I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Similar Posts:

• Frisinnat feministiska noveller
• Nästan som mästaren
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Mystik som litterär konstruktion
• Arbetarlitteratur för 2000-talet

Hans Gunnarsson har låtit sina elva noveller hänga ihop och alla novellers nav är ett gäng brevbärare. Det är smart gjort av Gunnarsson, eftersom han därmed skaffar sig en kortare startsträcka för läsaren in i själva berättelsen och det är väldigt roligt att läsa när samma personer och ibland händelser dyker upp ur olika vinklar. Han skildrar vår samtid genom brevbärarnas gemenskap med både humor, respekt och stort allvar. Det är berörande och fängslande.

Jag fnissar åt namnen de har på varandra, där skillnaden mellan smeknamn och öknamn är hårfin. ”Armen” har förlorat en arm och ”Lill-Roffe” är son till ”Stor-Roffe”. Jag känner igen det från byn där jag växte upp, där tillnamnen både kunde vara förknippade med utseende och egenskaper eller en bostadsort.

Den första novellen handlar om Göran som följer med sin flickvän på språkresa till Rom. Hans Gunnarsson knyter ihop säcken med att i den sista novellen låta kollegorna resa till Rom som en slags avskedsresa för kollegan Göran som just gått bort.

Språket är ett lättillgängligt talspråk och det enda jag möjligen har att invända, är att alla brevbärare låter lite för lika. Jag hade önskat mig en tydligare skillnad i tonen mellan Bogdan och Bengan, men å andra sidan har de ju varit kollegor så länge att de kanske färgat av sig på varandras språk?

Similar Posts:

• Pretto goes blasé
• I människornas små boxar
• Inga fel i Finspång
• Tristess och tupp
• Noveller att inte läsa ensam

Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Noveller, aktuella än idag
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män

Den första novellen är den som också gett namnet till samlingen. I den skildras en småstad där en fabrik står för huvuddelen av arbetstillfällena. Men huvudpersonen och hennes kompis Hunter har ännu inte trätt in i arbetslivet – de gör andra saker som dagarna utlovar dem. Läsaren bjuds in i deras världar som är fyllda av nyfikenhet men bråddjupen öppnar sig när man minst anar det.

Vi ville inte dö, vi ville bara att något skulle hända, att någonting skulle explodera och riva sönder den tröga hinnan som låg över stan.

Samlingen omfattar totalt elva noveller. Alla har en öppning som det är lätt att träda in i. Och flera av berättelserna byggs upp som i den första. Dels är det stämningen som liknar sagornas vidunderlighet. Dels är det händelseförloppet: allt kan hända.

Barnens blick ges företräde framför de vuxnas. Antingen är berättaren själv ett barn eller så återger en vuxen hur det en gång var som barn. Förhållningssättet är ännu fullt av acceptans, samhällsnormernas betydelse antyds vagt. På ett varierande sätt gestaltas ett avståndstagande till det liv som innebär jobb, bostadslån och fullmatade veckokalendrar.

Föräldrar är inte nödvändigtvis den trygga hamn som önskas. Unga människor får leta sig fram och göra egna erfarenheter, och de konfronteras såväl med sexualitet som brutalitet. Texterna innehåller ytterst få tidsmarkörer, något som skapar en svävande, evig tid – ungefär i samma anda som i Torgny Lindgrens berättelser.

I några av novellerna reser personerna iväg. Två syskon reser till USA för att träffa sin pappa. En kvinna befinner sig i Marocko. Men allra mest reser novellernas berättare i sitt inre. Ofta glider personerna in i situationer som påminner om mardrömmar; mycket obehagligt i mitt tycke. I nästa ögonblick inser jag att nyhetsflödet rapporterar om långt värre mardrömmar som drabbar verklighetens människor i olika delar av världen.

I novellen ”Familjen” påminns jag om det faktum att Sara Stridsberg en gång var ledamot i Svenska Akademien. Det är en beslöjad historia om ett sällskap i vilket huvudpersonen får bekanta sig med ceremonier, konversera med bordsherrar och få sitt porträtt målat. Skildringen håller sig långt från reportageformen och den som tror sig finna dokumentära element får leta på annat håll.

Stridsberg arbetar likt en fjärilsforskare som gett sig ut på ängar och i dikeskanter. Där sträcker hon sin fjärilshåv och lyckas göra den rätta knycken när hon fångar in sina unika varelser. Med pennan i ena handen och sin skarpa blick kommer hon nära och lyckas notera hur inre verkligheter uppenbarar sig hos var och en. Mörker och ljus, närhet och rovdjursdrift – många kontraster tycks rymmas i livet. Stridsberg lyckas sätta ord på subjektiva känslolandskap och hennes människoskildringar är inte likriktade.

Så här tog också de klassiska sagorna grepp om mig när jag var barn. En oro väcktes och det enda som kunde minska den var att bläddra vidare för att se och lära hur det kan vara.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Evigt motstånd och uppror
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Två portioner Jansson

Åke Smedberg har åstadkommit sju riktigt fina praliner och bara en av dem är längre än tjugo sidor. Novellerna har ytterligare en likhet med praliner: det är svårt att bara ta en.

På få sidor bygger Åke Smedberg upp den ena tillvaron efter den andra för oss att kika in i. Med sina ord ger han oss mänskliga möten där vi antingen kan känna igen oss eller besöka som nyfikna främlingar.

Alla sju noveller har en lågmäld, nästan ömsint stämning och det lönar sig faktiskt att läsa dem mer än en gång. Åke Smedberg berättar om djupt mänskliga känslor och möten. Ofta får de en otippad slutknorr. Det är en äldre man som hämtar upp sin storebror från vårdhemmet och gör en roadtrip med honom, det är mamman som gör en oväntade deal med sin drogberoende dotter och det är en oväntad kärlekshistoria mellan en ung man på drift och en småbrukarhustru.

Åke Smedberg skildrar inte direkt människor på livets gräddhylla utan det är en serie förluster vi får. Språket är reducerat, det känns som om han vägt varje ord på guldvåg. Det är vackert, berörande och konstigt nog inte det minsta deprimerande.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• En novellfläta av elva strängar
• Jordskredsseger i Lissabon
• Fyra noveller
• Brokigt och experimentellt

Den nätta samlingen, på 113 sidor, består av tjugofem korta noveller som handlar om alltifrån blodiglar som tuggar i sig ett fibernät och blir högintelligenta till en gammal kvinna som ligger på sin dödsbädd och försöker greppa en tråd som nog inte finns. Det är koncentrerade berättelser som ofta börjar med en tydlig premiss för att sedan vindla sig iväg längs villospår och – ofta – in i metareflektioner kring texten som sådan. Här finns också gott om litterära referenser: återkommande är Virginia Woolf och Inger Christensen, Ibsen gör ett gästspel i en dröm och Baudelaire får figurera både i ord och bild – en av novellerna är rätt och slätt ett porträtt av honom själv. Detta följs, liksom flera av novellerna, av protester från okänd avsändare. Genom hela novellsamlingen finns hantverket ständigt närvarande, texten skrivs och skrivs om, det finns ett ifrågasättande av vad vi annars ofta anser vara bestämt och konkret – både i vår värld och i vår uppfattning om ”text” och ”berättelse”.

Øyehaug håller hög litterär klass och det är lätt att tjusas av uppfinningsrikedomen i det avspänt anekdotiska berättandet om märkliga händelser och kasten mellan olika narrativa nivåer som Onda blommor bjuder på. Ändå bränner det till relativt sällan; de flesta noveller känns mer som cirkuskonster i skrivandets konst än något annat och det paradoxala i stilen blir, efter några noveller, något repetitivt.

Men vissa noveller lodar ner på ett djup som rör sig bortom den snygga ytan. En av dessa är samlingens första novell som handlar om en kvinna som tappar en bit av sin hjärna i toaletten och inser att hon glömt allt hon vet om fåglar – en mindre detalj i de flesta människors liv, men just denna kvinna är ornitolog och ska precis slutföra en avhandling om beckasiner. En annan novell som genljuder i en helt klar och blå känsla är ”Norden sett utifrån”.

Samlingen är fint översatt av Marie Lundquist och letar man efter en tjugofem egensinniga noveller träffar Onda blommor helt rätt. Letar man efter berättelser bortom spetsfundighet och ordtrampoliner ska man nog leta vidare.

Similar Posts:

• Existens är i presens
• En norsk traktor
• Dekadent om människans komplexitet
• Magisk hyperrealism från Norge
• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)

I Förbannad kanin gräver sig den sydkoreanska författaren Bora Chung in i mänsklighetens allra mörkaste vrår och rotar runt där med till synes obrydd blick. Det är märkligt, äckligt och magiskt: varenda en av de tio novellerna i samlingen existerar i verkligheter som på något sätt skevar. Ibland ligger verkligheten nära vår egen, men med avgörande skillnader: som i ”Momhada”, där en kvinna blir gravid av att äta sina p-piller under för lång tid, eller den avslutande novellen ”Återseende”, där de två huvudkaraktärerna kan se spöken. Andra noveller är ännu längre bort från vår vanliga verklighet, som ”Ärren”, ”Fällan” och ”Härskaren över vind och sand” – här tar Chung helt och fullt klivet in i sagans värld.

Trots denna spännvidd – från rena och skära skräckberättelser, via eftertänksamma reflektioner om mänskliga relationer, till skimrande sagor om monster och kungariken – binds novellerna naturligt ihop av flera gemensamma nämnare. Det märkliga och magiska är ett sådant tema, kroppen – vissa noveller skriker så kallad ”body horror” – ett annat. Ett tredje och mer övergripande tema är den kritik som riktas mot vårt samhälle och människan: hur vi jagar rikedom, ungdom och ära in absurdum och trampar på våra medmänniskor för att nå dit. Genom det fantastiska lyckas Chung visa på det allmänna, men också ge varje berättelse en upplösning som följer sagans lag: alla verkar i slutändan, med några få undantag, få precis vad de förtjänar.

Förbannad kanin är uppfriskande i sin variation och lekfullhet. Chung berättar om dessa märkliga människoöden med både med humor och hänsynslös rättframhet. Bilderna blir bärande och dröjer kvar efter läsningen: räven som blöder guld, vindskeppet som sveper fram i öknen, fostret som består bara av blod – och människan som växer fram i en av huvudpersonernas toalett, helt gjord av bajs. Man blir lika lycklig som äcklad av att läsa.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Skräck när den är som läskigast
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting

Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida och vardaglig kontext. Det totalt orealistiska och främmande begränsas till enstaka företeelser men många av dem är så absurda att man häpnar. Samtidigt framstår de som normala för alla inblandade; även de som borde förvånas över något accepterar sakernas tillstånd.

Här odlas pärlor i igentejpade munnar och liv framlevs bakom väggar, under marken och i en resväska. Här bedrivs familjeföretag inom olika branscher och avancerade generationsväxlingar planeras minutiöst.

Många av novellerna handlar till stor del om kroppar, kroppsfunktioner och kroppsutsöndringar och detaljerna når ibland äckelnivå, beroende på hur känslig man är.

Illa berörd på ett annat plan kan man bli av en del av relationerna mellan personerna och hur de behandlar varandra och andra – och sig själva, som titelnovellens brådmogna förskolebarn som tar till saxen för att på åtminstone ett plan stanna i barndomen, eller den första novellens kvinna som tar ickeätandet till en ny nivå.

Jag förfäras av skeenden och förundras över fantasin hos den som skapat dem, liksom över att det är en debut jag läser.

Språket är mestadels sakligt och ganska lakoniskt men också mycket målande och jag ser allt framför mig, även det jag knappt kunnat föreställa mig – och det jag nog helst skulle slippa se.

Några gånger känns det som om ofrivilliga märkligheter smugit sig in men det är inte lätt att veta i detta precisa, förbluffande och mångfacetterade kuriosakabinett som det kan vara svårt att sluta tänka på.

Similar Posts:

• Stilig satir
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Uppbrott och våndor
• En pervers gammal iller
• Om att leva på lånad tid

I tio noveller får vi följa tio unga kvinnor – ett paraplybegrepp som tycks handla mindre om ålder, mer om den gemensamma upplevelsen. För det finns vissa situationer och händelser som verkar vara utmärkande och återkommande för just denna tid i livet för alla som identifierar sig som kvinna: tinderdejter, aborter, vänskaper som är så nära att de angränsar till symbios, en kropp som tycks leva sitt eget liv och som både går att använda och utnyttja, mödrar som tagit ett steg tillbaka, ett jag som formas och stabiliseras.

Allt detta och lite till behandlar Saba Sams i Skicka nudes. När det är som bäst är det någonting helt nytt som uppstår, mitt i vad som annars är snyggt och välorkestrerat, men ibland kanske lite för bekant. Samlingens första novell Tinderloin lyckas skildra tinderdejtande – ett så uttjatat koncept att det är något av ett minfält att ta sig an – på ett häpnadsväckande sätt, där kvinnokroppen får fungera sida vid sida med slaktade djurkroppar och där huvudpersonen Grace har självklar agens. Det luktar kött och blod och Grace är uppfriskande osentimental:

Sexet var inte som jag förväntat mig, men det hade i alla fall hänt, och det var huvudsaken. Jag rörde mig med lite lättare steg den veckan. Jag klarade ett övningsprov i matte, vilket jag aldrig gjort förut. Jag presterade väldigt bra i mitt styckande. Pappa kunde inte tro sina ögon när han såg formen på mina ryggbiffar.

Andra noveller får kämpa mer med att spränga utanför sina egna ämnen: I Brödet bakar huvudpersonen ett bröd efter att ha gjort abort, som ett substitut för det barn som inte blev fött – det blev ett bröd i stället. Här faller skildringen av abortupplevelsen platt; inte helt oväntat visar det sig att det inte går att baka sig bort från känslorna som uppstår efter att ha gjort en abort. Istället för att undersöka komplexiteten i det känsloutspel som dröjer sig kvar, slutar novellen och blir inget mer än en tankelek i snygg form. Detsamma gäller titelnovellen Skicka nudes, som behandlar kroppsaktivism och hur självkänslan är kopplad till den egna kroppen och den manliga blicken. Också här rör sig Sams genom en öppen dörr, in i ett tema som går att nyansera och röra sig djupare in i för att komma fram till något spännande och eget. Tyvärr stannar novellen där, strax efter tröskeln, i det trygga och välbekanta.

Men nästan allt detta förlåter man. Sams direkta tilltal, hennes förmåga att skapa små världar liksom vid sidan av den vanliga världen, gör att Skicka nudes skimrar och trots allt lyckas tillföra något till kören av ung-kvinna-skildringar. Det är genomgående välavvägt och genomtänkt, men det är när surrealismen och det uppsendeväckande får ta plats som det blir riktigt, riktigt bra.

Similar Posts:

• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om pojkar och män
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Noveller om oro och ångest
• Lugna kvinnor ger sig av

Krauss gestaltar i sina noveller människor som har fullt upp hela tiden. Det är lätt att tänka som citatet lyder: ”Livet är det som pågår medan du planerar något annat”. Med andra ord är det ganska vanliga händelser som skildras. Släktingar tvistar om hur de ska se på familjehändelser eller rättare sagt Familjen. Ett barn föds eller en pappa dör. En tonåring är på väg att träda in i vuxenlivet och himlar med ögonen när mamman och pappan berättar om skilsmässan.

Mellan människorna finns spänningsfält. Det blossar och det svalnar mellan dem. Somliga landar mjukt och finner en omhuldande trygghet. Åtminstone tills en tanke smyger sig på och inger oro eller triggar i gång … ja, svartsjukan? En del gör anspråk på att livet måste innehålla frihet. Föreställningen om frihet betyder tillit för en person men fria tyglar för någon annan. Konsekvenser följer som överraskar. I en annan novell dras en slutsats av ett annat slag: Partnern kommer inte alls att hjälpa mig när jag blir sjuk. Nog är det melankoli på hög nivå i skildringen av vars och ens olika förväntningar.

Om jag skulle hitta en gemensam nämnare för personerna i novellerna, så är det deras känsla av att höra hemma på två eller ännu flera ställen. Nutidsmänniskan är marinerad i möjligheterna att flyga till släktingar och ”kanske-partners” på en annan kontinent. Men resorna betyder också vistelser i ett mellanrum när man varken är hemma eller borta.

Mest imponerad är jag av Krauss för hennes förmåga att skriva så tätt intill och hitta in i människornas sinnen. Det är som om hon har slängt ner mänskliga beteenden i en kittel. Likt Harry Potter fiskar hon upp en minnestråd som leder till den där händelsen som satte punkt för ungdomen eller relationen.

Jag måste också nämna överraskningarna. Det handlar inte om den sorten som påminner om cliffhangers utan här handlar det om att någon dyker upp som gubben i lådan. Det FINNS faktiskt personer som gör så här! De kliver in i ditt liv och skapar oreda men gör ändå gott.

Det förflutna eller undringar över framtiden tar grepp om människor. Krauss visar hur en författare kan göra en djupdykning i skeenden som leder till att huvudpersonen kommer i kontakt med okända lager i sig själv. Tonen är vidsynt och varm men inte utan smärta.

Jag upprepar min rekommendation till deltagarna vid skrivarutbildningarna. Skriv en novell. Rikta ljuset mot ett speciellt ögonblick som förändrade tillvaron. Det behöver inte vara självupplevt. Den bästa novellkonsten är fri från de lättfunna spåren i ditt liv.

Similar Posts:

• Mer än ett skrivbord
• Minnets öken
• Ödesmättat och melankoliskt
• I solen med dagensbok.com – vecka 26
• Konsekvenser som bygger på förtroende