Den franske författaren Jean-Noël Pancrazi, född 1949, växte upp i den lilla staden Sétif i Algeriet. Frankrikes kolonialisering av Algeriet startade 1830. Drygt 25 år senare, 1857 hade fransmännen lagt under sig hela landet, och inflyttningen från Frankrike ökade. I slutet av 1800-talet var över en halv miljon fransmän bosatta i landet, som blev en […][...]

Ibland är det bra att det finns människor i ens omgivning som känner ens litterära smak så väl att de får en att läsa om den korta texten i Svensk Bokhandel ännu en gång och fatta beslutet: det här är nog faktiskt någonting för mig, trots att det är något med beskrivningen som inte känns […][...]

Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta. Varför då inte lyfta ut Shylock ur […][...]

Det har blivit 70-tal i den lilla jämtländska byn där Mirjam växer upp. 70-tal, tonår och högstadietid. På en gång en känsla av möjligheter och av att livet smalnar. Nu är jag ung hela mitt liv är en fristående fortsättning på Christina Kjellssons barndomsskildring Solknepet, och det är långt mellan barndom och tonår. Barnets självklarhet […][...]

En bok som har titeln Älskaren från huvudkontoret, det är pajigt, svulstigt och kittlande. Det är dessutom en spänningsroman om kärlek och svek. Vi möter Emma som jobbar som säljare på en klädkedja. Hon har även en kärleksaffär med sin högste chef. En hemlig romans som bultar och gör henne besatt och beroende. Emma som […][...]

Redan omslaget till Vara Frank skvallrar om att det här är något annat än det Peo Bengtsson skrivit tidigare. Jag som är vansinnigt förtjust i hans tidigare böcker som Så länge du är min syster blir både nyfiken och orolig. Somrig feelgood? Ska ingenting skava nu? Hur ska hans meningar som tenderar att bli till […][...]

Jag läste Hanne Ørstavik första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Då hette boken Tiden det tar. I fokus var kroppslig erfarenhet i förhållande till språk och familjerelationer och jag minns det som en roman som pågick mycket långsamt, både i huvudpersonen och i mig, efteråt. 2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett […][...]

Det snöar när Oskar hittar en jacka på Västerbron i Stockholm. Långt där nere kan han ana ett hål i isen. En svart prick i allt det blåvita. Han tänker på hur många meter det kan vara, på världsrekordet i hopp från hög höjd, på G-krafter och Illustrerad vetenskap. Han tänker att det finns ett […][...]

Bokens huvudperson Linnéa är ingen lätt karaktär att ha att göra med. Otroligt självupptagen, besatt av att analysera sig själv genom att skriva en slags dagbok. Fast det är ingen dagbok i vanlig bemärkelse; den består av lösryckta fragment, scener och dialoger som inte alltid är lätta att hänga med i. Vem säger vad? Vad […][...]

Under många år läste jag extremt mycket deckare och thrillers men sedan infann sig en viss mättnad. Nu läser jag i princip bara sådant som jag får rekommenderat från mina mest betrodda källor och Elizabeth Hands Generation loss är ett sådant exempel. Faktum är att mina förväntningar när jag ursprungligen läste den både kom på […][...]