Sara Beischers debut om livet på ett demensboende i Stockholm kom ut tidigare i år, mitt under en stormande debatt som satte välfokuserat ljus på äldrevårdens villkor. I Jag ska egentligen inte jobba här handlar det om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm för att bli skådespelare. Hon börjar arbeta som timanställd på boendet Liljebacken […][...]

Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte. Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i […][...]

Ett nybyggt flerfamiljshus i Trondheim. En trappuppgång. Åtta lägenheter. Åtta familjer. Året är 1965 och lägenheterna fylls sakta upp med alla upptänkliga och moderna bekvämligheter. Badrum. Tvättmaskiner. Dammsugare. Frys. Tevekannor. Pulversoppor. Permanentvätska. Det verkar inte finnas någon hejd på framstegen. Eller gör det det? Få tidsperioder är lika minerade som den här perioden (i Sverige […][...]

Författaren Selma Lønning Aarø firar av ekonomiska skäl familjesemester i sitt föräldrahem. Det är ju praktiskt, med barnvakt nära till hands och så. Samtidigt tänker hon ta tillfället i akt att skissa på en självbiografisk uppväxtroman. Problemet är bara att vare sig hon väljer att be om familjens åsikt eller om de själva snokar upp […][...]

Problemet med deckare är att de behandlar så tunga ämnen som död, psykisk sjukdom och tung brottslighet och samtidigt ska vara lättsam litteratur. Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Jag får ofta höra av läsare av Dagensbok eller kunder i bokhandeln att de inte vill läsa vissa böcker för att de […][...]

Göran är fjortonårige Mattias chef och han är inte särskilt nöjd. Skickar sura sms eller dyker upp personligen i sin sammetskavaj, sin SUV och med sin ständiga cigarrök och gormar om att Mattias måste ta sig i kragen. Göran är Döden och Mattias, ja, Mattias är ungefär Dödens praoelev och semestervikarie. Det är i alla […][...]

På internatskolan Jellicoe School går barnen som blivit övergivna, de problematiska ungdomarna: exempelvis massor av föräldralösa pyromaner. Ett antal veckor om året kommer kadetterna till Jellicoe, det är de, lite mer oproblematiska, som går på militärskola. De här veckorna är det krig, mellan internatelever, kadetter och jellisar – ungdomarna som bor i Jellicoe. På Jellicoe […][...]

Det börjar med slutet. En ung kvinna som fram tills nyligen uppfattats som en välartad, skötsam, lugn och privat person anmäler sig själv till polisen. Hon har i sin lägenhet skjutit ihjäl en journalist. Varför? Heinrich Bölls roman från 1974 – eller, inte roman, säger han i sitt efterord tio år efter ursprungspubliceringen, ”denna till […][...]

Jag älskar mitt hem. När jag sätter foten på min gata minns jag aldrig varför jag tyckt att jag haft något att göra någon annanstans någonsin. Mitt på min gata står en grönlackad bänk. Någonstans någon gång har någon människa tänkt att, Hörrni, ska vi inte sätta en bänk här? Det måste vara jordens sympatiskaste […][...]

Jag vet inte hur många gånger jag har beklagat mig över likriktningen inom bokhandelsbranschen. Det känns ganska beklämmande att se alla dessa ställ med topplistor i alla dessa boklådor som är så lika varandra att man bara hör på personalens dialekt (åtminstone ibland) att de ligger i olika städer. Visst kan topplistorna tjäna sitt syfte, […][...]