Keyes får betraktas som tongivande inom chick lit, och kritiken mot henne brukar vara densamma som mot genren i stort – ungefär i linje med vår recensents utlåtande ovan. Enligt Keyes sida på engelskspråkiga wikipedia, så brukar hennes romaner handla om en stark kvinnlig huvudperson som klarar sig igenom ett flertal svårigheter och därefter uppnår bestående lycka. Jag måste medge att det inte låter överdrivet spännande. Nog för att många framstående litterära verk skulle kunna reduceras till en intetsägande fras (typ: en man blir medsjuk i en valfångares besatthet vid att hämnas på ett oskyldigt djur, vilket slutar med jämmer och elände). Men jag skulle också vilja hävda att wikipediautlåtandet mest stämmer in på Keyes tidigare böcker. Å andra sidan ÄR faktiskt ganska platt, och Vattenmelonen från 1995 är inte heller något litterärt storverk. Men vartefter åren går så händer något med Keyes författarskap. Hon tar sig an allt mörkare ämnen, och bygger mer komplexa karaktärer. Hon blir helt enkelt en bättre författare.

Vara vuxen är en stor och spretig berättelse om en stor och spretig familj. Berättelsen börjar på en familjemiddag, med att Cara – snälla, varma, artiga, oförargliga Cara – visar sig ha fått en hjärnskakning, och blir till följd av det plötsligt oförmögen att låta bli att tala sanning. Ur henne flyger plötsligt familjens alla hemligheter. Plötsligt kommer det fram att Ed hoppas få låna pengar som kommer från ett hemligt bankkonto, och att Jessie anlitar catering men låtsas att hon har lagat maten själv, och att Cara ljög när hon sa att hon tyckte om Saoirses frisyr och när hon sa att hon tyckte att Liam var en fantastisk massör och borde byta karriär. Sen hoppar berättelsen tillbaka ett år i tiden, och hemligheterna får byggas upp innan de avslöjas.

Det är bitvis svårt att hålla reda på vem som är vem, när perspektivet ständigt växlar mellan de många huvudkaraktärerna, men efter ett par kapitel blir det lättare att få grepp om vilka karaktärer som är betydelsebärande och vilka som är utfyllnad. Hemligheterna och lögnerna som byggs upp och slutligen avslöjas i den stora familjen är som hemligheter är mest. Det är äktenskap som är olyckliga, och kärlekar som är olämpliga, och fasader och finanser som inte håller ihop. De är inte särskilt sensationella, men de är väl skildrade. Jag gillar särskilt hur Jessie och Johnny som lever utanför sina tillgångar lindrar ångesten genom att be Cara gå igenom deras finanser, för även om de inte ändrar sina konsumtionsmönster ett skvatt så har de ju gjort någonting. Familjemedlemmarnas personligheter skildras ofta med en träffsäker humor, som när tolvåriga Bridey ”fungerar som en facklig representant för de fem yngsta kusinerna genom att nitiskt bevaka deras intressen”:

Aha, här kom [Jessie] nu. Med en bricka fylld av något som av allt att döma var sorbeter.
”Munrensare!” förkunnade hon. ”Citron och vodka!”
”Men vi då?” hördes Brideys röst. /…/ ”Vi kan omöjligt få vodka, vi är alldeles för unga. /…/
”Det är fixat”, sa Jessie. /…/ Bara citron åt ert gäng!”
Ibland fattade Johnny inte hur Jessie stod ut med det. Även om Bridey var hans förstfödda barn, fann han henne ibland direkt outhärdlig.
Bridey förmanade strängt de yngre barnen att om deras sorbeter smakade ”det minsta lilla egendomligt” skulle de upphöra sitt ätande med omedelbar verkan.

Men den skildring som Keyes verkligen förtjänar en eloge för, är Caras ätstörning. För den som lever med en ätstörning kan det sannolikt vara en plågsam eller triggande läsning, just för att den är så exakt och så ocensurerad, men den är mycket läsvärd. I mitt arbete träffar jag varje dag patienter som har mycket svåra ätstörningar, men den här boken gav mig ändå en mycket djupare förståelse för de många dimensionerna i bulimi. För sakerna som mina patienter inte berättar – för hur det känns. Enligt de bulimiker som jag har frågat så är skildringen extremt träffsäker. En av dem sa: ”det känns obehagligt att du efter att ha läst den här boken kommer att veta så mycket om min relation till mat och till min kropp”. (Jag har naturligtvis frågat om jag fick citera henne.)

Boken hade vunnit på att kapas ned till både något färre karaktärer (jag skulle tippa att det finns kring ett trettiotal namngivna) och sidor (ca 600), men det är värt besväret att lära känna den stora familjen, och även om boken är lång så blir den inte tråkig eller ointressant. Och om Keyes böcker någon gång varit lite fattiga på djup eller nyans, så hör det verkligen till det förflutna.

Similar Posts:

• Döm inte boken efter omslaget
• Hemskt men trivsamt
• Plastigt från Chick litens drottning
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia

Som en öppen bok handlar om svenskläraren Clara, som vill sprida sin passion för läsning till nästa generation, som tyvärr inte är särskilt passionerade. Däremot har de föräldrar som betraktar det som Claras problem om deras små älsklingar får underkänt, oavsett om de har gått på lektionerna eller gjort sina uppgifter. Hon vill också gärna inleda ett förhållande med sin ungdomsflamma (som lägligt dyker upp mitt i utvärderingssamtalet), förhindra att hennes föräldrar separerar, samtidigt som hon helst låter bli att falla för lillasysterns nya pojkvän.

Den övergripande berättelsen handlar om romansen med barndomsflamman Jonathan, som ständigt verkar vara på väg, men aldrig riktigt blir av, och som kompliceras av att Jonathan visserligen är snygg och spännande, men tror att Fahrenheit 451 är en parfym. Har de egentligen något gemensamt? Har han kommit över sitt ex? Will they/won’t they? Och hur ska Clara hantera att lillasysterns senaste erövring är smart och tycker om att läsa, och kanske egentligen är mer intressant än den gamla kärleken som aldrig rostar?

Jag tror att problemet med den här boken för mig är att den har någon form av Tintin-problematik. På samma sätt som centralfiguren Tintin egentligen är rätt ointressant, men omgiven av färgstarka figurer (Haddock, Kalkyl, Dupontarna osv), så är Som en öppen bok full av roliga, intressanta scener, men jag lyckas inte uppbåda något riktigt intresse för själva berättelsen. Jag tycker om de förbittrade lärarkollegorna som halsstarrigt argumenterar för att ovärdiga böcker som Ondskan eller Vinterviken måste rensas ut ur undervisningen, till förmån för Röda rummet och Candide. Jag tycker om den inkompetenta rektorn som har äpplen på slipsen för att det är ”kunskapens frukt” (side note: det är inte specificerat i bibeln att kunskapens frukt är ett äpple) och som är rädd för att föräldrarna inte ska tycka om honom. Jag tycker om den passivt aggressiva Bridget Jones-mamman med beslutsångest som kräver att hennes döttrar ska motivera och diskutera i detalj kring vilken typ av snittar som bör köpas in till en fest. Men jag bryr mig inte om de dråpliga missförstånden kring Claras kärleksliv. Jag känner inte med henne när hon beter sig illa mot sin syster för att hon tror att systern är för ytlig för att märka av det. De små trovärdiga parodierna vävs inte ihop till en trovärdig helhet, och en del av nyckelhändelserna i berättelsen är bara långsökta. Varför tar Clara det för sanning när hennes djupt osympatiska kollega sprider rykten om Claras kärleksintresse? Hur sannolikt är det att den struliga eleven plötsligt läser Räddaren i nöden och hittar ny mening i tillvaron? Hur troligt är det att detta råkar ske vid precis rätt tillfälle, så att hans positiva omdöme om Clara gör att han blir just en räddare i nöden? Det blir för glättigt och tillrättalagt.

I chick-lit termer liknar Som en öppen bok Marian Keyes Vattenmelonen – underhållande, men lämnar inget bestående intryck. Men genren (och Keyes författarskap) rymmer också intressanta, viktiga, medryckande OCH underhållande berättelser som Grown Ups. Jag skulle hoppas att Sara Molin skriver fler böcker, med samma smarta, fyndiga betraktelser kring och parodier på det absurda i tillvaron, men med ett mer originellt ramverk.

Similar Posts:

• Något är ruttet i staden Malmö
• En komplicerad vänskap
• Rörigt men mänskligt
• Hemskt men trivsamt
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras

Det är rappt berättat och påminner om böcker av Marian Keyes och Caitlin Moran. Också de skriver om urbana kvinnor vars fritid fylls av shopping, nöjesliv och dejtande.

I den här romanens universum får vi som variation till London stiga in i en Helsingfors-etta. Bostaden är utrustad med balkong och inredd med vissna krukväxter. Vi blir noggrant informerade om vilka affärer i staden som erbjuder den lilla storleken på chipspåsar och vilken som är den rätta sortens vitlöksdipp. Jaget skrollar regelbundet telefonen och kollar meddelanden på Tinder respektive Whatsapp.

De närmaste vännerna fortsätter att höra av sig även när det går trögt på alla fronter. Inte alla infall är vad en ekonomisk rådgivare skulle rekommendera. Även jag tar mig för pannan när ännu ett spontant förslag blir av. Å andra sidan, är vännerna marinerade i tänket jag-bjuder-den-här-gången-också.

Skildringen är kvick och domineras av framåtrörelse. Små kommentarer kan innehålla plötslig smärta men fastnar aldrig i relationsältandet. De stadiga kontakterna med vännerna och försöken att få ihop vardagen visar snarare ett tomrum som huvudpersonen inte kan sätta ord på.

Hemläxan hon får av den lösningsfokuserade KBT-terapeuten är att göra en lista på saker som gör henne arg. Lite konstigt bara att jobbsituationen inte alls tas med på listan. Den finska arbetsmarknaden för journalister är nämligen inte överöst med jobbtillfällen. Förutom detta är uppdragsgivarnas intresse för en 34-årig nöjesskribent tämligen svalt. Det blir många jobbansökningar men inga jobb.

Vänskap som håller i vått och torrt är den röda tråden i den här romanen. Den kan passa läsare som vill leva sig in i det värsta året för en frilansande Helsingforsbo i sina bästa år. Plus alla som gillar kärva farmödrar:

Framåt kvällen ringer jag farmor. Hon berättar att hon under dagen varit på apoteket och att hon tittat på TV. I ett matlagningsprogram har det förekommit personer med utsläppt hår och ringar på fingrarna.
”Så kan man ju inte laga mat”, säger farmor. ”det är ohygieniskt.”
Jag berättar för henne om min midsommar ute på ön.
”Ja just det, det var midsommar också”, säger farmor. ”Det var den sommaren.”

Similar Posts:

• Varning för teaterregissören
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!
• En överlevande överstinnas historia
• Livet i andras minnen

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Låt mig kontrastera den bilden genom att visa hur det engelska till originalutgåvan ser ut:

Aningen annorlunda, eller hur?

Kanske har personen som gjort det svenska omslaget inte läst boken. Kanske har hen bara fått order om att göra ett säljande chick-lit-omslag som kommer locka folk (fast mest kvinnor, om vi ska vara ärliga) att köpa boken och läsa den på stranden, i hängmattan, eller under en lång flygresa. En bok att läsa och sedan lämna kvar på semesterorten. De läsarna kommer förmodligen bli besvikna, för den är så mycket tyngre än omslaget antyder.

I centrum för berättelsen står 44-åriga Amy, som plötsligt får veta att hennes make Hugh behöver ta en sex månader lång semester från deras äktenskap, och hitta sig själv i Asien. I Asien med andra kvinnor? Ja, men efter sex månader kommer han att ha ”fått det ur systemet”, och då kan de återuppta äktenskapet igen, som om ingenting hade hänt. På egen hand skildrar (ur Amys perspektiv) de sex månaderna som hon officiellt har paus från sin äktenskap. Paus från familjelivet har hon inte, eftersom hennes tre halvvuxna döttrar behöver henne minst lika mycket som förut. Men kanske kan Amy också hitta något som hon saknat i äktenskapet till Hugh?

Låter På egen hand ändå som en relativt lättsmält berättelse? Det är den, på sätt och vis. Den riktiga styrkan (och smärtan) ligger i bikaraktärerna. Amys mamma behöver regelbundet gå ut och supa för att kunna hantera livet med sin demente make, och under de timmarna och nätterna är det Amy som tar hand om sin far. Sin far, som inte längre känner igen henne, utan ägnar timme efter timme åt att skrika förolämpningar åt henne. Att plötsligt behöva bli sin förälders eller partners förälder är hjärtskärande, och Keyes beskriver det med både ömhet och svart humor. Kan man älska sin demente make, förstå att han någonstans fortfarande är mannen han var när man gifte sig 50 år tidigare, men samtidigt vilja kväva honom med en prydnadskudde för att man inte står ut i en enda sekund till med den där skrikande mansbebisen? Ja.

Amy är även någon slags styvmor till Sofie, en ömtålig tonåring med ätstörningar som mest av allt vill bli älskad av sin biologiska mamma, Urzula. Medan Urzula konstant avvisar Sofie och Hugh lever ut sin medelålderskris i Thailand försöker Amy balansera på gränsen mellan att vara mamman Sofie behöver, och samtidigt inte förminska Sofies längtan efter sin ”riktiga” mamma. Hon behöver hålla det inom sig när Sofie är i närheten, men Amy har inte direkt några varma känslor till övers åt Urzula:

Sofies mamma Urzula är en självlärd bantningsguru som allt oftare dyker upp på tv, både här på Irland och i Storbritannien. Hon har ingen utbildning, men hennes isiga, baltiska benighet och hennes grymma omdömen uttalade med lettisk brytning håller på att få ett växande antal anhängare som prisar hennes tuff-kärlek-och-puckla-på-alla-fetton-brutalitet. Hon är som besatt av att bekämpa fett. Personligen anser jag att hon helt enkelt har lyckats göra om sin egen ätstörning till en karriär.
”Urzula har is i själen”, säger jag.
”Nej”, säger Kiara. ”Urzula har en struken tesked hirsgröt i själen.”

Nu har ju, tack och lov, Irland befolkning röstat fram vettigare abortlagstiftning, men när På egen hand skrevs var det fortfarande (i praktiken) totalförbud mot abort som gällde på Irland. När en av Amys tonåriga döttrar blir gravid och desperat behöver avbryta sin graviditet är det antingen en resa till Storbritannien, eller riskera fängelse för en olaglig abort, som gäller.

”Mamma och pappa var inte de som sprang i kyrkan. Men när man bor på Irland är den skammen omöjlig att komma undan. Den hänger liksom i luften.”
”Fast du borde egentligen inte ge luften skulden för den sortens skam. Den skammen är en bieffekt av irländsk lagstiftning. Fjorton år i fängelse för att man tar ett piller? Det är inget litet straff.”

På egen hand är en härlig bok som absolut kan passa bra på semestern, men även fast Marian Keyes är en hysteriskt rolig författare, så är hon också någon som tar sig an rejält tunga ämnen. Hennes böcker är på ytan humoristiska skildringar av kärleksproblem, och huvudpersonerna brukar vara kvinnor som man som läsare både har lätt för att gilla och lätt för att känna igen sig i, men när man tittar närmare är de så mycket mer än så. Sorgen och smärtan är ständigt närvarande, och På egen hand är inget undantag. Jag visste det egentligen sen tidigare, men På egen hand cementerar min övertygelse att Marian Keyes kan ta sig an vilka ämnen som helst och vara både medkännande, knivskarp och hysteriskt rolig samtidigt.

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte?
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Plastigt från Chick litens drottning
• Rörigt men mänskligt
• Bröstmjölk och dikter

Den här gången är det lillasyster Walsh, Helen som vi får följa. Jag hade sett fram emot att läsa om Helen, som alltid har framstått som den roligaste, mest avslappnade, minst neurotiska och mest ansvarsfulla men nja, det känns lite väl platt och hon är inte så värst rolig.

Helen har förlorat sin lägenhet pga av obetalda lån och har tvingats flytta hem till mamma och pappa igen. Hos pojkvännen Artie har hon ingen lust att bo. Där bor hans barn varannan vecka (och nästan lika ofta hänger också hans exfru där).

Hon är privatdetektiv (!) och en lång tid har det varit ont om uppdrag (och därmed ont om pengar). Folk tenderar ju inte att snoka på otrogna makar när det är lågkonjunktur. Men så blir hon en dag kontaktad av sitt ex. från ett kortvarigt förhållande, Jay Parker. Han är manager för ett av Irlands största och nyligen återförenade pojkband Laddz. Men, en av medlemmarna, Wayne, har försvunnit mystiskt och det blir Helens uppgift att ta reda på vart han har tagit vägen.

Samtidigt försöker hon handskas med det faktum att hon är bostadslös och är på väg ner i en depression (igen).

Förlaget kallar Marian Keyes böcker för livsbejakande men det här känns lite för plastigt. Jag undrar om det finns någon som hanterar bostadslöshet och depression som Helen.

Boken är alldeles för lång men jag orkar läsa vidare, något finns det trots allt där som lockar lite. Men tills nästa gång hoppas jag att Marian Keyes lever upp till titeln okrönt Chick lit-drottning. Jag skrattar faktiskt inte en enda gång under läsningens gång, jag drar möjligtvis på smilbanden lite och det kräver jag av den här typen av litteratur. Det ska vara ett nöje att läsa. Tyvärr betyder en tvåa i betyg bara att jag vill tycka om det här, inte att jag gör det.

Similar Posts:

• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Glättigt, tomt och urbota trist
• I Bridget Jones fotspår
• Onödig läsning

Idag skriver Richard om Stig Larssons omtalade När det känns att det håller på ta slut, som han på många sätt tycker är en fantastisk bok.

Imorgon handlar det om relationer, kärlek och musik när jag recenserar Peo Bengtssons debutroman Mannen utan ryggrad.

På onsdag skriver Camilla om Marian Keyes Hemligheten på Mercu Close, en efterlängtad roman av chick litens drottning.

Lina skriver om Världens viktigaste bok av Nathalie Simonsson, och menar att detta verkligen ÄR världens viktigaste bok. Det är en lärobok om puberteten med bra tilltal, härliga illustrationer och stort genustänk, som ger hopp inför framtiden!

Och mot slutet av veckan skriver Oscar om Jefferys Eugenides En kärlekshandling, ett relationsdrama som utspelar sig under tidigt åttiotal om tre personer som befinner sig i brytpunkten mellan collegevärlden och den stora världen utanför.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• This is not chick lit
• Vad hände med fantasin?
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Ett genis dagbok
• Plastigt från Chick litens drottning

I centrum av historien står Sally Thorning, en framfusig, fördomsfull och utarbetad tvåbarnsmor. För ett år sedan unnade hon sig en hemlig semester ifrån familjen. Allt hon ville var att få lugn och ro, tid till att vila ut. Det blev inte så. Hon mötte Mark Bretherick och tillbringade veckan med honom. Nu ser hon på nyheterna med sin man och upptäcker till sin fasa att hennes semesterromans fått sin familj utplånad. Alla detaljer stämmer. Var han bor, och vad han jobbar med. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy är funna döda i hemmet. Det är bara det att bilden på nyheterna visar en man som Sally Thorning aldrig sett.

Det skulle bara kunna bli den här veckan”, sa han. ”Vi skulle inte behöva hålla kontakten. Vi är lyckligt gifta båda två, och ingen av oss vill bryta sönder sin familj. Vi har båda mycket att förlora. Vi är föräldrar – med andra ord så väntar sig ingen att vi någonsin levt hemligt eller spännande.

Boken innehåller tre perspektiv. Dels Sallys, som i hemlighet desperat försöker ta reda på vad som egentligen hänt. Vi får också följa poliserna som utreder Mark Brethericks frus och dotters död. De är en salig blandning av mer eller mindre trasiga typer. En snut heter Kombothekra. Smaka på det. Jag skulle kunna gifta mig med honom bara för att få bära det efternamnet. Den tredje historien är den intressantaste. Det är den döda Geraldine Brethericks dagbok. Under den lyckade fasaden finns ravindjupa sprickor av mörker och desperation.

Jag har satt upp en regel för mig själv, och den håller jag mig till vad som än händer: vad jag än känner inombords, hur jag än har lust att bete mig mot Lucy, gör jag tvärtemot. Så när jag hade stängt dörren och hon började skrika gick jag tillbaka in i hennes rum, strök henne över håret och sa: ”Vad är det vännen?” för egentligen ville jag rycka upp henne ur sängen och skaka henne tills tänderna trillade ur munnen på henne.

Men vad är egentligen sanning och vad är chimär? Intrigen är slugt och smart uppbyggd. Allting skruvas åt mer och mer, spänningen stegras liksom tempot. Jag tror att jag glömmer bort att andas emellanåt och efteråt måste jag se minst tre avsnitt av mitt favoritmatlagningsprogram för att komma ner i varv. Såsom när man umgåtts med en riktigt krävande kompis.

Similar Posts:

• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Hotellmord och översättningsbrott
• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Vecka 29 på dagensbok.com
• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!

En bok skriven 1908. Jag tänkte mig att språket skulle vara jobbigt, vackert, men svårt, kanske lite högtravande, lite mer som Strindberg. Men det jag läser känns inte gammalt alls. Jag skrattar som jag aldrig skrattat åt Marian Keyes, det är fantastiskt roligt!

Kanske är det som chic lit, en bok om ett gäng tjejer, om hur de blir kära i chefen, hur de hittar smarta lösningar på problemet om vilka kläder de ska ha. Men det här är så mycket mer. Bara det faktum att historien utspelar sig för drygt ett århundrade sedan gör att man som läsare får ett nytt perspektiv, tiden ger andra förutsättningar för vardagsbeskrivningen.

På sätt och vis känner jag igen mig själv i beskrivningen. Jag är ung, jag är kvinna, och jag har precis så gott om pengar som studenter brukar ha. Jag blir alldeles förälskad i sida 50:

Efter att ha hämtat mod på en automat, stegade jag till en adress på Östermalm, ett av de brunaste och respektablaste husen på en av de mest uppsträckta gatorna. En vassnäst och kjolig asket öppnade, jag kom in i en östermalmstambur, av den där sorten, som för ögonblicket gör det så lätt för en att försaka denna tillvaron och vända sig mot nästa. Mot mig strömmade en doft av flott och sedlighet, som borde gjort det mycket enkelt för mig, om jag kommit att bo där, att försaka andras kött, samt djävulen och världen dessutom. Ty ni skulle se rummet! Kan ni tänka er drottning Isabellas linne, dagen innan morerna blev utdrivna ur Spanien? Och möblerna såg trots sedligheten ut, som om de blivit prostituerade av allt det lösa inackorderingsfolket i Stockholm.

Det beror nog på att jag själv hyr ett rum hemma hos en gammal man på just Östermalm, i ett ganska brunt hus. Jag vet inte om jag känner igen mig, inte direkt, men känslan av att komma in hos en främmande människa, av att hoppas på att äntligen hitta den där platsen där man kan bo, den är nog densamma.

Att läsa Norrtullsligan blir nödvändigtvis en jämförelse mellan dåtid och nutid, vad som blivit bättre och vad som fortfarande är oacceptabelt. Särskilt med Annika Lantz förord, som är både smart och roligt och som jag tycker bra om. Men det är också att kasta sig in i en värld som engagerar, en värld full av energi och livskraft. Karaktärerna lever, andas, skrattar, gråter och dör. Här händer egentligen inget märkvärdigt, men varje liten detalj blir fantastisk. Stilen är smått kåserande, full av humor och ironi. Kanske är den kvinnlig? I vilket fall som helst så är den ganska modern, och fräsch på ett lite lustigt gammaldags sätt.

Min favoritepisod är slutet. Jag blir så glad av att läsa att det inte blir något lyckligt familjeslut, samtidigt blir jag så ledsen – är det så här det måste vara?

Miljö och personskildringarna är underbara. Jag kan i och för sig inte säga att jag känner igen mig i Wägners Stockholm (men jag kan inte heller säga mig vara särskilt bra på det här med lokalsinne och geografi), men känslan och stämningen skapar nya miljöer, ganska fria från den bild jag har av Stockholm idag. Samma sak med karaktärerna. Jag känner igen drag, men inte hela personligheter, ändå får jag en tydlig bild av vilka det är som gestaltas i romanen.

Det finns delar av berättelsen som gör mig arg och frustrerad. Kampen mellan viljan och känslan, mellan rättvisan och den egna lyckan. För vem vill inte bli omtyckt? Vem vill inte göra allt för att bli omtyckt? Även om det är på bekostnad av det egna livet. Det händer lika ofta idag och jag blir upprörd, för jag känner igen mig. Vi lever inte längre i samma orättvisa, men det finns fortfarande så fruktansvärt mycket att vara arg på.

Similar Posts:

• Stockholmsserenad
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Pressat och rörigt drömspel
• Skriv aldrig tråkigt

Oväntat besök på Star Street utgör däremot ett undantag mot de oskrivna regler som hör till genren och handlar om invånarna på Star Street 66 i Dublin. Det är både kvinnor och män, gifta par, unga kvinnor, en äldre dam och ett kollektiv med två polacker och en ung, bitsk, irländsk tjej. Därtill kommer berättaren, som är någonslags fé, spöke eller allsmäktighet som går igenom väggar, golv och tak och läser karaktärernas tankar och minnen. Det känns som en dålig berättarteknisk genväg och inte blir det bättre när berättaren börjar tilltala läsaren direkt.

Även om upplägget i Oväntat besök på Star Street skiljer sig från normen så vill den samma som den allmänna chic liten vill. Det handlar om att identifiera sig med personerna, känna igen, ta del av vardagsliv, nojor och att ha roligt åt det. Men det är inte roligt.

Att den mystiske berättaren, alltså besökaren på Star Street, inte verkar veta vad han eller hon gör där gör inte heller det hela bättre. Det är säkert tänkt att vara ett spännande och lite övernaturligt spår i romanen, men för mig blir det bara fånigt och mitt intresse kring det kunde inte vara svalare.

När jag läser sådan här typ av litteratur vill jag bli underhållen och berörd, jag vill uppleva det på samma sätt som en romantisk film. Jag vill bli medsvept, glömma verkligheten och tvingas le ibland. Det händer inte en enda gång när jag läser Oväntat besök på Star Street. Dessutom är boken sexhundra sidor tjock. Det är minst fyrahundra sidor för mycket.

Similar Posts:

• Plastigt från Chick litens drottning
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Glättigt, tomt och urbota trist
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• I Bridget Jones fotspår