När jag först läste Sartre och Heidegger tyckte jag inte att detaljerna i en filosofs personlighet och biografi var viktiga. Detta var den gängse meningen inom fältet på den tiden, men den hade också att göra med att jag var alltför ung för att ha en utvecklad känsla för historia. [---] Levnadshistorien kunde lämnas därhän, ideérna var grejen. Trettio år senare har jag kommit fram till den motsatta slutsatsen. Idéer är intressanta men människor är oerhört mycket mer intressanta.

Sarah Bakewell skriver som om hon kände alla personligen. Vi får veta vad de åt och drack, hur de bodde, vad de grälade om och vad som förenade dem. Existentialisterna kretsar huvudsakligen kring Martin Heidegger, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir men vi får också möta ett myller av andra människor som på olika sätt hamnar i deras väg. Ur den detaljrika, engagerade och roliga beskrivningen av deras liv växer också bit för bit den existentialistiska filosofins historia fram.

Genom hela boken löper också som ett pärlband anekdoterna om relationen mellan Sartre och Beauvoir. Förhållandet pågick i 51 år – från 1929 till Sartres död 1980. Sarah Bakewell skildrar det berömda paret ömsint, men ibland blir hennes antaganden lite väl självsäkra och bilden av förhållandet schablonartat idealiserande, som i exemplet nedan.

Jag tror att relationen gav henne precis vad hon behövde. Om hon och Sartre hade försökt sig på ett vanligt äktenskap hade de skilt sig eller blivit sexuellt frustrerade. Hon hade i stället ett fantastiskt sexliv – uppenbarligen bättre än Sartres, på grund av hans upphängningar.

Det är en svår konst att skriva om människor som blivit ikoner utan att vare sig förminska deras idéer och insatser eller tvärtom göra dem större eller bättre än vad de i själva verket var. Sarah Bakewell lyckas ändå ofta över förväntan med att förena filosofiska resonemang, historiska skeenden och glimtar av vardagliga bestyr. Här finns en pedagogisk beskrivning av de fenomenologiska rottrådar genom vilka Sartres existentialism hämtar sin näring och en mångfacetterad redogörelse över Heideggers vacklande hållning till nazismen. Sarah Bakewell drar också flyhänt upp skiljelinjerna mellan Sartre och Camus och skildrar Sartres med tiden alltmer problematiska relationer till kommunismen. Ett helt kapitel ägnas åt Maurice Merleau-Ponty, den dansande filosofen och Beauvoirs ungdomsvän, som av Sarah Bakewell utnämns till ”den mest revolutionära tänkaren av de alla”.

De aspekter av vår tillvaro som begränsar oss är, säger Merleau-Ponty, precis desamma som de som binder oss till världen och medger utrymme för handlande och varseblivning. De gör oss till det vi är.

Den existentialistiska cocktailen av frihet och fräckhet kanske verkade lockande för en ung kvinna i slutet av 70-talet. Men varför ska du idag läsa en bok på 493 sidor, inklusive personförteckningar och noter, om en filosofisk inriktning som författaren själv hävdar blivit omodern?

En utmärkt anledning är att du via Sarah Bakewells beskrivning av nyckelpersonernas livsöden och verk får en djupare förståelse för hur 1900-talets historia av krig och totalitära ideologier format existentialismens idéer, och hur dessa i sin tur skapat en mylla för starka motståndsrörelser som feminism, hbtq-rättigheter, antirasism och antikolonialism.

En annan anledning att läsa Existentialisterna är att de texter som existentialisterna skrev – om människans inneboende frihet, ångesten som följer av denna frihet och ansvaret att genom handlingar forma det egna livet och världen – i allra högsta grad är aktuella idag. Exempelvis kan det existentialistiska slagordet ”existensen föregår essensen” erbjuda intressanta möjligheter till reflektion kring såväl Sverigedemokraternas begrepp ”nedärvd essens” som identitetspolitisk retorik. Sarah Bakewells kulturhistoriska berättelse innehåller inte enbart svar. Den ställer också uppfordrande frågor: Hur mycket i ditt liv kan du själv påverka? Vad är du beredd att göra?

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet

Eros riktar sig till den i emfatisk bemärkelse andre, som inte låter sig inordnas under jagets regim. I det sammas helvete, som dagens samhälle alltmer liknar, finns därför ingen erotisk erfarenhet. Denna förutsätter den andres asymmetri och exterioritet.

Han menar att det narcissistiska samhället av idag berövar den andre på sin annanhet för att istället bli till en spegel som skall bekräfta subjektet. Den negativitet som det innebär att vara en annan ges inget utrymme. Han refererar till Eva Illouz sociologiska studier om kärlek som landar i att valet av kärlekspartner kan härledas till historiska och sociologiska effekter. Det är ett intressant resonemang, och jag kan tycka att han sätter tummen i ett av samhällets öppna sår. Utbudet av porr, sex och partners har ökat dramatiskt i och med nya tekniska möjligheter, samtidigt som nätets enorma distanslöshet och oändliga valmöjligheter försätter människan i en ovan situation. Det kan bli svårt att förhålla sig till detta smörgåsbord, och sökandet efter kärlek och intimitet kan präglas av rastlöshet och ångest över att ha valt fel. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: när har det någonsin varit bättre?

Boken är ganska tunn och jag har läst den flera gånger. Främst för att se om det jag saknar i hans resonemang kanske finns där ändå någonstans. Lite inbäddat. Men jag kan inte hitta det.

För det första blir jag besviken på att även en författare av denna akademiska dignitet slarvar med begreppet det nyliberala samhället. Jag tycker att det är lite slött av Han att inte lägga något krut på att etablera samförstånd med läsaren och förvissa sig om att denne delar hans utgångspunkt. Det är väldigt mycket ledarsideretorik över hans sätt att hänvisa allt som är fel i samhället till en diffus nyliberalism.

Sedan tycker jag att det blir ofrivilligt roligt när Han citerar Heidegger när denne beskriver hur Eros vingslag rör vid honom varje gång han tar ett väsentligt steg i sitt tänkande. Det blir roligt därför att Heideggers idéer om samhället i mitt tycke är snäppet mer oattraktiva än någonsin det nyliberala samhället. Nazismen och det där.

För det andra så tycker jag att han använder sig av ett jämförande förhållande där det inte finns någon reell jämförelsepunkt. Eros funktion i det nyliberala samhället har eroderats sedan när? Vilken epok är det han jämför med? Sextiotalet? 1700-talet? Antikens Grekland? Tiden innan kvinnans frigörelse i västvärlden? Förutom referenserna till Illouz och den italienska filosofen Giorgio Agamben så refererar han till litterära och konstnärliga gestaltningar av passion, tänkande och erotik. Är Hans referenspunkt en konstnärligt gestaltad sådan? Det verkar nästan så. Och han glömmer att nämna att de gamla grekerna hade slavar och kvinnor som gjorde allt jobb så att dessa fantastiska manliga tänkare gavs möjligheten att gå omkring och tänka hela dagarna. På viket sätt var det bättre för kvinnorna och slavarna?

Och detta stör mig. Där Han idealiserar eros som en livgivande kraft ser jag ett idealiserande av myter om passion kopplat till galenskap. Och främst till myten om den galna kvinnan som ständigt upprätthålls som något vackert och erotiskt. När Han pratar om att det är det nyliberala samhället som har dödat eros ser jag det från mitt eget perspektiv och är väldigt glad att kvinnor i detta samhälle faktiskt ofta kan ta beslutet att lämna ett dysfunktionellt förhållande och leva sitt eget liv. Samhället må vara nyliberalt, men denna möjlighet har inte fullt ut erbjudits kvinnor historiskt. Han pratar om kärlekens feminisering som att det vore något tråkigt och dåligt. Det tar bort eros ur situationen. Själv tycker jag att denna förskjutning är positiv, och efter att ha läst boken är jag inte alls säker på att jag ens gillar det där eros.

Jag tycker att Han är ute och cyklar på en ganska smal skogsstig i denna bok. Men jag gillade ändå att läsa den. Hans språk är formidabelt, och hans tankar bör reflekteras över. Jag förhåller mig tveksam till hans analys, men jag uppskattar att han skapar de här funderingarna hos mig. Boken är tunn, du har tid att läsa den.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Negativ Nein
• Kärlek har ändrat karaktär?
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Det var bättre förr

Han tar avstamp i John Lockes resonemang kring frihet. Locke tillhör de naturrättsliga filosoferna. Han anser att alla individer är födda med de grundläggande rättigheterna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För att individer skall kunna fungera tillsammans i ett samhälle krävs det emellertid en viss inskränkning i dessa rättigheter. Det måste ges utrymme för maktutövning i form av upprätthållande av lag och ordning. Denna maktutövning skall dock alltid vara föremål för kritisk granskning och ständig omvärdering.

Det kan ju verka som ganska okontroversiella slutledningar, men dessa tankar innehåller också en del motsättningar och frågor som inte kan få slutgiltiga svar. Tack och lov. Locke menar att det viktiga är att föra ett samtal, ett redbart samtal, där åsikter uttrycks och därigenom kan bemötas med argumentation. Även motbjudande åsikter måste ut i ljuset för att kunna undersökas avseende eventuella sanningsanspråk.

Björklund är en vän av upplysningen, och har inte mycket till övers för postmodernismen och dess upphöjande av värderingar och åsikter på bekostnad av sökandet efter sanning. Denna relativism gör det omöjligt att föra en diskussion kring moral.

Även språket och dess funktion är av stor betydelse för resonemanget. Språket får aldrig förvandlas till ett Orwellskt nyspråk. Man måste vara överens om att vissa betydelser gäller i språket för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion. Här kommer vi in på Martin Heidegger och dennes språkliga krumbukter, som gör det i stort sett omöjligt att förstå innehållet i hans filosofi. En ståndpunkt här är att det inte går att söka sanningen i språket, sökandet efter språklig exakthet leder ofta till det motsatta, och det uttryckta blir nonsens. ”Upp flyga orden, säger Erasmus, utan tyngden av en betydelse flyger de upp i molnen.”

Heidegger lär ha ansett sig vara den störste filosofen sedan Herakleitos (500-talet f. Kr). Denna ställning krävde att hans filosofi kläddes i en språkdräkt där ord och formuleringar var upphöjda över allt vardagligt. Priset blev att även anhängarna ibland varit osäkra på om hur han skulle tolkas. Att den som läser Heidegger måste anstränga sig är notoriskt. Men det kan inte hjälpas. När geniet talar lyssnar man ödmjukt, om man har den läggningen.

Heideggers filosofi är rakt motsatt till upplysningstraditionen. Hans filosofi landar i att folket behöver en ledare att följa blint och okritiskt. Detta eftersom ledaren på något sätt förkroppsligar folkets längtan. Han ville gärna bli nazisternas ideologiska filosof, och verkade vara ganska bitter över att han aldrig blev det. Det känns märkligt att Hannah Arendt lät sig fascineras av Heidegger så till den milda grad att hon inledde ett förhållande med honom. Det finns spekulationer om huruvida Den banala ondskan egentligen handlar om Heidegger istället för Adolf Eichmann. Kärlekens vägar är sannerligen outgrundliga.

Nu ägnar sig Björklund inte så mycket åt filosofiska kärleksskandaler, det är mest jag som tycker att det är fascinerande.

Man kan säga att Det redbara samtalet är just ett samtal mellan Björklund och läsaren. Vi talar mycket om kompromisser, när det är rätt och när det är fel att kompromissa. Samhällsvetenskap och politik diskuterar vi också. Det är många som får komma till tals i den här boken, och Karl Popper får avsluta i egenskap av bärare av upplysningstraditionen i det postpostmodernistiska samhället så att säga.

Det här är mycket trevlig läsning som inbjuder till fortsatt diskussion om hur man skall kunna bevara det demokratiska samhället via politiskt engagemang. Och hur det engagemanget kan se ut, och rätten att slippa hålla på med politik för den som hellre ger bort den rätten till representanter. Den intresserade kan med fördel även läsa Björklunds förra bok som handlar om den skotska upplysningen, En anständig individualism.

Similar Posts:

• Humorlöst och jättebra
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Frihet är det bästa ting …
• Det var bättre förr?
• En klok man summerar sitt liv

Innan man ens börjat läsa infinner sig alltså den där känslan av höghöjdsteoretiserande och vara-gravallarlig-intill-döden. Eftersom ämnet för boken – Heideggers tänkande – inte heller är berömt för sin lättillgänglighet så är det nog en och annan läsare som tänker att det här verkar vara en jättebra bok, den ska jag köpa alldeles efter jag fått till den där weekenden med Roy Anderssons samtliga filmer.

Att boken ger det här intrycket är synd. För det är påfallande hur begriplig Hans Ruin är, han skriver med en beundransvärd klarhet och petar ofta in små miniessäer i essän som hjälper oss läsare att koppla ihop Heidegger med filosofihistorien. Och Ruin skriver om många av de ämnen som gör att Heidegger fortfarande är aktuell idag.

Kanske är det Ruins mångåriga arbete som lärare och introduktör av Heidegger eller kanske är Ruin bara en dialogisk tänkare som har lätt att se ett problem ur olika synvinklar, resultatet är i vilket fall en pedagogisk klarhet som öppnar upp tankarna hos den ofta mer meditativt lagde och språkligt nyskapande Heidegger.

Ett par inledande kapitel är av introducerande karaktär för de som ännu inte läst så mycket Heidegger. En essä handlar om Heideggers Nietzscheläsningar, ett om den text som många humanistiska studenter funnit lika obegriplig som häpnadsväckande: Konstverkets ursprung. En annan essä går igenom det omtalade rektorstal som inledde Heideggers tid i nazisternas tjänst. En väldigt bra text handlar om Heideggers syn på teknik och naturvetenskap.

Själv tyckte jag att Ruins återkommande diskussion av Heideggers stämningsbegrepp var mest intressant, ett begrepp som bara kort diskuteras i Vara och Tid.

Medan en känsla är något privat så är stämningar något som ofta stiger upp ur den sociala situationen. Man anländer till en fest där det råder en viss stämning, man åker hem till sina föräldrar och genast är man i en viss stämning, man vaknar på måndag morgon och genast fastnar man i en stämning, man sätter sig och läser en bok om Heidegger och man landar i en viss stämning.

En känsla har man inne i kroppen, den har sin rot i kroppen och stämmer väl överens med en filosofi som utgår från att i grund och botten är vi alla individer. Det är bara du som kan göra något åt den känsla du har i kroppen, som Ophra Winfrey aldrig tröttnar på att upprepa.

En stämning är något annat än en känsla. Den kommer över en, den ger sin färg till tillvaron och ofta finns den överallt och ingenstans. Inte sällan är det situationen som skapar stämningen och därför fungerar denna mycket sämre ihop med en individcentrerad filosofi. Om stämningen har sin rot i människan så är det för att människan redan är där ute i samvaro. Stämningen uppstår för att vi redan från början är i en värld bland andra människor som angår oss.

Enligt Ruin så finns det inte mycket forskning kring Stämningsbegreppet. Det är underligt. Det är ett område där en fenomenologisk analys verkligen kunde bidra till en förståelse av vad det innebär att vara människa. Det är också, rent pedagogiskt, en begriplig ingång till den uppgörelse med subjektet som fenomenologer ofta intresserar sig för. Låt oss hoppas att Ruin samlar sig till en större text om stämningarnas filosofi.

Det har sagts att det roligaste med Heidegger som person var att han totalt saknade humor, han var alltid allvarlig och kunde aldrig erkänna att han hade tänkt fel. Om jag har något att invända mot Ruin så är det att Ruin inte har någon humoristisk distans, varken till sin egen text eller till Heideggers tänkande.

Vill man att läsandet av Ruin skall ha sina lättsamma stunder så får man tillföra denna lätthet själv. Man kan till exempel le åt att Ruin skriver en essä om begreppet Ruinans utan att nämna att han skriver om sitt eget efternamn.

Och hade Ruin då och då befunnit sig i en lättsam stämning när han skrev så hade han kunnat le med läsaren åt det (o)roande i att hans diskussion om begreppet moiras pendling mellan öde och död kan få initierade läsare att tänka på att Södertörns högskola – där Ruin varit professor i många år – har en inte alldeles okontroversiell rektor som heter Moira.

Men detta är – som det heter – invändningar i marginalen. Alla med ett seriöst intresse för Heidegger och vad han betyder idag bör genast sätta sig och läsa Ruins fina bok.

Similar Posts:

• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• Det var bättre förr?

Det finns skön litteratur och så finns det intelligent litteratur (med en mängd olika varianter på det). Det är långt åt graden av intelligent litteratur som Elfriede Jelinek rör sig. Prinsessdramer kallas dramatik, men det skulle lika gärna kunna vara föreläsningar eller varför inte traktat för den kvinnliga intelligensen. Jag känner mig tvingad att skriva den kvinnliga intelligensen, inte för att den är annorlunda än den manliga intelligensen, men för att den kvinnliga intelligensen inte har fått plats i det som är den mänskliga intelligensen. Det är något som Elfriede Jelinek outtalat sätter fingret på i Prinsessdramer, en kaxig motsvarighet till dramatikens stora kungadramer. En av Elfriede Jelineks utgångspunkter med Prinsessdramer var just att sätta kvinnor i platsen för det stora dramatiska subjektet, en plats som kvinnan aldrig får fylla.

I dessa korta dramer presenteras åtta prinsessor (kvinnor satta på piedestal), fiktiva såväl som verkliga. Det är Snövit som i mötet med jägaren i skogen pratar om Sanningen, det är Törnrosa som pratar med sin prins om varat i sömnen och döden, det är Rosamunde och det är Jackie som i Jackie Kennedy som är sömmar och yta, i motsats till Marilyn Monroe som är kött och föruttnelse.

Jag är sömmarna, men tyget däremellan fattas, kära nån, nu har jag vänt ut och in på det. Alltså: min existens blir betydande först genom att jag varierar betoningen. Snart pratar man alltså mer om min vita duchesse-aftonklänning för valets väl, om min rutiga Vichy-skjorta plus shorts, på stranden för barnens väl, om min rosa Chanel-dräkt för dödens boende och välbefinnande och om min röda ylledräkt, som, när valresultatet kungjorts, där rösterna nått den absoluta toppen, tillitsfullt skyddade huvudet mot min axel, eller var det axeln som skyddade mitt huvud? Gör detsamma. Plötsligt står jag där ensam och börjar gråta. Det där med sömmarna, som jag är, sysselsätter mig: folk föreställer sig mig som mellanrummet, det jag inte är. Var och en ser nåt annat.

Slutligen är det Sylvia Plath och Ingeborg Bachmann, i prinsessdramat ”Väggen”. Ett komplicerat drama om den frånvarande fadern där prinsessorna åberopar siaren Therese (Teiresias). Jag kan inte säga mer om innehållet i dessa små kammarspel, eller som Elfriede Jelinek har kallat dem, mellanspel. Dessa dramer är inte handling, de är filosofiska utläggningar.

Jag hade inte kunnat ta till mig de här texterna lika lätt på scenen som i skrift. Jag tackar Magnus Lindman för ett mycket bra förord, som jag ständigt bläddrade tillbaka till i min läsning av dramerna.

Jelinek är en ironisk och intelligent ordvrängare. Prinsessdramer leker med såväl samtida populärkultur såväl som med Schuberts musik och stora filosofer, som Heidegger, Hegel och Barthes, som alla står i min bokhylla i väntan på att få verka ihop med något begripligt och jag tror jag har hittat det nu. Elfriede Jelineks Prinsessdramer har satt tydligare ord på Martin Heideggers Varat och tiden (Sein und Zeit) och Roland Barthes teorier om skrift, tecken och kläder, men det är också ett verk som ger upphov till många frågor, ett verk att återkomma till.

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Uteslutande sexövningar
• Gapar över mycket
• Wiener Blut
• Intriger som inte ens författaren står ut med

Det är konstigt, sa Hemulen. Nu har jag igen den där känslan av att det hela tiden händer samma slags saker.
Sent i november

I förordet, som Jukka Laajarinne kallar ”Från ett kryp till ett annat” skriver han att Tove Jansson när hon levde inte gav mycket för alla vetenskapliga analyser av muminfigurerna. ”Jag önskar att de lämnade mig ifred”, sa hon. Och det är som om Laajarinne i någon sorts pakt med Jansson delar hennes ovilja – ändå vågar han skriva just en sådan text. Jag kan inte låta bli att på sätt och vis beundra honom för det.

I kapitel med titlar som ”Nu var allting främmande”, ”Anlag för svindel” och ”Familjer som är besvärliga emellanåt” varvas citat från Muminpappan, Hemulen och Snorkfröken med Sartre, Heidegger och Kierkegaard. Ibland är det svårt att se vad som är vad. Här avhandlas det ena existentialistiska ämnet efter det andra.

Att som läsare konstatera att Mumin-böckerna har djup är alltså, som han konstaterar i förordet, inget Laajarinne är ensam om. Det har gjorts förut och det lär göras igen. Behovet av att på ett mysigt och charmigt sätt leverera livets olösliga problem är kanske inte essentiellt – men uppenbarligen inte långt därifrån. Och önskan att använda barndomens favoritboksfigurer och populärkulturens populära karaktärer i alla möjliga filosofiska sammanhang har tidigare gett oss både Nalle Puhs version av taoismen och The Simpsons and Philosophy.

Laajarinne har alltså skrivit samma slags bok, och tänkt samma slags tankar, som massor av människor, från Sartre till grannbarnet som bläddrar i Vem ska trösta knyttet? Och vi inser på samma sätt Tove Janssons genialitet, vi drabbas på samma sätt av mumintrollens ängslor och förvirringar.

Nej, det är inga nya insikter precis. Bara vanliga självklarheter. Lite vardagsfilosoferande, som det som kan höras i Tankar för dagen eller när man sitter på kafé och råkar tjuvlyssna på det väldigt djupa samtalet vid bordet intill. Men Laajarinne levererar dessa tankar med en personlig touche och det blir i slutändan en småtrevlig bok som är en bra förevändning att få analysera sig själv och den obegripliga världen en smula.

Såklart blir det ibland banalt. Men är inte livet också det? Och i en vardag som ibland inte tycks bestå av annat än ironi och cynism är det för en stund skönt att bara fundera över saker som det oändliga antalet klänningar och svårigheten att göra val, varför vi å ena sidan hatar gräl och å andra sidan hellre lever i en grälande sällskapsklump än ensamma, livets oberäknelighet och rädslan för det okända. Och när vi inte orkar läsa Kierkegaard eller Camus, kan vi alltid läsa Mumin eller en liten bok om trollen och tillvarons gåta – som knappast ersätter existentialisterna, men gör det hela lite begripligare, om det nu någonsin blir det, för kanske är det som mumintrollen sjunger:

Det finns så många saker
man inte kan förstå.
Att somliga är stora
och somliga är små.

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Sartre och kriget i Irak
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Tidlöst motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir

Sedan läser jag Ajvide Lindqvists Människohamn. Det är spännande. I alla fall i början. Ingen Stephen King precis, men ändå. Ajvide Lindkvist är en bra författare. Tror jag.

Senare på eftermiddagen läser man Heidegger. Man är filosofistudent, talar Heidegger (fast man läst en text). Tänker att det inte är så svårt ändå, tillvaro, vara och Intet. Man tar sig igenom det. Man äter lite flingor. Ingen leverpastej på mackan, för det förbjuder ens nya medelklasskost. Läser några rader mellan två flingmunnar. Heidegger skriver om att leva egentligt och ogentligt. När man låter ”man” ta över sitt liv och tal – ”man gjorde det och det” – gör man sig själv generell, förnekar sin individualitet: lever ogentligt. Man tänker att ja, där hittar man Sartre, intressant.

Jag bläddrar lite i Gunnar Larssons nyutkomna Nyskapande måleri. En essä om måleriets uttrycksmedel. Den ska jag snart recensera. Är den bra? Fan vet. Den är tunn. Läsvänlig? Korta mer eller mindre meningsfulla avsnitt om hans favoritkonstnärer: Velazquez, Tizian, Rafael, Matisse, Constabel, Monet etc. Ingen kanonrevolution precis. Bestämmer mig för att boken är underbar.

Innan jag går och lägger mig googlar jag planlöst, och hittar in på fansidan Tolkiens Arda. De som sitter i redaktionen berättar om sina relationer till Tolkiens böcker. En skriver:

Mitt första möte med Tolkiens alster var när jag vid sex års ålder fick Bilbo läst för mig som godnattsaga. Cirka två år senare började min pappa läsa Härskarringen för mig, och jag tror aldrig att en bok trollbundit mig så mycket; jag ritade dussintals teckningar, lekte Gandalf på rasterna, och gjorde tappra försök att få mina vänner att läsa dessa böcker (utan något vidare lyckat resultat).

En annan annan:

Jag har ett antal vitt skilda intressen, men Tolkien tronar alltid överst i högen. Och min tolkienism går djupt ned i tidens schakt, närmare bestämt till när pappa högläste Bilbo och Härskarringen för en väldans massa år sedan.

En tredje:

Jag började läsa Tolkien redan i grundskolan, och är sedan dess fast. Förtrollades av det magiska, möjligheten till det omöjliga. En flykt från ett småtråkigt liv i en småtråkig småstad i Värmland. [...] Anser mig vara något av en novis vad det gäller Tolkienkunskap, och läser om hela bokskörden minst en gång om året … trots det, är det svårt att få allt att fastna!

När jag somnar drömmer jag om Gubbsjuka. Någon auktoritet talar om den, talar Gubbsjuka. ”Den är väldigt ojämn. Väldigt ojämn. Man måste orientera sig genom den på rätt sätt. Vissa kapitel kommer stå sig, bli klassiker. Andra är så oerhört slarviga och meningslösa.”

Similar Posts:

• Den berättande varelsen
• Lättsmält om Härskarringen
• Härskarringen
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också

Huvuddragen är riktiga – romanen handlar om den 20 år gamla filosofistudenten Susannah Jones som studerar vid universitetet i Sussex någon gång under 70-talet. Susannah är något av en enstöring och tar avstånd från de vanliga studentaktiviteterna på campus. Hon håller sig mest hemma i 10 år äldre pojkvännen Jasons lägenhet. Jason är dock lite frånvarande och ger inte Susannah den uppmärksamhet som hon behöver, så hon inleder en affär med en kille i sin klass. Och det är ungefär här som problemen börjar, för inte alltför lång tid efter att hon börjat att strula runt med Rob upptäcker Susannah att hon är med barn. Hon vet inte vem som är pappa till barnet, hon vet inte om hon ska behålla det och hon vet inte vem av de två killarna hon vill vara med.

Till skillnad från vanlig chick lit, där tjejen efter allt detta redan hade bölat/supit/pratat i telefon med sina väninnor i timmar/sprängt kreditgränsen på sitt kort eller något liknande, så finner Susannah Jones tröst i filosofin. Både för att reda ut sig själv, sina pojkvänner och frågan om hon ska behålla det barn hon går och bär på eller inte. Det är frestande att dra paralleller till Sofies värld, men Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare är betydligt mer drama än filosofilektion.

Egentligen vill jag verkligen höja den här boken till skyarna, av många olika anledningar. Den vill vara smart, frigjord och tackla ett problem som många tjejer någon gång kommer att ställas inför på ett annorlunda och intelligent sätt. Den vill vara en utvecklingsroman med en tjej i huvudrollen, någonting som tacksamt ska tas emot. Dessutom vill den vara en bok med stora ambitioner – författaren vill visa att de gamla filosofernas tankar fortfarande kan vara till hjälp för oss Dessutom är dess huvudkaraktär en lite smått osympatisk och alienerad person, som författaren på något sätt ändå får en som läsare att tycka om.

Men jag kan inte hylla boken så mycket som jag skulle vilja. För även om den når upp till mycket av det som den vill vara, faller den också på många andra punkter. Till exempel är karaktärerna kring Susannah plågsamt statiska och stereotypa, i synnerlighet om man jämför med huvudkaraktären själv. Och de delar i romanen som är "filosofi-lektioner" är väldigt övertydliga. Och ibland blir boken bara pinsam att läsa, som när man kommer fram till sexskildringarna. För det första använder Greig ordet "älska". Det går inte att använda det ordet (i det sammanhang som det förekommer i boken) och tro att man skriver om sexuell frigörelse. Sedan är det svårt att inte börja skratta när någon formulerar sig på följande sätt:

Han tryckte tungan djupt in i min mun och förde händerna över mina bröst /…/ och sög dem ett i sänder. /…/ Han tog mig om midjan och drog mig upp mot sig, tills hans mun var i höjd med min mus.

Allvarligt talat – mus? Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare? Det är dock inte författarens fel att jag reagerar som jag gör inför dessa sexskildringar. Den svenska titeln antyder att det ska handla om sexuell frigörelse, det gör baksidetexten också. Så när man stöter på sexskildringar som den ovan nämnda blir det ett väldigt antiklimax. Det är förlagets och översättarens fel, för i den engelska titeln finns varken orden "kvinna" eller "sex" med, vilket gör att den blir en bättre fingervisning i vad det faktiskt är som döljer sig innanför pärmarna på den här boken. Sammanfattningsvis – innovativ, intressant och rätt så bra bok, usel översättning.

Similar Posts:

• I Bridget Jones fotspår
• O captain! My captain!
• Lite väl fantasifullt
• Det var bättre förr?
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”

Förläggaren Bonnier påstår i reklamtexten att Duras kärlek trotsar "omvärldens traditioner". Så är det inte alls. Ämnet är känsligt. Av någon outgrundlig moralism ljuger förlaget. Kärleken som Barnet (Duras’ alter ego) upplever var en del av kulturmönstret i franska Indokina. Duras kärlek och hennes berättelse visar att ej endast kinesiska traditioner utan också Barnets mor accepterar förbindelsen mellan Barnet och Kinesen med den "gyllene färgen, rösten, det rädda hjärtat". Rasism är ett begrepp som icke existerar i denna värld, i denna utomordentligt välskrivna roman om tolerans och kärlek. Barnet och Kinesen älskar i dödens närhet, obetingat och totalt, fysiskt och psykiskt. Kvidandet under samlaget, skriket vid orgasmen, glädjen och plågan att dö denna "lilla död" har inget gemensamt med Martin Heideggers dödsvara eller med Sigmund Freuds dödslängtan (båda troligen obekanta med sexuell extas), utan kan, från västerländsk horisont sedd, snarare knytas till traditionen från tyska romantiker som Novalis, Heinrich von Kleist och sexualmystikern Georges Bataille. Vad skiljer öst från väst när det gäller knullandets estetik?

Barnet och Älskaren från norra Kina når ett tillstånd där Jaget förintas, förgörs, dör för att återuppstå: den goda orgasmen skapar nytt liv. Duras skriver:

Smärtan tränger in i barnets kropp. Den är först stark. Sedan fruktansvärd. Sedan motsägelsefull. Som ingenting annat. Ingenting: det är först när smärtan blivit outhärdlig som den börjar försvinna.

Barnet ger kroppens kärlek också till sin yngre bror och till den jämnårige Thanh. Barnets familj går långsamt under sedan fadern dött. Modern, Barnet och den yngre brodern terroriseras av den äldre brodern, opiummissbrukaren. Modern ger upp. Endast Barnet förmår skydda sig mot den mentala koma som utestänger de andra familjemedlemmarna från omvärlden. Denna acceptans av det individuella ödet är endast möjlig i toleranta samhällen. Dualismen mellan familjens självutplåning och Barnets erotiska upplevelser, hennes sexualitet, hennes behov av en annan människas kropp, ger Duras berättelse styrka: moderns och den äldre broderns andliga misär ger Barnets/Flickans/Duras’ kärlek till Kinesen intensitet och mentalt djup och ger henne styrka att dela med sig av sin förbjudna sexualitet även till den yngre brodern och till Thanh.

Bortom konventioner och lagfäst samhällsmoralism skriver Marguerita Duras om kärlekens mystik. Duras berättar om osårbar kärlek. Det är modigt och det är storslaget.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Fragment av stora frågor
• Min uppgörelse med Duras
• Text, tristess och Campari
• Duras gör minnet till en mötesplats

TVÅ DAGAR AV våra liv har vi vigt åt varandras skräp, min granne knivkastaren och jag.

Det är sommarstugekänsla och det är en sådan pursvensk skildring. Jag gillar det för att de är människor, inte litterära gestalter.

En annan samtalspartner i dikten "Lieman" är Vaclav Andrles onkel från Tjeckien. Landet där sinnebilden för döden är en mor, liemannen är en kvinna (utan lie antar jag). Den dikten börjar på det utmärkta sättet:

HUR KAN EN västanvind vara så kall? Har Golfströmmen stängts av?

Det är vardagsströvardikter (även historieströvardikter) där litterära tankar och filosofer som Wittgenstein och Heidegger får komma in lika självklart som insekter och fåglar. Det är befriande att läsa Jag går mot ett grönt rop på samma sätt som att möta någon man inte mött på länge och märka att samtalet går lätt och ledigt, att det bara fortsätter där det slutade. Jag går ett möte rikare därifrån, men ett möte som inte har förändrat någonting bara fortsatt det som var. Det säger bara att det är gott, att man är på rätt väg.

En del av texterna, det ska jag inte sticka under stolen med, svävar iväg lite för mycket för min del, in i någon buddistisk zen-livsvisdom, men det är mera ett undantag som kan tas som kuriosa. Jag tänker närmast på "Kang rinpoch kora" som enligt en not betyder ungefär "Pilgrimsvandring runt Snöjuvelen". Snöjuvelen är ett berg i södra Tibet.

Men då är Nicklas Törnlund långt ifrån Sverige, det Sverige som jag tycker han skildrar bäst, den isolerade halvön Sverige, som förhåller sig utåt Europa. Jag tycker han ska ut i stugan och skriva in människorna från landsbygden tillsammans med allsköns bråte ur sin lärdom. Då blir det en dialog mellan läsare och diktjaget som jag finner sympatiskt, när han inte pratar förbi mig.

Similar Posts:

• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• Ambivalent natur
• I väntan på nästa film
• Släpp dig lös från tidens tygel
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”