I min bekantskapskrets väcker den franska landsbygden associationer av frodiga jordar med växande vinrankor så långt ögat ser. Vingårdar och cykelvägar som följer trögt flytande floder och javisst, doften av lavendel är ljuvlig! Ostar, nyskördad sparris och böngrytor som smaksätts med olivolja, rosmarin, oregano och timjan. Alla sinnen får sitt och lyckan är fullkomlig. Så […][...]

Ett porträtt av författaren som ung är romanen om Stephen Dedalus, en pojke som utvecklas till ung man i Dublin åren kring det förra sekelskiftet. Texten består av flera olika långa episoder, ibland med år emellan. Romanen, som brukar klassas som självbiografisk, har tre bärande teman. För det första fadern, som hamnar i obestånd så […][...]

Medan Juliana Fortis fortfarande läste på läkarlinjen, rekryterades hon av en organisation så hemlig att den inte ens har ett namn. På uppgift av den amerikanska regeringen utförde de uppdrag så hemliga och farliga att både NSA och CIA verkade som hjärtliga förskolelärare i jämförelse. När Hemliga Organisationen plötsligt bestämde sig för att inte lita […][...]

Det värsta har redan hänt när berättelsen börjar. Ruths barnbarn Lucien har hittats mördad, drunknad. Nu sitter Ruth ensam i husarrest misstänkt för mordet. Tre väktare och en präst är i princip de enda hon får träffa under sin husarrest. Ruth vet inte om hon är skyldig eller inte, hon minns inte och tvivlar på […][...]

Lova längtar alltid efter mer. Hon vill leva, fullt ut. Och så vill hon ju skriva den där romanen. Så hon åker som 16-åring på utbytesresa till Nya Zeeland för att se till att saker faktiskt händer. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Det finns mycket igenkänning i Charlotta Lannebos första ungdomsroman. […][...]

Eh. Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig. Och ändå: eh. Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på […][...]

I Louise O’Neills dystopiska framtidsskildring Only ever yours skrivs alla kvinnliga karaktärers namn med liten begynnelsebokstav. Som om de vore ting, snarare än människor. Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse. Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? […][...]

En del av oss klipper sig själva, men de allra flesta går till frisören. Vilken småstad du än passerar så nog finns där minst två frisörsalonger och en pizzeria. De flesta salonger har putslustiga namn såsom Hair & Nu, Saxcess, Självfallet, vad det nu beror på? Sällan känner jag mig så ful som när jag […][...]

Det känns på ett speciellt sätt när man har läst en riktigt bra roman. Det känns som om man inte har slösat bort sin tid här på jorden. Den amerikanske författaren John Steinbecks Det stora kalaset är en sådan roman. Det stora kalaset, Steinbecks sjunde roman, gavs ut 1945. Det märks att författaren verkligen gillar […][...]

När jag hälsar på min bror visar han videoupptagningar av vildsvin. En webkamera sänder live dygnet runt från en foderplats. På natten lyser ögonen i mörkret, kultingarna springer bredvid de vuxna djuren. Dagen efter visar min bror var han själv ställer ut mat. En sommar grillar han vildsvinskött. De senaste åren har vildsvinen alltmer kommit […][...]