Sällan har jag fallit i sömn så många gånger som när jag läst Blek kung. Det behöver inte vara fel. Det finns fantastiska författare som är så humorlösa och pretentiösa att man måste vara i sin allra mest utvilade form för att hålla sig vaken. Som Peter Handke till exempel. Eller Immanuel Kant. Lika viktiga […][...]

Det förtjusar mig mycket att havet i Malin Nords debutroman är något som ska stillas och inte något som redan är det. Stilla – ett verb och ett handlande istället för den väntade adjektiva metaforen. Havet ska tämjas. Havet är oron i den ständigt rörliga situation som bokens jag befinner sig i. Jag skriver till […][...]

En återkommande sommartradition för oss i redaktionen är Modernistas Sommarbazaar. Jag har någon gång tänkt tanken att om man ska satsa på att äga ett förlags samlade utgivning är Modernista ett bra förlag att satsa på. Först och främst för att de inte har funnits i hundra år, som vissa andra förlag. Men också för […][...]

I i en både känslig och intelligent recension av Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia i Svenska dagbladet skriver Elisabeth Hjorth om vad Anina Rabe skriver i sitt förord till De små hästarna i Tarquinia. Det blir lätt så när man skriver om Duras. Text refererar till text som handlar om en tredje […][...]

- När du slog igenom som författare omnämndes du ofta som poetiskt underbarn. Hur hanterade du det? Är det något du fortfarande bär med dig? - Nja, man är ju inte direkt underbarn när man är 42, så det tänker jag nog inte så mycket på. - Kristina Lugn skrev i en gammal recension av […][...]

Dagarna blir fortfarande mörkare och mörkare, ett säkert tecken på att året börjar gå mot sitt slut. Det gör också bokåret. Ett år som självklart har bjudit oss på många fantastiska läsupplevelser. Det har varit ett år då vi tycker att förväntningarna på både debutanter och etablerade författare har levt upp till det vi på […][...]

Ett erkännande: jag har pluggat både psykologi och litteraturvetenskap, men får ändå regelbundet klia mig i huvudet över Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys. Terminologin är krävande och skiftena mellan tolkningsnivåerna är hastiga. Sammantaget kan essäerna sägas kretsa kring litteraturens relation till det som egentligen inte låter sig fångas i en språklig […][...]

Jag har en faiblesse för historier som är koncentrerade. Böcker som utspelar sig under en kort period, på ett och samma ställe, och där den enda utflykten från platsen är den som sker i tanken. Denna kärlek vet jag inte riktigt vad den beror på. Möjligen kan det ha att göra med att jag känner […][...]

Förra sommaren lyssnade jag på Marguerite Duras bok Älskaren som ljudbok när jag målade i mitt kök. Eftersom jag inte är överförtjust i att kladda med färg var detta ett mycket bra sätt att låta mig själv distraheras. Språket var stundtals suggestivt och jag sögs in i den värld som Duras tecknar. Jag befann mig […][...]

Det är så lätt att romantisera. Åtminstone jag är väldigt bra på det. Och det är inte bara min egen tillvaro, så som den skulle kunna vara, eller så som den förhoppningsvis kommer att bli, som jag romantiserar. Nej, det är faktiskt det mesta. Hur illa saker än varit och hur mycket jag än vantrivts […][...]