I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Similar Posts:

• Frisinnat feministiska noveller
• Nästan som mästaren
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Mystik som litterär konstruktion
• Arbetarlitteratur för 2000-talet

I tio noveller får vi följa tio unga kvinnor – ett paraplybegrepp som tycks handla mindre om ålder, mer om den gemensamma upplevelsen. För det finns vissa situationer och händelser som verkar vara utmärkande och återkommande för just denna tid i livet för alla som identifierar sig som kvinna: tinderdejter, aborter, vänskaper som är så nära att de angränsar till symbios, en kropp som tycks leva sitt eget liv och som både går att använda och utnyttja, mödrar som tagit ett steg tillbaka, ett jag som formas och stabiliseras.

Allt detta och lite till behandlar Saba Sams i Skicka nudes. När det är som bäst är det någonting helt nytt som uppstår, mitt i vad som annars är snyggt och välorkestrerat, men ibland kanske lite för bekant. Samlingens första novell Tinderloin lyckas skildra tinderdejtande – ett så uttjatat koncept att det är något av ett minfält att ta sig an – på ett häpnadsväckande sätt, där kvinnokroppen får fungera sida vid sida med slaktade djurkroppar och där huvudpersonen Grace har självklar agens. Det luktar kött och blod och Grace är uppfriskande osentimental:

Sexet var inte som jag förväntat mig, men det hade i alla fall hänt, och det var huvudsaken. Jag rörde mig med lite lättare steg den veckan. Jag klarade ett övningsprov i matte, vilket jag aldrig gjort förut. Jag presterade väldigt bra i mitt styckande. Pappa kunde inte tro sina ögon när han såg formen på mina ryggbiffar.

Andra noveller får kämpa mer med att spränga utanför sina egna ämnen: I Brödet bakar huvudpersonen ett bröd efter att ha gjort abort, som ett substitut för det barn som inte blev fött – det blev ett bröd i stället. Här faller skildringen av abortupplevelsen platt; inte helt oväntat visar det sig att det inte går att baka sig bort från känslorna som uppstår efter att ha gjort en abort. Istället för att undersöka komplexiteten i det känsloutspel som dröjer sig kvar, slutar novellen och blir inget mer än en tankelek i snygg form. Detsamma gäller titelnovellen Skicka nudes, som behandlar kroppsaktivism och hur självkänslan är kopplad till den egna kroppen och den manliga blicken. Också här rör sig Sams genom en öppen dörr, in i ett tema som går att nyansera och röra sig djupare in i för att komma fram till något spännande och eget. Tyvärr stannar novellen där, strax efter tröskeln, i det trygga och välbekanta.

Men nästan allt detta förlåter man. Sams direkta tilltal, hennes förmåga att skapa små världar liksom vid sidan av den vanliga världen, gör att Skicka nudes skimrar och trots allt lyckas tillföra något till kören av ung-kvinna-skildringar. Det är genomgående välavvägt och genomtänkt, men det är när surrealismen och det uppsendeväckande får ta plats som det blir riktigt, riktigt bra.

Similar Posts:

• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om pojkar och män
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Noveller om oro och ångest
• Lugna kvinnor ger sig av

Tula hem är märkt som en spänningsroman, och visst är det spännande med nystandet som Elin gör, den dolda historien som avtäcker sig bit för bit inför hennes och läsarens ögon. Men det känns också som en förminskade märkning, som om förlaget varit rädd att boken inte skulle sälja om den bara benämnts som ”roman”. Spänningen är nämligen möjligen vad som driver bokens yttre ramar, men mest av allt är Tula hem en bok om bearbetning av sorg och bilderna som målas upp är stillbilder av eftertänksamhet: det är känslan av en kattunges päls under fingrarna, vilan i att få sitta på en stubbe och låta tankarna flöda över en, stillheten i ett kök där två personer sitter tysta med varandra och bara existerar i läkande samvaro.

Det finns många troper här som känns igen: flykten från stan, den visa, gamla kvinnan som fungerar som vägvisare, den idylliska lilla byn med ett bibliotek och en hembygdsgård där all information som huvudkaraktären behöver finns att tillgå. Som läsare är man förpassad till blicken utifrån på Elin som gör precis vad en kvinna i sorg gör för att läka i en sådan här typ av berättelse: hon går i skogen och klappar djur och drar sig undan känslomässigt från den som står henne närmast. Det är dessutom berättat med ett språk som tyvärr känns lite för medvetet osentimentalt. Det hade varit spännande att ha fått tillgång till en annan, nyare blick in i den här berättelsen för att undvika en bismak av effektsökeri och känslan av att vad som berättas här redan har berättats på ungefär samma sätt, ganska många gånger innan – kanske en blick in i Elins inre värld och vad som måste rasa där.

Trots detta lyckas Tula hem förmedla en berättelse som har något eget och som vågar röra sig bitvis utanför troperna: utan att avslöja för mycket vävs det övernaturliga fint ihop med det psykologiska. Dessutom är det något grundläggande behagligt att få befinna sig i en berättelse där läkningen och den mjuka tillvaron får stå i centrum – tropen med en sökande själ som försöker hitta tröst och stillhet i djur och natur finns till av en anledning. I anslaget till boken står en beskrivning av några olika innebörder av ordet ”tula” och en av innebörderna är att smeka eller kela. Lite så kan man förhålla sig till den här boken: det är att få försvinna in i något mjukt och smeksamt som inte kräver särskilt mycket men som lämnar en kvardröjande känsla av något mjukt när boken tagit slut, om så bara för en liten stund.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Vitt och kallt
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Rakt in i en bergvägg

Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Vad är egentligen en svamp?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Du är död för mig.

Tungt och besvärligt måste det ha varit, dessutom en ganska ovanlig händelse, något att minnas. Ändå kan jag inte erinra mig det ringaste om detta, inte en glimt, inte en skugga.

Sven Delblanc tvingas konstatera att barndomen är en okänd och förlorad värld. De enda verkligt livskraftiga minnena är kopplade till lukt och smak. Han frossar i matminnen från uppväxten. Smöret som smälte på det ångande nybakade rågbrödet. Den råa lukten av nyslaktat fläsk som slog igenom stekoset då det vankades kotletter från den nyss levande gödgalten.

Tankarna vandrar vidare. Vem var egentligen farfar Hermann och skulle han duga som romankaraktär? Här finns en del dokument som sonsonen grävt fram från farfars karriär som faktor på ett tryckeri. Slutsatsen är att nej, den verklige Hermann Delblanc var alltför lik en typisk påhittad figur.

Den komiska svensktyska jargongen, den emotionella yvigheten med kyssar och tårar och raseriutbrott, allt detta skulle jag vara tvungen att dämpa ner eller helt skära bort, annars skulle indignerade kritiker beskylla mig för plagiat av Hjalmar Bergman.

Författaren frågar sig varför böckerna utövade en så stark lockelse. Det var verklighetsflykt, konstaterar han. Skolans tristess, den stränga pappan och det hårda arbetet på bondgården, allt detta uppmanade till flykt.

Tonårens kättja minns Sven Delblanc, men på ett kanske otypiskt vis. Trampa vatten är samtida med avskaffandet av vissa sedlighetslagar. Porren släpptes fri i början av 1970-talet, något som inledningsvis ansågs kulturradikalt och positivt. Med tiden växte skepsisen men Sven Delblanc hade anat oråd hela tiden. Han konstaterar att hans värderingar måhända kan klassas som puritanska, hämtade som de är ur bondesamhället. Lössläppthet motarbetades för att man ville skydda de unga.

Det var en hård moralism, hård särskilt mot kvinnorna, men dess syfte var i alla fall humant.

Han går till storms mot de manliga könsroller som han och kamraterna hjärntvättades med ”som begärde av oss att vi skulle betrakta kvinnan som förbrukningsvara, nattkärl, lavemangskanna”.

Fragmenten övergår i en politisk avdelning. Socialdemokratin hade i början av 1970-talet ett mycket fast grepp om regeringsmakten. Den mest högljudda kritiken kom den gången från vänster. Men Sven Delblanc noterar Torbjörn Fälldin och kåserar om bondesamhällets ansvarsutkrävande av sina förtroendevalda. Samhällskritiken känns både svepande och daterad, dessvärre. Allt kan kanske inte locka lika mycket i en mer än 50 år gammal bok samlade fragment. Men mycket, det mesta, är personligt och engagerande och skrivet med en av de vassaste pennorna jag stött på.

Den tredje avdelningens texter ger interiörer från en vetenskaplig institution vid något icke namngivet universitet (får jag gissa Uppsala). Byråkratin, personalens intriger och ledningens bunkermentalitet skildras med en satirisk munterhet som för tankarna till August Strindbergs Röda rummet. De humanistiska ämnena var hotade då, liksom nu.

Vad var det för projekt Sven Delblanc så ivrigt ville fly undan att det blev en hel liten bok, vid sidan av? Det var nog andra delen i Hedebysviten, gissar jag. Nå, prokrastineringen hade sina gränser. 1973 kom Stenfågel ut som senare skulle följas av ytterligare två romaner i den då omåttligt populära kvartetten av böcker om folket i Hedeby med omnejd. Dessa romaner gavs för övrigt ut på nytt förra året av Nirstedts förlag. Snart dags för en omläsning…

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln
• Obevekligt mot katastrofen
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap

När jag började läsa Ett spöke i strupen hade jag inte förstått att boken faktiskt är självbiografisk, men när jag tillslut insåg det gjorde berättelsen ett ännu större intryck på mig. Doireann Ní Ghríofas har tidigare gett ut poesi, men den här boken blev till hennes egen förvåning prosa.

Berättelsen tar sitt avstamp i en vardag fylld av småbarn, listor, trötthet och städning och bröstmjölk. Ní Ghríofas köper en begagnad bröstpump och bestämmer sig för att skänka bröstmjölk till sjukhusens mjölkbank. Den mikroskopiska paus som pumpandet innebär (eftersom hon faktiskt måste vara stilla) ger henne också en chans att läsa i några minuter. Egentligen borde hon plocka upp sin senaste biblioteksbok, men hon finner att hon gång på gång plockar upp sitt slitna exemplar av Klagosång för Art O´Leary, ett diktepos författat av Eibhlín Dubh Ní Chonaill under 1700-talet.

I dikten kan Ní Gríofas inte undgå att se paralleller mellan sitt eget liv och dess huvudperson, de är båda kvinnor på Irland och har tre barn. Det historiska dikteposet går snabbt från att vara förströelse, till att bli en besatthet som tar upp all tid och energi. Ní Ghriofa bestämmer sig för att översätta den, för att komma ännu närmare texten, men besattheten slutar inte där. Hon måste hitta dess ursprung. Hon hittar en berättelse att knyta ihop med dikten, för att skapa ett sammanhang. Hon letar upp gamla platser, ruiner, spår. Vadsomhelst.

Ett spöke i strupen är två parallella berättelser, dels om dikteposet, men också om Ní Ghriofas liv som mor på dagens Irland. Det är en berättelse om kvinnor då och nu. Om berättelser som inte får plats i det skrivna ordet, om berättelser som endast sipprar fram som av slump, mellan raderna i historien skriven av män.

Det är en drabbande bok som lyckas kombinera en förvirrad besatthet med en knivskarp beskrivning av en stundtals långrandig vardag, där varje dag innebär en ny lista som ska checkas av.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Början till föräldraskapet
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist

Marigold och Rose: en berättelse är Louise Glücks första prosabok, fint översatt av Jonas Brun. Glück, som 2020 tilldelades Nobelpriset i litteratur samt Tranströmerpriset, låter i denna lilla bok två bebisar – två små människor till synes utan ett språk – få ett språk och ger på så vis läsaren tillgång till deras inre och yttre värld. Den yttre världen rör sig kring Mamma, Pappa, blommorna i trädgården, den stora trappan med alla sina omöjliga trappsteg och Mormor som en dag reser till Himlen. Den inre världen handlar om tvillingarnas förhållande till varandra, deras olikheter och olika förhållningssätt till andra människor och världen utanför.

Det är en berättelse som präglas av Glücks känsla för precisa detaljer, både vad gäller sinnesintryck men också ordningar i den värld som utforskas; trots att det handlar om två tvillingbebisar är skillnaderna mellan dem glasklara redan från början:

Vi frodas, tänkte Rose; Rose hade känsla för ögonblicket. Och Marigold tänkte att det stämde, hon som hade ett längre perspektiv.

Det finns en melankoli och ett bråddjup som löper genom tvillingarnas tankar. Deras känslor av att vara otillräckliga i förhållande till varandra är genomgående – Marigold avundas Roses sociala förmåga, Rose avundas Marigolds djup. När mormodern går bort öppnas också dörren för tidens gång och alltings slut.

Mamma var hemma, men på något vis visste tvillingarna att de blev äldre, vare sig de ville eller inte. En dag skulle de gå istället för att krypa. De skulle ha tänder. Och blöjorna skulle vara borta, precis som Mormor och lägenheten, men den mjuka nallen skulle fortsätta att vara med överallt; den skulle följa med dem som den följt Pappa. Och om stoppningen ramlade ut skulle den få ny stoppning. // Allting kommer att försvinna, tänkte Marigold

Det är svindlande att få följa två bebisar, som befinner sig så nära livets början, fundera över och upptäcka vad livet är och dess slut. Genom Marigold och Rose får Glück möjlighet att skala av allt som omger en vuxen människa och fokusera på de grundläggande frågor som följer en människa genom livet – från det att hon är en bebis till det att hon ligger på sin dödsbädd: språket, början och slut och mellanmänskliga relationer. Det är finstämd och tankeväckande läsning, förmedlad genom en prosa som är lika skarpsinnig som Glücks poesi.

Similar Posts:

• Trädgård utan utsikter
• Nobelpriset i litteratur 2020
• Tät och febrig relationsroman
• Bit mig hårdare, Ingrid
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”

Det är denna lycka vi söker. Vi är olydiga. Vi förtjänar att straffas. Men vi låter ingen straffa oss. Vi straffar varandra, blinda inför oss själva. Vi är omöjliga att se. Genomskinliga. Jag kan inte sova, ansiktet värker. Hans händer, hans kyssar, det salta i hans tårar, det räcker inte. Ingen hör oss.

Kärlekens exil av Sandy Harry Ceesay är en smärtsam poetisk berättelse om migration, kärlek, hat och familj. Det är en berättelse om rötter som kapas, om syskon som bara har varandra och en sorg som är så stark att den äter sig in överallt. En sorg som äter upp allt, och lite till. Det är också en berättelse om det drömska Paris. Om det salta havet, ändlösa somrar och att lära sig simma. Det är en berättelse om att våga älska. Trots omvärldens kritiska blickar, trots risken att bli förskjuten av de man älskar. Det är en berättelse om att vara rädd. Trots att man försöker låta bli.

När Kamil och Peti är barn lämnar hela familjen Sverige för ett nytt liv i Paris. Kärlekens stad, älskad av deras gambiska pappa. Men livet på 2 rue Lamarck slås sönder när mamman dör. Till slut flyr systern till havet, och kvar blir Peti. Och deras tyste far.

Under ytterligare en oändlig sommar träffar träffar Peti den jämnåriga Lamin, döpt efter floden som som tog Petis farfars liv där borta i Gambia. Deras berättelser möts i exilen. Långt bort från ett land som aldrig var deras.

Berättelsen rör sig någonstans i gränslandet mellan en dikt och en roman, men knyts ändå ihop till slut. Alla lösryckta ögonblick passar in i en helhet, en berättelse, en känsla. Språket är bland det vackraste jag läst på länge, det är omöjligt att inte ryckas med. Att inte gråta när huvudpersonerna gråter. Åt trasiga relationer, tystnad och sorg.

”Kärleken” sa han. ”Den har gett sig av.” Han var så ensam, när skymningen fann honom. Tystnaden hade satt sig som en sur lukt i honom. Trängt in i hans kläder, hans hår, lagt sig under huden, i ögonen. Lukten letade sig in i hans huvud tills han var fylld av den. Han blev lugn till slut. Stilla.

Att hitta citat till den recensionen är ingen konst, jag behöver bara slå upp en sida för att välja och vraka. Utmaningen blir att inte skriva av hela sidor, för ni får faktiskt läsa boken på egen hand i lugn och ro. Utan att jag ivrigt pekar på stycke efter stycka. Boken är Sandy Harry Ceesays debut och jag hoppas innerligt att det kommer många många fler.
 

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Livet, relationerna och döden
• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Anrop från den andra sidan
• Spår efter en familj

Jaget, Olga, är orolig och har ångest redan under graviditeten och efter förlossningen hamnar hon i en förlossningsdepression. För att överhuvudtaget kunna berätta om det i textform låter Olga allt som händer henne, i texten hända ”Anna”: hatet mot mannen som vill dela föräldraskapet jämlikt men som aldrig kan ha samma utgångspunkt som Anna eftersom han inte offrat sin egen kropp för barnet, rädslan för att barnet ska märka att det är något fel på henne och inte kunna knyta an, behovet att behöva tänka på knivarna i köket som en trygg möjlighet till en utväg.

Texten gör omtag, försöker angripa från olika håll, flikar in och byter skepnad, är på många sätt ett lapptäcke av tankar, händelser och känslor snarare än en kronologisk berättelse i en tydlig riktning. Det handlar om Anna och det handlar om Olga, det finns brev skrivna till Anna från en viss DIN, texten rör sig från prosa till poesi och tillbaka igen, går över i en svit av essäliknande texter om skrivande kvinnor genom historien och återvänder sedan till ett berättande om Olga själv. Cirkeln sluts när Olga blir gravid igen, där måste boken ta slut – inte för att det hon behandlat på något sätt är utrett, utan för att det måste vara så, hon måste gå vidare.

Mitt arbete handlar om den till synes omöjliga positionen som skrivande kvinna som innebär att ens arbete ska vara både att vara mamma och att vara författare, omöjligt eftersom det är två arbeten som kräver allt av en. Ravn närmar sig ämnet ur den sköra positionen som nybliven mamma, de olika ansatserna att försöka komma underfund med Olgas/Annas många gånger motstridiga tankar och känslor i omtag och olika textform blir inget annat än en spegel av denna utsatta sits som Olga/Anna befinner sig i: isolerad i ett land som inte är hennes eget, vilsen i sig själv och i sin identitet och med ett litet barn som kräver mer än hon kan ge. Texten är det som får bli utvägen, det enda sättet att försöka förstå och placera sig själv i förhållande till något. Samtidigt är texten det allra mest skamfyllda, det är att förneka sitt barn hela ens person.

Ravn ger som sagt inte några svar, men boken är ett fint och tankeväckande inslag både i en feministisk debatt och den så kallade ”förlossningslitteraturen” som blommat upp de senaste åren. Samtidigt står Mitt arbete för sig själv, det är en personlig text utan politisk agenda som tillåter läsaren att komma nära ett tankearbete som inte är helt olikt ett sorgearbete. Kanske anspelar titeln också på, bortsett från det uppenbara i tematiken, just detta: ”Mitt arbete” är i själva verket kanske texten själv.

Similar Posts:

• Den spöklika kärleken
• Ensamhet i förvandling
• Till T
• Bröstmjölk och dikter
• Det vilda skrivandet

Rajs stil speglar detta sanningsanspråk; i en stream of consciousness-liknande prosa – fylld av kärnfulla, sorgsprängande formuleringar, skriver hon fram relationen till och personen Cristina. Det tillåts vara på samma gång banalt och spretigt, förvirrat och livsviktigt: det är snarare en dagbokstext än något annat, ett ofrånkomligt ältande i inlägg som är helt hudlösa och därmed också grundläggande mänskliga och ärliga. Det finns inga försök till att göra sorgen vacker – eller snarare, ofta när prosan springer i väg i djupa tankar som må vara sanna, slås de ned som för pretentiösa; orden tycks vara stora och falska och samtidigt inte räcka till alls:

det var inte ditt fel att du tog ditt liv
egentligen var det kanske livet som tog dig

usch så dramatiskt skrivet lol

På så vis får man som läsare komma väldigt nära, Rajs låter texten vindla fram i minnena av och tankarna om Cristina, utan versaler, i ett typsnitt som liknar något som används i chattar och med sparsam interpunktion. Det finns en akuthet i språket som speglar sorgen men det sista Rajs vill är att bli sentimental, hon famlar efter sätt att beskriva och hantera sorgen för att kunna frigöra sig också från den skuld som finns tätt kopplat till Cristinas död. Varför fanns inte fler där och försökte hjälpa Cristina? Kunde hon ha gjort mer själv? Det är ett famlande som kanske inte leder fram, men som behöver uttryckas för att kunna fortsätta leva sitt liv. För trots att Cristinas bortgång hände för så många år sedan, finns den kvar så mycket i Rajs liv. Precis som omslaget till boken för tankarna till en silhuett som klippts ur bilden, tycks Cristina figurera i Rajs liv: hon är inte borta, hon är bara inte vid liv.

Det är nära och ärligt, hudlöst och förtvivlat och skulle kunna pågå för evigt, sorgen är en bottenlös brunn att ösa ur, men ändå tar det slut, utan att man riktigt märker:

och nu, efter att ha lyssnat på den enda inspelningen av din röst som jag har kvar, om och om igen som om du vore min favoritlåt, kan jag höra i huvudet sättet du sa okej på, det var liksom såhär:

okej

Similar Posts:

• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Hadley briljerar i enkelheten
• Under vattenytan, instängt i garderoben
• Livet, relationerna och döden
• Sorg ur barnperspektiv