När Katarina Wennstams första bok, Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt, kom ut för 14 år sedan slog den ner lite som en bomb i mitt och många andras feministiska medvetande. Något man liksom haft på känn men kanske inte riktigt lyckats formulera eller sätta fingret på formulerades så svart på […][...]

Det är först under andra halvan av boken som meningar stoppar mig för att jag måste anteckna citaten. Eller så är det först då jag lugnat mig tillräckligt i läsningen för att se dem. Men under omläsningen upplever jag samma tempo, samma väntan under den inledande halvan av boken som jag gjorde under den första […][...]

Jag var tio, elva, tolv år och bokslukare. Av författare som Per Nilsson, Katarina von Bredow, Hans-Eric Hellberg och Peter Pohl läste jag allt, men på biblioteket jagade jag ständigt efter nya historier på samma tema: att vara ung och bli kär och ha sex första gången. Att fundera på livet och "råka ut för […][...]