Det är inte den första boken som kommer ur #Metoo och garanterat inte den sista men utan att vara en partsinlaga är det nog den som befinner sig mest mitt i, genom sitt användande av konkreta citat från de olika anonyma uppropen. Här blir de till en del av genren vittneslitteratur och det litterära temat […][...]

Efter metoo kommer en antologi redigerad av Roxane Gay, författare till bland annat Bad Feminist och Hunger, om våldtäktskultur och övergrepp. Vad som enligt Gay i introduktionen skulle ha blivit en samling texter som cirkulerar kring denna kultur blev i stället en mer personlig antologi. Det är också nödvändigt. De trakasserier som artikelförfattarna hanterar och […][...]

När jag var liten fanns KP, Kamratposten, för alla frågor man kunde tänkas ha om sex. Frågespalten där, om Kropp och Knopp, längtade jag efter mellan varje nummer. I skolan fanns visserligen sexualkunskap, men det enda jag minns av det är en lärare som skämtsamt säger att kvinnans könsorgan är lite likt ett gethuvud. Inte […][...]

Jag tar ett djupt andetag och gör mitt bästa för att glömma det-där-som-hände-i-somras. Om jag inte tänker på det, finns det inte, tänker jag och går in i klassrummet. För en idiotisk sekund lyckas jag nästan lura mig själv att allting är glömt och förlåtet. Något som det såklart inte är. Så fort de får […][...]

#MeToo-rörelsen förra hösten ledde snabbt till flera antologier, men i alla fall de jag läste gjorde mig en liten smula besviken. Jo, de innehöll betydelsefulla vittnesmål, ofta fragmentariska skildringar av övergrepp eller kedjor av övergrepp – men sen då? Var fanns sammanhangen, analysen? Kraven och vägarna framåt? Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år […][...]

För ett år sedan, när hashtaggen MeToo började sprida sig som en löpeld i sociala medier, var allt jag kände obehag och irritation. Varför förväntades jag dela det som var mest skamfyllt och sårigt för mig, för att folkbilda en massa idioter som vägrar förstå att samhället ser ut så här? Varför blev det, som […][...]

I veckan var det exakt ett år sedan som skådespelerskan Alyssa Milano lyfte fram hashtaggen #MeToo och bad alla som också utsatts för sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp att svara. Det som sedan följde har kallats för en revolution, och har onekligen skakat om inte minst underhållnings- och kulturbranscherna i Sverige och USA. Är det […][...]

En samlingsvolym om #metoo-rörelsen som drog fram över världen senhösten 2017. Om sexuella trakasserier och övergrepp. I inledningen skriver Alexandra Pascalidou om allt detta vi alltid vetat – att vi ska “akta oss för pojkarna”. Detta att alltid skyla över, prata bort och på något vis därmed försvara förövaren och lämna skammen åt den som […][...]

När MeToo-uppropen exploderade förra hösten var flera förlag snabba på bollen, däribland Max Ström och stiftelsen AllBright. I den lilla pocketboken #MeToo – 100 berättelser och 10 frågor som behöver besvaras har de samlat, just det, hundra vittnesmål om sexuella trakasserier och tio frågor som ska leda vidare. Visst är det viktiga berättelser. Vi är […][...]

Man kan väl säga att hashtaggen #metoo fick en explosionsartad inledning i Sverige när inredaren Lulu Carter den 14 oktober ifjol la ut en bild på sitt Instagramkonto med texten Timell – TV4´s egen Harvey Weinstein. Det ledde till att TV4 avbröt samarbetet med Martin Timell efter att flera vittnat om sexuella trakasserier, sexistiska, homofoba […][...]