Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till det stora landet i väster. Nu tänker jag inte så mycket på egenheten att godtyckligt bomba mindre länder – det är ju ett ganska entydligt osympatiskt drag. Jag tänker på förmågan att producera smarta, charmerande teveserier och sedan låta dem gå en plågsamt […][...]

Det var en gång en begåvad ung man som hade en idé. En idé om att den där lilla blonda tjejen som alltid blir dödad redan innan förtexterna för en jäkla gångs skull skulle kunna försvara sig. Försvara sig och sparka monsterrumpa så det stod härliga till. Onda regissörer och skådespelare kom och gjorde travesti […][...]

Tales of the Slayers brukar, till skillnad från många andra Buffy-serier, räknas in i Buffy-världens ”officiella kanon”. Den bär, enligt fansen, det kvalitetsmärke som utgörs av Joss Whedon själv. Vare sig det beror på just detta eller på något annat är den här lilla seriesamlingen en pärla i all enkelhet. I Tales of the Slayers […][...]

Den första Omnibus-volymen var en visserligen lite ojämn men ändå efterlängtad och uppskattad samling Buffy-serier. Volym två kan man ärligt talat ha och mista. Tvåan har nackdelen att den börjar komma in på samma tidsperiod som teveserien. Det blir med andra ord lättare att klampa i klaveret på olika sätt. Lätt att säga emot mer […][...]

När jag var arton eller nitton läste jag Generation X, Douglas Couplands debutroman. Min tideräkning kan delas in i "före" och "efter" DC. Något avgörande hände under läsningen av den där romanen, jag räds inte att påstå att min livssyn förändrades genom den, ett raster lades över tillvaron och det ligger fortfarande kvar. Det är […][...]

Man är riktigt törstig. Man tar upp glaset med iskall öl, tar några andäktiga djupa klunkar och inser att det är ljummen mjölk man sveper. Chock. Besvikelse. Antiklimax. Precis så var det med denna bok. Det man antog var vanlig vuxen-SF visade sig vara riktad mot äldre barn/ungdom (the YA market som de kallar det). […][...]

Om Akademien mot förmodan skulle ge sig på att dela ut ett Nobelpris till en serieskapare (hoppas kan man ju) vore Art Spiegelman onekligen det självklara valet. Hans Maus placerade serier, eller grafiska romaner som kanske är en mer korrekt beteckning, på kartan på ett gränsöverskridande, välförtjänt sätt med bland annat Pulitzerpris och MOMA-utställning som […][...]

Jag var 16 år gammal 1987, det år som dessa dagboksanteckningar härstammar ifrån. Jag älskade Mötley Crüe och inhandlade givetvis "Girls girls girls" direkt när den kom ut. Om jag inte minns fel var det faktiskt i Göteborg som köpet skedde, och jag minns också att det satt en irriterande klisterlapp på skivan, som inte […][...]

Unge herr Myron Tany som alltid drömt sig bort från hemplaneten Vermazen och utbildat sig till kosmolog mot sin familjs vilja, ser sin chans när hans gammelgammelfaster Dame Hester Lajoie vinner ett rymdskepp i en förtalsstämning. Hon har fått nys om en ungdomens källa på det avlägsna Kodaira och Myron manövrerar sig till kaptensposten. I […][...]

Många människor vet vem Karl Marx är, men få har i dagens läge läst något av vad han har skrivit. Det gäller inte minst Marx’ ekonomiska tänkande – det område som kanske låg honom själv närmast om hjärtat. Få ekonomer bryr sig väl dock i dagens läge om vad gamle Marx hade att säga om […][...]