Jag älskar bildade kvinnor. Helst sådana som har internaliserat den där bildningen och bottnar i den så att de inte längre behöver bevisa något, utan kan ta sig an såväl det lärda som det ytliga utan att behöva hålla någon ironisk distans till det senare. Och som jag ser det måste ju Sara Danius, litteraturvetare […][...]

Det tar ett tag innan jag fattar, det måste jag erkänna. Delvis beror det kanske på olika referensramar – det är först när litteraturprofessor Birgitta Holm kommer in på 80-talsfilmen Dirty Dancing som jag riktigt känner att vi klickar. Att hon sätter fingret på något som jag och många med mig känt utan att direkt […][...]

Att läsa Sebald innebär att försättas i ett alldeles särskilt tillstånd. Det är lite som att gå på en fotvandring med en äldre kamrat, eller kanske en förälder, som oavbruten berättar på en lång historia. Historien vindlar sig framåt, med långa meningar och många utvikningar. Ibland pekar han på något i landskapet. En ruin, ett […][...]

1970-talet. Traditionellt har det framställts som en sönderpolitiserad, stillös litteratur – närmast ett förlorat decennium. Det är den föreställningen Ebba Witt-Brattström vill göra upp med i Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur och här framstår istället det postmoderna 80-talet som en fullständig backlash av grabbiga pretentioner och navelskåderi. Det är en bitskt, skarp […][...]

Först lite synnerligen kortfattad basinformation: Symbolismen var en litterär och konstnärlig inriktning under slutet av artonhundratalet, ursprungligen och huvudsakligen i Frankrike. En slags motreaktion mot naturalismen. Att skildra det inre livet och drömmarna och tingens själ genom en friare poesi var något av det de eftersträvade. ”Berusa er!” av Baudelaire är ett relativt välkänt exempel […][...]

Kanske är det fel ände att börja i, en brevsamling, om man inte först läst en biografi eller liknande över personen som skriver. Det känner jag åtminstone i början av Brev från Tove Jansson. Det kan vara svårt att hänga med i referenser och relationer, inte minst för att hon har så många olika smeknamn […][...]

I min bokhylla står ett antal Duras-titlar. Några olästa, i andra ligger bokmärket ett antal sidor in. Jag har något som skaver i mitt förhållande till Marguerite Duras, och när Att skriva kom såg jag min chans att förstå vad det är. Inför att skriva denna recension kollade jag runt lite vad andra recensenter skrivit […][...]

Hur mycket pratar vi om sex i skolan? Själv minns jag det som något ganska obehagligt, liksom skamset förbihastat av alla inblandade (den generade, uråldrige biologiläraren och den dömande, snipiga barnmorskan vi fick gå till vårdcentralen för att träffa). Jag vill tro att det blivit bättre sedan dess (det här var i mitten av 90-talet), […][...]

Kan litteratur vara god? En god bok? Så heter det ju. Och läser man till exempel kursplaner i svenska (det har bland andra litteraturvetarna Annette Årheim och Magnus Persson skrivit bra om), så tycks det inte vara någon hejd på litteraturens förmåga att göra oss till bättre människor. Jag tror ju att det ligger något […][...]

Inte särskilt många boktipsböcker är riktiga bladvändare. Av naturliga skäl. De har ju ingen intrig, består av en berättelse bara i en väldigt bred och luddig betydelse. Böcker som bara staplar titlar på varandra blir lätt ganska rabblande, och de som lyckas väva in tipsen i löpande text blir ofta svårare att överblicka och hitta […][...]