Boken är ett slags studie i kriminalitet, där de tolv kapitlen närmar sig olika brott på helt olika sätt, men ofta genom ett inifrån-perspektiv (eller, om inte inifrån, så i alla fall ett perspektiv som ligger väldigt, väldigt nära).

Utan att egentligen lägga in värderande ord i texten ges istället läsaren stort utrymme att tänka själv kring hur det är att för en liten stund uppleva världen ur olika perspektiv, och på så vis reflektera. Vad är det som gör att en person blir – eller ses som – kriminell, eller inte?

Men Era anklagelser är meningslösaär inte bara en övning i perspektiv, utan även i olika stilar, som inte alltid är helt enkla att följa. Som till exempel kapitel 5 där varje namn som nämns får en utförligare presentation i form av fotnoter (vilket tvingar läsaren att välja: ska jag först läsa här eller där, eller fokusera på det ena och strunta i det andra?). Eller kapitel 8 som rakt igenom är den hackiga radiodialogen mellan poliser. Eller kapitel 7, där de gamla kamraterna Jerker och Olle råkar på varandra, som berättas med ett objektivt utifrån-perspektiv till och med när det är inre tankar och känslor som observeras.

Att varje kapitel har en distinkt, egen stil låter kanske som att det skulle kunna bli krystat och att det finns risk för att formen tar över och tränger undan innehållet. Men det fungerar, dels för att den valda formen passar till innehållet i varje kapitel, och dels för att det är precis tillräckligt långt draget för att bli lagom humoristiskt utan att punktera berättandet.

Boken är inte särskilt lång, men kräver att läsas långsamt och vissa kapitel kanske till och med flera gånger. Men det är just det som tilltalar: läsaren bjuds in att läsa aktivt och tänka själv. Och så är boken full av oväntade kopplingar som är lika överraskande som verkligheten.

Similar Posts:

• Ett dokument över feminismens brokighet
• Våldet som fortsätter
• Poetiska stillbilder om liv och död
• Äta, sova, överleva
• Thörn tar ton

På fredag är det Alla hjärtans dag. Vare sig du har någon att älska eller inte, kan du då försjunka i kärlek här på dagensbok. Ett mycket brett tema. Det kommer bland annat att handla om hur idén om att kärlek och äktenskap hör ihop tog form, om konsten att skiljas på 1700-talet och om tre tusen år av kärlek i litteraturen. Och så blir det Alla hjärtans dagsnoveller av David Levithan och förstås en stor dos kärlek ur dagensbok.com:s stora arkiv.

För er som missat det har vi även ett helt gäng nya skribenter som börjat skriva för oss! De introducerades redan i förra veckan, och här kan du läsa mer om dem.

I övrigt börjar vecka 7 med Saras recension av Pär Thörns Ordningen upprätthålls alltid: 23 grafiska novelletter. Novelletterna är skrivna av Thörn och illustrerade av tjugotre illustratörer. En svart bok om hur olika personer – fiktiva eller verkliga – har dött.

På tisdag skriver Eva om romanen S:t Irvyne eller Rosenkorsaren:romans (i genren gotisk skräckklassiker) av Percy Bysshe Shelley. Det är den första skönlitterära prosatext av Shelley som översatts till svenska. Den har sina kvalitéer, men är allra mest intressant att läsa, tycker Eva, för att det är just Shelley som skrivit den. Och att han bara var arton år gammal då den gavs ut.

På onsdag skriver Marcus om en biografi om Alexandra Charles som är sprängfylld av spännande anekdoter. Den vittnar också om hur svårt det varit för män att acceptera att en kvinna vill driva företag och inte leva i skuggan av dem. Tyvärr är boken inte så bra skriven, Marcus är kluven.

Veckan avslutas med Björns recension av Stephen Kings Doktor Sömn. Det är en uppföljare till The Shining som tog nästan 40 år på sig, och ändå på något vis känns halvfärdig, tycker Björn.

Similar Posts:

• Totalt jävla mörker
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Allt det som en bok kan vara
• Där och då hände det
• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka

Gräs.
Kors.
Tänder.
Köttsår.
Buller.
Ljus.
Sekret.
Gräs.
Stig.
Gräs.

Här får läsaren även en obeskuren del av saklös survivalism, ett katastroffjanteri – Thörn ser ingenting annat än nedslag i en utopisk sörja. Cyniskt kontrollerad. Konsten är död, landskapet han gestaltar är alienerat uppifrån – som det sönderbombade Tyskland – 1945, efter den så kallade freden. Ingen luft att andas, ett dött landskap utan mänsklighet, offer, död, och träd – intressant som en inköpslista. Lika litterärt som när jag storhandlade senast.

Tegelmur.
Bröd.
Våldtäktsoffer.
Dimma.
Plåster.
Mina.
Tänder.

Varsågod, vi kanske förtjänar detta litterära brottsliga – jag har ingen aning om perspektiv eller om syftet. Förmodligen är det ett osmakligt skämt från ett annars mycket givande förlag – som klär detta usla till konst. Som inte är poesi – poesin föder tankar; detta är en skildring av hopplöshet – som en inköpslista.

En soppa som smakar skit, men som säkert har varit ett mycket roande försök – en kryddad liten poäng som smakar skitsnack. Men jag går inte på det här, Thörn – detta är inte osmakligt bra, inte skoj alls faktiskt. Om författaren menar på allvar att poesin är död – så löper det följaktligen inte konsekvent. Presentera det inte så … Pretentiöst. För detta har inte med poesi att göra – detta är inte poesi. En inköpslista som får läsaren att känna ångest, oro och skräck. Och det slutar inte, slutet indikerar fortsättning – varför denna överlägsna gestaltning? Klumpar ihop människan till att förkasta! Trams!

Jag älskar det pretentiösa. Det ska man inte vara rädd för. Bara saken att ge ut en bok är pretentiöst, hur mycket man än döljer bort ambitionen. Men det går faktiskt en gräns även för mig. Landskap är ett skamligt försök att slå läsaren på käften. Såhär räddar man inte poesin, detta cyniska dravel. Som en inköpslista. Utan att förklara ett jota.

Manskropp.
Gran.
Ohörbart ljud.
Tunga.
Ljud.
Motvind.
Krater.
Köttsår.
Explosion.
Manskropp.

Ingen kommentar, ingen inledning – inget syfte. Landskap är faktiskt det sämsta försök till poetisk gestaltning jag läst. Hur kommer det sig att detta kläs ut till konst? Är det inte bättre att faktiskt bry sig om läsaren? För det är outhärdligt att läsa något som benämns landskap, så manipulerat modernt och skit samma om poesin dör – här låter Thörn gravera in en inköpslista. Så, nu kan gravstenen sättas på plats. Inte för poesin, Thörn är inte alltför insatt. Men för den minimalism som just nu har visat sig fruktlös och uttömd.

Landskap – både förlag och författaren Pär Thörn borde faktiskt skämmas. Varför underskattar de oss? Klä meningslöshetens och hopplöshetens ångestlista – som poesi. Säkert kul för de överlägsna – men herregud vad detta skämtet skapar ångest.

Similar Posts:

• Minimalism dragen till sin spets
• Lugnande landskap
• Världens värde på ett bräde
• En räddad gammal diktbok
• Att läsa Anna Hallberg

I Pär Thörns Survivalisten är det dock denna bild vi får till en början. En korvkiosk går i konkurs och orsakar minskad orderingång för en lammkorvstillverkare i Södermanland. Detta i sin tur leder till uppsägningar på företaget, och mer specifikt till uppsägning av novellens huvudkaraktär. Texten inleds med en scen på ett kontor där chefen frågar om den anställde vill ha kaffe. Han förstår genast allvaret i situationen, men han kan inte förutse det som håller på att hända:

Han ser framför sig att chefen ska säga:
-Vill du händelsevis bli delägare i företaget? Jag tror på delägarskap som idé, för på så vis känner man ett större ansvar som anställd.
Men chefen säger inte det. Han är istället tyst och läppjar på kaffet. Den anställde blir nervös av tystnaden, stirrar på sockerbitarna och tänker vitt i vitt i vitt i.

Inledningsvis går mina tankar till Gabriela Pichlers film Äta sova dö. Visserligen tycks huvudpersonen i Thörns novell inte ha så mycket gemensamt med den unga kvinnan i Pichlers film, men här sker, åtminstone ytligt sett, ungefär samma saker. Novellens jag blir uppsagd och avfirad. Han önskas lycka till av arbetskamraterna som får vara kvar, han åker till arbetsförmedlingen och letar jobb på platsbanken bara för att konstatera att det inte finns några. Men liksom i Äta sova dö stannar inte handlingen där, utan går vidare och problematiserar arbetslösheten bortom det allra mest synliga.

Uppsägningen, arbetssökandet, den kärva ekonomin – de yttre förutsättningarna är det enkla och lättbegripliga för den arbetslösa människan i ett arbetscentrerat samhälle. Det svåra är allt det andra. Tankarna, stressen och självföraktet som riskerar att följa. Hatet.

Jaget i Survivalisten vänder ömsom sin frustration utåt, ömsöm inåt mot sig själv. Han söker ena dagen sin syndabock i samhället; ideologierna, marknaden, religionerna. Andra dagen är det hans eget, eller hans ständigt rökande faders fel att han blivit arbetslös. Månader går. Med tiden blir han allt mer övertygad om att arbetslösheten är ett tecken på världens förestående apokalyps. Tankar förvrängs till tankar. Texten fylls av luckor, han förlorar delar av språket, eller behöver dem kanske inte mer. Det handlar inte längre om arbetet eller ekonomin. Det handlar om att överleva.

Survivalisten är på samma gång en reell situation och en fantasi som spårar ur. Den visar på de tillstånd en människa kan försättas i när hen ofrivilligt hamnar utanför ett samhälle som byggs allt mer kring lönsamhet och effektivitet.

Similar Posts:

• Skruvade avgöranden
• Surrealistisk egoism
• Meningslösa anklagelser
• Veckan på dagensbok.com – Euro, cigaretter och arbete
• Thörn tar ton

Idag handlar det om Historien om Euron av Lars Lundberg. Torrt så det knastrar, menar Kari som har läst en mindre engagerande bok om ett intressant och viktigt ämne.

På torsdag recenserar Anna Liv återutgivningen av Maria Langs debut Mördaren ljuger inte ensam. Enligt Anna är detta en helt förtjusande liten deckarpärla full av sent 40-tal samt naturligtvis en spännande pusselmordgåta.

Till helgen blir det tema i arbetet och arbetslivets tecken. Då skriver Marie om Tjänster i hemmet. Det här är boken Marie har väntat på i flera år – välskriven och poetisk prosa som behandlar arbetet inom hemtjänsten. Marie Hållander skriver empatiskt utan att vara präktig, cyniskt utan att bli elak. Hon skriver om ensamheten, tidsbristen, tårarna, och våldet. Och om kropparna, deras och hennes.

Marcus har läst om Per Hagmans Cigarett vars karaktärer i restaurangbranschen var mycket mer cyniska och hemska än vad han minns dem.

Det kommer också att handla om arbetslöshet och det osäkra arbetslivet. Jag har läst två viktiga böcker – Pär Thörns novell Survivalisten och antologin Skitliv.

Veckan slutar med att Lina skriver om Caroline Hainers debut Inte helt hundra. Det är en underhållande och till viss del undervisande psykologiskt intressant bok om en ung människas letande efter sann kärlek. Dejting, igenkänning, ångest och humor på ett för det mesta väldigt bra språk. Lina gillar den skarpt.

Similar Posts:

• DebutBar bland brandlarm och relationer
• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Äta, sova, överleva
• En cynikers deprimerande landskap

Till en början var det bara ett hetsigt sorl och spridda skratt från publiken som fyllde lokalen. Som om det var ljudet av en enda lång vokal, men allt eftersom orden i boken började närma sig mitten av alfabetet blev konsonanterna också möjliga att urskilja.

Precis som det i en orkester går att urskilja ett särskilt instrument om man lyssnar noggrant gick det under uppläsningen att urskilja enstaka röster, även om man inte hade hört personen som läste tidigare. Jag ska inte säga att det på så sätt gick att urskilja ett sammanhang, för det gick inte, men det kändes ändå som något att fokusera sin lyssning på. Annars var det många att, den, det, vad, var, är som upprepades och det bildades en smått förvirrad, hypnotisk känsla i rummet.

Pär Thörns starka stämma hördes förstås över alla de andra uppläsarnas, speciellt mot slutet när fler och fler kapitel tog slut och läsarna en efter en tystnade. Läsningen fick ett dramatiskt slut när en äldre man bland uppläsarna plötsligt höll på att svimma, av högsommarvärmen som låg tjock, av orden och den utmattning som följer på en timmes alfabetiskt rabblande av Röda Rummet. Och den sista uppläsaren fick kämpa sig vidare mot Ö.

Similar Posts:

• Aase Berg kan du alltid lita på
• Ja, men vad är det som är queer?
• Oceanvilja
• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!
• Feminism under metafortungt täcke

Ja, varför? Thörn framstår som en outgrundligt driven vetenskapsman som övervakar verkligheten och slutligen presenterar en omsorgsfullt utvald uppsättning av mikroskopiskt små trådar som ska driva en viss tes. Metoden undanhålls konsekvent läsaren. Mest oklart är vad själva tesen skulle vara. Punktvis blottar sig uppenbara samband mellan valen av text, som för att skapa förväntan på den fördolda strukturens uppenbarande. Det kommer aldrig.

Det är frågan var en läsare tar vägen i detta. Till exempel när verket själv börjar ringa in definitioner kring läsarrollen:

En person som skapar mentala bilder
En person vars ögon följer raderna
En person som är läskunnig eller låtsas att han eller hon är läskunnig och hoppas att han eller hon ska ha tur om det utan förvarning dyker upp instuderingsfrågor
En person som riskerar att uttråkas
En person som kryper upp i en fåtölj och drömmer sig bort
En person som förhandlar med sin omgivning om hur stor plats denna ska ta i fiktionen
En person som sätter sig i brasans sken
En person som ljudar bokstäverna om detta är nödvändigt
/…/
En person som tänker ”kommatecken” när han eller hon ser ett kommatecken.

Som för allt annat här i världen gäller också för mig att alla ord som kan tillskrivas mig är synonymer till synonymer till synonymer. Detta tycks vara en möjlig poäng. På sätt och vis betecknar detta flytande, detta ständiga svårt-att-förhålla-sig-till också läsupplevelsen. Jag bläddrar tillbaka och gör punktvisa försök att hitta värden och höjdpunkter men upptäcker att minnet sållat bort det mesta som nonsens. Det verkar ligga i projektets natur att bli något begränsat i läseffekt. Som planerat mysterium är verket skickligt på ett irriterande sätt. Men så kanske det förtjänar en bedömning bortom kategorierna bra bok – dålig bok. Den kyliga, objektivt redovisande röst som framför alla dessa stycken verkar vid eftertanke innerst inne bära ett djupt bångstyrigt trots mot språkets och fiktionens lagbundenheter och konventioner. Som litterärt upptåg är det värdefullt.

Similar Posts:

• En cynikers deprimerande landskap
• Ni har sannerligen blivit lurade
• Meningslösa anklagelser
• Äta, sova, överleva
• Dummies for dummies

Det tar mig 11,2 sekunder att läsa sid 6 i Pär Thörns första roman och då får jag veta att ett år är trehundrasextiofem dagar, att en dag är tjugofyra timmar, att en timme är sextio minuter, att en minut är sextio sekunder och att en sekund är ett ögonblick.

2. Två betyder kärleken.

I skolan säger de att tiden går fortare om man har roligt. Jag tittar på min schweiziska klocka under rasten. Jag tittar på min schweiziska klocka under lektionerna. Jag fastslår:
- Visaren förflyttar sig med samma hastighet oavsett om det är rast eller lektion. Allt annat är lögn.

3. Tre betyder ontologi.

Tidsstudiemannen består av 107 sidor, 91 kapitel, 1319 meningar, 11982 ord och 1 rubrik. Det innebär att snittmeningen innehåller 9,08415466 ord och att ett kapitel består av i snitt 14,4945054 meningar. Det kapitel som då skulle ligga närmast snittet är kapitel 68 med 14 meningar och 135 ord (därför presenteras detta kapitel även i textutdraget). Kapitel 72 är det kapitel som består av flest ord; 445 stycken. Kapitel 68 tog mig 2 minuter och 5 sekunder att räkna ut med musik i bakgrunden.

4. Fyra betyder matematiken.

Jaget i Tidsstudiemannen har vana av tidtagning, är noggrann, plikttrogen och ambitiös, därför får han arbetet som tidsstudieman på avdelningen för tidsstudier. Det är avdelningen för studierna, arbetet och mätbarheten.

5. Fem betyder den fria viljan.

Hedåker är chef och säger saker som att man inte får hänga när man är tidsstudieman och inte heller ha något subjektivt tyckande, att det är när man tar tiden som man finner effektiviseringsåtgärder, och att det är omöjligt att skilja mellan arbete och fritid.

6. Sex betyder familjen.

Jaget har när han föds en beräknad levnadslängd på sjuttiotre år. När han är sexton är den beräknad till sjuttiotre år, etthundrafemtio dagar och nio timmar. När han är nitton år är den beräknad till sjuttiotre år, tvåhundratrettiosju dagar och sex timmar. När jaget pensioneras beräknas hans levnadslängd vara åttiofem år och tolv dagar.

7. Sju betyder studieförbunden.

Jag brukar gilla listor och uppräkningar och rader av ord. Kanske har det att göra med att det i Tidsstudiemannen handlar om siffror, men det känns inte helt rimligt och jag kan inte bortförklara känslan av att jag tycker att den är ganska tråkig. Det finns någon torr humor i boken som inte når mig. Jag vill inte skratta när jag läser.

8. Åtta betyder fiskerinäringen.

Tematiken i boken rör sig i välbevandrade Pär Thörn-områden. Där är obetydligheten och hur liten varje individ är, att allt är del av något större och går att sammanfattas med att vi föds och att vi dör. Att Pär Thörn eller förlaget väljer att kalla boken för roman istället för något annat känns inte heller speciellt spännande. I alla fall spelar det ingen roll för mig om det står lyrik eller dikt eller roman eller ingenting på framsidorna av Pär Thörns böcker, jag kommer fortsätta att läsa dem som installationer.

9. Nio betyder viltvården.

Tyvärr är Tidsstudiemannen än av de där installationerna som jag går förbi. Tror att jag inte kommer fram och ända in. Fastnar i ett räknande, det är som omloppsbanor och mönster. Bara för att upptäcka att just räknandet inte alls lämnade mig oberörd. Men den känslan kommer så långt efteråt. Trevlig läsning är det fortfarande inte. Och allt jag kommer fram till är att det nog inte är en bok att läsa, utan en bok att räkna.

0. Noll betyder döden.

Det bästa med att räkna är att man ställer upp sina regler själv och att det därför blir lika subjektivt som allt annat.

Similar Posts:

• 29 röster läser 29 kapitel
• Katalogprosa
• Meningslösa anklagelser
• Äta, sova, överleva
• Veckan på dagensbok.com – Euro, cigaretter och arbete

Jag är en enkel människa som vill göra saker i rätt ordning./ Jag är en svensk poet som kämpar för att svenska språket ska/ bli mer spännande och utmanande. / Jag kämpar för Sverige och för den svenska / konkurrenskraften. / Jag är en egenföretagre som kämpar för den svenska kronan./ Jag vet vad jag är värd.

Det går att se UKON läsa sina dikter på Youtube. Då hör man att publiken skrattar. Vad är det då som är så roligt? Det är en absurd och torr, mekanisk dikt UKON skriver. Många likheter finns med Pär Thörns verk som kan handla om till exempel kassaskåp och datorer. Det roliga tycks ligga i den sakliga tonen och den totala värdeneutraliteten. Allting är lika viktigt, eller oviktigt, eller hur är det egentligen?

Barndomstolen är uppdelad i två avsnitt. Det första heter ”Värdetautologin” och här undersöker UKON just värdebegreppet. Olika valutakurser och fotbollsresultat ställs emot varandra, liksom värdet på ett barn. Att adoptera ett barn från Brasilien kostar 127 000 medan de från Etiopen kostar 91 000.

Dom dyrare är både snyggare och av bättre kvalitet så för mig
är valet lätt.

Tautologi är i sig ett begrepp inom den filosofiska logiken liksom ett begrepp inom språkvetenskapen. På filosofispråk är tautologin en formel som är sann oavsett ledens innehåll, till exempel:

Det enda en människa äger är sin kropp

Det enda en människa inte äger är sin egen kropp

I språkvetenskaplig terminologi är tautologi i stället en omsägning av samma sak, en tårta på tårta som man brukar säga. Ofta hör man till exempel människor säga gymnasieskola, fast att gymnasium betyder just skola eller träning och samma sak med basketkorg och chai-te. I Barndomstolen finns också gått om truismer, alltså självklarheter eller plattityder. Emellanåt kan det bli lite väl platt, men oftast blir effekten hisnande och absurd. En strof säger en sak och nästa säger samma, fast tvärtom. Barnsligheten och det lekfulla tänker jag står i relation till bokens titel. Ibland får jag just känslan av ett barns resonemang. Barndomstolen är en mångtydig titel som å ena sidan kan vara en domstol med barn – eller en tripptrappstol från barndomen. På baksidan av Barndomstolen sitter föga förvånande UKON porträtterad på en frånvänd stol.

Som så många andra language-poeter som till exempel Lars Mikael Raattamaa arbetar UKON för att göra läsaren till medproducent av dikten genom ett direkt tilltal eller frågor som; ”Är det med avsikt som du inte förstår mig?” Raattamaa kallar även idén om den utjämnande texten för bokstavskommunism. UKONs diktsamling är ett angrepp både i sin form och sitt innehåll på vårt kapitalistiska värdeinriktade samhälle och byråkratins befängdhet.

I Barndomstolens andra avsnitt ”Barndomen” fortgår tautologierna, lite mindre slagkraftigt politisk – men ändå vackrare och mer sinnligt på något vis. Barnet som kallas ”Det” kan tolkas just som ett barn, men även som en skrivprocess; hur en dikt blir till som i ett kretslopp .

Det här är UKONs elfte bok och inte den bästa, men den har ett värde. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• I minnets labyrinter
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Om rösten
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.

Formeln vardag + vansinne kan tyckas lättköpt för att leverera komiska poänger, men Thörns gärning är långt mer fintrådig än så. Det handlar inte om att sätta det vanliga och slätstrukna i kontrast mot det spektakulära. Det handlar om att förena dessa poler i en och samma människa, att varenda medborgare – oss, vi, alla på bussen, på kaféerna, på arbetsplatserna – är bred nog att rymma vansinniga fantasier och helt unika störningar. Någon vågar pröva det nya hälsomedlet Vitaminix och slutar som hund på sin mammas toalett. Någon kan inte släppa tanken att vännens pappa inte gillar kollektiva lösningar. Någon tror att han har en fiende som heter Hundmannen. Det handlar om dussinmänniskans umgänge med sin egen oerhörda inre värld. Thörn frammanar bilden av ett samhälle i vilket medborgarna är vandrande neuroser och frustrationer av olika allvarsgrad, som bölder, vissa vidöppna och rinnande, andra latenta och groende.

Istället för nyutgåva väljer man nu alltså att ge ut novellsamlingen som ljudbok. Är det ett motiverat val? Gud ja. Det märks att Thörn (även performanceartist och ljudkonstnär) har sysslat med högläsning. Inte bara läser han ”bra”. Han läser med stil. Han läser med röst. Det är en milt tjocknad stämma, med en just uthärdlig andel nasalitet, som med underliggande indignation framstöter sats efter sats som om det som berättades vore mycket, mycket viktigt. Och som om allt som berättades vore LIKA viktigt. Det finns en särskild avsaknad av variation i Thörns tonfall som kastar ett icke-hierarkiskt ljus över innehållet. En karaktär säger ”jaha” med samma tyngd som den som berättar att han ska dö om några timmar. Man kan inte ta emot det på annat sätt än med den förvirring som får en att sänka garden och bara lyssna.

Karaktären närmar sig, han eller hon har inte skrivit ner sin berättelse för läsning vid senare tillfälle, utan talar till mig, nu, direkt, genom högtalarna och ut i rummet. Så blir det porträttartade hos samlingen extra framlyft. Det är människor och röst(er) snarare än berättelser man möter. Detta kulminerar i det sista, entimmeslånga spåret Systemet, där ett galleri av uppskruvade och besvärade personligheter får komma till tals, en efter en. Som om de stod på kö för att få redovisa sig själva. Det är obehagligt. De är så många. Jag kan inte tänka mig hur detta skulle kunna göra sig bättre på papper istället.

Thörn framstår som ett språkrör för den värld som är hans egen version av alla oss andra. Jag vill se honom ihågkommen för det.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Äta, sova, överleva
• Meningslösa anklagelser
• Pär Thörn på Lava i Stockholm