Där är Laura och där är Anna, med Karl Peter och Bård. Eller är det Bård och Karl Peter? Flera gånger måste jag bläddra tillbaka någon sida för att komma ihåg var jag är, vem i berättelsen vi är hos. Det är Laura som är dottern och Anna som är mamman, men jag rör hela […][...]

I den här konstiga, och för mig, än mer introverta tiden återupptäckte jag en gammal favorit – Ulf Lundell. Lundell, tillsammans med Louise Boije Af Gennäs, var en av mina största litterära upptäckter när jag var i 20-årsåldern. Boken Saknaden (1992) är fortfarande en av min starkaste läsupplevelser. Däremot gjorde jag slut med Ulf Lundell […][...]

De två männen som ges varsitt berättarperspektiv i Tritonus känner inte varandra i romanens upptakt. Brander har arbetat i musikhusens strålkastarljus och dirigerat symfoniorkestrar. Hans karriär har gått utmärkt, men han har nu hamnat i en livsfas då yngre generationer går förbi honom bland uppdragen. Grannen Lindell, arbetar som psykolog i den lilla skärgårdskommunen och […][...]

När jag var fem-sex år gammal var jag på Nationalmuseum med mitt dagis (ja, detta var på daghemmens tid och inte förskolornas) och som minne därifrån fick vi välja varsitt vykort. Jag föll för ett porträtt av Jenny Lind, som jag minns det helt utifrån bilden i sig och inte alls för att motivet var […][...]

Operakonsten är en konstart som kräver många medarbetare, vilket entusiastiska guider ofta berättar vid operahusens visningar. Inför en föreställning involveras hantverkare, påklädare, scenarbetare och sminkansvariga som alla ska möta regissörens önskemål. Även själva musiken kräver många personer. De tar sig an operaverket och försöker tolka vad som står i notbladen. Dirigenten, de skolade sångarna och […][...]

Ungefär en halv miljon svenskar sjunger i kör, vilket gör det till den största fritidsaktiviteten i grupp (bland koristerna finns också ett antal professionella sångare men de är relativt få, därför skriver jag ”fritidsaktivitet”). Man skulle nästan kunna kalla det ett nationalintresse, eller en nationalaktivitet, och det finns också något som kallas ”det svenska körundret” […][...]

Den 28 februari i år gästade Marie Nilsson Lind Skavlan och berättade om sin syster Josefin Nilssons sista timmar och död. Nästan ett år innan hade en timslång dokumentär om denna syster premiär. Den fick enormt genomslag. Redan i dokumentären berättade Marie Nilsson Lind att hon höll på att skriva en bok, utifrån sin systers […][...]

Jag erkänner. Jag är kass på kvinnliga tonsättare. Ett par av mina bekanta är mycket aktiva i KVAST (Kvinnlig Anhopning Av Svenska Tonsättare) men själv fortsätter jag glatt sjunga samma gamla Bach-Brahms-Händel-Mozart och andra mäns alster om det inte dyker upp något enstaka stycke i min kyrkokör. Å andra sidan – när jag för ett […][...]

Ibland råkar man på en författardebut som är så osannolikt begåvad, så redan hemma i sin stil, att man måste kolla att det verkligen rör sig om en debut. Det är inte ”lovande”, det är nästintill fulländat. Det har bara hänt mig ett fåtal gånger, och den senaste gången var Angie Thomas The hate U […][...]

Joakim Thåström behöver kanske ingen längre introduktion? Med upptakt i Ebba Grön, via Imperiet till att ge ut musik som soloartist under flera decennier är han utan tvekan seglivad som artist. För snart tolv år sen gav Prisma ut boken TXTR med alla låttexter av Thåström som var skrivna fram tills dess. Nu tar Teg […][...]