Många äldre, mer garvade författare har sagt det upprepade gånger förut, nästan så att man ledsnat på att höra det. Så här brukar det låta: ”Nya svenska författare har ingenting att säga.” Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har […][...]

Nail and other stories är en samling noveller om främst riktigt otrevliga människor. Den är bra skriven, språket och rytmen är klockren, men problemet är att det är omöjligt att uppbåda någon sympati för karaktärerna i boken och därmed engagerar man sig varken i dem eller själva historierna. Historierna i sig är också ett problem, […][...]

Känner mig korkad och har gjort det genom en trestegsfas. I första steget – någonstans efter ett par kapitel: För att jag inte hade lyckats fånga mig i bokens tjusning ännu. I andra steget – någonstans efter tre fjärdedelar av boken: För att jag fortfarande inte hade lyckats suga åt mig den spännande och nydanande […][...]

Man kapitulerar inför Mare Kandres berättelser, precis som hennes figurer kapitulerar inför kärleken, ondskan, lockelsen. För det är vad Hetta och vitt handlar om – inalles tretton noveller utan titlar – en odyssé genom ett av krig härjat Europa och möten med människor som drabbas av sig själva; soldaten som efter en massaker tar av […][...]

Finns det några människor idag som inte någon gång hamnat i den obehagliga situationen, där ens föräldrar spelar upp hela repertoaren av pinsamheter som vi helt vill ta avstånd ifrån? Föräldrar, som i den betraktande vuxne avkommans ögon, har flera av de åsikter och beteendemönster som vi känner som obehagliga, dels utifrån att de är […][...]

Inga lejon, inga blekgrå elefanter på inget solsvett strävt gräs och ingen hägringsskälvande horisont. Dambudzo Marechera skrev inte om det andra ser i Afrika, det hade inget med hans liv att göra och det intresserade honom inte. Hans värld var staden. Djungeln av cement, glas och armeringsjärn där fler går vilse varje dag än någonsin […][...]

Min första kontakt med Joakim Forsberg måste nog ha varit i samband med förra årets bokrea. Kände då förvisso till hans roman Det börjar ännu tidigare, men eftersom jag tyvärr ibland har en förmåga att döma böcker efter dess omslag, var mitt fördomsfulla antagande, att boken var ytterligare en i raden kring temat ”ofta fulla […][...]

Redan omslaget på boken är vackert, ett foto av en äng och en ”apokalyptisk” molnhimmel, det tycks vara ett svartvitt foto där svart och gråtonerna bytts ut mot brunt och bruntoner, duplex tror jag att tekniken kallas om man gör detsamma i Photoshop. Det är bra att ha snygga omslag på böcker, inte bara för […][...]

Det finns inget intressant jag vill säga om den här boken, inget jag egentligen vill förmedla. I all sin enkelhet är den nog förmodligen jävligt bra, men i Kureishis lilla värld räcker den inte till. Den är inte så bra som man vill att den ska vara efter att ha läst hans andra böcker. Men […][...]

I Birgit Häggkvists bok Försöksråttan har hela det djuriska perspektivet överförts till den mänskliga världsordningen. I fyra noveller kliver jag in i den djungel där endast en lag råder. Det är skolgårdens vardag som möter mig. Det är en vardag där det gäller att äta eller ätas. I Försöksråttan befinner jag mig plötsligt mitt inne […][...]