I efterordet till sin nya novellsamling Våran hud, vårat blod, våra ben skriver John Ajvide Lindqvist något som får pusselbitarna att falla på plats för mig. Så här skriver han med anledning av novellen Speciella omständigheter: Det lustiga med denna enkla lilla berättelse helt utan blod, våld eller monster, är att flera människor har sagt […][...]

”Skiftsovare” kallades de arbetare som under industrialiseringen på 1800-talet flyttade in till storstäderna och inte hade råd att hyra ett eget boende. De delade istället på kostnaden för ett hotellrum och sov i skift. Medan någon arbetade vilade en annan. I Dorothee Elmigers bok samlas en grupp människor på okänd plats. Vi får bara veta […][...]

Det är sommar på Gräsö och det rustas till begravning. Lea Höjer, öns gamla matriark, har gått ur tiden. Efter sig lämnar hon Walter, sonen som i ungdomen valde att släppa sina drömmar. Och Juliana, sondottern som flugit hem till Sverige från sitt liv som journalist i Delhi. Kvar finns också Sumpen, gården från vilken […][...]

Miriam och Filip har, för att komma undan det trista svenska klimatet, flyttat till Sicilien. I Italien är sommaren evig. Sommarvärmen är plågsam, men inte lika plågsam som den tidiga svenska våren när solen förvisso anas men där de grå snöklumparna, som kantar löprundan, vägrar smälta bort. Den heta, förlamande värmen kan ju trots allt […][...]

Ember Hill och hennes tvillingbror Dante är drakar. De, och samtliga i deras släkte, tvingas gömma sig bland människorna i mänskliga kroppar efter att nästan ha blivit utplånade av drakdräparorden Sankt Göran. Syskonen skickas till soliga Kalifornien för att lära sig passa in i samhället innan deras riktiga utbildning börjar. Samtidigt anländer även soldaten Garret, […][...]

Hanne Ørstaviks nyaste bok är förlagd till hamnstaden Málaga i södra Spanien. En stad jag själv bott i och nyligen återvänt till. En stad som lyser av kontraster; starkt präglad av såväl sin historia som sin modernisering. Det tycks vara en perfekt fond till en dov, sinnlig Hanne Ørstavik-roman. Den tidigare, Det finns en stor […][...]

Första gången jag hörde talas om Elena Ferrante var förra sommaren. Jag satt in the middle of nowhere och läste en recension av en tidskrift där det ingick en lång artikel om denna berömda och samtidigt totalt okända författare, eftersom namnet är en pseudonym och spekulationerna kring vem som döljer sig där bakom är omfattande. […][...]

Nigeria har länge gett upphov till stora berättare, men på sistone har en nästan kunnat slå vad att så fort en ny afrikansk författare lyfts fram här i ”väst” är hen (i regel exil-)nigerian: Adichie, Cole, Abani, Akpan… Inte så underligt egentligen att ett land med stark berättartradition som sedan hamnar i en sådan problematisk […][...]

Tack gode gud för aborträtten! Och preventivmedel och sexualupplysning. Det är kanske ett oväntat sätt att inleda en recension, men det är tankar som genast kommer för mig när jag läser Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. Så många kvinnoliv som punkterades av ofrivillig graviditet. Gav dem en förutbestämd riktning, förseglade deras öden, ofta alldeles för tidigt […][...]

Birger Sjöberg nämndes ofta i forna tiders litteraturöversikter, som exempel på svenska författare av betydelse. Hans mest kända texter finns tonsatta och framförs ofta till gitarr vid visfestivaler. Berättelsen Kvartetten, som sprängdes var Sjöbergs enda roman. På knastertorr och akademiskt ordlekande vis vävde han en skröna som gjorde att han hamnade på listan av böcker […][...]