På så sätt är den samtidigt ganska representativ för Müllers författarskap, åtminstone som jag uppfattar det. Hennes texter är oerhört drabbande, brutalt och vackert skrivna, men det är sällan jag i efterhand minns särskilt mycket av karaktärer eller handling. Möjligen enstaka scener, eller helt enkelt teman, som broderas ut, undersöks och koncentreras genom Müllers hisnande bildspråk och blick.

Titelns bilder av hunger och siden inleds med en ”sten”, en isklump bestående av restprodukter från höns – näbbar, fötter, ben – som frusits samman i ett block och kallas för kött. Människor köar kvarteren igenom för att få köpa en bit losshugget ”kött”, det enda som finns att få. Intill dessa vedervärdiga klumpar som droppar på gatan medan de relativt sett lyckligt lottade bär hem dem, kan man få en skymt av siden, ett material från en värld före eller bortanför diktaturen.

Men vad gör man med skönhet i en värld som är så tröstlöst ful att det vackra blir en nästan outhärdlig kontrast? Kanske förfular man den ännu mer? Vid en tidpunkt i läsningen vill jag nästan fråga Muller: ”Men är det egentligen Ceausescus fel om de rumänska männen loskar på gatan och öppet rafsar sig i skrevet?” Fast kanske är det så? Kanske finns ingen mening med att göra annorlunda, kanske finns det till och med ett slags motstånd, i att bara vara ful i ett så fult, så människoföraktande samhälle?

Allra mest drabbar mig Hunger och siden när den vindlar in på kvinnors fullkomliga reproduktiva rättslöshet. I diktaturens Rumänien är inte bara abort förbjudet, utan även preventivmedel. Kvinnor som tvingas söka hjälp på sjukhus efter illegala aborter kan blöda till döds under utdragna förhör med säkerhetstjänsten. Men varför vill diktatorn att det ska födas en massa barn som ingen har råd att ta hand om? Ryktet säger att det är därför han aldrig dör, för att han dagligen får blodtransfusioner från spädbarn. Ett rumänskt rykte med långa anor, kan man tänka.

En lite udda fågel är den alltså i Novellix novellsamling, Müllers essä, men samtidigt inte helt fel om man söker en introduktion eller fortsättning på de teman hon så ofta återkommer till, och det fantastiska språk som ändå gör dessa teman uthärdliga att läsa om.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Musten blir till mos
• En förtryckets poetik
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

Ändå börjar han ju från en så enkel grundidé. Tänk om berättaren (som aldrig nämns vid namn men delar mycket med den faktiske Cărtărescu) fegade ur efter sin första misslyckade poesiuppläsning, aldrig blev känd författare med abonnemang på Ladbrokes Nobellista, utan fick nöja sig med ett jobb som högstadielärare på en nedgången skola på andra sidan Bukarest, där den enda friheten är varje dags långa spårvagnsresa och kvällarnas dagboksskrivande? Och tänk om en grupp av Tesla-kultister hade monterat gigantiska magnetspolar (där är titeln) under väl valda byggnader runtom i Bukarest som kunde upphäva naturlagarna just där? Och tänk om det i 80-talets Bukarest grodde en proteströrelse, inte mot något så alldagligt som Ceaușescus diktatur, utan mot själva döden? Människor som marscherar utanför krematorier med plakat: Ner med åldrandet! Ner med sjukdomar! Ner med denna orättvisa fångenskap i rumsligt och tidsmässigt avgränsade köttmaskiner som ingen frågade om vi ville bo i! Demokratisera existensen!

…Det är kanske ingen helt enkel grundidé, ändå. Men Cărtărescu får det ju att verka så enkelt när han bygger ihop sin fyrdimensionella tesserakt till roman som får Thomas Pynchon att verka linjär. Han väver ihop hyperrealistiska skildringar av 80-talets Bukarest som får mig att vilja se Simon Stålenhag illustrera detta med febriga minnen från 60-talets TBC-sjukhus, med ren science fiction, med surrealistiska utflykter rakt ut i universum eller in i det mikroskopiska, väver in biografier om författare, matematiker och esoteriker som passar i historien, kallar in Kafka och Tarkovskij och Mann och Voynich tills man slutar försöka bena ut alltihop och bara åker med på resan. Det är inte en bok man sträck- eller slöläser, inte bara för att den väger ett kilo, den passar bättre för koncentrerade djupdykningar där man kommer upp kippande efter andan, med tinnitus och halvblind. Som att se Jackson Pollocks faktiska penseldans i luften och inte bara den nedstänkta duken efteråt. Cărtărescu har sån fantasi, såna idéer, att han utifrån ett skrivbord i Bukarest kan ta allt från ett litet barns försök att minnas om han faktiskt hade en tvillingbror som spädbarn till att minskas ner till ett kvalster och försöka övertyga de andra kvalstren att guden vars ansikte de bor på vill dem väl, och få det att hänga ihop som en fullt logisk berättelse, en där varje sidvändning kan ta en någon annanstans. Jag avundas inte Inger Johansson som översatt detta, men herregud vilket jobb hon gjort.

Varför lever vi? För att bli slitna i stycken och levande begravda och dränkta som kattungar och flådda som får? För att liemannen ska komma och fälla oss till marken som säden? Nej, skrik, gott folk, skrik tills strupen sprängs! Skrik av alla krafter, skrik som svinen vid slakten, skrik ut er plåga och fasa! Skrik så att ni hörs!

Och han får allt att leva. Det är det kanske märkligaste. Det här hade så lätt kunna bli en litterär övning, en tom metafor, men det blir det aldrig. Från Bukarests bakgator till hopplösa klassrum där barn får skolnummer intatuerade för all framtid till Lovecraftska monstrositeter dolda under övergivna fabriker till sängar där älskande par bokstavligen kan bryta mot gravitationen är historien grundad i så mycket kärlek och vrede och rädsla (tio sidor där han bara skriver hjälp! hjälp! hjälp! hjälp!) och humor att den tar andan ur mig i takt med att spolen vecklar ut sig och magnetfältet lyfter mig från marken.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• Upp, upp och iväg
• Fascinerande dagböcker
• Lidandets lagomhet
• Musten blir till mos

Klammer, vars frågor sällan är direkta frågor, är så påläst och impregnerad av Müllers litterära värld och språk att texten snarare än en intervju nästan framstår som en inre monolog. Frågorna, eller vad man nu ska kalla dem, driver något vidare som möjligen är en monolog för två, men knappast något vanligt samtal.

Observera att detta inte är något klagomål. Det är ju uppriktigt sagt Müller som är en litterär fixstjärna och som man vill veta mer om. Höra mer av.

För även om Herta Müller i sina romaner ofta beskriver vardagen i en brutal diktatur, Rumänien under Ceausescu, så är det kanske mer än berättelserna och karaktärerna i sig hennes iakttagelseförmåga, hennes helt oslagbara blick för de små detaljerna och egenheterna, hos människor såväl som hos språket i sig, som bitit sig fast i åtminstone mitt minne.

Språket, eller rättare sagt språken: mötet mellan hembyns tyska och städernas och utbildningens rumänska, verkar hela livet ha varit centralt för Müller. Rim och ramsor, ordspråk och uttryckssätt tycks inte bara ha fascinerat och förtjust henne sedan barnsben. Hon använder dem på något sätt som ett värn mot byns och familjens diffust hotfulla tigande – senare också mot skräcken i säkerhetstjänstens nyckfulla övervakning och trakasserier.

Mitt i allt som inte får sägas uppstår ett skrivande. Det är kanske både ett tecken på styrka och styrkan i sig, ett sätt att överleva. Först, så länge hon kan, i Rumänien, och sedan i exil i Berlin, där hon numera mest verkar sätta ihop ord utklippta ur tidningar och minutiöst sparade och sorterade.

Om denna litterära karriär och dess teman berättar Müller och Klammer i Mitt fosterland var en äppelkärna. Har man noga följt nobelpristagarens tidigare utgivning hittar man kanske inte så mycket nytt här – för egen del inser jag att min Müller-läsning har hål som bör fyllas ut – men det är inte heller alltid det nya som är poängen hos Müller, utan snarare hennes förmåga att vrida och vända på sin tematik.

Det är också intressant att hon själv verkar så ointresserad av den skiljelinje mellan fiktion och verklighet som litteraturkritiken varit närmast besatt av det senaste decenniet eller så. Kanske ansluter hon sig till uppfattningen att vetenskaplig eller journalistisk sanning, sanningen på detaljnivå (fejkad eller äkta), inte alltid är det övergripande mest sanna. Att det verkligt sanna och äkta faktiskt ibland fångas bäst i riktigt bra litteratur. Dit hör i alla fall onekligen Herta Müllers berättelser.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• En förtryckets poetik
• Musten blir till mos
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

Vica Delcă, en äldre ganska hårt åtgången kvinna, beger sig ut på besökstur i Bukarest. Hon ska träffa sin svägerska och dottern till en kvinna hon tidigare hjälpte med sömnad och annat. Fattigdomen tär, liksom bitterheten och känslan av förnedring när varken svägerskan eller den andra kvinnan visar sig vara hemma. Som olika mantran upprepas hennes tankar kring livet nu och då, som föräldralös med ansvaret för småsyskonen, landet som det var och som det blivit och männen som är som de är (och sällan är det något positivt) men snart får andra röster också ta plats och vi förs tillbaka längre i tiden, till en familj i söndring och splittring i första världskrigets skugga. Ett olyckligt äktenskap, en syster, ett barn, en vän och älskare.

Återigen påminns jag om att det bästa sättet för mig att ta till mig historiska skeenden är genom skönlitteratur men jag undanber mig ändå regelrätta förhör om Rumäniens 1900-tal, om inte annat så för att jag har svårt att hålla isär namnen på den mängd verkliga personer som skymtar förbi. Det finns en ganska omfattande notapparat och även översättningar av franska uttryck men jag hade önskat att dessa utformats som fotnoter i stället, eftersom det nu blir ett sådant bläddrande fram och tillbaka, vilket stör läsningen en aning.

Vicas avsnitt är skrivna på en sorts grovhugget talspråk, som jag först värjer mig mot men senare, efter sejouren till det tidiga 1900-talet, nästan välkomnar med glädje, eftersom det finns en äkthet i hennes tirader (”sexhundrafemti lei på två man … å med hyran å elen å teven …”), det finns känslor som måste få sitt uttryck och dessutom är hon ganska rolig i sin ombytlighet, hur hon på ett ögonblick vänder kappan efter vinden – eller alla lagren med plagg hon byltat på sig för att hålla kylan ute. Den extremt tydliga bilden av fattigdom i dessa lager och trasor, från barndomen till ålderdomen.

Tyvärr har jag svårt att se likheten med Ulysses annat än just i de osorterade tankarna hos Vica som ju kan tänkas vara en parallell till Molly Blooms monolog. Det är för lite som sker den dagen, för stor del av boken som helt upptas av dåtid speglad genom personer som redan är döda. Det som för mig framstår som felaktig marknadsföring (det är inte heller så att ramhandlingen håller sig inom en förmiddag) lägger sig en aning i vägen för min läsning ett bra tag – jag letar efter något som inte finns där – men när jag lägger bort förväntningarna öppnar sig texten för mig.

Bilden som tonar fram är den av ett tilltufsat land med tilltufsade människor, så länge i kläm mellan Tyskland och Ryssland och med ett sargat självförtroende på många områden. Men ändå med samma längtan som alltid, överallt, att hitta och bevara sin plats i tillvaron, kärleken, livet. Och på samma sätt som alltid, överallt, ställs det mesta på sin spets i krigstider. I avsnitten som utspelar sig i det förgångna finns det allt som oftast ett du, som är personen det handlar om, ett dubbelperspektiv inifrån och utifrån med oklar utgångspunkt. Det blir på en gång fascinerande och förvirrande när pusselbit läggs till pusselbit på detta sätt.

Det är kvinnorna som står i centrum – de bedragna och de som bedrog, de som trots att de tillhörde ”det svagare könet” visade sin styrka gång efter annan. Och de som i sin ömkliga svaghet ändå överlevt. Så är det även i männens avsnitt, där kvinnorna – eller egentligen en kvinna – är det allt går i cirklar runt.

Similar Posts:

• Diktaturens sönderslagna poesi
• Hemvill vill hem
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet
• ”nutiden ett eko av det förgångna”

Jag vill säga att jag läst Mircea Cărtărescus Levanten – Österlandet, men det har jag ju egentligen inte. Levanten är en episk dikt i 12 sånger som Cărtărescu ursprungligen skrev 1988, mitt i det värsta diktatormörkret året innan muren föll, och som enligt uppgift är så full med ordlekar, rim och språkliga tidsresor att den uppnår det där förhatliga ordet ”oöversättlig”. Det jag har läst är i stället en översättning av en prosaversion som Cărtărescu själv redigerade fram häromåret. Uppenbarligen tycker han att den fortfarande är aktuell, så här 25 år efter Ceaușescus fall. Se på fan.

Dikt eller prosa så är det en hisnande resa han tar oss med på. Det som börjar som ett högstämt epos om den ensamme frihetshjälten Manoíl, på väg hem genom den grekiska övärlden mot det fjärran Bukarest som en omvänd Odysseus, urartar snart i en explosion av stilar och influenser, allteftersom han samlar på sig medkämpar (pirater, zigenarhövdingar, uppfinnare, mystiker), och tar sig hemåt över Balkan. Antikens myter blandas med tekniska mirakel (luftskepp, hörni, luftskepp!), ideologiska debatter som inte vet vilket sekel de hör hemma i, arabiska sagor och bibliska berättelser, saker som hänt för tusentals år sedan och saker som kommer att hända 150 år senare, tills även författaren själv dras in i historien och måste försöka förklara för sina stackars romanfigurer vad de håller på med. Så prosa det är brister de ändå stup i kvarten ut i sånger, deklamerar dikter, lyssnar på mystiska orakel… både Baron von Münchhausen- och Thomas Pynchon-fansen i mig fnittrar förtjust åt galenskaperna när stackars Mircea och hans figurer tar sig från Troja till dagens Bukarest via diverse förvecklingar.

– Gott, då säger vi att vi rövar bort vampyrvojevoden. Och sen?
– Sen slår vi ihjäl honom. Det blir hämnden för vårt folks lidanden.
– Och sen? fortsätter Zoe obönhörligt och driver tanken vidare.
– Sen infinner sig av sig självt en guldålder. Rumänerna skakar av sig tyranniets ok och får fullt av bröder i sitt land. Nationen består, men det som är främmande försvinner. Vår goda genius ovan molnen skänker människorna kroppskraft och doft av nybakat bröd, frihandeln blomstrar, skolor öppnas och kyrkor byggs med målade helgon i taket. Åh, det blir ett paradis!

Givetvis är det till stor del en allegori över Ceaușescus Rumänien. Se bara på utdraget nedan. Även utan de många klippen till unge Mircea som sitter där i sin iskalla lägenhet i Prag och knattrar förbjudna verser på sin skrivmaskin finns det nog med passningar i dikten till furstar vars seger över en diktator ger dem rätt att bli ännu värre själva. Levanten kom heller inte ut förrän efter att Ceaușescu och hans fru stiftat närmare bekantskap med en exekutionspluton och de nya styrande börjat kalla sig demokrater. Men då så, då är ju historien avslutad, eller? Muren föll ju, friheten är ju outmanad nu. Varför gör sig Cărtărescu och Johansson besväret att göra boken tillgänglig igen 2015? Man kunde nästan tro att Cărtărescu redan på 80-talet visste att den hade mer att säga, att historier upprepar sig. Jag menar, varför gör titeln anspråk inte bara på de karpatiska bergen utan på hela östra Medelhavet, där skepp i tusentals år blandat människor och idéer från tre kontinenter? Varför bygger den nationalistiske frihetshjälten Manoíl idén om nationalstaten Rumänien med hjälp av daker, romare, turkar, fransmän, romer, greker, rationalister, mystiker, banditer, diktare, ja rentav kvinnor? Hur kan han bland allt sitt skämtande och skaldande helt ha missat att både då och nu (vare sig vi pratar frihetskrig, stalinism eller eller vad det nu är vi har nuförtiden) finns ju räddningen i nationell renhet, murar mot främmande tankar, och handlingskraftiga män som vet bäst?

Tja, säg det. Ett fullständigt mysterium.

Säkert är i alla fall att förlaget förtjänar en applåd för den här utgåvan; Fredrik Tjernströms illustrationer går en perfekt balansgång mellan klassiska kopparstick och äventyrsserier, och Inger Johanssons översättning är ett paradnummer, som leker hej vilt och tänjer gränserna för språket på ett sätt som bara det är värt inträdet. Det är en bok som överraskar med varje sidvändning, och som förhoppningsvis kommer att läsas länge än.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Musten blir till mos
• Lidandets lagomhet
• Fascinerande dagböcker

Novellerna från barndomen skrivs ur barnets seende, barnets vidskeplighet. Som novellen ”Tröjan”, när huvudpersonen äntligen får överta en stickad tröja från dess döda bärarinna:

Men glädjen blev också kort. Redan nästa dag kände jag hur mjuk och kraftlös den var över axlarna. Det var tecknet, det mindes jag. Så hade det börjat både för morföräldrarna och för Maria. Sjukdomen låg på lur i närheten, den smög sig på en långsamt, omärkligt, nästlade sig in sakta, utdraget, för att sedan bryta ut framemot kvällen när den drabbade segnade ner i feberfrossa och inte fick fram ett ord.

Novellerna kan beskrivas som existentiella dramer. Händelserna är sällan monumentala, men påverkar och sätter spår i huvudpersonen. Något så banalt som ett getingstick får tyngd och allvar genom att Manea har placerat händelsen i ett koncentrationsläger. Något så självklart som barnlekar blir ödesmättat bakom lägrets murar:

Leken krävde att flickorna blev stående som förstenade så fort signalen nådde dem. Minsta fiber i kroppen stillnade. Ingen fick blinka, ingen fick röra en fena. […] Pojken hade många gånger sett dem och undrat om inte leken kunde få onda följder, till och med påskynda dem. Han tyckte sig ana en dold gevärspipa någonstans nära inpå, en som tog sikte bakom en vägg eller uppe i ett vakttorn… Den sortens lek skulle ha roat vakterna alldeles förfärligt. I det ögonblick signalen ljöd, ett skrik som ofta nog lät som ett skott, skulle flickorna inte hinna fatta om någon föll ihop.

Maneas språk är ofta tyngt och mättat. Inte med egentligt innehåll, utan med känsla och suddiga preciseringar. Det kan reta mig: ”Ingen skulle avbryta stjärnornas pulserande, den oändliga rörelsen, sanningens stilla sorgsna hjärta”. Vad betyder det? Har orden någon egentlig innebörd eller är ornamenterandet och upprepandet ett stilgrepp som har att göra med att texterna har nästan 35 år på nacken? Många partier har en fruktansvärd udd, situationer vars styrka gör att det suger i magen. Men däremellan finns det så mycket text man måste resa igenom, färdsträckor som hinner bedöva suget i magen. Att läsa Oktober, klockan åtta känns ibland som när man köar i en timme för att åka Balder.

Jag vet ju att det här ska vara ”stor litteratur”. Men jag förmår inte låta texten att gripa tag i mig, beröra mig. Maneas högtravande stil, textens egen lojhet, kväver mig, lägger sig som en klåda över läsandet. För den som förmår se bortom den ringlande kön till berg-och-dalbanan finns det något här. Det finns stor litteratur, skymd bakom de väntandes ryggtavlor.

Similar Posts:

• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Rumänska berättelser i en snygg och slarvig antologi
• Fascinerande dagböcker

Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd

I Skymning över Svarta havet får man följa den unga kvinnan Nora på väg in i vuxenlivet. Hon och hennes vän och senare pojkvän, Gigi, springer omkring ganska sorglöst i staden Mangalia, med det stora havet ständigt närvarande. Det är färgrikt och målande, snabba känslokast och en smula rörigt i Noras värld. Hon när en dröm om att bli konstnär, och börjar på konstskola i Bukarest. Allt löper på tämligen sorglöst. Författaren har ett lätt och svepande språk, men historien lyfter liksom aldrig. Det blir schablonartat. Som när ett kapitel kallas ”Mina konstlektioner i Bukarest och cirkusen”. Den obligatoriska, säregna zigenerskan, vis som få, med en förmåga att ”se igenom allt”, finns där. Pojkvännen Gigi kommer från den turkiska delen av stan.

Det blir fest och ”Vårnatten fylls av havets rastlösa brusande och de blommande träden fäller sina knoppar i den salta vinden.”

Det hörs skratt och orientalisk musik som låter som en blandning av zigenarmelodier och rumänska folksånger men samtidigt är något helt eget. Doften av turkiska desserter tränger ut på gatan. Alla har visst fest inatt. Aprikosträdet framför huset skakar sina grenar så att dess rosa blommor faller ner över oss som mjuk snö.

Ja, så fortsätter det. ”Livet är ljuvt och äventyrligt, ett mjukt gungande nöjesfält eller en lekfull balett.”

Först när Nora blir gravid och måste göra abort kan jag känna att historien blir något mer angelägen. Aborten, som är absolut förbjuden under denna tid, skildras tätt och intensivt. Så ock det efterföljande angiveriet och dess följder. Men det är bara några sidor.

Så, tyvärr. Har man blivit bortskämd med lysande rumänska författare som Herta Müller och Mircea Cărtărescu, väger Domnica Radulescus förmåga att berätta alltför lätt och jag kan inte annat än andas ut när jag läst sista sidan.

Att läsa istället: Den ocensurerade versionen av Flackland, Herta Müllers debutbok, eller varför inte Skräpliv – rumänska berättelser, en antologi med rumänska noveller.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”

Däremot jag har svårt att tro att samtliga noveller verkligen fått en rättvis plats i boken. Det känns som att urvalet är lite väl skumt, boken går inte att läsa som en samling noveller men är utformad och smyckad som om den vore det. Det är snygg bok, berättelserna är ofta väldigt lockande och inbjuder till fördjupning. Problemet är att antologins utformning kräver en gymnastisk läsning.

Kontrasterna i språk, stil och generation skapar förvirring. Boken är dåligt komponerad. Författarpresentationerna finns kryptiska längst bak, och ger ingen språklig vägledning. Vilket är synd när antologin i övrigt är fylld av intressanta, överraskande och bestående – självstående noveller.

Hälften av texterna överskuggas tyvärr av det så omöjligt breda urvalet. Varför presenterar man en antologi som en novellsamling när det så tydligt inte går att läsa den så? Istället blir det en utmaning för läsaren, kräver akrobatisk läsning – från surrealistisk symbolik, till en fruktansvärt förvirrande babblig novell. Och den blir fruktansvärt babblig just för att den placeras efter en språklig antagonist. Förvirrande i stilistiska kontraster.

Jag ogillar detta sätt att presentera författarskap. Skräpliv blir därmed en väldigt skum läsning. Ingen omfångsrik introduktion till rumänska författarskap. (För det krävs tydligen ett tema på bokmässan för att vi ska orka låtsas fördjupa vår läsning.) 2244 prickade rätt i år, men nu då? Bokmässan i sig skapade också stor förvirring trots många av antologins författares närvaro – problemet var att temat bokstavligen dränktes av sorl och tidshets. En liten scen och några stolar, det var Rumänien det, varsågod! Men eh …

Så låt oss istället sansat uppleva Rumäniens litterära landskap och intressanta författarskap, låt oss inte över- eller underskatta. En novell i en antologi kan inbjuda till vidare läsning, lockande – men risken känns större för motsatsen. När det presenteras så slarvigt. För ger man ut en så bred och (faktiskt) taskigt svårläst antologi, ett så uppenbart ogenomtänkt hopkok av språklig mångfald samt framstressat slarv, med ekonomiska förtecken – så får man göra det mer begripligt och genomtänkt.

Så varför titeln Skräpliv? Kanske vill den spegla vårt kategoriska, ibland reaktionära tänkande och därmed sälja? För säljer gör den. Titelnovellen Skräpliv av Bogdan O. Popescu (som för övrigt är en berättelse jag är djupt imponerad av) berör inte alls denna vår lite skeva bild. Utan han leker med skräpsymbolik, successivt uppbyggd surrealism och leker fram läsaren till häpnad, i sista meningen, den sätter spår. Novellen som följer blir i min läsning slarvig. Förmodligen för att jag fortfarande bearbetar Popescus novell. Därmed får Daniela Crasnarus Det stora priset ett mindre fokus och tålamod. Ett slags overkill redan efter de två första novellerna. Det hade nog räckt med tre författarskap, för författarnas skull.

Så låt mig istället fatta mig kort: Skräpliv är en antologi av noveller, men presenterad som en novellsamling. Jag styrs av formatet, störs av att inte få en språklig och sansad ingång, när syftet är beskrivet så.

Men betraktad som en novellantologi så är boken en ovärderlig ingång om man vill in snabbt och ut fort, få någorlunda koll. Som nu, här sitter jag sönderstressad efter Bok- och Biblioteksmässan 2013. Men ungefär som bokmässans fokus på Rumänien i år blir det snabbt, ytligt och skumt. Trots gott uppsåt.

Henrik Nilssons förord är briljant, sympatiskt – en novellstilistisk prosa som leder läsaren väldigt rätt. Inte skräpliv alls, inte skräplitteratur (för det är bara pr-trams och i förlagets ögon), utan noveller som verkligen är bra, en del bättre, men alla är bra. Formatet och hur den röda tråden förloras av babblet gör att jag inte kan sätta 10/10. För ingen babblar, men babbel blir det ändå … tyvärr.

Similar Posts:

• Musten blir till mos
• Tid och dödtid
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Smakprov av Österrike
• ”Sedan länge plågades jag av en längtan att begå en absurd handling på en helt okänd plats … ”