Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Jag är glad att jag gick och såg den där komedin på bio för några veckor sedan. Där såg jag trailern till den senaste svenska ungdomsfilmen Jag saknar dig. Filmen bygger på en populär ungdomsbok från 1992 av Peter Pohl och Kinna Gieth. Jag saknar dig, jag saknar dig! som boken heter bygger på den verkliga historien om Kinna Gieth som förlorade sin tvillingsyster Jenny i en trafikolycka. Boken vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Jag upprepar mig lite när jag säger att jag då var för liten för att läsa och förstå särskilt mycket om vad sorg innebär. Det har jag redan skrivit i min recension av boken. Jag missade att läsa den under hela min tonårstid och nu är ni kanske en del som tror att jag är för gammal för att läsa ungdomsböcker, men oj vad ni tror fel då. Ungdomsböcker och ungdomsfilmer hanterar stora ämnen som sorg och glädje på ett minst lika bra sätt som film och litteratur för vuxna om än med en lite annorlunda inramning. Det är också där storheten i Jag saknar dig, jag saknar dig! ligger, i förmågan att hantera sorg och glädje i tvära kast. Jag såg filmen och läste boken med tårar i ögonen och ett bubblande skratt i bröstet. Precis så härligt och hemskt kan livet upplevas av en 14-åring som har förlorat sin syster och samtidigt finner sin plats i livet med kompisar och kärlek.

Tvillingarna Erika och Hanna Midfjäll gör varsin fantastisk prestation som tvillingsystrarna Tina och Cilla och jag vet inte hur Anders Grönros gör det men han har plockat fram en känsla som trollband mig redan när jag såg trailern och som sitter kvar än idag. Det må vara ganska länge sen jag var 14 år men känslan har jag fortfarande i mig vill jag inbilla mig.

Ni som känner att ni är i rätt målgrupp och fortfarande inte har sett filmen eller läst boken uppmuntrar jag att göra det. Ni kommer inte att klara er utan att gråta så utrusta er med näsdukar eller en lång tröjärm att torka tårarna i. Ni som inte tror att ni tillhör målgruppen, ge antingen filmen eller boken en chans. Alla har varit 14 år och de flesta minns förhoppningsvis hur det var. De allra flesta kan också föreställa sig hur det är att förlora den som står en allra närmast. Hos mig har det väckt många tankar och känslor.

Anna C var med mig och såg filmen ett par dagar innan premiären den 19 augusti och dagen efter skrev hon ”vaknar med den här Broder Daniel-känslan. att ungdomsfilmer har den effekten”. Ja tänk för att de har det.

Inget är så svårt att gestalta i konsten, utan att verka pretentiös, som sorg. Ingenting är samtidigt vackrare än sorg gestaltad i konsten. Jag gick därför ut från bion efter att ha sett den där komedin, den bästa jag sett på länge med en tanke på trailern för Jag saknar dig. Tankar på sorg och tacksamhet över glädje och lycka uppstod på en och samma gång.

Similar Posts:

• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Komplicerat och kontroversiellt
• Tragik och romantik
• Katharsis genom Oates
• Should I stay or should I go?

Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor, Cilla och Tina heter de. Enäggstvillingar är de och ska fylla fjorton i sommar. Men det får Cilla inte vara med om – hon kommer snart att dödas i en trafikolycka. Det är det vidrigaste som har hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla. Och jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer att orka berätta om ”mig”, så därför säger jag ”hon” i stället.

Boken publicerades för första gången 1992 och vann då Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Nu har den kommit i nyutgåva med anledning av filminspelningen av Jag saknar dig och ska upptäckas av en ny generation tonåringar. För min del är det här första gången jag läser Jag saknar dig, jag saknar dig!. 1992 var jag fyra år gammal, kunde inte läsa och var lyckligt omedveten om livets sorger. Sen gick den mig tyvärr förbi under hela tonåren. Jag säger tyvärr eftersom jag vet att det här hade varit en viktig läsupplevelse för mig då även om den givetvis har varit det för mig nu också.

Tina och Cilla har bråttom till skolan morgonen det händer. De har försovit sig och skyndar sig att gratulera sin mamma med födelsedagsfrukost på sängen innan de springer ut till bussen. Såklart tjafsas det lite på morgonen sådär som det ofta görs när man är 13-14 år. När de kommer ut till vägen ser de bussen stå vid hållplatsen och vänta. De springer båda rätt ut i vägen och ser inte bilen som kommer i kurvan, den som deras storebrors kompis Martin kör, den som träffar Cilla.

Tina skenar över vägen, ett par steg på andra sidan, sedan smäller det till bakom henne – beskriv det ljudet, den som kan och vill! – däck skriker mot asfalten och ett fladder som från en skrämd flock fåglar bryter ut. Tina vänder sig om, vänder sig genast om, vänder sig om i det ögonblick hon hör smällen, skriket, fladdret, men herregud, hur har Cilla kunnat hinna hamna ända där borta? Hon kan inte ligga där! Var är benen? Snöar det? Nej, det är papper som dalar, Cillas temaarbete som hon har fått klart över helgen, faller obegripligt från den klarblå himlen, och här stinker av bränt gummi, Cilla för faan, har du gått av på mitten! och i bilen därborta sitter Martin och stirrar, stirrar, de svarta spåren i asfalten slutar hos honom, slutar vid däcken på hans bil, hans egen bil.

Peter Pohl har lyckats baka ihop en berättelse som inte bara är sorg. Med Kinna Gieths hjälp har han lyckats skildra tonårstidens bubblande livslust och glädje vid sidan av sorgen och de svarta känslorna som dyker upp när man förlorar sin syster, en del av sig själv. Det som knappast blir bättre av kärleksproblem och att som 14-åring även få bära bördan av sina föräldrars sorg. Jag saknar dig, jag saknar dig! läser man inte utan ett paket näsdukar som sällskap.

Det finns trots allt ljusglimtar i livet vilket Tina upptäcker så småningom. Vänner till exempel, vänner som hjälper till att förverkliga Cillas drömmar och hedra hennes liv och får Tina att inse att det inte är fult att vilja leva när hon hade tur att inte bli påkörd av bilen som träffade hennes syster.

Om någonting är härligt, så är det att ha vänner. Om något är underbart, så är det att få skratta tillsammans med dem. Jag vet att jag ibland har anklagat folk för ytlighet. Men hur stora skatter jag än hittade på djupet, störst var ändå att till slut få stiga upp och andas ovanför ytan, andas luft som är så klar att ett leende syns och ett skratt når fram hur långt bortifrån som helst. Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan.

Jag hoppas att den här boken blir en succé även bland dagens tonåringar. Det här är en bok man lätt känner igen sig i. Att vara tonåring har inte förändrats så värst mycket på 20 år och tröst till dem som bär på en liknande sorg ger boken fortfarande. Det här en berättelse jag kommer bära med mig länge.

Similar Posts:

• Jag saknar dig (jag saknar dig!)
• Katharsis genom Oates
• Tragik och romantik
• Som en varm kram
• Should I stay or should I go?

Himlen börjar här är en djupt tragisk och djupt romantisk och djupt amerikansk roman, i alla fall som jag som nästan enbart läser svensk litteratur upplever den. Det är skolorkestrar och collagedrömmar och ett ständigt strålande väder, som jag har lite svårt att identifiera mig med. Dock identifierar jag mig med syskonskapet, så som jag alltid gör när jag läser om systrar. För att jag själv har en syster och själv är en. Men eftersom Lennon är yngst och hennes syn på systern och systerskapet utgår mycket från den rollen har jag trots allt lite svårt att känna igen mig i hennes situation. Däremot tror jag att det alltid finns ett drag mellan systrar att tycka att den andra är lite bättre, lite vackrare, lite mer lyckad. Inte att det nödvändigtvis måste vara av ondo och konkurrens utan mer av kärlek, för ens syster är den bästa, vackraste, smartaste som finns.

Lennon beskriver sig själv som skuggan av sin karismatiske syster, att hon själv är den andra, den lite mer misslyckade, den lite mer genomskinliga. Men jag upplever inte alls Lennon så. Det är en tjej som är full av tankar och tåga och liv och vilja.

Trots att Lennon är mitt i sin desperata sorg börjar hon helt plötsligt att upptäcka sin kropp och sin sexualitet. Förvirringen i att kroppen oprovocerat reagerar och känner för sådant som annars bara har passerat omärkligt förbi.

Joes rum där en bomb slagit ner, där han brukar sova på sin obäddade säng och läsa alla kringströdda böcker och dricka ur femhundra halvfulla glas samtidigt. Plötsligt blir jag alldeles yr. Det känns så intimt att vara här, i rummet där han tänker och sover, byter kläder och slänger dem precis överallt, här där han är naken. Joe naken. Tanken på det, på honom, hela han – Jag har aldrig sett en man naken i verkligheten, bara på några porrsajter som Sarah och jag gick in på en gång. Jag har alltid varit rädd för att se alltihopa, se den där.

Lennon och Baileys pojkvän Toby klamrar sig fast vid varandra, i sorgen och det som Bailey lämnade efter sig. Lennon upplever sin syster som mer närvarande, närmare när hon är med honom. Som att dom två är det som blev kvar av henne. Deras relation blir något av en grundsten i bådas sorgearbete men kompliceras när Lennon blir galet förälskad i den nya killen i skolan.

Jag som läste Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl om och om igen som ung kan självklart inte låta bli att dra paralleller till den. Himlen börjar här är på amerikanskt vis mycket mer utsvävad, större i gesterna, mer romantisk, där Jag saknar dig jag saknar dig mest bara är oerhört tragisk. Jag saknar, dig jag saknar dig börjar långt innan Cilla dör och gör att tomheten efter henne blir mer påtaglig. Himlen börjar här börjar när Bailey redan är död och som läsare får jag lära känna henne enbart genom Lennons minnen av henne. Som när hon sitter uppe i deras gemensamma orangea rum som de kallar för Sanctum och går igenom hennes saker, ser dom, är med dom och vet att hon måste börja packa ner dom.

Sen rör jag vid alla hennes saker,
som jag inte ens har flyttat på sen hon dog:
skrynkliga sedlar
från en kladdig ficka,
de tre parfymflaskorna,
som det aldrig kommer att minska i,
pjäsen av Sam Shepard,
Fool for love
där bokmärket aldrig kommer att flyttas fram.
Jag har läst den för henne två gånger nu
och jag sätter alltid tillbaka bokmärket
där det satt.
Jag vill dö
när jag tänker på
att hon aldrig kommer att få veta
hur den slutar.

Saknaden efter den förlorade systern genomsyrar hela boken, men det är också en historia som jag läst förut. Därför är det inte den skildringen jag tar med mig när jag slutar läsa, utan det är just Jandy Nelsons sätt att så odramatiskt låta sexualiteten drabba Lennon. Då blir det är en bok som jag önskar att jag hade fått läsa när jag var femton år.

Similar Posts:

• Should I stay or should I go?
• Katharsis genom Oates
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Komplicerat och kontroversiellt
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Mia finner sig själv stå oskadd i diket, medan hennes föräldrar har slungats ut ur bilen, krossade till oigenkännlighet. Plötsligt ser hon dock sin egen hand sticka ut ur bilvraket och inser att hon inte är oskadd som hon tror. Hon lever, svårt skadad, men står också vid sidan och ser på.

Om jag stannar utspelar sig under ett dygn, under det kritiska dygn då Mia är medvetslös men kan betrakta sig själv och alla besökarna på sjukhuset. Det är ett dygn då hon ska bestämma sig för om hon ska leva eller dö. Leva kvar i en värld utan sin familj, eller dö ifrån de som ändå finns kvar och som älskar henne?

Jag gillar greppet i Om jag stannar, att låta Mia andligen hänga kvar och vara med om allt som händer kring henne, även om den kroppsliga Mia är djupt medvetslös. Visst är det lite Ghost över det hela, men mindre cheesy. Jag tycker också om hur koncentrerad romanen är till formatet, med huvudhandlingen under ett dygn och tillbakablickar på det. Till skillnad från andra böcker på samma tema (som Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig och Joyce Carol Oates Efter kraschen tog jag mig samman, spred ut mina vingar och flög iväg) som behandlar tiden efter katastrofen, vägen tillbaka, stannar Forman vid det där enda livsviktiga (!) beslutet.

Visst är det en gråtbok, det här, men den lyckas samtidigt hålla en positiv ton. Musikens stora betydelse för historien kan troligtvis tillskrivas en del av det. Mia är cellist, hennes föräldrar gamla punkare, pojkvännens band är på väg att slå igenom. Musiken är berättelsens röda tråd och någon borde förmodligen sätta ihop ett soundtrack och sälja tillsammans med boken.

Similar Posts:

• Katharsis genom Oates
• Tragik och romantik
• Komplicerat och kontroversiellt
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Min typ brorsa är liksom en lightversion av mer eller mindre incestuösa ungdomsromaner av exempelvis <Katarina von Bredow (Syskonkärlek) och Peter Pohl (När alla ljuger). Hos Johanna Lindbäck blir det aldrig riktigt på allvar, Daniel och Nina har nyss lärt känna varandra och är åtminstone inte släkt på riktigt, och Johanna Lindbäck låter det aldrig gå över gränsen och bli obehagligt istället för spännande. Det är ett plus, för historier om förbjuden kärlek är lockande och spännande men det finns en gräns när det förbjudna inte är så kul längre. Just de där incestuösa historierna, de där som inte handlar om entydiga övergrepp, är inte riktigt min kopp te.

Min typ brorsa är trivsam men blir tyvärr inte särskilt mycket mer än det. En ganska vanlig twist som aldrig blir särskilt spännande, bara ganska trevlig. Och jag hör ju att jag säger emot mig själv lite: jag är å ena sidan glad för att den twisten inte dras längre, å andra sidan klagar jag på att det inte är spännande.

Jag gillar den ju, det är som sagt en väldigt trivsam roman, men jag blir tyvärr inte särskilt exalterad, och inte särskilt berörd heller.

Similar Posts:

• Genom dysterpassagen
• Mer än vänner?
• Börja om, vara normal, måste vara normal!
• Should I stay or should I go?
• Hur olik får man vara?

Nu heter jag Nirak handlar om Karin, 13 år. Hon är ensam och utstött. Det har inte alls hjälpt henne i samvaron med klasskompisar att hon har behållit sin låtsaskompis från barndomen, och utan att varken skämmas eller gömma undan henne (eller ens gå med på att hon är på låtsas) är hon Karins bästa och enda vän. Låtsaskompisen är Nirak och hon är Karins mer förståndiga alter ego.

Karins mamma presenterar en dag sin nya kärlek, Roland, och det är inledningen på en kärlekshistoria som trotsar alla moraliska och lagliga gränser.

Jag har haft problem med den här boken. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den. Relationen mellan Roland och Karin beskrivs som ömsesidig – Karin är defintivt med på noterna. Men vad som kanske inte nödvändigtvis är fysiskt övergrepp är mentalt övergrepp när en vuxen man inleder en relation med en flicka som fortfarande är ett barn. Här ger sig Pohl in på en väldigt svår och kontroversiell bana. Vem bär skulden, bär någon alls skulden? I den frågan ställer sig författaren helt utanför. Han berättar en historia där det inte finns något regelrätt offer – där förövaren utan tvekan är ett svin, men där offret av allt att döma är med på det hela. Om det läggs skuld läggs den på omgivningen: på föräldrar, vuxna, och andra som som vanligt inte ser vad som händer, i sann Pohlsk anda.

Det är svårt. Förbaskat svårt. Jag kan sympatisera med draget att inte ta öppen ställning men ämnet är som sagt kontroversiellt, och jag tror att det för målgruppen är alltför svårt. Peter Pohl visar hur Roland manipulerar Karin dit han vill ha henne, och det är upp till läsaren att tänka själv och tolka rätt. Det är vanligtvis ett positivt grepp och jag tycker definitivt inte att ungdomsböcker av nöd måste vara pedagogiska och moraliserande, men vissa saker kan inte uttryckas tydligt nog: att det aldrig är okej för en vuxen man att ha sex med trettonårig flicka (hur kåt hon än må vara) är en av dessa. Och jag är inte säker på att det går fram tydligt nog här.

Similar Posts:

• Katharsis genom Oates
• Tragik och romantik
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)
• Genom dysterpassagen

Jenna är fjorton år och vaknar till ett liv Efter Kraschen. Mostrar är där och är snälla, klasskamrater kommer och hälsar på, pappan kommer och ber henne flytta till honom, men Jenna vill bara ligga kvar i morfinruset där ingenting kommer åt henne. Och berättelsen igenom längtar hon tillbaka till "det blå" där hon inte behöver känna den hårda, smärtsamma verkligheten.

Joyce Carol Oates är, som länkarna till vänster antyder, en produktiv författare. Jag är ingen Oates-kännare men har fått uppfattningen att hon också är en ojämn författare, i all sin produktivitet. Ungdomsförfattandet däremot, blir aldrig svagt. Jag läste Vilda gröna ögon för några år sedan och minns den som en bok som tar läsaren på allvar. Och som en sträckläsningsbok, vilket i mitt tycke alldeles för få böcker är.

Efter kraschen är också en sträckläsningsbok. Oates intensifierar och driver språket framåt med långa meningar, och skapar spänning och andningspauser med korta, avbrutna, meningar däremellan.

På Sable Creek-leden, täckt med skarsnö, händer det något. Något händer inte. Något som borde hända gör inte det. Järnvägsbron över bäcken. Benen sviker mig, jag får panik. Jag kan inte gå över.

Jenna vägrar flytta till sin pappa och hamnar istället hos sin moster och hennes familj. Jennas och mammans hus säljs och hon får börja i ny stad och bland nya människor. Hon har bestämt sig för att aldrig tycka om någon igen, för man bara förlorar dem. En enda person når Jenna och sätter lite spår i henne: en kille hon möter i joggingspåret, Crow. Och det är här jag tycker att boken blir lite för tillrättalagd. Det är lite för enkelt till slut, några väl valda ord så faller allting på plats, riktigt så fungerar det inte.

Det här är boken om ett trauma, om hur Jenna tar sig tillbaka från en stor sorg. Det får mig att fundera över katastroflitteratur och vår dragning till sådan. Det är ju inget nytt med teorier om katharsis, att vi renas genom att se på hemska saker, och jag tror det ligger något i den. Både ungdomar och vuxna kommer till biblioteken och vill läsa Pojken som kallades det eller någon annan hemsk historia (och ja, helst "sann"). När jag läser Efter kraschen kommer jag att tänka på Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den har femton år på nacken nu men jag vågar påstå att den fortfarande läses lika intensivt som då. Jag saknar dig, jag saknar dig! handlar om tvillingsystrarna Cilla och Tina och hur Tina överlever när Cilla dör i en bilolycka.

Som läsare ska vi känna den där oerhörda, otänkbara, smärtan när man förlorar en närstående. Och det finns något lätt perverst i hur njutningsfullt man som läsare kan känna smärtan. Genom att läsa om Cilla och Tina eller om Jenna kan vi få ur oss lite av rädslan att bli lämnade ensamma kvar. Författaren sätter ord på rädslorna åt oss och tvingar oss igenom det.

Skillnaden mellan böckerna är att där Peter Pohl närmast vältrar sig i sorgen och smärtan är Oates mer distanserad. Det byggs en liten mur mellan Jenna och hennes omvärld, och också mellan Jenna och läsaren. Hon släpper inte in, inte helt. Detta är både en styrka och en svaghet och jag lyckas inte bestämma mig för vad som väger tyngst.

Efter kraschen är väl värd läsningen. Själv ska jag nog läsa om Jag saknar dig, jag saknar dig! nu.

Similar Posts:

• Should I stay or should I go?
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Tragik och romantik
• Komplicerat och kontroversiellt
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Även om deras böcker är likartade verkar Pohls och Pelzers världssyn skilja sig åt. I Pohls Sekten är samhället oerhört naivt och inkompetent. Socialen ger ingen hjälp, polisen orkar inte fördjupa sig och barnens lärare rotar inte i onödan. Som barn var Pelzer också omgiven av folk som inte hjälpte men han gör inget stort nummer av det utan framstår istället som tacksam mot dem som till slut hjälpte honom bort från misshandeln. Vad som orsakat Pohls hyttande finger är svårbegripligt, speciellt som Pelzers böcker är självbiografiska medan Pohls bygger på tidningsartiklar och annan efterforskning.

Det faktum att Pelzers böcker är förstahandsupplevelser har också gjort dem engagerande på ett sätt som Pohl misslyckas med att vara. Pohl ger nästintill ingen insikt i varför mamma och pappa går med i sekten eller varför de inte lämnar den när de märker att barnen får stryk. Detta medför att Sekten inte är en trovärdig historia trots att den bygger på en sann historia. Den frammanar inget annat hos läsaren än en stilla undran: när ska ni ta er samman och lämna den där skogstokiga kvinnan?

Ändå är bristen på engagemang säkert inte största hindret mellan Pohls bok och tio-i-topp hyllan på Pressbyrån. Stela och oengagerande böcker kravlar sig förvånansvärt ofta upp till en hög placering – ta till exempel Katerina Janouchs Anhörig. Problemet är att idag när vi läser om religiös fanatism vill vi läsa om diktatoriska koranskolor i Afghanistan och inte om New Age-husmödrar med kontrollbehov på svenska landsbygden.

Similar Posts:

• Katharsis genom Oates
• Komplicerat och kontroversiellt
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Uppföljare som gör dig förbannad
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Sedan kom Du och jag, Marie Curie. Som vinnande koncept är den skriven i omväxlande berättande dåtid och huvudpersonen Jennys dagboksanteckningar (rapporter till idolen Marie Curie). Från att ha rört sig mestadels kring fotboll och naturvetenskap blir hennes tankar alltmer inriktade på en person: Filippa, förförerskan.

Man får följa en stormig tid som kan antas vara ganska typiskt för någon i uppväxtåren. Själv tänker jag dock minst ett hundratal gånger: "var är mina gamla dagböcker? Var jag verkligen såhär när jag bara var femton!?"

Oavsett om man kommit ut ur garderoben redan vid femton eller ej, så finns här något som alla kan känna igen: Upptäckten av att det finns något utanför mammas gata, irritationen på föräldrarna, ångesten över att inte passa in, funderingar på hur man ska närma sig någon. Här finns brorsan som du alltid önskat dig, det perfekta sexet, självmordstankarna och åttiotalsnostalgin.

Annika Ruth Perssons språk är tydligt men hon tråkar inte ut; går vidare utan att älta onödiga detaljer. Visst kan man kalla det alltför lättsmält, men hallå, det är en ungdomsbok!

Det är en så märklig känsla att "vara där" igen. Att fullkomligt sugas in i en bok utan att kunna hindra det. Jag svävar på små moln, jag ler mot jorden. Sedan kommer dysterpassagen, ingenting är värt att leva för, knappt ens läsningen av den här boken. Jag gråter med Jenny, känner mig lika fel och fåning som hon.

När det plötsligt tar slut är det precis så tomt som det ska vara, inget happy end, ingen jordens undergång, bara stillhet … och ett litet svävande frågetecken.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Katharsis genom Oates
• Lång väntan på
• Trivsamt