För snart tolv år sen gav Prisma ut boken TXTR med alla låttexter av Thåström som var skrivna fram tills dess. Nu tar Teg Publishing sig an samma koncept, men kan då inkludera alla låttexter skrivna fram till 2017. Konceptet är alltså enkelt, om än inte så innovativt: låttexter och bilder. Inramningen är förvisso lite annorlunda: båda ackompanjerades av en rad bilder från Thåströms karriär, men medan TXTR hade lite mer vild layout så ger den här bokens renare formgivning mig associationer till klassiska diktböcker. Båda varianterna har utan tvekan sin charm – men jag finner (kanske till min överraskning) att den här bokens formgivning faktiskt tilltalar mig, just för att orden, texternas innehåll, då verkligen får lov att ta upp all plats. Och jag inbillar mig att den som aldrig tagit till sig Thåströms musik faktiskt skulle kunna hitta texter att uppskatta i den här boken, kanske just av den anledningen.

Tio år till av låttexter, alltså. Många av dem är i mitt tycke de bästa låtar som Thåström någonsin gjort, och det efter att han redan har producerat en imponerande mängd starka texter under tre decennier. Någonstans omkring 50-årsåldern så träder körkarlen in i Thåströms texter på ett helt annat sätt än tidigare (och, jo, jag minns tolkningen av Bellmans epistel 81). Samtidigt också ett stråk av – vågar jag skriva det? – nostalgi … Det gör att texterna iallafall berörde mig på ett djup som få andra har lyckats med.

Vi arbetar oss i den här boken baklänges kronologiskt: den öppnar med en äldre Thåströms betraktelser över bluesen i Malmö och avslutar med ungdomens arga Thåström som skriver om ordningsvakter och profithunger.

Den här boken är en fin summering av ett långt artistliv. Jag hoppas att den inte innebär ett avslut.

Similar Posts:

• Bibel för en mental istid
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• När punken kom till Stockholm
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

Inledningsvis slås jag av hur naiv Aljochina verkar ha varit till en början – eller åtminstone framställer sig som. När en vän i förväg exempelvis varnar dem för att deras kommande performance i Moskva-katedralen kan komma att bli mycket kontroversiell, avfärdar de tanken. När myndigheterna efter aktionen söker efter Pussy Riot-medlemmarna, inbillar de senare sig att konsekvenserna kanske kommer att bli några veckor i häkte. Verkligheten blev hårdare än de tydligen hade trott – två år i sibiriskt fängelse.

Skildringen av de två åren i fängelse går undan. Aljochina förefaller konstant ha varit igång med nya protester, nya aktioner, nya överklaganden, nya hungerstrejker – allt för att förbättra den bedrövliga situationen i fängelset för sig och för sina fängslade medsystrar. Och får man tro hennes skildring så ger kampen resultat. Det handlar om förändringar i det lilla – som nya halsdukar till de fängslade eller andra små förbättringar. Men det blir åtminstone bättre tack vare kampen.

Samtidigt blir jag fundersam. Aljochina framställer det hela som en kvinnas kamp mot systemet. Det är hon själv – möjligen med visst stöd från sina advokater – som står för all den kamp som förbättrar situationen. Ingen annan på fängelset verkar göra något. Ja, förutom att tacka Aljochina för hennes insatser då. Kanske är det så det var. Kanske, vilket hon nämner som hastigast vid ett tillfälle, så spelar det in att hon – till skillnad från de andra fängslade kvinnorna – har tillgång till mer resurser och hjälp från professionella advokater. Men kanske speglar det också det faktum att Aljochina i stor utsträckning försattes i isolering – självklart en grym behandling från fängelsemyndigheterna – och därmed inte lyckas få reda på i vilken utsträckning andra fängslade kvinnor också aktivt kämpar för att förbättra sina villkor.

Och möjligen speglar det också delvis Aljochinas egen världsbild. Tidigt i boken skriver hon att Pussy Riot tog på sig sina välkända masker för att ge associationer till superhjältar. Kanske var det på skämt. Men tanken på superhjältar kommer tillbaka när jag läser hennes skildring av kampen i fängelset – för precis som superhjältarnas kamp inte framställs realistiskt, så förefaller den här skildringen inte helt realistisk därför att så mycket verkar utelämnas. Här finns nämligen inte mycket utrymme för djupare reflektioner kring tvivel eller ångest, saknad eller smärta – kort sagt kring priset för hennes kamp …

Aljochinas och övriga Pussy Riots kamp mot den ryska statsapparaten är utan tvekan beundransvärd. Men det är samtidigt en kamp som verkar ha haft ett oerhört högt pris – fysiskt, psykiskt och socialt. Det är dock ett pris som Aljochina tyvärr pratar väldigt lite om. Att reflektera mer över det priset hade nog gjort boken betydligt mer personlig, mer intressant – och kanske också mer inspirerande. Som det nu är så lämnas jag som läsare nämligen med en huvudsakligen obesvarad fråga om deras kamp verkligen var, eller är, värd priset. Det förefaller inte optimalt om nu poängen är att ”alla kan vara Pussy Riot”.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Punkig aktivisthandbok
• Porträttsamling från fängelset
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt
• Hur samsas vi på torget?

Bokens huvudperson vräks från sin lägenhet. Flanerandet börjar och vänkretsen prövas. De vita lögnerna tar plats, för det är inte särskilt manligt att berätta om den tomma plånboken, eller att man blivit vräkt. Vernon avskyr att någon visar honom medkänsla – det tycks bringa hans maskulinitet i obalans. Således flyr han hellre än tar emot hjälp av barndomskompisens mamma.

Berättaren svävar över sitt Paris och byter perspektiv. I samma ögonblick Vernon får nattlogi hos en kompis får vi se honom genom den andra personens ögon.

Var och en färgar av sig på berättelsen med sin egen nyans. Många nutida problem exponeras. Manuella yrken som ersätts alltmer av digitala tjänster. Inföddheten som är avgörande för att nå framgång. Det fullständigt öppna föraktet mot araber och afrikaner. Rik och utbildad eller fattig och lågutbildad spelar ingen roll. Tankemonstret att vissa är mer värda än andra omskrivs inte, salongen och förorten har släppt in hela resonemanget. Lika ofta föraktas kvinnor med skillnaden att männens hånfulla attityd tar plats i de inre monologerna.

De olika perspektiven krockar. Många gånger är det oöverträffat, som när den före detta porrstjärnans berättelse följs av berättelsen om unga Aїcha som blivit troende muslim för två år sedan.

Vin, rom, kokain plus andra berusningsmedel är viktiga för såväl uteliggaren som för aktietradern med sin ”jag-förtjänar-det-här-mentalitet”. Faktum är att hela samhällskroppen är beroende av drogerna – jämför gärna med Roberto Savianos undersökande journalistik.

Antihjälten Vernon Subutex som känner till så många musiker och sångare är navet i denna flerstämmiga roman. Ingen intresserar sig för att göra världen till det bättre. Det nya normala är att underkasta sig nuets kortsiktighet.

Den som föredrar det romantiska flanerandet i Paris kanske tvekar inför en urban odyssé doppad i civilisationskritik. Men det är fascinerande att följa de olika personerna och se hur deras olikheter och likheter flätas in i varandra. Despentes bemästrar skrivkonsten och jag kommer alltid att undra hur det kommer att gå för personerna hon berättat om.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Vernon och jag
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?

Det är utan tvekan en kulturhistorisk gärning att publicera de här gamla fotona 40 år efter att de togs. Här figurerar nämligen en annan del av punkrörelsen än de band och artister som ofta brukar uppmärksammas, några andra än de som senare kom att bli kända inom den svenska punken. Här har vi istället en bunt mer eller mindre anonyma tonåriga 70-talspunkare – den yngsta bara 13 år gammal, och den äldsta den då 22 år gamla Lena Endre. Alla visar de prov på hur kulturen såg ut innan den blev allt för standardiserad och – paradoxalt nog – stereotyp. Det är också roligt att fotona publiceras i ett så stort format, och att de verkligen ges det utrymme som de förtjänar.

Fotografen har, med hjälp av journalisten Håkan Lahger, lyckats spåra ett antal av människorna som är med på bilderna, och intervjuat dem om punken och om hur livet sen blev. Tråkigt nog så känns intervjuerna aldrig särskilt levande. Det är som om Lahger använt sig av ett gäng standardfrågor, och känner ett behov av att redovisa svaren på dem, även om det snabbt blir repetitivt. Det gör att man snart känner igen flera teman: raggarna, banden, uteställena… jaså, ännu en person som hade varit i London och tagit intryck av punken där? För att inte tala om att Lahger verkar ha vissa egna käpphästar – som exempelvis frågan om huruvida ”punken är död”, som flera av de intervjuade tydligen har tvingats svara på. Det känns nästan lite fånigt eftersom bilderna ju handlar om en tid när punken precis hade fötts, och skulle bli riktigt stor först långt efter att alla de intervjuade förefaller ha upphört att själva kalla sig punkare. Efterordet av creative directorn Claes Britton känns också som en ganska malplacerad, nästan lite dryg och smått föraktfull betraktelse över punkens öde. Riktigt levande och intressanta blir texterna därför bara när två av de gamla punkarna skriver egna texter själva, istället för att bli intervjuade.

Synd på så rara ärtor, för fotona – för att inte säga punken – förtjänar bättre.

Similar Posts:

• När punken levde och frodades
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Punkjävlar snackar punk
• Punk, anarki och 1980-tal
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös

Men det fanns också ett annat Stockholm. Ett Stockholm som inte lyssnade på kommersiell skvalpop, utan på punk. Ett Stockholm som inte gynnades av högervågen, utan som gjorde uppror mot den här utvecklingen. Det är om detta Stockholm – och dessa stockholmare – som den här fotoboken handlar.

En viktig konflikt handlade om bostäder. Kommersialiseringen av det svenska samhället under 1980-talet tog sig bland annat uttryck i att allt mer av Stockholms innerstad kom att omvandlas till kontor och butiker, istället för som tidigare många bostäder. I spåren av detta följde bostadsbrist inte minst bland stadens yngre befolkning. Boken handlar om kampen kring detta och aktivisternas främsta medel husockupationer, men det handlar även om musiken, om gemenskapen i de ockuperade kollektiven och mycket mer…

Det är en underbart vacker bok: tonvikten ligger på foton ihopsamlade från flera av de aktivister som var med i den kamp som skildras. De svart-vita fotona ges ordentligt med utrymme.

Att kampen är på allvar råder det ingen tvekan om; husockupanterna får många gånger försvara sig mot såväl polisen som mot skinnskallar som vill ställa till med bråk, vilket både bilder och text ger prov på. Men samtidigt fanns det en oerhört smittande glädje och lekfullhet i kampen som återspeglas inte minst i fotona, vilket gör det mycket lätt att bli alldeles kär i den här boken.

Fotona ackompanjeras också av flera texter, där ett antal av husockupanterna talar eller skriver om sina minnen från när det begav sig. En längre text av ekonom-historikern Ann Ighe sätter också in den kamp som skildras i ett bredare socialt och historiskt perspektiv på ett strålande vis. Det är spännande att Stockholmia – Stockholm stads förlag – ger ut en bok med ett så pass annorlunda perspektiv på Stockholms historia.

Det som skildras är vid det här laget ganska gammal historia. Den energi och kampvilja som det sprudlar av i den här boken är vi väl i minst lika stort behov av idag som under 1980-talet. Kanske kan den här boken hjälpa till att bidra till att injicera lite av denna energi i sina läsare.

Similar Posts:

• Bilder av ett svunnet Stockholm
• Svensk industrihistoria förevigad
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• När punken kom till Stockholm

Cave blurbar själv uppskattande (och lovande) på omslaget om ”biographical half-truths and complete fabulations” men menar ändå att serieboken kommer närmare sanningen än någon annan utgiven biografi. Läsaren får följa Cave från barndomens australienska småort Warracknabeal, bildandet av bandet The Boys Next Door (som senare under den kaotiska karriären blir mer kända som The Birthday Party) i tonåren, flytten till London och in i den klaustrofobiska skrivarlyan i Berlin till nedslag i den omfångsrika och fortfarande pågående Bad Seeds-tiden.

Kleists tecknarstil är explosivt expressiv och många gånger dunkel och passar klockrent in i sammanhanget. Några gånger bland de dryga trehundra boksidorna stiger berättelsen in i Caves skapelser och zoomar in på karaktärer i låttexter och romaner. Fiktion och biografi blandas och gränserna löses upp när huvudpersonen så småningom konfronteras av sina egna framskrivna och ofta mörkt ödestyngda gestalter.

Tyvärr är narrativet väl splittrat, det känns som att Kleist har haft många idéer och valt att blanda och ge i stället för att döda lite darlings på vägen. Det är begripligen svårt att omfamna en såpass spännande livshistoria som Nick Caves och hans väldiga spännvidd när det kommer till den musikaliska och litterära katalogen. Jag kan förstå och på ett plan uppskatta det valda angreppssättet att slänga in lite av varje för att skildra bredden men resultatet blir ändå rörigt och huvudpersonens utveckling krånglig att följa.

Boken tar sin början i Boys Next Doors stökiga Masturbation generation och bromsar in i Bad Seeds svepande surrealistiska men ganska stillsamma Higgs Boson Blues och lyckas fånga nyanser i båda ändar. Men sammanfattningsvis ligger styrkan solklart i det visuella uttrycket medan narrativet, som visserligen ofta är underhållande, trasslar in sig i för alltför många trådar.

Similar Posts:

• Caveman
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Grant & I (and me!!)
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Nick Cave läser högt

Sedan dess har garnet nästan bokstavligt talat exploderat – engelska termer är ju till exempel ”yarnbombing” och ”yarnstorming” – och det mjuka handarbetet har tagit plats i det offentliga rummet på helt nya sätt. Blombårderna kan för all del finnas kvar, men bli inte förvånad om det smugit in övervakningskameror bland girlangerna, eller om bonadernas vanligtvis väna budskap bytts ut mot ett citat ur Valerie Solanas SCUM-manifestet.

Frida Arnqvist Engström ger i Gerillaslöjd en mängd exempel på garngrafitti, anarkibroderi, radikalslöjd och pysselaktivism. Merparten av boken handlar om stickning, virkning och broderi, men här ges också exempel på bland annat gerillaodling, gräsgrafitti och städgrafitti. Inte minst det sistnämnda ställer intressanta frågor om vad man får och inte får göra i det offentliga rummet. Att sätta upp färgglada garntaggar kring lyktstolpar eller på statyer är visserligen svårt att betrakta som någon sorts vandalism (men anses tydligen vara ”olaga affischering” och därmed straffbart av exempelvis Stockholms stad). Städgraffitin, att städa fram mönster i befintlig smuts och föroreningar, ställer det ännu mer på sin spets. Kan det verkligen vara olagligt att städa?

Det synliggör förstås också föroreningar vi kanske helst inte vill tänka på finns där, och den typen av politiska frågeställningar är karaktäristisk för gerillaslöjden. Det här är ”craftivism” – slöjd som aktivism. Många exempel i boken är påtagligt politiska. Det kan handla om kaxiga feministiska deviser, men också i sig om ett traditionellt kvinnligt hantverk som vägrar vara tandlöst, gulligt och privat längre, hantverk som tar sig ton och tar plats. Mer specifika ställningstaganden finns också, som Lisa Anne Auerbachs Body Count Mittens, vantar med datum och dödssiffror som anger antalet döda i Irakkriget mellan den tid det tar att sticka de båda vantarna, eller den enorma Nike-loggan som satts samman av stickade och virkade rutor från ett 40-tal länder i protest mot företagets sweatshops.

Gerillaslöjd är full av sådana grymt inspirerande exempel och människor. Här finns också några lite mer handfasta projekt för den som vill komma igång och göra själv, men mest peppande är nog ändå att bara få möta alla dessa olika slöjd- eller pysselaktivister, få se saker de gjort och höra hur de resonerar. Gerillaslöjd är en fantastiskt fin och karaktäristisk bok, sydd med röd tråd i ryggen och med massor av färgglada bildexempel. Dessutom innehåller den en hel del om ”den handgjorda revolutionens” bakgrund i gatukonst, feminism, punk, Do It Yourself-traditioner, antikommersialism och hållbarhetsideologi, liksom mängder av roliga länktips.

Det här är helt enkelt ett underbart hösttips för alla som är, eller vill bli, sugna på att bädda in sig i garn och pyssla sig igenom de kommande mörka årstiderna.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• ”hantverk för ro och revolution”
• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• Fröjd för ögat
• Mönster till lite väl söta monster

Ukraina, tidigt 80-tal. Serhij är sju år gammal, han är huvudperson i en film gjord av den 30-årige Serhij, nu ska vi se hur hans liv är, vart det är på väg, noga anpassat till ett samhälle som ska upphöra att existera lagom till att han blir vuxen. Se hur den unge Serhij lär sig livets läxor om kamratskap och slagsmål och skola och fotboll och flickor och alkohol och musik i en klämkäck Kusturica-aktig film som vi vet kommer att sluta med ett stort ”…jaha?” Punk, heter romanen. Uppror ska göras. Mot vad? Allt har ju precis sopats bort. Och var det inte revolutionen som tog dem hit?

Ukraina, mitten av 2000-talet. Revolution! Frihet! Demokrati! Revolution mot vad? Frihet från vad, att vad, till vad? Alla försöker skrika högst, politiker förgiftar varann som gamla romare, i utkanten står västerlänningarna och har lärt sig pruta så de får behålla sina dollar och klappa sina efterblivna kusiner i ryggen. På stationen hänger ett gammalt porträtt av Lenin, uppochner, med stora revor i där dagsljuset skiner igenom.

Efter allt som hänt står bara dessa underliga ruiner kvar, husen med de hängdas spöken, rutter för kollektiv sexturism, alla dess kulturpalats, bröllopspalats, pionjärpalats, den mundra andan i den unga socialistiska modellen som spängdes av sitt eget adrenalin likt en tidig ångmaskin och till sitt minne lämnade efter sig enstaka relikter som får forskarnas hallonröda blod att koka.

New York, 2000-tal. En ukrainsk (vad nu det är för något) författare försöker sammanfatta sitt liv för sina nya kamrater med en klichéartad lista över låtar som ska spelas på hans begravning, inget de inte hört tusen gånger förut, men skit i musiken, det handlar ju inte om det, det handlar ju om den som lyssnar på musiken. Det handlar ju om den som faktiskt måste leva i den här jävla världen och göra något av det även när alla höga ideal – inklusive bristen på dem – skramlar tomt.

Anarchy In The UKR säljer sig som punk, och som all bra punk är den sedan allt annat än bara tre ackord och skrikiga texter. Den spretar, den spelar fel, den vågar vara pinsam, den tar om saker vi redan hört, den går vilse, den flippar ibland ur och bara skriker fulheter åt publiken, den sjunger falskt ”You can’t put your arms around a memory, don’t try” samtidigt som minnena är allt den har att bygga på, den sörjer vänner som försvann åt det ena eller det andra hållet. Den romantiserar att det inte finns någon romantik. Det är långt ifrån någon perfekt roman, det ska den inte vara heller. Men ibland, när hans röst spricker och texten är precis sådär lagom ostämd är det bland det vackraste och mest livfulla jag läste i fjol.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Fulla unga män
• Nytt år på dagensbok.com
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört

Ganska snabbt in i boken lägger sig dock den oron. Visst, det är inte Shakespeare, men väljer man en bok där framsidan ser ut som korsningen mellan en Wahlströms gröna ryggar och något som under min uppväxt skulle ha kallats videovåld och där undertexten säger ”en berättelse om skräck, knark och rock´n´roll” så är det ju knappast odödliga versmått man bör förvänta sig. Vad Dee Dee istället bjuder läsaren på är ett innehåll så exakt beskrivet i undertexten att Sverker Olofsson aldrig skulle kunna skicka den i sin soptunna, hur mycket han ändå skulle ogilla själva innehållet.

Huvudpersonen i boken är Dee Dee själv som precis flyttat tillbaka till New York efter ett misslyckat försök att bosätta sig i det soliga Kalifornien. Han har sin vana trogen inkvarterat sig på Chelsea Hotel. Men det myntomspunna hotellet har inte längre någon lockelse för Dee Dee, utan är endast en nödlösning eftersom han har sin hund med sig, något som omöjliggör alla hopp om att få hyra en vanlig lägenhet. Om Dee Dee bara fick vara ifred, rasta sin hund på 23:e gatan, få lite knark levererat av en pålitlig dealer och ha det lugnt och skönt på rummet med sin flickvän så skulle allt vara ganska bra. Högre krav än så har han nämligen inte.

Men Chelsea Hotel är ju inte vilket hotell som helst och ganska snart raseras det som skulle kunna vara en bedräglig tillvaro. Dee Dee misstänker att deras rum, nummer 117, tidigare hade nummer 100 på dörren, det rum där Sid Vicious ska ha mördat Nancy Spungen och det dröjer inte länge innan det verkliga helvetet tar över. För det är just vad Chelsea Hotel är, bokstavligt talat. Det som i de första kapitlen börjar som en nästan lågmäld berättelse om en före detting som bara söker lite lugn och ro förvandlas raskt till fullständigt kaos där all form av struktur och handling snabbt raseras. Som läsare kastas man hit och dit men geografiskt befinner man sig hela tiden inom hotellets väggar.

Jag har svårt att tänka mig att litteraturen någonsin varit närmare en b-filmsskräckis än i denna bok. Knappast har den heller varit närmare en Ramones-låt, för det går fort, det är stökigt men ändå finns här något tilltalande, något intelligent som ligger precis under ytan. Dee Dee kan nämligen sitt Chelsea Hotel, så mitt i allt kaos dyker det hela tiden upp popkulturella referenser. Men också en underliggande känsla av trötthet. Att egentligen ha fått nog av klichébilden av sig själv som legendarisk punkrockare men samtidigt inte ha något annat att falla tillbaka på.

När Dee Dee skrev boken hade han bara ett år kvar att leva. Efter att ha varit ren under några år föll han tillbaka i missbruk och dog av en heroinöverdos, femtio år gammal. Chelsea Horror Hotel har beskrivits som hans litterära testamente och att BTM nu släpper denna i utmärkt översättning av Andreas Öberg är inget mindre än en popkulturell välgärning. Har man det minsta intresse kring Ramones ska man läsa boken. Saknar man det intresset ska man istället lyssna på bandets fyra första skivor: Ramones, Leave Home, Rocket to Russia och Road to Ruin. Då kommer också intresset för boken, det kan jag praktiskt taget garantera.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös
• See the city’s ripped backside
• Patti och Robert söker livet
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?