Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• De välfödda stundernas Sverige
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag

I Feberdröm befinner vi oss dock långt ifrån Westeros (inte så konstigt, den kontinenten var väl knappast uppfunnen 1982). Närmare bestämt på Mississippifloden och året är 1857. Abner Marsch, en man vars fysionomi påminner starkt om Martins, är redare för ett ångbåtsbolag och har haft rejäl otur när han fått större delen av sin flotta förstörd under en sällsynt sträng vinter.

Trots viss tvekan slår Marsch till när den mystiske främlingen Joshua York dyker upp och föreslår att de ska bygga den största och snabbaste flodångaren som befarit Mississippi-floden, en praktfull båt som får namnet Feberdröm. Det följer dock med vissa underliga förbehåll med kompanjonskapet. Till exempel sover York på dagen och vill inte störas. Han är desto piggare på natten.

Ja, ni hör ju vartåt det barkar. York och de likasinnade vänner han samlar runt sig visar sig snabbt vara en variant av vampyrer som på en del sätt skiljer sig från traditionen och på andra sätt följer den väl. Glöm speglar och vitlök, men ta gärna med en påle, om man säger så.

Det visar sig att York är en jämförelsevis god vampyr som högaktar kompanjonskapet med Marsch. I träsken runt New Orleans finns det dock en betydligt mer ondskefull vampyr vid namn Julian som också har sitt eget entourage och sina egna planer. Upplagt för tvekamp mellan vampyrerna och för Abner gäller det att behålla sin älskade Feberdröm utan att hamna i kläm och få sitt blod utsuget.

Feberdröm är med andra ord som en blandning av Mark Twain och Bram Stoker. Vi får exotiska miljöer, den fuktiga och febertunga Mississippi, det depraverade New Orleans, välbeställda herrar som dinerar och smörjer kråset nätterna igenom, slavar som svettas och sliter vid ångmaskinerna, fala damer som suger blod … ja, hela baletten. Det är inte utan att jag känner mig förflyttad till en barndom när jag slukade Twain, Jules Verne, Alexandre Dumas och andra äventyrsförfattare.

Däremot finns det inte så mycket att säga när det gäller det estetiska. Det är en flyhänt äventyrsberättelse; handlingen kommer alltid i första hand, karaktärs- och miljöbeskrivningar i andra hand och karaktärsutveckling sker knappt alls. Det finns egentligen bara ett viktigt kriterium att bedöma den här typen av berättelse efter och det är om den är spännande eller inte.

Och på den punkten kan jag lugna alla som undrar. Ja. Det är en riktig sidvändare. Det är lite som i den där kända tv-serien. Har du väl kommit in i den fångas du av berättelsen och följer den till dess slut.

Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Grym gothromantik
• Heeeeere’s Danny!
• Urvampyren går igen

Man får en känsla av att i den postsovjetiska verkligheten bara några få år efter murens fall och unionens upplösning är det status quo igen och allt är som vanligt: skurkarna, vare sig de bär uniform eller inte, maktfullkomliga eller maktlösa, är desamma som tidigare och berättelsens huvudpersoner har egentligen aldrig en chans. I denna version av Charkiv finns bara auktoriteter och förlorare. Vanliga medborgare som bebor staden skymtar snabbt förbi. Varje företag som gänget försöker genomföra växer till utdragna expeditioner präglade av strul och kollosal klantighet som för att understryka deras oförmåga att klara av någonting.

Under tiden dricks det kopiösa mängder sprit och det röks på en hel del. Det är ingen bildungs-roman direkt. Ingen lär sig något eller ser någon konsekvens av sina handlingar. Fyllan och galghumorn är textens hjältar. På sitt sätt är det också extremt grabbigt. En urspårad Tom Sawyers äventyr för 2000-talet där alkoholiserade tonåringar navigerar i en mental vildmark där det varken finns ordning eller hopp. Det är inte ens arga unga män, bara fulla. Den enda kvinnan som har en roll i romanen är den knappt sextonåriga nymfetten och generalsdottern Marusia som killarna vilar ut hos mellan sina eskapader.

Det är samtidigt väldigt roligt. Urflippade dialoger och sanslösa situationer varvas med längre surrealistiska utvikningar som ett radioprogram om Depeche Mode vilket verkar hämtat från ett alternativt universum där bandet är ett irländskt folkkollektiv med dubiös bakgrund. Programledaren trasslar in sig mer och mer i otidligheter över den text som ”Londonredaktionen” har sänt honom och när han till slut mitt i sändning rings upp av Kommunist-Vasia är vansinnet nära. Men berättaren som tar över luren från Vasia säger till sist som det är:

Det är liksom det vi gör, fortsätter jag. Och vet ni, jag tror inte att det här slutar så bra, för vi kör liksom fast hela tiden, förstår ni? precis hela tiden kör vi fast, djupare och djupare, jag kan inte ens ta mig upp längre, jag kör bara fast värre och värre ju mer jag försöker ta mig upp, förstår ni vad jag menar? i princip är det väl okej, vi sitter ju här och lyssnar på ert puckade radioprogram /…/ det som spelar roll är att det här inte slutar bra, jag kan faktiskt inte föreställa mig att nånting bra väntar längre fram, det är typ omöjligt att det finns nånting bra som väntar oss, för om det har varit helt kasst hittills, varför skulle det bli bra helt plötsligt, va? kan ni förklara det? ingenting är bra, vi trevar oss fram som darrockor i vattnet, utan att ens tro att vi är på väg nånstans.
- Jaha, mumlar programledaren. Vet ni, det där är faktiskt mycket intressant.

Det är med andra ord bra fart i den här svarta komedin som beskrivits som ”proletärpunk” av förlaget. Nils Håkansons översättning känns aldrig sökt. Tvärtom, trovärdighetsnivån är hög och den insatsen förtjänar extra applåder.

Redan i det första förordet (det finns originellt nog 4 förord och 4 epiloger och också en insprängd manual från ukrainska kommunistpartiet för hur man tillverkar sprängämnen, riktad till barn på mellan- och högstadiet) får vi veta hur det har gått för berättaren. På de femton åren efter berättelsens händelser verkar inte mycket ha hänt. Han är fortfarande en outsider som inte intresserar sig för något. Han lever enligt egen utsago bekymmerslöst utan att delta i samhället, och vad det verkar, utan att egentligen delta i livet överhuvudtaget. Och det är okej för honom. Några vänner har försvunnit för alltid och några har tillkommit.

Från Camus Främlingen och Colin Wilsons Outsider till Richard Hells The Blank Generation och vidare till berättaren i Depeche Mode återkommer samma gestalt: den unge mannen som vägrar livet utan att för den skull frivilligt lämna det. Och tro inte annat än att det finns ett slags sorg i detta, bakom den skenbart likgiltiga fasad som visas upp.

Similar Posts:

• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet

Alltså: Om man är född där kan man inte skriva om det. Ska man haka på trenden med författare som skriver om sig själva och sitt eget liv får man ju helt enkelt skriva om något annat. Om vi säger att min far kidnappade mig när jag var liten och åkte till Kanada, där jag blev uppfostrad av Wayne Gretzkys familj…

Hoppe är inte en självbiografi. Äh, vi tar om det: Hoppe är en icke-självbiografi. OK, strängt taget är det inte ens en självbiografi av något slag… sätt det där jävla ”icke” där du själv vill. Av självbiografier förväntar vi ju oss vissa saker: ett personligt tilltal, minnen, och framför allt naturligtvis sanningen och inget annat än sanningen. Inte vilda fantasier om en tysk flicka på äventyr i Kanada och Australien, som lär sig allt om skrivande av hockeycoacher, matroser och pianister. Och inte ska det berättas som en kritisk studie i formell tredje person heller.

Hoppe verkar ha svårt att finna sig i att världen består av olika världar och att ”Guds små missgrepp” inte kan rättas till efter behag, samtidigt som hon hela tiden, förmodligen utan att själv lägga märke till det, rättar sig fram genom sina texter …

Felicitas Hoppe gifver däruti höge farao. Sedan när är sanningen något att stå efter – bryr vi oss om historieberättare för deras förmåga att inte hitta på? Hennes liv ska alltså beskrivas som det anstår en författare, och då låter hon lilla Felicitas stoppa ryggsäcken full med alla sagor hon kan få med sig (Råttfångaren, Pippi, Kapten Grants barn, Tom Sawyer, etc etc) och ge sig ut i världen för att få den att dansa efter hennes pipa. Det är ett liv beskrivet i konjunktiv, jag ville jag vore… I den här berättelsen är hennes far om inte negerkung så i alla fall galen uppfinnare, hennes pianolärare är släkt med Glenn Gould, hon själv är den galnaste hockeyspelaren i laget, hon är ett musikaliskt geni som inte kan tämjas, hon gifter sig med en god vän för ett vads skull, hon seglar jorden runt, och hon skriver konstant sina egna berättelser så fort hon lär sig stava, på vilket språk hon vill. Allt detta berättas sedan i akademisk ton av en namnlös och smått förbryllad biograf som bara tecknar sig som ”F.H.”, och som slår knut på sig för att dra långsökta paralleller mellan lilla Felicitas vilda äventyr och ungdomsverk som Igelkotten Mecki och de böcker hon sedan kommer att skriva som vuxen. Samtidigt som hon (F.H., inte Hoppe) späckar texten med utlåtanden från förnumstiga tyska kritiker som avfärdar henne (Hoppe, inte F.H.) som en drömmare, en fantastiker, en icke-realist besatt av att framhäva sig själv och ge allt ett lyckligt slut, och hur finurligt klumpig är inte metaforen att hon döper sin huvudperson till ”Glädje” när… Oj, ursäkta, det är inte en metafor utan så heter hon ju faktiskt.

Kanske är det hennes hemliga önskan: att försvinna så man måste leta efter henne, närvaro genom frånvaro.

Det är lätt att glömma av sig i Hoppe när man väl hittat in i den. Den som med hjälp av andra källor och hennes andra romaner vill försöka läsa sig till några dolda sanningar och verklighetsbakgrunder i detta är välkomna att försöka, men varför? Jag har aldrig läst något annat av henne, och jag kunde inte bry mig mindre om hur hennes faktiska uppväxt var; det jag vet är att detta är en skamlös crosschecking på allt vad memoarer, biografier och kritiska studier heter och en härligt fantasirik skröna i sin egen rätt. Varför behöver man veta något mer om en författare än ”Jag är Hoppe, och jag skriver vafan jag vill”? Det är nog för att låta henne lura mig in under berget.

Similar Posts:

• Exotiska reseskildringar
• Alice 10 i topp på bokmässan
• Förlorarens berättelse
• I de seendes rike är den enögda
• Spionen som glömde bort

Romanen är en lång nedräkning inför den storm som vi läsare ju vet skall komma, men som den fattiga familjen på södra Mississippis landsbygd inte kan ana vidden av. Bor man vid Mexikanska golfen så är ju orkaner inte något unikt utan mer ett säsongsbetingat väderfenomen. Tolv dagar innan orkanen passerar deras fallfärdiga hus i Bois Sauvage är det också bara deras fader, den alkoholiserade änklingen vars namn vi aldrig får reda på, som är orolig. Barnen oroar sig aldrig särskilt mycket, då de hjälper till med förberedelserna – leta reda på plankor och spikar att täcka för dörrar och fönster med samt använda sina sista dollarsedlar till att köpa konservburkar – är det mer av rädsla för pappan än för väderfenomenet.

De har fullt upp med annat, med sina egna liv. Storebrodern Randall förbereder sig inför en basketmatch. Om han gör bra ifrån sig kan han få möjlighet till sponsring för ett basketläger. Där kan det i sin tur dyka upp talangscouter från något universitet som kanske kan ge honom ett stipendium och därmed en chans att komma bort från fattigdomen. Den andra storebrodern, Skeetah, lägger all sin tid på sin kamphund China och hennes första kull, något som kanske inte skulle innebära någon definitiv väg ut ur fattigdomen men ändå kunna inbringa åttahundra dollar om alla fyra valparna överlever. Berättar jaget Esch är en femtonårig flicka vars egna tämligen tragiska levnadsöde, där hon sedan flera år ligger med sina bröders vänner för att det är enklare att göra det än att säga nej, stärks av att hon genom läsandet av grekiska klassiker hela tiden ser paralleller mellan dessa tragedier och sitt eget liv. Slutligen finns här lillebrodern Junior, som söker den uppmärksamhet hos sina äldre syskon som han inte ges av fadern och vars minnen från den annars ständigt närvarande modern inte existerar.

Nej, det är ingen munter historia som målas upp, även om det till viss del kanske är mer ur betraktarens ögon än dess huvudpersoners. För trots extrem fattigdom och att familjen på flera sätt satts i förfall efter moderns död, så finns här också en stark syskonkärlek, och inte bara för att nöden kräver det. De rika miljöbeskrivningarna och den tidlösa atomsfär som uppstår där extrem fattigdom tar bort de flesta av vår tids teknologiska konsumtionsartiklar för tankarna nästan hela vägen tillbaka till Huckleberry Finns dagar. Ward, som är uppvuxen i området och själv upplevde förödelsen av Katrina, följer till viss del den litterära traditionen i sydstaterna med starka familjeband, en institutionaliserad rasism och en handling som utspelas helt på landsbygden.

Men framförallt är detta en litterär röst från ett avsides, närmast u-landsmässigt USA som alltför sällan kommer till tals. Och bara det i sig gör att Rädda varje spillra värd att läsa, att den sedan är välskriven, har ett rikt persongalleri och ett närmast apokalyptiskt upplägg kan man se som en ren bonus.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Gilla läget?
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• Febrig vampyrroman
• När legenden överträffar verkligheten

Highway 61, the blues highway, känd inte minst från Bob Dylans album Highway 61 Revisited är en av de legendariska amerikanska vägarna och den sträcker sig längs Mississippifloden från New Orleans via St. Louis upp till Wyoming. Därmed följer den delvis de enorma folkförflyttningarna, the Great Migration, då miljoner afroamerikaner lämnade förtrycket och fattigdomen bland bomullsfälten, och sökte sig till industriarbeten i storstäderna i norr. Denna enorma folkvandring ligger som grund för denna bok, för med folkförflyttningarna följer även bluesen.

Nu skall jag emellertid inte avskräcka läsare som i likhet med mig själv har ett ganska ljummet intresse för blues, för resan Mikael Timm tar med oss på innehåller mycket mer. Inte minst genom att fokuset ligger på de två gränsande staterna Mississippi och Louisiana, där den senare har en helt annan musikalisk kultur, den gladare cajunmusiken och jazzen. Det finns även en litterär grund som parallellt med musiken genomsyrar boken, där Mark Twain och William Faulkner utgör huvudpersoner. Som en tredje pelare finns även historien, från det i Södern ständigt aktuella inbördeskriget (som ju trots allt slutade 1865) till 60-talets medborgarrättsrörelse.

Det är alltså en ganska bred mix av ämnen som behandlas under resans gång, där sidospåren oftast kulminerar med ett besök på en fysisk plats. Det kan vara en stad, en vägkorsning, ett skjul eller en plats där det en gång i tiden fanns ett skjul. Men det är just beskrivningen av dessa platser som är bokens stora behållning, för när myten och verkligheten korrelerar på några exakta gps-koordinater uppstår oftast ett antiklimax. Platserna i bluesens legender var nämligen skitiga, fattiga hålor i Mississippi och just de platserna är idag också skitiga, fattiga hålor. Men nu också avbefolkade och med ett relativt stort ointresse till sin legendstatus bland de som ändå bor kvar där.

Det Mikael Timm och jag har gemensamt är en romantisering av Södern och även om jag aldrig varit där, är och förblir en roadtrip i USA min drömresa. Och av alla de icke genomförda rutter som planerats så korsas alltid dessa sydliga delstater. Att köra av från de stora vägarna och hamna i någon småstad låter ju i teorin så fantastiskt. I praktiken verkar det mesta vara stängt. Jag tänker på när jag i somras, en tidig eftermiddag åkte igenom Arbrå på jakt efter en järnaffär. Det jag såg där stämmer på många sätt mycket bra överens med beskrivningar av ställen som Friars Point eller Itta Bena. I utkanten finns villor, välmående och ompysslade, men när man kommer till centrum och villorna byts ut mot tvåplanshus är det undervåningar där skyltarna skvallrar om att det tidigare var affärer, cafeér eller restauranger men som nu står tomma (Arbrå har en lång huvudgata som går parallellt med både järnvägen och Ljusnan vilket ger ett visst amerikanskt småstadsintryck). Det finns ett vemod över det hela som gör att man kör vidare och inte kliver ur bilen, för det finns liksom ingen orsak att göra det. Går man ur finns det ju ändå ingenting att gå till. Timm har dock sina legender att följa, men för mig har aldrig Snoddas haft legendstatus även om man säkert skulle kunna identifiera det hus han växte upp i. Men även då hade det ju bara varit ett hus bland liknande hus.

Som litterärt verk är Söderns Sötma trivsam om än lite vemodig, som ett bättre resereportage som satts ihop till en hel semester. Genom att de besökta platserna i nuet är ganska ointressanta återknyter Timm hela tiden till berättelser från dåtid, så de 350 sidorna innehåller mycket fakta. Att han för ofta förklarar en sak ingående och sedan, någon sida längre fram förklarar om samma sak fast lite mindre ingående skapar däremot en irritation som lite för ofta förstörde rytmen i läsandet. Som betraktare är Timm emellertid respektfull och man behöver inte tvivla på hans genuina intresse för såväl musiken som för själva området, därmed inte sagt att han lyfter fram området för hur det verkligen ser ut. Eller kanske snarare hur det ser ut för en tillfällig besökare från Sverige.

Har Söderns Sötma då fått mig att stryka hålorna i Mississippi i min planering för min hypotetiska USA-roadtrip? Nej, det har den väl inte, men sträckan Memphis till New Orleans kan nog ändå kortas av i tid. I alla fall något.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• Begravt i leran
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Nedräkning till den storm som skall komma

Scenversionen av musikalen har en del mörkare stråk som plockats bort i denna filmvariant och inte oväntat är originalberättelsen, Edna Ferbers roman från 1926, betydligt mindre pastellfärgad ändå. Den är vassare, på ett skarpögt, torrt och charmerande sätt, inte helt olikt en annan författare som rörde sig på floderna under den tid romanen utspelar sig, Mark Twain.

Romanen växlar mellan olika tidsplan och börjar med Kim Ravenals födelse mitt på Mississippi mellan staterna Kentucky, Illinois och Missouri (därav namnet K-I-M). Därifrån berättas om människorna ombord på Bomullsblommans Flytande Palatsteater, en teaterbåt som decennierna kring sekelskiftet 1900 reser runt och spelar melodramatiska pjäser för det inte alltför bildade folket längs floden.

På Bomullsblomman råder kapten Andy Hawks och inte minst hans barska hustru Parthenia. Där växer deras dotter Magnolia upp – i bokform mer egensinnig än ljuv, och onekligen vagt besläktad med Margaret Mitchells sturska Scarlett O’Hara – blir trots moderns hårdnackade motstånd primadonna och förälskar sig i den charmerande odågan och oförbätterlige (för ”bätterlige”, se filmversionen igen) spelaren Gaylord Ravenal. Tillvaron med Ravenal blir en bergochdalbana av storstilat slösande varvat med misär. Den lilla familjen lämnar teaterbåten för spelhålor, sus och dus i Chicago. Tidsfärgerna är verkligen suggestiva – bara inte så fullständigt Technicolor som i filmen.

Inte minst de grymma raslagarna gör Ferbers skildring till en drabbande historisk roman. Julie och hennes man tvingas brådstörtat lämna båten sedan det avslöjats att hon har ”en droppe negerblod” i ådrorna och vare sig får gifta sig eller stå på scen tillsammans med vita. Liksom musikalens kanske mest kända sång skildrar Teaterbåten också de svartas och fattigas liv längs flodens stränder – även om musikalens textrader lite ironiskt fluffats upp från ”niggers all work on de Mississippi” till ”darkies all work” till ”colored folks work” till ”here we all work”.

Slutligen ger också landskapsskildringen Teaterbåten smak av stor amerikansk roman. Inte minst floden själv hör till de verkliga karaktärerna, sävlig och dyig eller rasande vild över alla breddar, på en gång livsfarlig och livsviktig, men redan i färd med att konkurreras ut som transportväg av järnvägen. Den stora, gulaktiga gamla livsådern bildar mäktig relief åt de människoliv som passerar, så jo, nog kunde han berätta historier, den där gamla floden.

Similar Posts:

• När legenden överträffar verkligheten
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Febrig vampyrroman
• Begravt i leran
• Massiv musikalkunskap

Mer sommaridyll än i Astrid Lindgrens lilla Västanvik är nämligen svårt att hitta. Syrenerna blommar, tivolit har kommit till stan och i skolan börjar elvaåringarna Rasmus – som enligt en särskilt anmärkning från författaren inte har annat än förnamnet gemensamt med samme författares båda Rasmusar i Rasmus på luffen respektive Kalle Blomkvist och Rasmus – och Pontus få svårt att sitta stilla.

Så tar det slut mellan Rasmus storasyster Pricken och pojkvännen Joakim och när Rasmus ser hur olycklig Pricken är och hur det grämer henne att hennes foto nu ska hamna i Joakims ”realisationskatalog” tillsammans med de andra avdankade flickvännerna, ja, då bildar Rasmus och bästisen Pontus Räddningskåren för Kärlekens Offer och smyger sig in hos Joakim för att ta tillbaka Prickens foto.

Tyvärr är Rasmus och Pontus inte de enda som olovandes tagit sig in hos familjen von Rencken den här försommarnatten. Där är också ett par silvertjuvar som pojkarna känner igen från tivolit. De är minsann inte ute efter att rädda några tonårshjärtan, utan för att lägga vantarna på von Renckens omfattande samling antikt silver. Nu får de dessutom två elvaåringar, och inte minst Rasmus älskade hund, den strävhåriga taxen Toker, i sitt våld och det krävs en hel del företagsamhet, hjältemod och pojklojalitet för att de båda vännerna ska kunna rädda Toker och sätta fast skurkarna.

Rasmus, Pontus och Toker blev både film och radioföljetång 1956, innan den kom ut i bokform året därpå. Och visst är det svårt att låta bli att läsa replikerna även i boken utan en omisskännlig klang av svensk 50-talsfilm. Det är en humoristisk, käck och spännande historia som har allt man kan önska sig av en barndeckare från 1950-talet – naturligtvis inklusive fantastiskt stereotypa könsroller och hopplöst svartmuskiga skurkar.

Ändå överträffar charmen klichéerna och svärdslukaren Alfredo och hans kumpan Ernst är likt förbaskat förträffliga skurkar, lagom läskiga och ganska underhållande. Särskilt Alfredo, med sin aviga svenska, sina skrönor om diverse släktingar – hästskojare allesammans – och hans snusförnuftigheter på gränsen till nonsens är en fröjd för små barnöron. Åtminstone skrattade min bror och jag högt när pappa läste om svärdslukaren och hans ”Rasmys och Pontys, små lymmelpojker” och ”Man börjer som litet barn och slyker knappnåler, va”. Jag skrattar förresten fortfarande ganska gott, så vuxen jag är, åt formuleringar som ”Han var hästskojare, morbror Konstantin, men han var anarkist också, han drömde om att förbättre samhället genom att spränge det i luften, ack ja!”

Astrid Lindgrens politiska tendenser kan man förstås diskutera, liksom över huvud taget hur mycket roliga och spännande barnböcker som samtidigt är rätt ordentligt politiskt inkorrekta. Om man numera vill ha sin Enid Blyton och liknande oscensurerade får man tydligen satsa på antikvariatsutgåvor. Min bror och jag hörde i alla fall både Lindgren och Blyton och Mark Twain i mängder, så blev det något sånär hyggligt folk av oss ändå får vi väl skylla det på Twain, kanske.

Similar Posts:

• Pojkboksäventyr möter 2000-talet
• På jakt efter en familj
• En röst att bli liten av
• Vi ses i Nangilima
• Idyll med sju barn

Vad jag här vill göra är att undersöka vilket intryck föreställningar om rashierarkier, uteslutning på grund av ras, rasmässig sårbarhet och tillgänglighet har gjort på icke-svarta som delat, motarbetat, undersökt eller ändrat på dessa föreställningar. Den vetenskap som forskar i slavarnas tankar, fantasivärld och beteende är värdefull. Men lika värdefullt är ett allvarligt försök att se vad rasideologin gör med herrarnas tankar, fantasivärld och beteende.

Det faktum att människor tenderar att definiera sig själva genom att formulera någon sorts motpol äger stor allmängiltighet och är knappast någon ny idé. Från politik till ungdomskultur, till föreställningar om manligt och kvinnligt, till rasism verkar polarisande vara något grundläggande i hur vi skapar våra identiteter och hur vi förstår andra.

Morrison är långt ifrån den första att skriva om sådant. Edward W Saids klassiker Orientalism kom 1978 och Simone de Beauviors Det andra könet redan 1949, för att bara nämna två av de mer namnkunniga exemplen. Ändå är Mörkt spel märkligt fri från referenser – också för en bok som bygger på en serie föreläsningar.

Kanske har det att göra med att Mörkt spel är skriven för en amerikansk publik, för problemet med hänvisningar återkommer. Bland annat nämner Morrison i inledningen av boken att somliga amerikanska kritiker berömmer sig om att aldrig någonsin ha läst någon afroamerikansk författare och det är för mig ett så bisarrt (och dessutom vagt) påstående – inte att det finns kritiker som aldrig har gjort det, men att de dessutom skulle kunna skryta med det offentligt – att jag önskar mig ett förord riktad till en svensk publik som kunde bringa någon ordning i litteraturdebatten i detta märkliga land.

Till viss del kan man kanske ändå känna igen sig i den paradoxala ängslighet som Morrison också påtalar inför allt som luktar politik, som skulle kunna stöta eller kränka någon. Där tycker jag att hon har en viktig och intressant poäng:

En trolig anledning till knappheten på kritiskt material i detta stora och fängslande ämne är att den litterära debatten alltid styrs av tystnad och undanflykter i frågor som gäller rasen. Undanflykterna har skapat ett nytt ställföreträdande språk där problemen är kodade, något som utesluter en öppen debatt. Situationen förvärras av det förhöjda tonläge som tränger fram i allt tal om ras. Det kompliceras ytterligare av det faktum att vanan att inte låtsas om rasen anses vara en älskvärd, ja generös och frisinnad gest. Att notera den är att erkänna en redan misskrediterad olikhet. Att stärka dess osynlighet genom tystnad är att tillåta den svarta gruppen en skugglös delaktighet i kulturetablissemanget. I enlighet med den logiken talar alla belevade instinkter mot ett noterande av rasen, vilket utesluter en mogen debatt.

Lite synd är det i alla fall att Mörkt spel med några ytterligare hänvisningar och exempel hade kunnat bli en mycket mer lättillgänglig bok. Bäst är Morrison också när hon ger och diskuterar konkreta exempel ur den amerikanske litteraturen. Dem hämtar hon bland annat hos författare som Ernest Hemingway, Edgar Allan Poe och Mark Twain.

Om den som uppskattar dessa författare genast fick hjärtat i halsgropen nu har jag emellertid inte alls lyckats förmedla vad Mörkt spel går ut på. Syftet är ingalunda att peka ut, eller till och med sortera ut, författare som rasister eller ickerasister. Det Morrison sysslar med är betydligt mer nyanserat och analytiskt än så.

Similar Posts:

• Dialog i svartvitt
• En nobel kortroman
• Att andas nyanser
• En doft av förruttnelse
• Klaustrofobisk familjemiddag

Det är ingen enkel problemställning och Olsson ger inga enkla svar. Eller, det enkla svaret vore förstås medias ökade kommersialisering, men det är inga stora konspirationsteorier han bjuder på. Förr drevs tidningar – och då handlade det ju främst om tidningar – på ideologiska grunder. Men precis som demokratiutredningen för ett antal år sedan slog fast har samhället trots allt blivit betydligt mer jämlikt. Det betyder att, precis som de politiska partierna närmar sig varandra eftersom de alla vill åt samma stora väljargrupp, vill medierna åt samma konsumenter.

Därför glider exempelvis kvällstidningar och morgontidningar närmare ihop och därför utgör inte heller Public Service någon verklig motpol. De konkurrerar också om publikens tid och pengar. Och då finns det inte utrymme för lågsiktighet, djuplodande granskning och demokratiutveckling. Då tävlar alla om att ge publiken vad publiken vill ha. Drevet går. Ingen vill komma på efterkälken och alla skriver samma sak.

Betyder det att alla vi som konsumerar medier av olika slag helt enkelt är idioter? Stora barn som glufsar i oss vad som smakar gott för stunden? Nja, precis som vi får de medier vi förtjänar får också media den publik de förtjänar, menar Olsson. Om vi vill läsa om våldet i samhället beror det, bland annat, på att vi lärt oss av media att våldet är ett viktigt problem.

Och det är det förstås också, men frågan är hur proportionerna egentligen ser ut. Föreställningen att våldet i samhället ökar enormt i både omfång och styrka späds hela tiden på av media medan experter av olika slag har betydligt svårare att belägga sådana tendenser. Men med journalisternas pressade scheman och tighta ekonomiska resurser finns inte plats för någon fördjupning eller ens bakgrundskoll. Det som är nyheter i dag är på grund av konkurrensen gammalt i morgon. Då skriver man hellre ”Y påstår att X har …” än ser till att man med kött på benen kan verifiera vad X egentligen har gjort.

Större delen av boken diskuterar just hur media ljuger och varför. Hur man skapar nyheter med hjälp av exempelvis kontroversiella uttalanden, med tveksamma opinionsundersökningar och ren sagodramaturgi. Här är Olsson tydlig, konkret och riktigt underhållande, inte minst när det gäller att visa på vanliga brister i rapporteringen från avlägsna länder. I ett exempel påvisar han hur vitt skildra nyheter från vitt skilda delar av Indien illustreras med samma bilder och frågar sig vilken uppfattning indierna skulle få av oss om exempelvis det svenska rikdagsvalet illustrerades med bilder av grodhoppande, aspackade svenskar på midsommarfirande.

Trots inledningens något väl ingående definitionsharvande och slutdiskussionens kanske lite flummiga letande efter alternativ – som ändå innehåller en del konkreta experiment och åtminstone en jäkla massa god vilja – är Lögn, förbannad lögn och journalistik en insatt, indignerad och riktigt spännande bok om brister, men också möjligheter, i vår tids media. Hur, när och varför våra sanningar om världen ser ut som de gör är frågor som ständigt förtjänar en plats högt upp på dagordningen.

Similar Posts:

• Samhällets stöttepelare eller de verkliga parasiterna?
• Partiska nyheter om Israel
• Tankeväckande om krig
• De fortsätter att sälja som aldrig förr
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel