrunden.

Det är en auktoriserad biografi. Fördelen med det är förstås att författaren har haft tillgång till Elon Musk och dennes förtrogna. Nackdelen är att läsaren inte kan vara säker på vilken slags censur Walter Isaacson har behövt underkasta sig.

På åtminstone ett område ligger författaren lågt. Elon Musk har bryskt avvisat alla försök till facklig organisering på hans företag, något som orsakat flera uppmärksammade strider, i synnerhet inom Tesla. Just nu pågår facklig kamp intensivt även i Sverige. Men om detta har den massiva boken inget att berätta. Walter Isaacson kunde gott ha intervjuat fabriksarbetare i Fremont eller Buffalo, alternativt ställt några tuffa frågor till Elon Musk själv. Det betyder inte att biografin saknar kritisk udd. Som här till exempel:

Redan från början av sin karriär var Musk en krävande chef som föraktade själva idén om balans mellan arbete och fritid. På Zip2 och varje företag han ledde senare pressade han sig själv obevekligt hela dagarna och långt in på nätter, utan ledigheter. Och räknade med att andra skulle göra likadant.

Adjektiv som påhittig, besatt, riskvillig och flitig dyker upp när man läser Walter Isaacsons tegelsten. Men också aggressiv, oberäknelig och skrämmande. När man tar del av turerna där olika medgrundare utkämpar diverse vendettan mot varandra, är det lätt att associera till teveserien Succession.

2022 köpte Elon Musk medieplattformen Twitter och döpte om den till X. Två veckor efter förvärvet hade han sparkat 90 procent av de anställda programmerarna, men börjat inse att det inte skulle bli lätt att skapa intäkter. Samtidigt började trollarméerna ta över medan gamla twittrare flydde fältet. Han uttryckte för sina närmaste medarbetare att han ångrade köpet.

Där befinner vi oss nu. Elon Musk har nyligen skickat ut bland annat svenske Marcus Wandt i rymden med en SpaceX-raket. Han är liksom mitt i steget. Det märks på kapitlen som handlar om Twitter och där Walter Isaacson praktiskt taget hängt i hasorna på sitt studieobjekt. Jag undrar om det är rimligt att skriva en biografi så mitt i steget.

Similar Posts:

• Steve Jobs – kontrasternas man
• Klass, kor och kompromisslös kärlek
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Life imitating art imitating life
• Vackra bilder till trist text

Allt det där är jätteviktigt för Binti, men hon vill också något mer. Hon är begåvad och den första av sitt folk att bli antagen till Oomza Uni, ett prestigefyllt intergalaktiskt universitet som ligger på sin egen lilla planet. När berättelsen om Binti tar sin början smyger hon hemifrån en tidig morgon för att stiga på farkosten som ska ta henne dit. Hon bara hoppas att hennes familj en gång ska kunna förlåta henne.

Men något händer på rymdskeppet på väg mot universitetet. Det blir anfallet av ett manetliknande, utomjordiskt folk, Meduse, som länge legat i krig med det dominerande folkslaget på Bintis del av jorden (eller hela jorden?), Khoush. Binti får se sina framtida kursare och lärare, alla på väg till universitetet, mördas. Bara hon och piloten överlever, och hon börjar inse att hon måste stoppa ett ytterligare blodbad när skeppet når universitetet.

Nnedi Okorafor skriver spännande science fiction, som visserligen innehåller avancerad teknologi, rymdresor och läskiga utomjordingar – allt man kan förvänta sig av genren – men samtidigt gör det på ett lite annat sätt än vad jag tidigare stött på. Hennes högteknologi är organisk, en mix av teknik och biologi. Rymdskeppet är till exempel någon sorts levande varelse, ljus kan fås av självlysande växter eller en kommunikationsplattform finnas förinstallerad i ditt dna.

Det är liksom mindre fyrkantigt än mycket annan science fiction, både bokstavligt och mer metaforiskt. Det handlar mycket om identitet, tillhörighet och förändring. Och om fördomar; inte ens de onda Meduse saknar motiv bakom sina handlingar. De har sitt sätt att vara och sina värderingar. De är inte alltid lätta att få ihop med andras, men de går att förstå. Kanske till och med att leva tillsammans?

Binti började som en novell eller kortroman, och blev så småningom en trilogi. I den här boken har trilogin samlats, och kompletterats med ytterligare en berättelse som utspelar sig mellan trilogins första och andra del. Det ger ett bitvis lite haltande tempo när man läser den här utgåvan från pärm till pärm, men ger också en fin fördjupning. Binti får någon sorts vardagsliv på universitetet som vi annars inte fått veta så mycket om.

Det som hände på ditvägen gör det inte lätt att finna sin plats där, eller att hitta någon sorts vardagslunk. Det hör också till det jag verkligen gillar med Okorafors sätt att skriva, att hon låter tunga händelser få konsekvenser. Man reser sig inte bara upp som en hjälte i ett lyckligt slut, man hankar sig vidare så gott man kan, med flashbacks, mardrömmar och glädjeämnen. Man måste handskas med saker. Utvecklas vidare och vidare.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Science fiction
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

It’s clear that the sport of football needs to change. And the $64,000 question, my friends, is simple: “how?” Something is terribly wrong. The writing’s on the wall: youth participation in the sport is down, thanks in large part to their parents’ concern for their health.

Men snart börjar det bli… konstigt. En mening haltar. En korrekturmiss? Men sedan igen, och igen, och ännu fler.

In recent years, the NFL has something is terribly wrong. In response to numerous clinical studies regarding something is terribly wrong, the league has taken action — and something is terribly wrong. Oh no. Something is terribly wrong.

Do you hear that? Do not be afraid, but something is terribly wrong. I’m afraid that this page is going to disintegrate. Don’t worry, nothing will be hurt, although you may be extraordinarily confused.

Du börjar kanske undra vad det är för fel på artikeln. Du skrollar vidare för att se, och plötsligt är det som att hela skärmen faller ihop. Men skrolla på, du!

Om du gör det kommer du få ett datum och sedan landa i en kalender, som skulle kunna vara hopplöst tråkig läsning, men enligt min mening är en av de mest geniala litterära uttrycken jag har läst.

Någon söker kontakt och kommunikation uppstår mellan två parter, medan kalenderbladen gestaltar det utdragna tidsspannet. Varje gång jag läser det här partiet fastnar jag. Den där längtan! Den där kontakten!

Allt eftersom börjar vissa omständigheter klarna – var vi befinner oss, vilka det är som talar. Vart vi är på väg. Jag ska inte avslöja mer utan låter er få upptäcka själva.

I experimentell litteratur tar utformningen ibland överhanden, på bekostnad av innehållet. Stilen och formen får allt fokus och själva storyn och karaktärerna haltar. Men i det här fallet lyckas Bois med konststycket att presentera något unikt, samtidigt som formen förstärker innehållet. Att just den här berättelsen ska berättas på just det här sättet känns helt naturligt, det hade inte kunnat vara på något annat sätt.

17776 är en lång berättelse som läsaren skrollar sig igenom. Den berättar både genom text och visuellt med bilder, videor, GIFar och Google Earth. Det är en berättelse som ingen annan, men inte bara på grund av formen utan det är verkligen en välformulerad och intressant berättelse, väl värd att skrolla sig igenom.

Och det där med fotboll? Det är inte så viktigt. Eller, det kanske det är för den som brinner för (amerikansk) fotboll. Jag gör det inte och det är alltså inte nödvändigt för behållningen av 17776.

Similar Posts:

• OK men inte mer
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Fotboll och söta tjejer
• Rea-fynd med idrottshopp

Vartefter tiden går kommer minnena tillbaka ett i taget – han kommer ihåg sitt namn (Dr. Ryland Grace) och att han brukade undervisa i naturvetenskapliga ämnen för elever i tidiga tonåren. Han minns också Petrovalinjen – ett besynnerligt ljusfenomen mellan solen och Venus, som verkade öka i ljusstyrka samtidigt som solens ljusstyrka minskade.

Solens utstrålning kommer att minska en hel procent över de närmaste nio åren. Om tjugo år kommer den ha minskat med fem procent. Det här är illa. Det är verkligt illa.

Om upplägget med den döende solen känns bekant är det kanske till exempel från filmen Sunshine från 2007. Men även om både en döende sol som motor för en Science Fiction-berättelse, och en huvudperson med total retrograd amnesi är ganska slitna grepp, så lyckas Weir redan från början vända berättelsen till något som känns nytt, spännande och faktiskt ganska trovärdigt.

Weir fick sitt stora genombrott med den till en början egenpublicerade Ensam på Mars, som fick enormt genomslag och filmatiserades med Matt Damon i huvudrollen. Han följde upp den med Artemis, en thriller om organiserad brottslighet på månen, och nu har han återvänt till temat med en ensam astronaut som är strandsatt väldigt långt hemifrån.

Nog känner man igen stilen från Ensam på Mars – de långa tekniska utläggningarna om fysik, kemi och teknik, de kreativa problemlösningarna på till synes hopplösa situationer när saker och ting ofrånkomligen går åt helvete, det långsamma tålmodiga arbetet mot ett tämligen osannolikt mål. Men där Ensam på Mars hade en ganska linjär berättarkurva från ”vaknar ensam på Mars” via ”problemlösning med hjälp av matte” till ”osannolik räddningsaktion”, är berättelsen i Uppdrag Hail Mary mer komplex, och innehåller både karaktärsutveckling, existentiella grubblerier och mer än en dramatisk överraskning som jag inte alls lyckades förutse under läsningen. Och för tydlighetens skull: jag gillade verkligen Ensam på Mars – problemlösning med hjälp av matte är betydligt roligare än det låter. Även om det hjälper att ha ett intresse för biologi, fysik, och rymdfart så har Weir en enastående förmåga att göra ganska torra experiment och långa logiska resonemang otroligt medryckande.

Jag skulle kunna vara i en centrifug. Den skulle behöva vara rätt stor. Men i och med att jordens gravitation tillhandahåller 1g skulle man kunna placera de här rummen i vinkel och låta dem köra runt på en bana eller snurra dem i änden av en lång solid arm eller något i den stilen. Sätter man den i snurrning skulle den sammanlagda centripetalkraften plus jordens gravitation kunna bli 15 meter per sekundkvadrat.

Varför skulle någon bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar och ett labb? Ingen aning. Skulle det ens vara möjligt? Hur stor skulle radien behöva vara? Och hur snabbt skulle den snurra?

Jag antar att nyckeln är att Grace är tillräckligt sympatisk, och glimtarna av hans förflutna tillräckligt intressanta för att skapa ett genuint intresse. Jag vill faktiskt veta varför någon skulle bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar i (eller mer troligt: hur Grace kan befinna sig i ett rymdskepp som via konstant acceleration bibehåller en gravitation på 15 meter per sekundkvadrat). Kanske var det där alla mina mattelärare misslyckades – jag kunde aldrig uppbåda något verkligt intresse för kubikroten ur hur många äpplen Kalles pappa malde ner i sin ciderfabrik. De skulle ha försökt med science fiction istället.

Även om mycket av den litterära stilen från Ensam på Mars återkommer i Uppdrag Hail Mary så har Weir också tagit med sig världsbyggandet från Artemis. Varje hörn av berättelsen är minutiöst genomtänkt och utarbetad, och jag är beredd att tro på världen han bygger även när han bryter helt ny mark och låter Grace göra upptäckter i sitt labb som strider mot naturlagar.

Jag är otroligt frestad att fyra av ett par stora avslöjanden för att kunna förklara bättre varför jag tycker så mycket om den här boken, men jag vill verkligen inte ta ifrån er överraskningsmomenten. Jag nöjer mig med att konstatera att Uppdrag Hail Mary är både underhållande, olidligt spännande och bitvis hjärtslitande sorglig. Du tror kanske inte att en överraskande vändning som innehåller relativistisk fysik kan skapa en sjunkande känsla av sorg, men det är bara för att du inte har läst den här boken än.

Similar Posts:

• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”
• Allt blir mer spännande på månen
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Fotboll och mänsklighet i framtiden
• ”When adventure call, sometimes cat must answer”

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen”

Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillary var först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel.

Om människans dröm att kunna flyga symboliserar Friheten (avhandlat av Lotass i boken Aerodynamiska tal), är rymdens lockelse starkt förknippad med döden, eller snarare pånyttfödelse genom död. Det här är ett vanligt tema i sf-litteraturen, tänk bara på 2001: A Space Oddysey av Arthur C Clarke. I Kosmos finns vår verkliga vagga, och dit måste vi återvända för att finna sanningen om oss själva.

Detta har Lotta Lotass tagit fasta på i sin berättelse om rymdfartens första steg. Även om de drivande krafterna till att skicka folk ut i rymden var kalla-kriget-politiska, blev de i bägge supermakterna oerhört populära företeelser. Och i Tredje flykthastigheten finns ett ständigt växlande berättarperspektiv som likt en kollektivistisk tanke bokstavligen lyfter Gagarin ut i det blå.

Men det är även berättelsen om hur den enkle bondpojken blir pilot och kosmonaut och Sovjetunionens hjälte, en framgångssaga som finner sina självklara beundrarskaror i öst likväl som hos konkurrenten i väst. Här ryms också andra rymdpionjärer, kosmonauter och högt uppsatta militärer.

Persongalleriets många ryska namn kan bli rätt svåra att skilja åt för ett svenskt läsaröga, och ett personindex hade inte skadat. Inte blir Bröderna Karamazov en sämre bok av att huvudpersonerna presenteras i en behändig lista? I den nämnda Aerodynamiska tal, som tematiskt föregår (förutspår) denna bok, berättas det om flygets uppgång utan att ett enda namn nämns. Där funkade greppet, här blir det bara förvirrat om man inte kan sin kosmonautologi.

Tredje flykthastigheten är långt från en rysk version av Rätta virket, och än mindre en lika lättillgänglig sådan. Lotass prövar läsaren med redogörelser om rymdkapslars konstruktion och återinträdets vinklar och hastigheter i en aldrig sinande ström. För att göra det klart: det handlar om rymden och dess erövrare i avsaknad av sociala sammanhang. Det är individen med staten och bägge mot skyarna.

Följaktligen finns också en skrälldus ord som doftar sentimentalitet och öststatsterminologi: Sputnik, kosmodrom, Vostok, dysa. Och så det underbara ordet ”rymdskott” istället för rymdfärd, kanske inte speciellt ryskt, men det vittnar på sitt lilla vis om Lotass säkerhet med språket.

Men mest beundransvärt med Lotass bok är hur hon lyckas ställa jord mot rymd, tyngd mot tyngdlöshet, natur mot teknik. Rymdfarten beskrivs som ett skinande teknikparadis, en ofattbar dröm om det omöjliga, en elitistisk strävan efter det perfekta. Mot detta ställer hon enkla och fattbara medel som en snöig slätt vid resans slut med spår av hare och varg. Där finns också förvrängningen i sinnelaget hos de som reste bortom atmosfärens gräns. Där finns nederlaget.

Sist och slutligen blir det den enskilda upplevelsen som är bestående, storpolitiken och berömmelsen till trots. Känslan av att befinna sig sin egen värld. Rymden är kista och livmoder på en och samma gång, ett kosmos där tankar famlar fritt.

Segern över systemens tröghet.

Similar Posts:

• A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy

Nu färdas Otōsan genom rymden mot Vial och ombord finns syskonen Gladys och Keaton. Bara de två. Hur kunde det bli så?

Det är en saga och det är poesi. Och en skildring av något väldigt, väldigt obehagligt. Något som är och har varit verklighet för många på jorden. En flykt till en annan planet är inte så olik en flykt till ett annat land, eller en annan världsdel. Människor man älskar kan bli väldigt annorlunda av stressen och pressen umbäranden, kris och krig för med sig.

Tioåringen bläddrar lite men konstaterar att det nog är för sorgligt. Han har rätt – det är sorgligt – men också fel för vad är ”för” sorgligt? Kanske är det hopplösheten, ensamheten, känslan av att det här är något som inte går att ordna, inte kan ställas tillrätta. De oändliga korridorerna, avstånden ombord – och avstånden i rymden. Oändligheten som speglas i det oändliga.

Kapitlen som utspelar sig ombord på Otōsan är tysta och dämpade, de tjocka heltäckningsmattorna tar åt sig ljuden, det man bara kan föreställa sig är poetiskt laddat, men också fyllt av smygande fara och obehag. Att något är fel står klart från början men att det är så väldigt, väldigt fel.

Kapitlen som berättar om tiden före är hårdare, vassare i tonen. Uppbrottsstämningen, kaoset, kriget. Lätt inlindat, ja, det är en bok för barn, men också inte. Skotten in i folkmassan, blodet. Det behöver inte upprepas, zoomas in, visas ur olika vinklar, det är illa nog.

Jag tänker på Aniara och Wall-E. På finlandsfärjor och små gummibåtar. På taggtrådsstängsel med beväpnade vakter. På att försöka göra rätt men ändå göra fel.

Är det detta vi vill göra med vår jord? Är det detta vi gör med vår jord, vi vuxna, vi som har makten, eller borde ha makten att göra något bättre.

Similar Posts:

• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• En tudelad dystopi
• En annan värld, så nära
• På rätt väg