När jag läser – det vill säga skrollar mig igenom – Stuart Campbells berättelse These Memories Won’t Last från 2015 blir jag påmind om den där oroväckande känslan som kryper fram så fort muspekaren inte lyder minsta förflyttning. Lite som om en arm eller ett ben inte skulle lyda.

Berättelsen är en webcomic, alltså en slags serieroman online som inte består av rutor fördelade över ett antal (fysiska eller virtuella) sidor, utan istället utnyttjar webbens möjligheter. These Memories Won’t Last läses uppifrån och ner, där läsaren följer bilder längs ett rep och texter längs en röd tråd. Det går att förflytta sig fram och tillbaka, alltså uppåt och neråt längs tidsaxeln, men allt eftersom försvinner bilderna och texterna in i glömskans dimma. Skrollandet känns segt ibland, som att muspekaren inte riktigt lyder, och det är inte säkert att bilderna går att få fatt på igen senare. Utan sidor som kan numreras går det inte heller att veta hur långt som är kvar av berättelsen, hur länge bilderna – minnena – ska räcka.

Serien handlar om Campbells egen morfar som drabbas av Alzheimer. Den handlar om de förluster som det förlorade minnet tar med sig, relationen till en dotter och en dotterson som successivt vittrar bort. Så ja, det är väldigt genomtänkt alltihop, där formen gestaltar innehållet. Det gäller på mer än ett plan, då Campbell valt att skriva berättelsen i HTML5 och redan från början sagt att han inte kommer göra några uppdateringar. Därmed kommer det komma en dag när våra webbläsare inte längre kommer kunna läsa den då gamla koden. Då kommer berättelsen inte längre finnas tillgänglig för vem som helst, som den gör idag.

Det är en varm, rolig och samtidigt sorglig berättelse om relationen till en morfar – på sätt och vis lättläst och tillgänglig, men i ett format som kan vara lite ovant. Det kan ta tid att lära sig navigera och till exempel upptäcka att berättelsen har ett ljudspår (designat av Lhasa Mencur), och att få fram det. Det kan också ta en liten stund att ladda ner berättelsen – men vänta inte för länge med att börja läsa när den väl laddats ner, för snart börjar bilderna försvinna in i glömskan.

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte bara om de äldre
• Enkelt och svårt
• Att insjukna i minnessjukdom
• Transaktivist? Javisst!

Den här utsattheten har Smith observerat under lång tid, långt före någon Coronapandemi var varken känd eller spridd. Det gör hans diktsamling om de äldre desto mer träffsäker för vår tid just nu.

Under flera år har Smith arbetat inom äldrevården och i diktsamlingen lånar han ut sin röst till ”alla gamla människor som sitter ensamma på sina rum med krämpor och försöker minnas livet som flugit förbi dem”. Smith är tydlig med att även om boken är baserad på erfarenheter från verkligheten, så är personerna i dikterna påhittade.

Det är en hedervärd uppgift att ge röst åt alla dessa människor. Kanske blir det dock lite förenklat med en så vid ambition. Gruppen ”äldre” är stor och också varierad, vilket inte riktigt får genomslag i dikterna. Där sker ömsom perspektivväxlingar mellan ett ”jag” som återger ett inifrånperspektiv och ett ”du” som betraktar den äldre utifrån. Däremot återspeglas varken en flora av olika perspektiv eller en tydlig förankring i specifika karaktärer eller situationer. Det gör det lite väl generaliserat.

Likväl glimmar det ibland till med oväntade bilder och nyord, som när ”Alzheimereldar flammar upp” eller med ”mikrosekundernas / rangliga / rollatorutsikt”. Andra bildspråk och ordlekar känns betydligt mer utnötta, som ”minnets nedsläckta korridorer” och ”den overkliga verkligheten”.

Allra bäst är Smith när han fångar det kritiska med hjälp av det enkela språket, som i de inledande stroferna av en av de tidiga dikterna i boken:

Jag bor inte här
i ett anonymt
desfinketionsdoftande litet rum
fast jag bott här i tjugo år

Jag bor inte här
fast de främmande människorna
med plasthandskarna
som jag ser varje dag
säger att jag visst bor här

Jag bor inte här

Den sista raden, längst ner på boksidan, står för sig själv och hörs för sig själv – en ensam envishet som är det enda som finns kvar att hålla sig i när allt annat tagits ifrån en, kanske även minnen och personlighet. Som att mitt hem kunde tas ifrån mig, men känslan av förfrämligande kan jag inte tvingas avsäga mig.

Allt är dock inte saknad och sorg, utan här finns även utrymme för ”Snoddas på radion & upp med haklapparna i taket!” följt av en lekfull utformning av rader och ord utkastade över boksidorna. När ord förvandlas till långa rader av samma bokstav påminner det om den humor som kan finnas mitt i den mest utmanande tillvaro.

Det är fint att Smiths diktsamling rymmer alla dessa olika sidor av åldrandets vardag. Det är också fint att han sätter fokus på något så centralt och aktuellt i vårt samhälle idag som de äldre och deras situation. Hur de äldre har det är upp till oss alla och hur vi ser till att det blir för dem säger något om oss alla, oavsett ålder.

Similar Posts:

• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Scenpoesi på hallmattan
• Poetiska stillbilder om liv och död

Det andra tidsplanet är svårare att placera. Det har gått 30 år sedan de tre vännerna lekte. En ny teknik har utarbetats som innebär att forskare kan skanna hjärnan och få fram människors minnen. Både individuella minnen och kollektiva minnen kan visualiseras i tredimensionella hologram.

Lisa, som är chef över institutet är starkt engagerad i den nya tekniken. Simon, som är djupt deprimerad blir patient hos henne. Peter, den tredje barndomsvännen, är berättaren tillika den där mellanhanden som delar med sig av sina reflektioner till läsaren.

Det som inträffade i trions tidiga barnaår kan närmast likställas med övernaturliga händelser. En del händelser som ligger kvar från barndomsåren får ett lycksalighetens skimmer över sig. Andra händelser omformas till mörka och smärtsamma minnen. De här barnen har av naturliga skäl inte alla verktyg för att hantera de situationer som de råkar ut för. I bokens nutidsplan – som inte riktigt är 2019 – bearbetar alla tre sina minnen. De utsätter sig för den tekniskt avancerade hjärnskanningen och låter minnena bli levande igen.

Høeg har en lätt hand när han framkallar detta moderna samhälle. I Danmark ligger alltså ett forskningsinstitut som omges med högsta säkerhetsbevakning för att inte övertas av krafter som vill styra stora människomassor. Gott så. Men vilka motiv har egentligen Lisa?

Huvudpersonerna omges inte heller av så mycket krimskrams. Det är som ett kammarspel. Och jo, stundom känns berättelsen som en Strindbergsk Fröken Julie, där ond bråd död väntar runt hörnet.

Samtidigt är Genom dina ögon en utforskning av vad ett minne egentligen är. Hur bevaras minnen i våra hjärnor? När blir ett minne ett minne? Skapas minnet vid första tillfället när det återberättas – eller när föds det egentligen? Jag som läsare får inte allt förklarat för mig, utan får bara se in genom en liten dörr som står på glänt. I min ögonvrå ser jag också hur händerna börjar vifta av debattlust hos mitt andra jag, som undrar: Visst är väl livet mer än våra minnen från barndomen?

Similar Posts:

• Tråkigt effektsökeri
• Boken som så gärna vill penetrera
• Minnen från 1960-talets Paris
• Att insjukna i minnessjukdom
• Minnesvärt om minnesförlust

Efter att levt som ensamstående med två flickor är Wendy van att vara den som har kontroll, som organiserar. Hon som minns allt och alla. Men de senaste månaderna har något hänt. En trötthet, en glömska kommer smygande och får henne att tappa fokus. Hon genomgår undersökningar. Hon faller igen under sina joggingturer. Något är inte som det ska.

Det visar sig att hon har haft en stroke. Sjukskrivning och undersökningar. Hon repar sig sakta i hemmiljö men det är inte lätt och hon saknar tempot och arbetet mot deadline. Vad kommer framtiden att innebära? Rädsla för att det ska bli värre? Frågorna är många.

Efter en tid är Wendy tillbaka på arbetsplatsen. Dimman i hjärnan är kvar. Hon lever bland post-it-lappar både hemma och på jobbet. Hon börjar lära sig system för att orka och klara av dagarna. Undersökningarna fortsätter. Efter en tid kommer svar om begynnande demens. Hon går igenom beskedet tillsammans med sina vuxna döttrar Gemma och Sarah. Tillvaron blir allt mer komplicerad och vardagen med arbete och bilkörande begränsas. Till sist förstår Wendy att hon inte längre kommer att klara allt som hon tidigare klarat. Allt tar längre tid och kräver mycket planering och energi. Fördröjda reaktioner. Sjukdomen är ett faktum. Det blir pensionering.

Wendy har trots allt en mycket positiv livsinställning. Hon låter sig engageras som ambassadör för minnessjukdomar. Hon är med och spelar in videor där hon berättar om sig själv och sin sjukdom. Hon börjar föreläsa och reser ensam långa sträckor med tåg i England för att besöka olika tillställningar. Många förvånas över hennes energi och engagemang men hon förklarar att sjukdomen börjar någonstans och hon är i dess början. Man kan fortfarande leva ett någorlunda gott liv trots alzheimers. Det finns mycket som underlättar för minnessjuka och Wendy delar med sig av råd och tips. Hon gör sig ett namn och känner mening med sina nya uppgifter. Hon som aldrig egentligen skrivit startare en blogg där hon berättar om vardagen. Hon får nya vänner och möter mycket värme.

Berättelsen går framåt i kronologisk ordning. Med jämna mellanrum kommer kapitel i kursiv stil som är ett samtal som Wendy har med sig själv när hon ser tillbaka på sitt liv och allt vad hon hann med som frisk. Flickorna har varit hennes liv men nu blir hon allt mera beroende av dem. Skulle de inte finnas skulle hon till och med överväga att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz den dagen när hon inte längre minns vem hon är. Men den sorgen vill hon inte förorsaka dem. De försöker alla tre skapa en tillvaro av ljus och värme – trots demensen.

Självbiografin Hon som var jag liknar egentligen ingen annan bok som jag läst om minnessjukdom. Ofta skriver vuxna barn om demenssjuka föräldrar, till exempel Dippen & jag (2017) av Charlotta von Zweigbergk, men jag har aldrig läst om minnessjukdom ur ett inifrånperspektiv. Jagberättarperspektivet gör att texten kommer mycket nära läsaren. Man känner starkt med Wendy när hon redogör för sin progressiva sjukdom, för sina rädslor och dåliga dagar. Ibland blir det helt tomt: hon glömmer ord, platser, ansikten. Glömmer sina egna minnen. Vem är man då? Hon ler och försöker. Humör och humor gör ändå det mesta något lättare. Och där lämnar Wendy oss, i april 2017. Jag kollar in hennes blogg och visst skriver hon i januari 2020. Julen 2019 har inneburit både glädje och lite lätt ledsamhet (“lull”).

Det här är en viktigt bok. Att läsa Wendy Mitchells bok är en resa i en verklighet som möter oss alla förr eller senare – i en eller annan form.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Tro, hopp och humor
• Inte bara om de äldre
• Boken som så gärna vill penetrera

Shari Lapenas genombrottsroman, På andra sidan väggen, hade många av de här egenskaperna, och blev en läsarsuccé. Jag läste den och tyckte om den, även fast den hade sina brister, främst att den hade platta karaktärer. Jag hoppades att Lapena skulle ha finslipat sitt skrivande till En främling i mitt hus, och polerat bort en del berättartekniska brister. Istället behöver jag flera gånger kontrollera att det verkligen är rätt bok jag plockat upp. Kanske mindes jag namnet fel? Eller kan det rentav finnas en annan Shari Lapena som också skriver thrillers? Nej, det står ju tillochmed på framsidan av boken att det är samma författare: ”Av författaren till världssuccén På andra sidan väggen – över en miljon sålda exemplar”.

En främling i mitt hus handlar om Karen, en vacker och nygift hemmafru, med en stilig make och ett hus i ett fint område utanför New York. Där har vi den fina ytan. En dag kommer hennes make Tom hem till en olåst ytterdörr, och upptäcker att Karen är borta. Hennes väska och mobil är kvar, och hon verkar ha försvunnit mitt under tillagningen av en sallad. Toms första reaktion är inte att bli orolig, utan irriterad. Är det här en spricka i den perfekta fasaden vi anar? Nej. Tom är hungrig och hade sett fram emot att träffa sin fru, och så har hon mage att inte vara hemma. Han är helt enkelt en kass person eller en slarvigt skriven karaktär, eller både och. Tom blir inte orolig förrän polisen dyker upp och berättar för honom att Karen är på sjukhus, efter att ha orsakat en olycka genom vårdslös bilkörning i EN DÅLIG DEL AV STAN. Vad gjorde Karen i en DÅLIG DEL AV STAN? Det är något både polisen, Tom, författaren, och alla andra återkommer till så många gånger att jag får lust att skrika i frustration.

Kan då Karen berätta för oss vad som hände? Varför hon var i en DÅLIG DEL AV STAN? Nej, för hon har minnesförlust. Ena stunden står hon och lagar mat, och i nästa vaknar hon på sjukhus. Intrig som tätnar och mystik som ökar, hoppades nog Lapena. Tyvärr är amnesi så uttjatat i populärkultur att man redan har sett och läst det mesta som går att göra med det, och Lapena har inget nytt att tillföra. Kanske hade det funkat bättre om Karens amnesi hade varit en aspekt i berättelsen, en obehaglig liten del av ett större mysterium, istället för att vara grunden hela berättelsen ska byggas på. Allt i En främling i mitt hus hade kunnat lösas på två sidor om det inte varit för Karens mycket behändiga amnesi. Redan det är illa nog, och boken hjälps inte av att Lapena utöver amnesin drar fram andra trötta grepp som triangeldraman (där kvinnor trånar efter en man med lika mycket ryggrad som ett blötdjur), psykopatiska exflickvänner, och ett hemligt förflutet som (behändigt nog) ingen frågar särskilt mycket om.

Det stora mysteriet i En främling i mitt hus är inte varför Karen befann sig i en DÅLIG DEL AV STAN, eller varför hennes rosa diskhandskar hittades på en mordplats i samma DÅLIGA DEL AV STAN, utan om det verkligen är möjligt för en författare att förlora all sin kreativitet och förmåga mellan två böcker.

Similar Posts:

• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• Klassisk psykologisk thriller
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Boken som så gärna vill penetrera
• Rafflande och smart om ett försvinnande

Många böcker nämns vid namn och är kära, nästan religiösa för jag-berättaren. På första sidan nämns boken Le temps des rencontres (Mötenas epok) vars titel kunde vara en undertitel för hela romanen. Från första sida ända till sista fokuseras på olika möten med människor som han gör i ett Paris med noga angivna gator, kaféer, kyrkor, kajplatser och metrostationer. Vitt och brett rör sig personerna i staden; från ruffiga kvarter i Pigalle, Montmartre till dyra adresser vid Champs-Elysées. Tidpunkten för mötena är ofta tidig morgon – som berättaren säger sig föredra – men också sena nätter eller tomma, ödsliga augustieftermiddagar i ett sommartomt Paris.

Förhållandevis många av de tillfälliga mötena handlar om kvinnor. Regelrätta förälskelser är det inte. Personerna kan vara förenade av intressen för vissa böcker eller gemensamma bekanta. Ibland står han i timmar på gatan utanför ett hus eller ringer samtal som går fram. Eller inte.

Speciell är historien om kvinnan som skjuter en man och ringer jag-berättaren strax därpå. Tillsammans tar de in på ett hotell, på andra hotell. Kvinnan undviker att berätta vad som hände innan hon kom att döda mannen. Eller gjorde hon? På skilda håll söker de bland tidningarnas brottsnotiser. Mannens död förblir märkligt ouppklarad men jag-berättaren säger sig ha använt händelsen i flera av sina senare romaner. Kvinnan och jag-berättaren skiljs åt men årtionden senare söker han hennes namn och adress med hjälp av telefonkatalogen. Döm om hans förvåning, eller egentligen hans säkra förvissning, när hans väninna från ett tidigare liv kommer gående mot honom med en resväska som han liksom förra gången tar upp och bär. Men nu är resväskan lätt. Mycket lätt.

Tematiken med planlösa, oändliga vandringar, med för länge sedan (o)uppklarade brott och hemligheter är bekant från tidigare böcker av Modiano. Det är minnen men samtidigt kan det handla om drömmar, fragment av drömmar. Som läsare vet man inte riktigt var man har intrigen, tiden …

Samtidigt är stilen fascinerande, mystisk. Ibland tänker jag på olika Maigretdeckare av Georges Simenon. Portvakter, kaféägare, hotellreceptionister, torgförsäljare, taxichaufförer passerar revy i ett Paris som inte längre finns – vem såg något, vem angav vem? En annan bok jag tänker på där minnen dissekeras är Tomas Tranströmers Minnena ser mig (1993). Tranströmer rör sig i ett Stockholm på 1940-talet men minnena av gator, möten, platser har gemensamma drag med Modianos detaljerade miljöbeskrivningar. Liksom det enkla språket. Gemensamt är också att både Modiano och Tranströmer tillhör den skara av – mest manliga – författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Tidsresa till Paris

Alice kommer till sans liggande på golvet i ett gym. Redan där är situationen bisarr, för Alice är inte en sån som går på gym. Hon är gravid med sitt första barn, hon och hennes make Nick är upp över öronen förälskade i varandra, och hennes syster Elisabeth är hennes bästa vän. Det är bara det att alla runtomkring hävdar att det är 2008, inte 1998. Och när hon ringer Nick så bara snäser han åt henne. Och när Elisabeth kommer och hälsar på så är det stelt och konstigt mellan dem. Alice lär sig snabbt vilket årtal hon ska uppge när läkarna frågar, så nästa dag blir hon utskriven. Men de senaste tio åren är helt utsuddade. Barnet hon var gravid med är inte bara fött, utan har två yngre syskon, hela hennes liv är annorlunda, och ingen verkar riktigt kunna eller vilja berätta vad som har hänt. En viss Gina verkar ha spelat en stor roll i hennes liv, men så fort hon kommer på tal så blir alla generade och byter ämne.

Precis som Andras vänner som jag har recenserat tidigare så är En annan Alice skriven ur flera olika perspektiv: Alice eget, förstås, men vi får även läsa den dagbok som systern Elisabeth fått i uppdrag av sin terapeut att skriva, och inadopterade mormodern Frannies blogg. Då och då får vi också se små minnesglimtar från de bortglömda åren, vartefter de kommer tillbaka till Alice.

Alice tvingas navigera en värld där alla vet mer om henne än hon själv, och hantera det faktum att hon verkar ha blivit en ganska otrevlig person. Hon ligger tydligen i skilsmässa och vårdnadstvist med sin högt älskade Nick, hon har en massa nya vänner som hon inte alls tycker om, och hon vet inte alls hur hon ska förhålla sig till sina (faktiskt ganska påfrestade) barn. Dessutom är hon tydligen djupt engagerad i olika lokalpolitiska frågor, och har blivit en hälsodyrkande träningsnarkoman.

En annan Alice är – utöver den inledande hjärnskakningen och minnesförlusten – en roman utan alltför mycket dramatik på ytan. Men det gör den inte alls tråkig. Långsamt hittar Alice ledtrådar till hur hon blivit en person hon aldrig trodde att hon skulle bli, och tillsammans med henne får vi undan för undan lära känna både den gamla och den nya Alice. Men hon gör också revolt mot denna Andra Alice, och hennes idéer om hur livet ska se ut. Hon raserar regler som Andra Alice satt upp för hennes barn. Hon försöker reparera relationer hon inte visste hade gått sönder, och framförallt försöker hon förstå vad som gått snett i sitt äktenskap. Och det är i interaktionerna med Nick som kontrasterna mellan den gamla och den nya Alice blir som mest påtagliga.

”Varför ska vi skiljas?”
”Vad är det för sorts fråga?”
”Jag vill bara veta.”
Hennes längtan att resa sig och röra vid honom var så stark att hon fick pressa händerna mot låren för att hejda sig från att hoppa upp och begrava huvudet under hans haka.
”Det spelar ingen roll varför vi ska skiljas”, sa Nick. ”Jag tänker inte ha den här diskussionen. Vad är det för mening? Jag är inte intresserad av att spela några spel i kväll, Alice. Jag är jättetrött. Om du försöker få mig att säga något som du kan använda mot mig så kan du glömma det.”

Alice fnittrade. Nick log. Solen sken rakt i ansiktet på honom. Han skuggade ögonen med ena handen och sa: ”Jag kommer att veta när du får minnet tillbaka.”
”Hur då?”
”På sättet du ser på mig. Så snart du minns igen kommer jag att se det i dina ögon.”
”Kommer de att skjuta dödsstrålar mot dig?” sa Alice.
Nick log sorgset. ”Något i den stilen.”

Om En annan Alice kanske inte har världens mest originella upplägg, så har den ett desto charmigare persongalleri. Den bloggande mormodern som utan att vara särskilt sjuk har utvecklat en besatthet vid dödshjälp; den karriärmässigt framgångsrika systern som genomgått så många misslyckade IVF-graviditeter att det gjort henne bitter; de egensinniga barnen med sina starka viljor och förbluffade indignation över att vara bortglömda; och förstås den gamla, flamsiga, naiva Alice som kontrasteras mot den nya, hårda, välsminkade, ständigt upptagna Alice. Tillsammans skapar de här karaktärerna ett underbart kaos, som det är riktigt njutbart att ta del av.

Om jag saknar något så är det att jag även mot slutet mot boken har svårt att riktigt förstå mig på den nya Alice. För även när mer av händelseförloppet under de bortglömda tio åren kommer i dagen, och det liksom verkar vara meningen att jag ska ha förståelse för varför Alice liv utvecklades som det gjorde, så kan jag inte låte bli att tycka att den gamla Alice var klart trevligare än den nya. Men jag är öppen för att min bristande förståelse för Nya Alice kan bero på att jag inte har tre barn som ständigt ska ha nya lunchlådor, och vars fotbollsuniformer måste tvättas och strykas i tid och otid.

Similar Posts:

• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Träffsäkert och aningen urspårat
• Ett magplask till thriller
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Allt är inte glömt har ett lite ovanligt berättarperspektiv: det är varken en allvetande berättare eller en av huvudpersonerna som berättar, utan en bifigur som personligen inte kommer in i berättelsen förrän en stor del av den redan ägt rum. Det är ett intressant grepp, och i t.ex. Svindlande höjder sköter Brontë det på ett mästerligt sätt. Jag tror att det hade fungerat väldigt bra i Allt är inte glömt också, om det bara inte vore den lilla detaljen att berättarjaget i Wendy Walkers bok, dr Alan Forrester, är outhärdligt självgod. Dr Forrester kallas in ett år efter Jennys behandling, när Jenny (trots att hon inte minns själva övergreppet) lider av så mycket konstant ångest att hon försöker begå självmord. Dr Forrester är övertygad motståndare till den kontroversiella behandlingen, och tar på sig att jobba med Jenny för att få tillbaka hennes minnen.

Dr Forrester börjar även jobba med Jennys mamma för att hjälpa henne hantera sina barndomstrauman, och med Jennys pappa för att bearbeta dennes tvångsmässiga hämndbegär. Professionellt och etiskt tveksamt? Ja. Funderar Dr Forrester någonsin på om han verkligen ska behandla alla medlemmarna i familjen Kramer? Nej.

Det är inte det att Allt är inte glömt inte är en spännande bok. Det är den. I takt med att man får veta mer om vad personer i Jennys omgivning kommer ihåg från tiden kring övergreppet, byggs spänningen upp. Jag funderar mycket på vem som ljuger om vad och skyddar vem. Jag formulerar teorier som jag omarbetar allt eftersom jag får mer information (eller desinformation?), och jag känner att jag måste få veta hur det går. Samtidigt blir jag också oerhört provocerad av hela boken. Jag tappar räkningen på hur många gånger Jennys föräldrar eller Dr Forrester i sina terapeutiska samtal nämner att Jenny blev ”våldsamt penetrerad”. De är helt besatta av ordet ”penetrerad”, och av att Jenny våldtogs både vaginalt och analt. Och av att förövaren fick orgasm samtidigt som deras ”lilla flicka” blev ”riden som ett djur”. Bokens författare, Wendy Walker, vältrar sig i brutala beskrivningar, men försöker rättfärdiga det genom att sätta en psykiatriker som berättarjag och hävda att karaktärerna bearbetar sina trauman. På engelska finns termen ”trauma porn” för att beskriva en överdriven förtjusning i att skildra misär, och Allt är inte glömt faller tyvärr under den etiketten.

Det finns många spännande frågor som grund i Allt är inte glömt. Hur hanterar man ett trauma man känner men inte minns? Hur blir det när alla i en stad vet vad man varit med om, men man själv inte riktigt vet vad som hände? Vad får det för konsekvenser att man inte minns något traumatiskt? Är det bättre att glömma? Jag önskar att boken hade skrivits av någon som inte var fullt lika förtjust i detaljerna i övergreppet, som tonade ner sexismen (den ständigt återkommande ”sanningen” att kvinnlig otrohet orsakas av att deras partner inte är ”man nog” är vansinnigt tröttsam och passar inte ens in i berättelsen). Och för guds skull, sluta hävda att någon som blivit utsatt för ett övergrepp är oåterkalleligt förstörd för all framtid.

När upplösningen väl kommer är jag inte särskilt intresserad längre. Att slutet på boken ytterligare befäster de skumma värderingar som genomsyrar hela berättelsen är visserligen irriterande, men vid det laget är jag inte längre förvånad, bara glad att jag slipper ha mer att göra med Dr Forrester och hans ego.

Similar Posts:

• Djupt gripande om livsval
• Glamourös gåta
• Minnesvärt om minnesförlust
• Lika drömskt som verkligheten
• Vassa armbågar och dunkla hemligheter

Jag är 17 år, står det.
På den andra handen står det FEST och Drake åker sin väg. P:s kille. Och så något annat, som är suddigt och inte går att läsa. På armen står det: Bio med Page imorgon. Muntra upp henne. På handleden står det: Mamma och Pappa, Morrab Gardens 3.

Page är Floras bästa (och enda?) vän, och hjälper (ibland något motvilligt) Flora att navigera i sin omvärld. Floras föräldrar är rejält överbeskyddande, något som tidigt i boken känns fullt förståeligt med tanke på deras dotters problematik. I början får Floras föräldrar mig att tänka på dem som en stelare variant av familjen i den romantiska komedin 50 first dates (2004), men ju längre jag läser, desto mer drar tankarna istället åt ett betydligt obehagligare håll: den opålitlige maken i S. J. Watsons spänningsthriller Before I Go to sleep (2011). Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Floras föräldrar har definitivt något att dölja, och det finns anledningar till att de till varje pris försöker hålla Flora så osjälvständig som möjligt.

Den stora förändringen i Floras liv sker när hon en kväll kysser Pages pojkvän Drake, och nästa morgon inser att hon faktiskt minns kyssen. Det är Floras första minne på väldigt många år, och hon blir besatt av tanken på att Drake är nyckeln som kan låsa upp hennes minne. Dessvärre har Drake lämnat staden för att flytta till en forskningsstation på Antarktis…men när Floras föräldrar hastigt ger sig iväg till Frankrike för att ta hand om en storebror Flora inte en visste att hon hade, och Page överger Flora till följd av Flora kysste hennes pojkvän, så bestämmer sig Flora för att ta saken i egna händer och lösa sina problem en gång för alla. Även om det innebär att hon måste ta sig till Antarktis.

Trots att jag både sett och läst många populärkulturella skildringar av olika typer av minnesförlust, så är nog Flora Banks förlorade minne den första av dem som får mig att förstå hur oerhört påfrestande det måste vara. På ett intellektuellt plan förstår jag det absolut, men Flora Banks förlorade minne får mig att faktiskt känna det. Boken är skriven helt ur Floras perspektiv, och eftersom Flora har väldigt dåligt minne upprepar hon samma sak många gånger. Väldigt många gånger. Som läsare är man helt utlämnad åt Floras huvud, hennes ständiga upprepningar och plötsliga insikter (som bara läsaren förstår är dramatiska insikter hon haft minst femton gånger förut). Det skulle kunna bli en oerhört frustrerande läsupplevelse, men Floras äventyrslusta och charmiga personlighet gjorde att jag fastnade totalt för både berättelsen och Flora ändå.

Det fanns tillfällen när jag frustrerat tänkte om hon säger ”Jag kysste Drake på stranden” EN GÅNG TILL så förlorar jag förståndet, men berättelsens (och Floras) charm kompenserade för det irritationsmomentet. Trots att olika varianter på ”Jag kysste Drake på stranden” förekom hela 126 gånger (jag räknade) under bokens gång, så gillade jag verkligen Flora Banks förlorade minne. Det är en minnesvärd och värmande berättelse som är både spännande och mysig. Jag rekommenderar den varmt för både kalla höstdagar och solsemestrar på stranden.

Similar Posts:

• Minnesvärd debut
• Vintermysterium i 24 kapitel
• Boken som så gärna vill penetrera
• Allein zum ragenden Gipfel des Ararat
• Modersrelationen