Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter om dikter om dikter
• Om skrivandets mystiska gåta?
• Världen stirrar på barnet

Till en början har översatta texter samspelat i uppbyggandet av Sverige. Utländska förlagor har legat till grund för tidiga lagtexter. Under 1500-talet spreds sedan den protestantiska synen att vanliga människor skulle få höra Gamla och Nya Testamentet på sitt eget modersmål. Kungamakten och dess administration använde alltmer svenskt skriftspråk de kommande seklen för att hålla samman riket.

Det svenska litteraturspråket hade sina begränsningar men år 1739 bestämde Vetenskapsakademien att svenska skulle användas i de egna publicerade skrifterna Handlingar. Med allt fler intryck som sipprade in från andra länder utvecklades även svenskt samhälls- och kulturliv och följden blev att också litteraturspråket berikades i vårt land.

1800-talet medförde innovationer med tryckpressar, tidningsföljetonger och den kommersiella romanens genombrott. Produktionen av översättningar kan liknas vid en tsunami. Marknaden var synnerligen oreglerad och upphovsrättsfrågor hörde till framtiden, vilket visas bland annat i att författarna som översattes nästan aldrig fick ersättning. Översättarnas jobb i sin tur betraktades som ”okvalificerat kopieringsjobb” med ringa betalning. Att många inom översättarskrået tog genvägar och gjorde strykningar av tidsödande partier är inte så svårt att förstå. Men förläggarna tjänade pengar. Nu öppnades även en dörr för fler kvinnliga översättare. Manliga kollegor ville nämligen inte översätta storsäljande romaner som skrevs av till exempel Jane Austen. Enligt den tidens kulturelit var det lågstatus att befatta sig med romaner, särskilt när de var skrivna av en kvinna.

Synen på översättning kan förenklat delas in i två kategorier: Redan Birgittaklostrets översättare strävade efter att översättningen skulle ligga så nära originalet som möjligt. Den andra kategorins översättare har i stället tagit genvägar, gjort strykningar eller författat egna partier som inte finns i originalet. De har styrts av vissa förlags kommersiella intressen, så som i exemplet B. Wahlströms bokserier. Ett moraliskt-uppfostrande motiv kunde spåras hos bland annat förlaget Saga barnbibliotek som gav ut klassiska äventyrsberättelser under 1900-talet. Dessutom förklarar Håkanson att när stora avsteg har gjorts från originalen har det ofta att göra med verkets status. Toni Morrison översätts med större trohet till originaltexten än Harlequin-böcker.

Håkanson är engagerad och efterlyser avslutningsvis en översättningskritik värd namnet. Idag är det sällan litteraturkritik kommenterar översättningen av ett verk. Han saknar ingalunda anmärkningar på enstaka ordval, däremot analyser av helheten. Förlagen skulle kunna bjuda på ett exemplar av originalverket tillsammans med det svenskspråkiga recensionsexemplaret? Jag tolkar in en lätt resignation när han konstaterar att kulturredaktionerna utarmas alltmer i sitt uppdrag att belysa litteraturen som konstart. Slutligen önskar han liksom jag, att den svenska översättningslitteraturen inte vore så ensidigt dominerad av den anglosaxiska utgivningen.

Om jag ska välja ut något som jag särskilt fäster mig vid under läsningen, så är det inte något enstaka kapitel eller en speciell tidsepok som Håkanson berättar om. För mig är det hur han knyter ihop allt med samhällets förändringar över tid som gör boken så läsvärd. Textexempel hämtade ur skönlitteraturen finns här och där för att visa olika stilar och vägval. De svenska översättningarna av litteratur från andra språkområden har påverkats av många faktorer.

Jag förstår att boken är en av kandidaterna till Augustpriset 2021 i fackboksklassen. Håkanson uttrycker sig välartikulerat och han har en avundsvärd lätthet i förmedlandet av all fakta. Just när texten börjar tyngas petar han in lite luft eller ett exempel där människorna blir levande. Det är som att se hur litteraturens skuggfigurer stiger fram med svettdroppar i hårfästet. Översättaren må vara en dold gud men likväl är det massor som syns i en översättning, i stället för att gå förlorat.

Similar Posts:

• Prosodi rimmar på melodi
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Dikt värd översättning
• ”Stasiuk vidgar våra perspektiv”

”- Det är ett problem för ett land om vi inte öppnar oss upp mot världen samtidigt som det finns det en nisch att fylla. Det finns andra små förlag som gör ett jättejobb med den översatta litteraturen, men med tanke på att de stora förlagen har dragit ned så pass mycket så behövs de”, säger Henrik.

Böckerna från Nilsson förlag är alla klädda i ett omslagsmaterial som kallas ”soft touch”. Drar du fingertopparna över dess yta kommer du mötas av mer friktion än du kanske är van vid. Krossad sammet får mig att vilja fosterställningsgråta, men soft touch-upplevelsen är närmast den motsatta. Boken blir behaglig att hålla i och förmedlar en, om jag får lov att ta i lite, exklusiv känsla. De trettiotal böcker som har givits ut sedan starten har för att skapa en viss igenkänningsfaktor hos utgivningen även samma omslagstypsnitt. Du kommer inte heller att finna några illustrationer på framsidorna, utan det är idel bilder.

”- En grafisk identitet”, som han kallar det.

För mig är den svenska bokbranschen terra incognita. När det kommer till nyutgivna böcker har jag omedvetet (intalar jag mig åtminstone för att frånsäga mig allt ansvar) snöat in på en handfull förlag. Det är bekvämt eftersom jag vet att böckerna håller en viss standard och jag behöver inte fundera särskilt mycket mer kring det. Jag ska inte hymla med att Nilsson förlag är ett av dessa. Kanske är ett gott förhållande förläggare och recensent emellan en ohelig allians, men när jag väl känner mig lurad på konfekten lovar jag att gå lös med motorsågen och såga verket längs utmed midjan. ”Massakern på Dagensbok” kommer det att berättas om i generationer.

Henrik ger mig en liten grundläggande kurs i processen från en idé om vilken bok som ska ges ut till att den verkligen ligger i handen. Efter att man kontaktat relevant agentur eller förlag, påbörjas en förhandling om priset för att köpa till sig språkrättigheterna. När man väl kommit överens om priset försöker man finna en översättare som dels har vad man bedömer den rätta känslan för både språket och verket och dels har tid att översätta. Sedan tar en process vid där boken översätts, skickas till förlaget för redigering som i sin tur sänder tillbaka den till översättaren som får förhålla sig till ändringsförslagen. När båda är nöjda ska boken korrekturläsas av både översättaren och av förlaget eller någon man väljer att ta in utifrån. Parallellt arbetar man med omslagstexter- och bilder och när boken bedöms vara klar skickas den till tryckeriet. Ofta trycks den i upplagor om 2–3000 vilket enligt Henriks erfarenhet är betydligt mindre än gemene man tänker sig. Efter detta sänds så boken ut till recensenter, distributörer och kort därefter tar försäljningen vid. Det hela avrundas, misstänker jag, med en halvfin flaska mousserat.

”Det svåra är kanske inte att ge ut bra böcker, utan det är att nå ut med dem”. Delvis är Nilsson förlag beroende av ”engagerade bokhandlare som rekommenderar våra böcker, bokbloggar, recensenter” och han fortsätter med att konstatera att det inte recenseras lika många böcker som tidigare. De fysiska och traditionella tidningarnas upplagor minskar på bred front och det påverkar naturligtvis kulturdelarna som tunnas ut. Det blir en ond spiral med lägre läsvärde och än färre läsare, men den biten känner ni till.

Vi kommer in på Lion Feuchtwangers böcker vars Oppermanns jag uppskattade. Han berättar att Oppermanns till en början var ett beställningsjobb från England och skrevs som ett filmmanus. I slutändan beslutades det ändå att det inte skulle bli någon film och Feuchtwanger omarbetade snabbt manuset till en bok. Spåren av filmmanus finns kvar och exempelvis saknas de längre meningarna som för tiden var vanliga. Även Henrik uppskattar Oppermanns profetiska inslag och understryker att lärdomarna som kan utvinnas ur den gör den lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det är samma mekanismer i rörelse, där överflödet av information är svårhanterligt och i slutändan svår att bedöma sanningshalten i.

”Det vinner populismen på”, konstaterar han.

Ytterligare två böcker av Feuchtwanger ligger under bearbetning. Dels Framgång och dels Exil. Han berättar en lite rörande anekdot om Framgång. Den översattes ursprungligen 1929 av Karl Fägersten. Det verkade vara omöjligt att ta reda på vem som ägde rättigheterna till översättningen, men efter efterforskningar kom han till slut i kontakt med översättaren Elisabeth Olin. När Henrik berättar för henne att de är intresserade av att återutge Fägerstens översättning av Oppermanns blir hon själaglad över att någon ”kommer ihåg hennes morfar”. Han berättar vidare att ”när hon var barn så brukade hon sitta under hennes morfars skrivbord när han översatte. Han var egentligen lärare och översatte vid sidan om. Han översatte stora delar av de judiska kulturskatterna från mellankrigstiden”. En av dessa är alltså boken Framgång. Exil, ”en tegelsten”, finns emellertid inte översatt till svenska. Det fina i berättelsen är att Elisabeth nu sitter vid sin morfars gamla skrivbord och arbetar på en översättning.

Vi fortsätter prata om just översättning. Henrik menar att en aspekt av litteraturen som ofta hamnar i skymundan är just översättningen. Jag själv ser framför mig hur några få entusiaster kan sitta i närmast hermetiskt tillslutna miljöer och fäktas angående en översättnings förtjänster över en annan. Det går antagligen inte att överskatta en översättares betydelse. För att göra det enkelt för sig kan man bara tänka på en dikt som ska översättas från ett språk till ett annat. Det är en grannlaga uppgift att få till det rätta tempot, en naturtrogen rytm och så vidare, men i fel översättares händer kan det bli en helt ny dikt. Det skiljer sig inte från att översätta en bok, även om det naturligtvis är olika besvärligt beroendet på språkets komplexitet.

Innan vi rundar av frågar jag om framtiden. Han berättar att många under mässan kommer förbi montern och strör berömmande ord omkring sig. Från torsdagen till söndagen kunde jag själv se hur högarna successivt blev lägre. En skeptisk betraktare kan emellertid tänka att det kommer sig av ett begagnande av det klassiska försäljningsknepet att i omgångar gömma böckerna bakom ett skynke – allt för att skapa illusionen av att det är hög tid att öppna börsen innan de uppenbarligen populära böckerna tar slut…

Så är det naturligtvis inte.

”Tiden talar för oss, vi blir mer och mer etablerade” säger Henrik, och avslutar med att konstatera att ”de mindre förlagen många gånger är stora kulturbärare och viktigare än någonsin.”

Jag kan inte annat än instämma.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Mer litteraturmässande i helgen
• Poetsamarbete
• Sälja Shakespeare
• Kabusa Böcker svarar på frågor

Så kom boken Andras ord och våra. Fyra översättare om sitt arbete i min hand. Den innehåller kolumner som behandlar översättningskonsten – tidigare publicerade i Språktidningen. Enighet råder kring en sak: Det räcker inte att kunna en stor mängd glosor eller behärska regelverken som gäller i de olika språken.

Vid sidan av ordbetydelser och satsbyggnad måste översättaren betänka sin grundval gentemot källtexten. Även här tycks finnas en överensstämmelse i synen, nämligen att förhålla sig så nära originalet det är möjligt. Här gäller det att känna in författarens avsikt med textens uppbyggnad. Upprepningar ska därför behållas. Konstigt språk (nonsensspråk) och ålderdomliga ord måste återges med sina svenska motsvarigheter. Men när ord saknas i målspråket blir det förstås omskrivningar, vilket kan leda till en oönskad ”pratighet”. Det får i så fall kompenseras med andra verktyg så att textens karaktär ändå framträder. Lustigt är att läsa när Anders Bodegård fick ett uppdrag att nyöversätta ett franskt drama från 1834. Hans översättning från 1998 visar sig vara mer ålderdomlig än översättningen från 1928, som gjordes av Hjalmar Söderberg.

Några kolumner går in på specialistområden, t ex fackord som är viktiga inom naturens underavdelningar. De flesta känner nog inte till hur exempelvis en klockgroda låter men att kunna återge det rätta ljudet, ger effekter som förhöjer berättelsen. I romanen Madame Bovary bär en blomsterbukett (och de olika växterna) känslor som ska förmedlas till läsaren. Om blommans benämning blir fel darrar inga invärtes strängar, såsom var tänkt.

Kolumnen som behandlar översättningar i andra hand är också läsvärd. Det är ganska vanligt att svenska översättningar görs via engelskan för vissa språk. Jan Stolpe har öppnat dörren till litteratur skriven på bengaliska och beskriver vägen till det färdiga resultatet som ett lagarbete. Han gör därför resor till det aktuella geografiska området och bokar möten med personer som är förtrogna med författarens verk. I bästa fall träffar han författaren själv.

Kerstin Gustafsson skriver om prosodi och hon lyssnar ofta på hur betoningen ska ligga i den svenska versionen. Ska yttrandet uttrycka en förvånad känsla eller … kyligt avståndstagande? Möjligheterna med det svenska språkets melodiska komponenter är smått fantastiska.

Skribenterna har både fyllt på mina kunskaper och väckt lusten att vara vaken för nya iakttagelser. Och visst är Janina Orlovs liknelse fin, när hon jämför originalet med en snäcka:

Översättning är kommunikation åt flera håll. Det ankommer sålunda på översättaren att visa upp snäckan för världen, att lyssna noga, och att förmedla bruset inuti den enligt bästa förmåga. Men det är inte allt. Översättningen spolar iland snäckan på en ny språklig kust. Och kusterna är olika, somliga drabbas av markhöjning medan andra råkar ut för flod. Liksom landskapet förändras, förändras även språket oupphörligen.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Dikt värd översättning
• Möten med levande rysk kulturhistoria

Du har översatt Andrzej Stasiuk sedan han först introducerades i Sverige och alla böcker som finns på svenska är ditt verk. Hur har det kommit sig?

Det började med att Svante Weyler, som då var chef på Norstedts, kontaktade mig och frågade om jag ville översätta Världen bortom Dukla. Jag hade gått på Södertörns högskolas litterära översättarseminarium några år tidigare men detta var mitt första riktiga översättaruppdrag. Jag tyckte mycket om boken och kände att Stasiuk absolut var rätt författare för mig. Sen blev det bara en Stasiukbok till (Nio), för Norstedts, Svante Weyler slutade där och var inte intresserad av Stasiuk till sitt nya Weyler förlag. Jag försökte hitta en ny förläggare åt Stasiuk men lyckades inte förrän flera år senare, när Ersatz bestämde sig för att ge ut honom.

Det är alltså så, vilket många vanliga bokläsare kanske inte tänker på, att vilka översatta böcker som kommer ut bestäms av förlagen. Översättaren kan komma med önskemål men det är förlaget som bestämmer vad de vill ge ut.

Blir det fler översättningar framöver? Saknar du någon bok som ännu inte finns översatt?

Ersatz vill troligen fortsätta med Stasiuk så jag hoppas det blir fler böcker. Stasiuk är enormt produktiv, jag har själv inte läst allt. Jag skulle gärna ta mig an någon av hans äldre böcker, till exempel genombrottet i Polen Den vita korpen, eller Galiziska historier eller varför inte självbiografin Hur jag blev författare.

Vad tänker du kring hans författarskap? Varför skall man läsa Andrzej? Vilka är de främsta förtjänsterna med hans böcker?

En viktig sak är språket och iakttagelseförmågan. Var han än befinner sig, i Polen, på Balkan eller i Mongoliet, lägger han märke till enormt mycket: synintryck, känslor, stämningar, inte minst lukter, och han är fantastisk på att beskriva allt detta. Ett slags vardagsarkeologi eller ständigt fenomenologiskt studium av tingen och människan, eller kanske litterär mindfulness. Jag tycker också mycket om hans blick för det grå, bortglömda, undanskuffade, hans kärlek till den vanliga enkla människan. Den kommer bland annat av hans uppväxt i ett arbetarhem i Warszawas förorter och hans många besök i far- och morföräldrarnas bondbyar. I Polen är klasskillnaderna fortfarande stora och många ur den intellektuella medelklassen tycks ha svårt att förstå sig på ”vanligt folk”, men det gäller inte Stasiuk. Jag skulle också säga att man lär sig mycket av hans böcker, lär känna platser och människor man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Så Stasiuk vidgar våra perspektiv.

Jag reagerar ofta på de ord som förkommer i böckerna och som har en negativ laddning. Jag misstänker att du hållit dig trogen originaltexten när du exempelvis inte valt ”rom” istället för ”zigenare”. Hur har du resonerat kring detta?

Ganska enkelt: ordet ”rom” finns även på polska och används ofta i mediespråket, men Stasiuk använder konsekvent ”cygan” (zigenare). Jag tycker själv att hans syn på zigenare/romer är lite tveksam, han beundrar dem på sätt och vis men har en ganska stereotyp bild av dem. Hur som helst ska ju jag som översättare inte försköna författaren, oavsett vad jag själv tycker om vissa saker.

Ett annat exempel är ordet ”muhammedan”, som jag använder på ett ställe i Taksim. Det var mer av ett stilistiskt val på svenska, jag tyckte det passade ihop med den enkla obildade kvinna på den polska landsbygden på 90-talet som uttalade det.

För övrigt har även förläggaren ifrågasatt en del ordval så jag har diskuterat frågan förr. I översättarkretsar har vi överhuvud taget märkt en allt större rädsla bland förläggare för att använda vissa stigmatiserade ord i översättningar, även när det är stilistiskt motiverat. Om till exempel ex en bok utspelas i 30-talets Tyskland eller i de amerikanska sydstaterna på 50-talet måste rimligen översättningen innehålla en del rasistiska ord, något annat vore konstigt. Som tur är har översättaren i egenskap av upphovsperson sista ordet vad gäller textens utformning.

Som jag förstår det är polskan rik på ord som är mångbottnade, som kan betyda flera saker och som i olika konstellationer skapar olika mening. Hur förhåller du dig till detta i översättningsprocessen?

Jag skulle snarare säga att det är ett generellt problem vid översättning, att olika språks ordförråd inte riktigt motsvarar varandra. Vissa ord på ett språk kan ha ett brett betydelsefält som motsvaras av många olika ord på ett annat språk. Ta en sån enkel sak som engelskans verb ”get”. Eller åt andra hållet: ordet ”komma” på svenska kan motsvaras av många olika ord på polska, beroende på om man kommer gående eller åkande, på land, på vatten eller i luften, om man kommer till den talandes närhet eller till en annan plats, och så vidare.

I Östern hade jag problem med ordet ”przestrzeń” som förekommer ofta. Dess betydelse ligger ganska nära det engelska ”space” som också är svåröversatt. Jag fick välja olika svenska ord allt efter sammanhanget, som yta, plats, rymd, rum…

En annan sak att vara uppmärksam på är ords speciella konnotationer i olika språk. På polska står t ex ”trähus” ofta för fattigdom (den som har råd bygger sitt hus i sten) och ”fruktvin” för en billig alkoholdryck som mest konsumeras av fyllon. Det har med den kulturella kontexten att göra och behöver ibland förtydligas i den svenska texten.

Hur ser en översättningsprocess ut? Har du tagit hjälp av Andrzej själv i någon form?

Jag brukar först göra en ganska snabb första version där jag översätter hela texten från början till slut utan att stanna upp alltför mycket vid olika svårigheter. Då får jag en helhetskänsla för texten. Sen börjar jag om från början och går igenom allt ganska grundligt, ändrar många ordval och formuleringar, googlar upp en väldig massa ord och fakta som inte står i lexikon och försöker ta reda på svenska ord för sällsynta eller okända företeelser. Efter andra genomgången är texten ganska nära sin slutgiltiga form, men det krävs också en tredje och ibland en fjärde genomgång. Då finputsar jag texten, ifrågasätter formuleringar en gång till, kollar upp kvarvarande saker som jag fortfarande inte förstår. I detta skede tar jag ofta hjälp av polska bekanta. Jag har också frågat Stasiuk själv om vissa saker, men jag brukar bara vända mig till författaren med svåra frågor som jag absolut inte kan få besvarade på annat sätt.

Vilka andra polska författare skulle du vilja se översatta till svenska?

Det finns många. Till exempel två lite äldre författare som anses höra till Polens största men är okända i Sverige, Wiesław Myśliwski och Jerzy Pilch. Grażyna Plebanek som skriver realistiska nutidsromaner med kvinnoperspektiv. Wioletta Greg, som nominerades till Man Bookerpriset för den engelska översättningen av sin bok Guguły/Swallowing Mercury. Szczepan Twardoch och Joanna Bator, två framstående författare vars böcker utspelas under olika epoker av Polens 1900-talshistoria med en blandning av fantasi och verklighet. Själv skulle jag också gärna översätta mer av Andrzej Sapkowski, en fantasyförfattare som Ersatz gav ut två böcker av men inte ville fortsätta med. Och en stor dröm skulle vara att få översätta några författare ur den klassiska 1800-talslitteraturen som fortfarande är mycket lästa i Polen: Adam Mickiewicz, Juliusz Słowacki och Stanisław Wyspiański.

Men allt hänger som sagt på om jag kan hitta någon intresserad förläggare. Polsk 1800-talspoesi är till exempel knappast det mest kommersiellt gångbara i dagens Sverige.

Similar Posts:

• Tema: Andrzej Stasiuk
• Andrzej Stasiuk: En slags inandning
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Inte en fix i sikte
• Framtiden är trolig men inte nödvändig

Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

Du flammar,
isar.

Henriikka Tavis diktsamling Toivo gavs ut i Finland 2011. Henrika Ringboms Hoppet gavs ut i Sverige 2015. Den är, som många skulle säga, samma bok som Toivo.

Hoppet utsågs nyligen till årets översättning 2015 av Författarförbundets översättarsektion tack vare Ringboms ”både varsamma och djärva tolkning”. Jag kan inte finska, men när nomineringen vidare beskriver boken som ”levande dikt på svenska” – då får jag något jag vet att jag kan hålla med om.

Ringbom är kolossalt ödmjuk när hon avslutar boken med Översättarens anmärkning. Tillägget finns där för att hon på en del ställen har, som hon uttrycker det, kommit till korta. Den ena eller andra dikten har, som hon säger, förlorat något. Jag, som också är översättare, lever med liknande tankar.

Det är visserligen modigt att redogöra för svårigheterna så öppet. (Jag skulle aldrig våga göra det.) Men att dessutom närmast målmedvetet punktera sin egen text är inte bara onödigt ödmjukt; det innebär också att man utgår från den fastnaglade idén om översättningen som präglad av förluster.

Det som har ställt till det för Ringbom är homonymerna, berättar hon. Ett slående exempel är den på finska två ord långa dikt som sträcker sig över två sidor och lyder: ”Tulet, / jäät.” När man som finskspråkig tolkar orden lär man upptäcka att de kan betyda antingen ”Du kommer, / du stannar.” eller ”Eldarna, / isarna.” (Mina kollegiala sympatier till Ringbom. Herregud.) Översättningen av dikten inleder den här recensionen.

Ringbom har gjort, och måste alltid göra, något annat än vad originalet gör. Språken tvingar fram avståndet. Situationen är ju den att man med målspråkets, inte källspråkets, material och bindemedel måste skapa något med sin läsning som grund. Det handlar alltså i första hand om vilka möjligheter man har, och svenskan har inte samma uppsättning homonymer som finskan. Och fastän det är en skapandeprocess som äger rum, spanar vi ständigt efter vad som inte gick, vad som inte gjordes.

Det enda som händer i översättarens anmärkning är att läsaren får glimtar av originalet. Ofta tycker vi bättre om originalet än vår egen översättning – och vi ser gärna till att läsaren också gör det.

Förlusttanken är reserverad för ett godtyckligt urval stackars transformationsdrabbade konstformer, däribland översättning, men även till exempel filmatiseringar. Unikt för översättning är att vi i princip ber om ursäkt för det oundvikliga. Någon gång snappade jag upp hypotesen att förlusttanken härrör från klassisk bibelöversättning, närmare bestämt föreställningen om den ursprungliga textens helighet. Ja, varför inte.

Men dikten är där den alltid har varit. Den har inte förlorat något. Däremot har en översättning tillförts.

Similar Posts:

• Dikt värd översättning
• Prosodi rimmar på melodi
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Översättningens dubbla landskap
• På promenad i den språkliga trädgården.

Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som ganska få svenskar behärskar, slår det mig hur beroende vi är av dessa enskilda personer – översättare, förläggare och andra vars namn man stöter på gång på gång på gång i det som finns tillgängligt av språket översatt till svenska – och deras stora passion för ett visst språk och kultur. Hur uppstår egentligen en sådan passion?

Om detta handlar Jangfeldts bok En rysk historia. Det är en bok som man skulle kunna säga står på två ben, eller om det nu är fler. Den börjar som en riktigt klassisk självbiografi med författarens föräldrar och släkthistoria. Samtidigt säger den sig inte riktigt vilja vara en självbiografi, utan just en bok om mötet med och fascinationen för det ryska. Som sådan innehåller den en rad möten också med enskilda kulturpersonligheter, både som ett slags reportage och mer som en samling minibiografier – och det inte bara över ryssar, utan över lite alla möjliga figurer som Jangfeldt mött och skrivit om.

Ibland har de en koppling till Ryssland och Sovjetunionen, som Raoul Wallenberg, ibland är kopplingen ytterst vag, som Axel Munthe, på vars Capri en gång drevs en marxistisk skola som bland andra Lenin besökte. Ja, det känns som en ganska ogin invändning mot ett spännande liv och en viktig författar- och översättargärning, men jag önskar nog att Jangfeldt bestämt sig för vad han ville skriva om och hållit sig till det.

I det dominerande ryska inslaget är det självbiografiska långt ifrån något problem. Det är en stor tillgång. Sovjetunionen blir levande genom Jangfeldts upplevelser, genom hur han som 24-åring försöker skriva sin avhandling om den ryska avantgardismen i ett Moskva där den officiella informationen är tillsluten och en granne på studenthemmet uppenbarligen avsatt för att spionera på den utländska gästen. Det blir levande genom mötet och giftermålet med hustrun Jelena och alla restriktioner som omgärdar det.

Inte minst blir det förstås levande genom mötena med personer som Lili Brik, Vladimir Majakovskijs älskade och musa, Joseph Brodsky, Roman Jakobson och Mikhail Baryshnikov. I exil i USA eller undanskaffade runtom i Ryssland vårdar personer som dessa en muntlig historia och ett materiellt kulturarv i privata lägenhetsarkiv och -gallerier. Här finns de berättelser som inte gick att hitta i de offentliga källorna.

Det är fantastiska historier och det känns närmast otacksamt att klaga. Men det är svårt att komma ifrån att den här boken hade tjänat på att vässas något, att faktiskt koncentrerats till detta fascinerande ryska.

Similar Posts:

• En gigant bland giganter
• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• När Munthe badar hunden
• Mastigt, träligt, underbart

…stoppade gubbsockor och kalsonger från långt före kriget.

Före vilket krig?

Han är tolk, men vissa saker går inte att översätta; kontexten för ”vilket krig?” är helt annorlunda för en ryss (där kriget bara byter namn då och då) och en schweizare (där kriget är det där som finns utanför gränsen). Men han är tolk, och det är hans jobb att översätta. Dag ut och dag in sitter han vid gränskontrollen i Schweiz, ryssen som inte är en ryss längre men aldrig kan vara något annat, och förväntas agera opersonlig översättare. På ena sidan av bordet sitter en uttråkad tjänsteman som hört alla historier 500 gånger redan. På andra sidan sitter någon som är villig att säga vad som helst. Vad spelar det för roll vem som säger vad? Alla kan manuset redan. Alla vet hur pjäsen slutar. Vill du komma in i det trygga Europa måste du sälja din historia; har vi hört den förut har vi redan avfärdat den, är den för underlig tror vi inte på den. Så vad gör översättaren? Han fyller i, han förekommer, han spinner loss. Kanske inte så någon hör det, men han kan sitt yrke, vet att hans närvaro är en formalitet och precis när i diskussionen det är dags för honom att säga ”Tyvärr”, han kan låta tankarna vandra, tänka sig alla tänkbara dialoger. Det finns ju så många historier att de börjar smälta ihop för honom; skillnaden mellan de grekiska soldaterna på jakt efter havet och ryska afghanistanveteraner, mellan mödrar från Rom och mödrar från Moskva, är ju bara en fråga om något så ovidkommande som tid. Europa är gammalt och fullt av myter som alltid kan nytolkas för att tjäna något.

Fråga: Historien är en hand och ni en vante. Historierna byter ut er som vantar. Ni måste förstå att historier också är levande varelser.

Svar: Och jag då?

Fråga: Ni finns inte ännu. Titta själv – pappersarken är helt tomma.

Och om detta låter komplext och svårt (”Svår.” Suck. Eller översatt till modern svenska, fuck. Folk kallar Dostojevskij ”svår” fast hans historier handlar om det mest grundläggande hos oss. Om Venushår är svår så är det för att livet är svårt. Och just därför känns den också så lätt) så vänta bara. Det här är absolut ingen simpel sedelärande historia om att det är svårt att vara flykting, Sjisjkin har fler historier än så att väva in här; tolkens eget liv, hans komplicerade förhållande till sin fru som fortfarande är kär i sitt döda ex (tror han i alla fall, med huvudet fullt av Tristan och Isolde och alla dess efterföljare, och vissa profetior är ju självuppfyllande), hans barndom i trygga gråa gamla Sovjetunionen, hans oavslutade biografi över sångerskan Isabella Jurieva, vars aldrig nedskrivna dagboksanteckningar från tiden runt revolutionen långa stycken helt tar över boken… Det är som om Sjisjkin hade låst in Tolstoj, Joyce och DeLillo i ett rum och fått alla tre att tro att det är de som frågar ut de andra två, tvingar dem att rättfärdiga sin närvaro. Tonårsromanser ställs bredvid judepogromer ställs bredvid skilsmässodramer ställs bredvid krigsförbrytelser ställs bredvid politiskt förtryck ställs bredvid helgonmartyrier ställs bredvid Disneysagor.

Vid samma tid firade man Röda arméns dag i det muntenska riket, som hellenerna just tågade igenom. Invånarna i Groznyj föstes samman på Stora torget, och det kungjordes att eftersom folket i republiken hade stött tyskarna…

Hur hänger allt det här ihop då? Det gör det förstås inte. Sjisjkin är inte så dum att han tror att man enkelt kan väva ihop något så komplext till en historia; det vore som att förvänta sig att man kan lösa allt genom att låta en tolk översätta artiga avslag.

Säg åt honom att man hittade hans bror Viktor medvetslös i går kväll klockan 18 utanför flyktingmottagningen i Glatt. Han var fortfarande vid liv, men avled under transporten till sjukhuset. Det är ännu oklart vad som hänt. Vi har försökt förklara det här för Andrej, men han förstår inte. Det var allt.

I stället låter han alla de här historierna studsa mot varandra, tills Venushår blir inte en enda tydlig roman utan en stor symfoni. Berättelserna bekräftar inte varandra, de tillåts krocka, cirklar runt varandra tills läsaren själv får ta på sig rollen som tolk och börja försöka åtminstone se alla vinklar, se den där näven som vinkar med oss, när den knyts och när den öppnas. Och det är inget lätt jobb, men det är kanske, nu mer än någonsin, något vi måste lära oss. Om inte annat så för att det är så hisnande roligt, trots att det är så hemskt.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• På promenad i den språkliga trädgården.
• I skuggan av döden
• I förskingringen
• Nä, kan vi det här nu?