De saknar klorofyll, svamparna. Med andra ord kan de inte använda solljus för att binda kolhydrater. Men liksom gröna växter behöver svampar kolhydrater för att växa. Därför tar de i stället sin energi från nedbrytning av organiskt material.

Det är lätt att tänka att de därmed parasiterar. Så är det. Men innan vi alltför indignerat pekar ett anklagande finger bör vi besinna att här är människor och svampar lika goda kålsupare. Ja, alla djur är i detta avseende som svampar.

Och svampar kan vara både roliga att plocka och goda att äta. Vi kan parasitera tillbaka, om man vill se det så! Men man behöver kunna skilja de ätliga från alla andra. I synnerhet behöver man kunna identifiera de rakt av giftiga svamparna. Så då kan det vara på sin plats med en svampbok.

Vad utmärker en god svampbok? Jag tänker att nummer ett – självklart – är att den underlättar identifiering av arter. Till det ändamålet är tecknade bilder att föredra framför fotografier. Det är något med den mänskliga tolkningen som är enklare för en annan människa att läsa.

Det andra jag uppskattar är enkelheten att bära med sig. En god svampbok ska vara så liten att den passar i vilken ficka som helst. Till detta hör att den bör vara tryckt på papper som inte är alltför känsligt för fukt. Den som är ute i skogen kan ju överraskas av regn.

Det tredje är pedagogiska beskrivningar i text av relevanta arter. I texten behöver avvikelser från det normala anges. Om storleken, färgen eller formen kan variera så är det i texten det behöver framgå.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga, i fallet Tukan förlags svampbok. Storleken är 13 gånger 9 cm. Det är en översatt bok. Kanske är det därför vissa för svenska förhållanden mindre vanliga svampar förekommer, vilket kan kännas som ett onödigt brus. Kanske är det också därför som registren, det finns ett för svenska namn och ett för vetenskapliga, inte ger träff på ”Karljohan”. I stället behöver man veta att ett alternativt namn för samma sort är ”Stensopp”.

Similar Posts:

• Vad är egentligen en svamp?
• Barn inget hinder för uteliv
• Bildskön och passionerad handbok
• Kvickheter i tjatig text
• Poesi med en räv bakom örat

Livets ax är en av Sven Delblancs sista böcker och den tredje vinnaren av Augustpriset. Den är självbiografisk och handlar om uppväxten. Främst präglades författarens barndom av skräcken för den extremt hetlevrade och oberäknelige fadern. Han kunde bli väldigt våldsam. Bara delvis kunde detta negativa uppvägas av tryggheten hos mamman och de betydligt äldre systrarna.

”Svenskamerikanarn” hade tagit med sig sin familj hem till Sverige igen från Kanada i och med 1930-talets depression. Sven var född där borta i Manitoba men blev alltså svensk. Familjen slog sig ned på en gård i Sörmländska Vagnhärad, invid Trosaån. Pappans uppblossande vrede gick främst ut över mamman och över djuren på gården. Lille Sven är förlamande rädd för ”denne demon” som kunde hissa upp ett trilskande föl i bakbenen och piska det.

Pojken blir en mästare på att gömma sig. Bland annat hittar han en plats under en lada dit även hönsen smyger sig undan för att lägga ägg i lönndom. När pappan letar efter sin son för att få hjälp i sysslorna kan pojken krypa fram och visa att han funnit ett ägg, en av hans legitima sysslor.

Ett annat gömställe är de omkringliggande skogarna. Pojken får ett sällsamt djupt förhållande till naturen och i synnerhet till körsbärsträdet som står ensamt inne bland granarna. Hur kan något så vackert som ett blommande träd existera i denna mörka värld? Livets ax innehåller de skönaste naturskildringar.

Men ett barn kan inte skydda sin mamma när pappan slår. Numera är det kriminaliserat att utsätta minderåriga för de syner som Sven Delblanc fick med sig till vuxenlivet. På den tiden tittade grannarna bort, fastän de visste.

Boken är något av en nyckel till Sven Delblancs omfattande författarskap där drygt 20 romaner trängs med ett tiotal dramer och nästan lika många ”mellanböcker” innehållande litteraturvetenskapliga betraktelser, politisk satir och kulturjournalistik. Åtminstone är Livets ax en nyckel för läsare som är nyfikna på det biografiska bakom författarens teman.

Ett uppenbart tema är Södermanland. Sven Delblancs mest berömda verk, Hedebysviten utspelar sig i Trosatrakten, lätt maskerad.

Ett annat tema är fadern-demonen som sonen inte kan frigöra sig ifrån. Detta öde leder till frihetens omöjlighet och det radikalpessimistiska som är återkommande ämnen hos Sven Delblanc. Många författare har den här typen av tidiga, formativa erfarenheter som de tvingas älta och betrakta från olika vinklar igen och igen. Jag associerar till Marguerite Duras. Ämnena i Älskaren är sådana hon återkommer till i bok efter bok. Plantgagen i Indokina med de salta, sterila fälten, fattigdomen och den deklasserande kärleksaffären med en rik kines som hela familjen tvingas acceptera.

Redan i dagboksromanen Åsnebrygga, som främst utspelar sig i studentupprorens USA på 1960-talet gör Sven Delblanc iakttagelsen att han inte skriver om något annat än om pappan.

Fastvuxen vid min rygg som en djinn viskar han varje dag sin lära i mitt öra: kom ihåg att du är ensam. Kom ihåg att du är unik. Misstro din nästa. Lita bara på dig själv. kom ihåg att du är fri, fri, fri… Aldrig finner du vägen från jag till vi. Är frigörelse möjlig? Nej.

Det är mörker och smärta som är människans lott i jordelivet, tycks Sven Delblanc säga. Körsbärsblommorna är en tröst, men en klen.

Similar Posts:

• Obevekligt mot katastrofen
• En författargärning i backspegeln
• En liten bok mellan romanerna
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap

Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni mig”. Det är ett diktjag som på samma gång är allsmäktigt och upphöjt som nere och vadar i den världsliga banaliteten och smutsen: ”jag är all evighet/och ett kosläpp/i motala eller mjölby”. Kronan på verket, och samtidigt en helt vanlig, sorglig människa, i en helt vanlig samtid där myrvägar och måsar samsas med marknadshyror och massflykt.

Winqvist jobbar med kontraster – i jaget och i bilderna som dikterna fylls upp med till brädden: våren smeker den varma luften i april som kortison och grumligt diskvatten, ett du tänder ett slott i skogens mörker som en sårig hårbotten. Är det en klassisk samtidsskildring vi har att göra med? Ja, kanske. Här finns ett tilltal till Sverige, en önskan om att pensionärer inte ska stå gråtandes vid frysdiskarna, kärleken liknad vid ett bortkommet brev från postnord. Men ett enormt tidsperspektiv finns också här: amöbor och urtidsdjur och en ensamhet vars enda försoning är att den är delad med andra människor. Rörelsen mellan det konkreta och abstrakta, det stora och det lilla sker ständigt. Det är nästan så att man blir yr av alla kast. Men kanske är det just så man måste skildra Antropocen, denna människans komplexa tidsålder, det vackra bredvid det fula, det gravallvarliga intill det lättsamma.

Ibland drar vissa dikter dock lite väl mycket mot punchlines – det är som om Winqvist, precis som diktjaget, inte helt vågar stanna i det stora, kosmiska perspektivet. Kanske på grund av en rädsla att bli högtravande och sentimental, eller helt enkelt en rädsla att öppna dörren till det skräckinjagande enorma perspektivet utan att stänga igen den med ett tryggt inspel från samtiden. Men vissa dikter hade klart tjänat på att få klinga kvar i ett enda perspektiv och en enda känsla. Det hade också hjälpt samlingen i stort – det är så sprängfyllt av smarta och vackra formuleringar och tvära kast att man blir överväldigad och lite förvirrad kring vad Kåta blommor egentligen vill säga. Det är synd, för här finns så mycket som är så bra, både i det torftigt realistiska och i det romantiskt natursköna.

Similar Posts:

• Dikter som kött och frukt
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Storslaget och drömskt om träd
• Sprittande om kärlek och begär

Lindman Mata debuterade 2020 med den prisbelönta diktsamlingen Pur. Mullvadens kärlek till buffeln är Lindman Matas fjärde diktsamling och i de fem sviter som samlingen består av visar Lindman Mata upp ett helt spektrum av sin förmåga: det sköra, vackra och ofta ljudande finns här, som en stilla vaggsång:

Den stumma jorden/är stum och full/Mättat löftesrikt syns/ordet tegat blänka

Här finns också en lekfullhet i form av dikter som spänner över hela uppslag i den okonventionellt formaterade storleken på boken – för att inte tala om den grafiskt experimenterande stil som visas upp i bokens andra svit där texten serveras i en närmast oläslig form med text tryckt på text så att orden inte går att särskilja från varandra.

Vad vill Lindman Mata egentligen säga med allt detta? Det är inte helt lätt att urskilja, men med lite välvilja går det att sätta fingret på en genomgående tematik om arbete, kapitalism och naturlighet. Lindman Mata har om inte en politisk agenda så i alla fall ett politiskt ifrågasättande, där buffeln och mullvaden får fungera som symboler för människans inträngdhet i ett system som tagit henne långt bort från berg, floder och stäpper – hon har blivit förpassad till ett grävande och, om man ska tolka in mullvadens symbolik ännu mer, en blindhet inför världen, medan buffeln som varit fri har blivit ett frustande och tungt belastat dragdjur. Man får känslan av att Lindman Mata vill påminna människan om den storslagna naturen och ett lyckligt urtillstånd, långt bort från, som han skriver, ”köpkraft, ränta, ISK”:

Rakt utanför min dörr/finns tre vildheter. Vi/ möter solen blinkande,/ur jordens mörka vrår –

Hade samlingen bestått endast av svit 1, 4 och 5 – vars dikter har en något mer traditionell utformning än dikterna i svit 2 och (delar av) svit 3, hade samlingen haft en fin röd tråd och samtidigt visat upp en bredd, som olika sidor av ett prisma. Den andra och tredje sviten må vara fascinerande i sin uppställning, men innehållet i texten blir här så svår att ta till sig att upplevelsen snarare stannar vid ett halvroat konstaterande att ”jaha, så här kan man göra med text om man vill” än något som tillför till läsningen och vecklar ut temat. Det blir med andra ord mindre lyckat än de sinnliga och fint avvägda bilder som Lindman Mata förmedlar till sina läsare i resterande tre sviter; där går man med på att man inte har alla svar – vem är denna Ilja som återkommer? Vem är ”hon”? Vem är ”du”? Var befinner vi oss egentligen? Och när? – man kan låta sig svepas med i stämningen som Lindman Mata mycket proffsigt väver fram.

Mullvadens kärlek till buffeln är inte en lätt samling att ta till sig. Den kräver noggrann läsning, omläsning och eftertanke. Men är man villig att göra det arbetet, för att tala Lindman Matas språk, finns här mycket fint och viktigt, både i det stora och det till synes lilla:

En mycket liten solvända, ett/fält med vildmorot,/en hand – visst/ska just dessa

Similar Posts:

• Äpplen på längden och på tvären
• Leva i prekariatet
• Minnas en älskad
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar

Fåglarna återkommer genom samlingen. Här är inte bara ugglan och gärdsmygsungen, här är också korpen och flera andra fåglar som inte nämns utifrån sin art. De blir metaforer för det gamla, trygga, men också för det nya, oväntade och väntade. Döden och tiden är högst närvarande, men dikten, liksom diktjaget, närmar sig det med eftertanke. Såhär låter det i ett stycket där jaget tycks befinna sig på ett café:

Ändå har en förändring skett
en omvälvning i cellerna
som härbärgerar våra själar
dem vi är genom alla decennierna
[...]
Kanske är cellerna som fåglar,
jag hoppas det

Tänka ugglans bo har en del gemensamt med Holmbergs förra diktsamling Öronen i jorden. Också här handlar det om ett slags avlyssnande, där naturen och de som befolkar den kan ge svar eller åtminstone fingervisningar kring det existentiella. Det flimrar ett skymningsljus genom dikten som jag tänker mig liknar det på omslagsbilden (som är en målning av Kerro Holmberg). Ljuset rör sig från naturen till de av människan uppbyggda och raserade samhällena, från det personliga till det kollektiva. Såhär fint formuleras det till exempel:

Helt snart är tiden förbi
och skall lämnas som något att ha,
ett ljusnat junivatten i någons territorium

Holmbergs texter går att läsa som förflyttningar genom tid och historia – den egna och men också den gemensamma – de närmar sig kollektiva sorger som krigstillstånd och klimatkris och rör sig tillbaka till de enskilda, ofta kroppsliga upplevelserna. Det är ett poetiskt tillstånd, ett tankesätt som blir extra värdefullt att bära med sig i den här sommaren när krigen och massmorden rasar samtidigt som naturen både bryts ner och återuppstår. De flimrande förflyttningarna i Tänka ugglans bo kommer att följa mig överallt och vidga tanken ett bra tag framöver.

Gå utefter hyllor med andras skallar
Att vi ständigt måste påminna oss om varandra
Varför gjorde vi ingenting?
Varför fortsatte det?

Ja, här finns en rörelse som absolut hör poesin till. Dikten, eller livet, flyttas framåt. Den vidrör en sorts maktlöshet men vittnar också om ett försök att, på ett personligt plan, finna en acceptans i förlusten av dem vi en gång varit och haft.

Vi kommer tillbaka till ugglans bo men diktjaget verkar förvissad om att det är möjligt att befinna sig i ett lämnande och samtidigt vara, om inte tillfreds, så åtminstone lugn i det. En av de sista dikterna är en av de vackraste och mest talande för samlingen:

Det ligger lite sol och kniper precis
vid horisontens rynkade molnbank
När jag går härifrån, lämnar detta
så går jag med vingarna vikta på ryggen
och med nyckelknippan svals

Similar Posts:

• Stillsamma reflektioner nära naturen
• Om människans förhållande till fåglar
• Ambivalent natur
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Perfekt balans mellan konst och guidebok

Vidare får vi veta om Raphaëlle att hon lever ensam i en husvagn belägen vid vägens slut. Hon duschar i vattenstrålen som kommer ur en utomhustank. Hon väljer jeansen som är minst smutsiga när hon tar av sig arbetsuniformen. Hennes arbetsuppgifter handlar om att bevaka att jägarna inte överskrider jaktkvoterna. Om dessa har hon en och annan åsikt. De är för stora. Och tjuvjägare väcker hennes våldsamma sidor.

Berättelsen utvecklas alltmer till en thriller, som startar efter upptäckten av en okänds besök i husvagnen. Hon hittar också en kamera upphängd i trädet som har filmat henne när hon duschat naken. Parallellt med spänningshistorien finns den omtumlande kärleken. I huvudpersonens händer kommer nämligen en dagbok och där läser hon om en kvinna som också vill leva fritt i naturen.

Nå. Händelser inträffar och Raphaëlle agerar (med hjälp av diverse andra). Mellan varven formas tankar om nutidens slit-och-släng och dess inverkan på Moder Jord.

Och nu måste jag dra i handbromsen, det är lätt att avslöja för mycket av handlingen.

Temat naturvård kontrasteras effektfullt mot överdrivet jaktutövande, som stundtals har sadistiska inslag. Och kärlekstemat ges en fin laddning med antydningar om hur den ena parten kan känna rädsla mitt i allt det underbara.

However, som jag skulle inleda inför en engelsktalande … Tesen om människans exploatering av markerna där djur lever är presenterad. Argumentationen är glasklar. Tout est clair com de l’eau roche. Hallå. Argument urvattnas när de upprepas.

Jag vill också kommentera personteckningen. I inledningen av romanen var jag nyfiken på huvudpersonen men det blir pyspunka halvvägs in i skogen. Raphaëlle har ett fotografi av sin gammelfarmor under solskyddet på bilen och tar fram det då och då. Ingen i hennes familj har velat prata om henne. Föräldrarna är enkelspåriga, men ingenstans förklaras vad som gör dem sådana. Som läsare får jag helt enkelt bara köpa faktumet att de inte är några personer värda att ha kontakt med. Sen tycker jag också Raphaëlles sexuella preferenser för kvinnor iscensätts på ett sätt som liknar femtiotalets idealisering av hemmafrun som lyckligt väntar på den arbetande husbonden. Suck!

Jag tycker inte heller att intrigen är trovärdig. Hur någon bestämmer sig för en plan, och att allt faller på plats. Finns det ens sådana människoöden?

Det jag ändå fick ut av läsningen, är att handlingen utspelar sig i en del av Kanada, som sällan förekommer i litteraturen. Jag tyckte också om de teckningar som flikats in och som enligt uppgift är av författarens hand. Förmodligen lider romanen av att författaren vill få med så mycket som möjligt och det må väl vara hänt. Därför hoppas jag att någon kan påpeka lite vänligt att hennes romankonst har utvecklingspotential.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Vägen till krypen
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Naturen kallar på oss
• Personlig och lärd fågelbiografi

Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon sätter nyckeln i dörren på huset konstaterar hon att det är hennes mamma som haft en relation till platsen. Lekar på husets gård och gömställen i bodarna. Stunder på tu man hand med Doris, mostern som mamman tyckte så mycket om. Nu funderar kvinnan med nyckeln. Det lutar åt att en mäklare ska få uppdraget att sälja den lilla fastigheten. I familjen finns redan ett fritidshus där make och barn vistas under ledigheter.

Efter denna inledning förflyttas läsaren till 1600-talet och soldaten som fått en bit jord som lön för sin tjänst. Platsen är Österbotten, Finland. Han kavlar upp ärmarna och är enormt lättad över att lämna soldatlivet. Förhållandena är påvra men med hårt arbete blir grunden för en stuga så småningom klar.

Romanen går vidare med nya perspektiv, ibland hoppas en generation över eller så ges stafettpinnen till ett syskonbarn. Människorna på Nevabacka eller i backstugan Skogsperä sysslar med djuren och odlingen. Ett århundrade går över i ett nytt.

Sen har vi de andra. Varelser och väsen bakom träd, stenar och framför allt på mossen. Prästerna uppmanar sin församling att sluta med gamla ritualer. Inga kättare, tack så mycket! För säkerhets skull hålls traditionerna vid liv – om än i smyg. En liten ulltuss hängs på gärdsgården som tack till skogsfolk som hållit rovdjuren borta från familjens ko.

Berättelserna sorteras in i varsitt århundrade fram till våra dagar. Frånvaron av specifika datum gör att plågorna med krig, missväxt och flykt känns tidlösa. Lika tidlöst skildras konflikterna där det förekommer fler än en människa. Gruppens normer krockar med individens behov av frihet. Den äldre vill ge råd och den yngre vill slå ifrån sig – upplevelsen av tvång förmörkar. Hur har Turtschaninoff gjort när hon så snyggt funnit tonträffen i dessa mustiga dialoger och saktmodiga tankar som balanserar så fint i helheten?

Än mer imponeras jag av hennes förståelse för människors olika drivkrafter. Någon tillägnar sig hantverksskicklighet och känner stolthet över den. En annan överrumplas av känslor – mörka som ljusa. Inte alla författare vågar ta ut svängarna när vissa av figurerna så kräver. Men Turtschaninoff har modet. Vissa manér passar perfekt när människan drabbas av fåfänga, avund och habegär.

Och det stora temat då? Alla episoder som läggs efter varandra förstärker hur det rationella tänkandet har fjärmat människan från vildmarken. Mossen var i orostider en plats för tillflykt och överlevnad. När den moderna tiden träder in sjunker mossens värde eftersom den inte kan brukas. I romanen blir den en vacker metafor för människans relation till det okontrollerbara och vad vi gör med naturens resurser.

Skälen till att Turtschaninoff tilldelats priser för romanen är alldeles uppenbara. Tre gånger har jag hunnit läsa Arvejord och varje gång har jag häpnat över vilket intryck den gör på mig.

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Lantmätaren Git och byn Starrängarna
• Ett pensionat och dess historia
• Okänd historia i ett grannland
• Märkbar distans i överlevnadsberättelse

Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling