Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera? …Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på […][...]

Man har talat om det som en roman om demens, Dager i stillhetens historie som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012. Jag läser den med erfarenheter av Alzheimers sjukdom i minnet (och en rädsla för samma sjukdom i framtiden) och inser snabbt att erfarenheterna av demenssjukdomar är lika många som antalet drabbade. Man måste drabbas själv […][...]

Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte. Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i […][...]

Författaren Selma Lønning Aarø firar av ekonomiska skäl familjesemester i sitt föräldrahem. Det är ju praktiskt, med barnvakt nära till hands och så. Samtidigt tänker hon ta tillfället i akt att skissa på en självbiografisk uppväxtroman. Problemet är bara att vare sig hon väljer att be om familjens åsikt eller om de själva snokar upp […][...]

Unni Lindell är en författare med många strängar på sin lyra, men som ungdomsförfattare tycks hon framför allt uppmärksammad i hemlandet Norge. Hyllade Anna + Didrik = baby (från början utgiven som Annas barn) tycks inte ens finnas på svenska. I Sverige är Lindell förmodligen mest känd som deckarförfattare, vilket innebär att jag inte har […][...]

Fem ungdomar är av vitt skilda anledningar sena till en klassutflykt. De hamnar i samma tunnelbanevagn i tåget efter resten av klassen, var och en fullt upptagen av sina egna problem. Det är då det smäller. Explosionen isolerar dem från resten av världen. Långt nere i underjorden omges den tillknölade tunnelbanevagnen av vatten från brustna […][...]

Jag har läst på förhand att Pixley Mapogo, Tore Renbergs fjärde roman om Jarle Klepp, ska vara den hittills svartaste. Den har också fått minst sagt blandad kritik. Fansen lär ha klagat på att det här är olikt Jarle. Författaren själv har uttalat sig om att romanen utgör en svacka, och säger att det närmast […][...]

Vi har kommit fram till nutid, Tore Renberg, hans huvudperson Jarle Klepp och jag. Dette er mine gamle dager är den senaste – men enligt författaren långt ifrån sista någonsin – romanen om Jarle. Alldeles nyss skrev jag, apropå föregångaren Pixley Mapogo: Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig […][...]

Kompani Orheim. Mamma Sara, pappa Terje och lille Jarle. Ja, i sanningens namn är det väl mest Terje som hittat på det där namnet. Kompani Orheim. Terje, med sitt enorma intresse för andra världskriget och de norska motståndsmännen. Terje, som upplever livet som ett krig, en kamp. Terje, som tycker att den perfekta semestern måste […][...]