Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.

Döden kom med ölbil.

Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig ner och lägger in en prilla i det kollektiva medvetandet. Det är ju inte bara därför Äldreomsorgen i Övre Kågedalen slog ner som en bomb 1992, men nog är det en jävla inledning:

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Det som följer är barnets egen berättelse: På en gård i ett Västerbotten som har lika mycket gemensamt med de Sade och Burroughs som Torgny Lindgren och Staffan och Bengt, bor Morfar och Pyret, 90 respektive 10 år gamla. Där ägnar de sig åt det man gör på landet: sodomi, pedofili, våldtäkt, mord, kannibalism, och lärda utläggningar om sann arisk ideologi och litteratur. Då och då åker de in till Skellefteå för att införskaffa våldsporr, slå ihjäl folk på öppen gata och hälsa på gamla SS-bröder på ålderdomshemmet. Alltsomoftast slutar kvällarna hemma hos någon likasinnad i trakten, där det knullas, mördas och filosoferas vidare tills något slår över och Morfar och Pyret måste åka hem igen. Allt beskrivet på så bred västerbottniska att boken slutar med 20 sidor ordlista för att bli begriplig för fjollträskbor.

…Det är hela boken, kapitel efter kapitel efter kapitel. Eller böckerna, om vi ska vara petnoga, eftersom jubileumsutgåvan innehåller både Äldreomsorgen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. 500 sidor med ingående beskrivningar av saker tänkta att vara så på tvärs mot allt vad god smak heter som överhuvudtaget är möjligt. När jag läste boken för första gången för 15 år sedan nånting, läste jag den nog så: helt enkelt en uppvisning i att Säga Saker Man Inte Får Säga, ett enda långt litterärt kissåbajsskämt på en prosa som stormar fram som en vårkåt älgtjur. Och visst, som sådan funkar den och är av och till hysteriskt kul om man gillar sådant, men då blir också frågan – varför bry sig? Varför en jubileumsutgåva av en bok om den inte försöker vara mer än ett extratjockt nummer av Kissbomben?

- Vem fan ä Sara Lidman? Eller den här Torgny Lindgren! Ja ha väl aldri hört nåt så dumt! Finns dom på riktit!?
Morfar va i delo me bokbusspersonalen. De va en liten gråbrun sionist me glasögon å äggula i skägget å ett stycke me svans å nervhosta. Morfar hade fråga efter böcker av urtvättade norrlänningar. Nu raije han på om hur uselt å ynklit de ä å råta ner fina ord.

.
Men samtidigt så är det ju hur Pyret… eller om det nu är Teratologen (teratologi: läran om missbildning)… berättar historien. En enda lång dialog av hysteriska dubbeltydigheter, lärda referenser och litterära knep

Joycus från Dublin dog för våra cysters skull

som verkar specialdesignade för att imponera på den som försöker läsa den som något mer än just ett enda långt kissåbajsskämt. Kolla, Teratologen har verkligen pluggat in både Wittgenstein, Dante och Céline! Morfar och Pyret presenteras som våra hjältar, två människor som verkligen tycker om varandra och är ensamma mot världen… och reagerar med att fördöma den och vända på hela moralbegreppet. Norrländska orter låter som Lovecraftska gudar, Alfons Åberg jämställs med Joseph Goebbels, och det enda fasta är kärleken mellan en man och en pojke som försöker hjälpa varandra genom den här världen.

Men så fort man skrapar så långt ner blir det omöjligt att inte fortsätta skrapa. Och då hittar man detta:

Norstedts propsa på att ja ska berätta om mitt långt utdragna döende… två miljoner i förskott… sen tietusen per sida… Bonus för ultravåld å hypersex… ”Förtätad glesbygdsstämning” vill dom ha, dom djävlarna… Vem tro dom att dom ha å göra me… Burroughs å Bukowski! Skriva ä som att runka utan fingrar…

För varje gång boken verkar förföra en, med skämt eller med lärda utläggningar, så hugger den snabbt av benen på sig själv. ”Om jag kommer på dig med att skriva ner det här slår jag ihjäl dig”, hotar Morfar Pyret. Det är inte fråga om den vanliga mellanmjölkslagomkritiken om att Sverige är så jävla mellanmjölkslagom, det går djupare än så: Vi vill ju gärna tro att bildning, information, kunskap och kultur gör människan bättre. Woody Guthrie skrev ”THIS MACHINE KILLS FASCISTS” på sin gitarr, journalister och pjäsförfattare från diktaturer hyllas för att de vågar säga sanningen, vi som inte haft krig på 200 år hyllar den smala litteraturens roll i att upprätthålla demokratin… Och samtidigt vill vi ha starka hjältar, handlingskraftiga män (och i undantagsfall kvinnor) som står upp för det rätta, det rena, det goda. (Läs gärna Michael Tappers essä om Carl Hamilton och Anders Behring Breivik i senaste numret av FLM. Eller se bara på alla som slår knut på sig själv för att förklara varför man måste stödja Lars Vilks dagisklotter eftersom YTTRANDEFRIHET!) Och där i Hebbershålet sitter Morfar, lärdast av dem alla, sprutar (bokstavligen) ur sig citat från både medeltida tänkare, moderna barnboksförfattare och postmoderna litteraturkritiker och visar hur alla sentimentala skapelsemyter och arbetarlitterära bygdeskildringar går tillbaka till ”Det var bättre förr när vi inte var förstörda och förklenade”. Misogynin dras så långt att kvinnor betraktas som en främmande art lika önskvärd som mårdhunden, och hela den västerländska litterära traditionen framstår som ett enda stort intellektuellt gangbang där gamla trötta vita män drar över varenda ny generation och sprutar dem fulla med sina egna fördomar, utklädda till fin litteratur och moraliska lärdomar. Och den här berättelsen full med sex, bajs och död presenteras, som sig bör för en 20-årsjubileumsutgåva, vackert inbunden och tryckt på fint papper med illustrationer och lärda efterord, utan pocket- eller e-boksutgåva, en trojansk häst utklädd till Litteratur.

Språkligt bör barnet förvirras. Läs högt långa stycken ur svårbegripliga texter på främmande språk. Tvinga barnet att lära sej dom utantill. Ange varierande betydelser för samma ord vid olika frågetillfällen. Kontrollera nu och då att barnet inte förstår vad som säjs till det.

Så långt allt väl. Och där finns mycket att säga, om man nu prompt vill hitta en ursäkt att läsa detta som inte bara är ”höh höh höh, de skjuter ihjäl bärplockare”. Men är det en BRA bok? Finns den överhuvudtaget någonstans på skalan bra-dåligt? För det blir, humorn till trots, långa sträckor med ett jävla namedroppande och upprepande av samma saker om och om igen, tills allt medvetet effektsökeri står en långt ner upp i halsen på fel sätt – vilket mycket väl kan vara poängen, men inte nödvändigtvis gör boken roligare. En bok som är så här vidrig ska kanske inte vara så här rolig, men en bok som är så här rolig ska inte heller riskera att bli långtråkig. Det är inte heller allt här som åldrats väl; tänk att det bara är 20 år sedan som tanken att gamla män kunde vara bögar var så kontroversiell att det i sig kunde användas för att äckla läsarna (OK, att han också är en våldtäktsman och pedofil spelar väl in, men det gör inte saken mindre komplicerad). Kan man skriva litteratur om litteratur mot litteratur och läsa den som litteratur? Kan man säga Schluss damit! i 500 sidor?

Fråga mig om 20 år till. För under tiden har jag ändå svårt att inte återigen bli fascinerad av det här, av sättet Teratologen trollar med språket, av Morfar och Pyret och deras uppfuckade kärlek, av sättet den trampar över alla gränser med en studsare i ena handen och ett nedblodat manuskript av Derrida i den andra. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen avrättade inte svensk litteratur, men kanske förtjänar den år 2012 en andra chans att göra det.

Similar Posts:

• Morfar + Pyret = Sant
• Morfar tämjd av Bibeln
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Morfar behöver en tant
• Ditt liv som litteratur

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Bland titlarna syntes nyutgåvan av Martina Lowdens debut Allt för en ynka hundralapp, för en femtiolapp för man tegelstensromanen Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman och Unni Drougges Bluffen REAs ut för bara 30 kronor. Andra delen i Unni Drougges serie om Berit Hård kommer i vår, så ett bra tillfälle att läsa ikapp för den som inte hunnit.

Även Modernistas klassiker av bland andra Marguerite Duras, Italo Calvino och Stig Larsson finns att fynda. Själv fastnade jag för Klanerna i Paolos Verdes av Joy Nicholson, utgiven på underlinjen Feminista redan 2003, för en ynka tia. En bok jag redan läst hälften av eftersom dess starka sårbarhet tilltalar mig. Den är dessutom snygg och en bok att vifta med på bussen på väg till jobbet om morgonen.

Modernistas Sommarbazaar hittar ni i deras förlagslokaler på Kvarngatan 10 på södermalm, närmsta tunnelbana är Mariatorget och det är öppet mellan 13 och 17 varje vardag fram till och med 21 augusti.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Insnärjd medievärld
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

1. Releasefest för Kristina Sigunsdotters poetiska debutbok Sjöpojken på Högkvarteret, Närkesgatan 8 i Stockholm. Klockan 19.

2. Livsfarlig romantik – Ett samtal om emos och livsfarligt romantiska böcker med Martina Lowden, Håkan Bravinger och Stefan Ingvarsson. Stockholms Stadsbibliotek, Odengatan 55. Klockan 19.

3. Ingrid Elam möter den irländske författaren Hugo Hamilton på Kulturhuset, Sergels torg. Klockan 19.

Dessutom: Kulturhuset kör fullt program hela dagen med ”Rum för barn”, mystiska boktipsare, lyxhögläsning med mera.

Har du mer tips på vad som händer under dagen och kvällen runtom i landet? Skriv!

Similar Posts:

• Mitt liv som roman
• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• En inte helt obetydlig beundran
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal

På måndag den 4 oktober kan man träffa Lennart Hagerfors, författare till flera böcker om sin barndoms Afrika. Han växte upp i Kongo och även den senaste boken utspelar sig där: Mannen på ön. Han pratar med sin förläggare Svante Weyler om detta och om författarskap i allmänhet. På Örby bibliotek klockan 19.

På tisdag den 5 oktober kan man lyssna till den burmesiska fredsaktivisten Zoya Phan som berättar om sin självbiografi Little daughter. Boken skildrar Zoyas uppväxt som dotter till gerillakrigare i Burmas djungler, och hennes flykt undan militärjuntan. I tidskriftssalen på Internationella biblioteket kl 18.

Den 6 oktober ställs litteraturintresserade inför ett svårt val. Till Medborgarplatsens bibliotek kommer redaktionen för senaste numret av tidskriften Album, Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och berättar om numret som har 1900-talstema. Man utlovar samtal om allt från ”kärlekskranka socialdemokrater och solariebrända nihilister till undanarkiverade doldisar och kanoniserade modernister”. Samtidigt, kl 19, kommer förre ärkebiskopen KG Hammar till Stadsbiblioteket på Sveavägen och berättar om sin litterära själsfrände Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare men skrev även böcker, framför allt kanske den självbiografiska och filosofiska Vägmärken. Redan innan detta kan man dock, om man orkar, hinna att höra översättaren Ove Berglund presentera den svenska utgåvan av den ungerska poeten Lajos Rafis diktsamling Ett under, slaget till marken. På internationella biblioteket, kl 18.

Sedan på torsdag 7 oktober kl 18 kommer finansmannen Robert Weil till Stadsbiblioteket och berättar om Spekulanten av Scholem Alejchem. Det är en humoristisk berättelse om en misslyckad ”börsmäklare” skriven av mannen som även skrev Spelman på taket.

Och om detta inte räcker så kommer det ju en vecka efter den här också. Då kommer bland annat Yvonne Hirdman till Kungsholmens bibliotek och pratar om Den röda grevinnan. 14 oktober kl 18. Ni kommer väl också?

Similar Posts:

• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Moraliska dilemman i svensk politisk thriller
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Norskt på bokmässan
• Bokevents på Världsbokdagen!

Då får ”Näcken” en annan framtoning. Den tillgängliggörs. Överhuvudtaget är det tacksamt för obekanta att läsa hans själastormande, smaragdöversvämmande mysterieväv till poesi mot den biografiska bakgrunden. Alla förfärligt tilltagna formuleringar – ”förtröstans marmorhårda pansar”, ”en kvalfullt svällande brånad”, ”förkväv i ditt famntag min smärta” – får ett slags estetiskt belägg när upphovsmannen sitter så djupt i skiten.

Tydligen ska senare forskning nedtona bilden av Stagnelius som det tvättäkta romantiska geniet, men hans popularitet i landet lär bestå. Till exempel ger Ellerströms ut den behändiga Femton röster om Stagnelius, i vilken mer och mindre etablerade litterära namn kommenterar varsin text av gamle Erik Johan.

Vilka förväntningar ska ställas när femton litterära röster år 2010 tolkar Stagnelius? Utgåvan är en lovande idé. Det kan fantiseras om drastiska associationer kring vad han har att säga oss idag, djärva korskopplingar till nutiden, slagkraftiga personliga läsupplevelser vid Första Mötet. Bredd, nytolkning och uppdaterande läsningar – ett fortsatt levandegörande av ett egensinnigt författarskap, från flesta möjliga håll och kanter.

Riktigt så lyckat är inte utfallet. På sina ställen är texterna torftiga och litteraturvetenskapligt närsynta. Till exempel gör akademiledamoten Anders Olsson en terminologiskt säkert helt korrekt, men för alla som inte är barnsligt förtjusta fallande trokéer verstekniskt överfixerad analys av ”Floden”. Agneta Pleijel bedriver, liksom flera andra medverkande, ett slags produktupplysning i sin ganska uppenbara guidning genom handlingen i ”Källan”. Jonas Ellerström tar sig an Till föraktet och verkar insatt, men slinter och råkar skriva om Vilhelm Ekelund istället för Stagnelius.

Minnesvärd är däremot Aase Bergs uppriktiga tes att det som gör Stagnelius till tonåringarnas diktare är ”den kitschiga och överexalterade banaliteten”. Hon avslutar ett friskt: ”Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället!” Även Niklas Rådström vidrör tonårigheten och framhåller ”Till föruttnelsen”, också detta en hit, som ett exempel på ungdomens obarmhärtiga livsvillkor. Martina Lowdens kommentar till ”Dröm på havsstranden” är mindre än övriga medverkande tydlig i sina poänger, men också just därför lyriskt och spontant befriande i sammanhanget; ”Stagnelius längtan är ofta vertikal”. Aha?

Mest angeläget blir perspektivet på Stagnelius när han kopplas till populärkultur. Anna Hallberg identifierar ett science fiction-artat bildspråk och associerar till postapokalyps och Bladerunner när hotande kometer i ”Moln av dimmor hemskt sig lyfta” svänger sina röda svansar över den svartnande azuren. Rådström refererar till självmordsromantiska hits som (Dont Fear) The Reaper och There Is A Light That Never Goes Out. Lowden påminner sig om Polanski och vill basera en snygg psykotisk skräckfilm på Stagnelius dikter om svenska naturväsen. Repulsion, fast i en svensk sommarstuga, föreslår hon.

Referenserna till populärkultur, och överhuvudtaget konkreta förankringar i vår egen samtid, är enstaka undantag i utgåvan. Vilket är synd. Förstås finns mycket annat – som säkert också är nog så viktigt – att kommentera kring ett så mångbottnat författarskap, men visst är det redan känt att Stagnelius var en metrisk mästare? Och att det är lätt för en insatt läsare att uppehålla sig vid mystik, gnosticism och antika influenser. Så mycket fräschare och mer levandegörande då om man skrev om Stagnelius och globaliseringen, Ipred-lagen, smakhysterin i dagens chokladutbud, sociala medier, KBT, surdegshipsters, vampyrtrenden, Sven Otto Littorins påstådda sexköp, ungdomsarbetslösheten, kungabröllopet, närodlade grönsaker, Anna Anka eller i minsta fall undersökte vad slags inflytande han utövar på dagens litteraturutgivning.

Om fler av de medverkande i Femton röster om Stagnelius bara varit mer associativt frigjorda, mer frånhjärtatpersonliga och mindre sett uppdraget som en skoluppgift, kunde ett strålande initiativ verkligen fått utblomma i en samling lika fängslande som till exempel

…en älskelig Sols magnetiskt lockande strålar
Hölle i mystisk dans de svaga atomerna uppe

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Ditt liv som litteratur
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Riksdag och regering recenserar
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Programmet ser ut som följer, med namn som Hanna Nordenhök, Jenny Tunedal, Mara Lee, Johan Jönsson och Marie Silkeberg.

Jag skulle inte missa den här kvällen för allt i världen, men kan tyvärr inte gå dit. Så därför måste ni gå istället och berätta för mig hur bra det var (eller skona mig ifrån det så jag slipper veta, men antagligen vet jag tillräckligt redan).

Det börjar klockan 19.00 kostar 20 kronor, läsningarna håller på till 21.30, därefter spelar Per Nyström och Ulrika Revenäs Strollo musik.

Det kommer att bli skolavslutning med fest, poesi och musik och det blir aldrig bättre än så! Gå dit!

19.00 – 19.30
Daniel Neurath Ossnevs
Helena Granström
Niclas Nilsson
Hanna Nordenhök
Jenny Tunedal

20.00 – 20.30
Kajsa Sundin
Martina Lowden
Ulrika Revenäs Strollo
Malte Persson
Ida Säll

21.00 – 21.30
Mara Lee
Helena Boberg
Johan Jönson
Hanna Hallgren
Marie Silkeberg

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Sval och snygg, men oengagerande

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

De nominerade böckerna är:

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén
Den falske vännen av Henrik B. Nilsson

Priset delas ut den 25 februari.

Similar Posts:

• Favoritdebutanter
• En aldrig sinande syskonrelation
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Decenniets debutanter
• Nominerade till Augustpriset 2015