Fiaskot i valet 2002. Nytändningen och succén fyra år senare. Nog är dramaturgin värdig en amerikansk storfilm när journalisten Anders Philblad skildrar Moderaternas väg till makten i Ett partis uppgång och fall. Berättelsen om de nya moderaterna. Det är i stora drag en välbekant berättelse vid det här laget, berättelsen om hur främst Fredrik Reinfeldt […][...]

Representativ demokrati eller direktdemokrati? Vara med och besluta själv eller välja någon som gör det åt dig? Nej, fullt så antingen/eller behöver det inte vara nu för tiden. Runtom i världen börjar fler och fler se direktdemokrati som något som kan komplettera den representativa demokratin, något som kan hjälpa till att skapa en levande politisk […][...]

Mannen på omslaget ser lite vagt bekant ut. Lite som Hitler, men ändå inte. Den karaktäristiska mustaschen är borta, han har fått mer intetsägande skäggväxt istället och ett par hörlurar i öronen. Det är faktiskt inte förrän jag lagt ned boken med baksidan och originalporträttet uppåt ett antal gånger som jag fattar. Det är faktiskt […][...]

Vad gör Socialdemokraterna så framgångsrika? Erkänn att det inte riktigt var frågan du väntade dig sommaren 2012. Visserligen har det gått lite bättre för partiet den senaste tiden – även om det faktum att detta framför allt tillskrivs nuvarande partiledares förmåga att hålla käften kanske känns lite oroväckande – men ”framgång” har de senaste åren […][...]

Idag är temat politik på dagensbok.com, och åtminstone tre av böckerna jag har läst handlar om hot mot demokratin. I Hans Magnus Enzensbergers Det mjuka monstret Bryssel är det EU:s svårgenomträngliga byråkrati som utmålas som hotet. I Anne-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet är det istället riksdagsledamöternas svaga ställning som beskrivs som ett problem och här, i Slutet […][...]

Per Ole Perssons debutroman Jaco är drygt hundrafemtio sidor, men känns mycket längre. Det är en krävande och omtumlande läsning, bitvis svår och snårig, men samtidigt väldigt direkt och obehagligt aktuell. Språket är köttigt och rått – välkommen till fukten, värmen, trycket mot huvudet. Vi befinner oss på Timor. Året är 2006 och ett inbördeskrig […][...]

Det är sommar och varmt i den italienska kuststaden Piombino. Men det är långt ifrån kokböckernas och resemagasinens förföriska bilder över en småputtrig italiensk landsbygd. Istället – en sprucken betongöken, ett stålverk på dekis och en familjevurm som är allt annat än genuin. Det Italien som tar plats i Silvia Avallones debutroman Stål är översexualiserat, […][...]

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också […][...]

När Silva Avallone var i Stockholm och pratade på Internationell författarscen i våras pratade hon om Roberto Saviano som hennes förebild och en förebild i den samtida italienska litteraturen. Nu är det förvisso en skillnad på den skönlitteratur som Silvia Avallone och de andra italienska författarna som är aktuella nu skriver och den facklitteratur som […][...]

”Det finns inga alternativ”, löd en av nyliberalismens grand old lady Margaret Thatchers mest berömda deviser och vad man än frågar våra egna folkvalda om idag tycks svaret bli något mummel om att det är det här som är att ta ansvar för Sverige. Det finns inga alternativ. Ska man plocka ut en devis för […][...]