Ännu en bra sakprosabok! Det är någonting med utgivningen av sakprosan i Sverige år 2016. Jag tycker mig hela tiden snubbla över böcker som är elegant paketerade och skrivna med en smakfull språkdräkt. De är sprungna ur omfattande faktainsamling som ökar trovärdigheten. Jag blir sannerligen imponerad över att det finns så många intelligenta tänkare, samhällsvetare, […][...]

Mellan ca 1850 och 1920 utvandrade mer än en miljon svenskar till USA. Från svält och fattigdom, eller till ett bättre liv, eller bara för att följa efter familjen. Vi har ju vår bild klar av hur det gick till, vi har läst eller sett Mobergs eller Troells eller Björnåbennys version av Utvandrarna, den starke […][...]

”Skiftsovare” kallades de arbetare som under industrialiseringen på 1800-talet flyttade in till storstäderna och inte hade råd att hyra ett eget boende. De delade istället på kostnaden för ett hotellrum och sov i skift. Medan någon arbetade vilade en annan. I Dorothee Elmigers bok samlas en grupp människor på okänd plats. Vi får bara veta […][...]

Miriam och Filip har, för att komma undan det trista svenska klimatet, flyttat till Sicilien. I Italien är sommaren evig. Sommarvärmen är plågsam, men inte lika plågsam som den tidiga svenska våren när solen förvisso anas men där de grå snöklumparna, som kantar löprundan, vägrar smälta bort. Den heta, förlamande värmen kan ju trots allt […][...]

Nationaldagen har aldrig varit min helgdag. Den, eller dess föregångare, är ett borgerligt påfund med rötterna i förra sekelskiftets nationalistiska strömningar. Från min egen barn- och ungdom minns jag den främst som ett tråkigt skolobligatorium som inte sällan ledde till tjafs med nynazistiskt influerade bråkstakar. Att den på senare år fått funktionen att många orter […][...]

Jag är uppvuxen i Västmanland och bor numera i Skåne. Däremellan har jag bott i Dalarna och i Västergötland. Min dialekt orsakar huvudbry hos de flesta och många har svårt att lyssna på vad jag säger innan de har rett ut varifrån jag kommer. Det är ingen jättestor grej, men det är ändå något som […][...]

Unga män utanför samhället är det, säger experterna och tyckarna, som blir självmordsbombare och religiösa fanatiker. Med attentatet i Paris färskt i minnet börjar jag läsa Riad Sattoufs Framtidens arab, en grafisk självbiografi, detta är del ett, av en uppväxt dels i Frankrike, men framför allt i Mellanöstern. Khadaffis Libyen och Hafez al-Assads Syrien, det […][...]

Dimitris Alevras debutroman består av en djupdykning i hans pappas livsöde. Detta levnadsöde verkar vara något som Alevras funderat mycket över. Romanen känns som en undersökning, en forskning. I slutet av romanen skriver han: Du undrar väl vad meningen med allt det här är. Varför jag gör mig sådant besvär med att fantisera ihop berättelser […][...]

Mycket få tror att vi som ofödda kan påverka var vi föds. En del hamnar i länder med fred och all upptänklig materiell trygghet. Andra gör inte det. Det är knappast deras eget fel. Ändå står vi så ofta handfallna inför den här orättvisan och de konsekvenser den får. När jag var i bokslukaråldern (om […][...]

En man packar sin väska och tar farväl av sin fru och dotter. Tingen omkring honom är välbekanta, en klocka, en barnteckning, en tekanna och en kopp, båda lite spruckna. Det är slitet men hemtrevligt. Välbekant. Men det finns något hotfullt över staden där de bor. Skuggor av någon slags tentakler slingrar sig över hustaken. […][...]