Alla vidlyftiga drömmar till trots har livet inte blivit som Agnes hoppats och hon dövar sin smärta med öl och vodka i rikliga mängder.

Med romanen Shuggie Bain sällar sig skotten Douglas Stuart till den stolta anglosaxiska traditionen av självbiografiska uppväxtskildringar i arbetarklassmiljö med förebilder som Söner och älskande (1913) av D.H. Lawrence, Jag minns min gröna dal (1939) av walesaren Richard Llewellyn och irländaren Frank McCourts underbart tragikomiska Ängeln på sjunde trappsteget (1996). Min egen favorit Harry Bernstein närmade sig hundra när han debuterade med sin oförglömliga galghumoristiska barndomsskildring Den osynliga väggen (2007) om sin stora och mycket fattiga polsk-judiska familj i Manchester på 1910-talet.

Till skillnad från ovanstående sällskap har Shuggie inte en självuppoffrande ängel till mor. Det är Agnes och inte någon råbarkad far som super upp matpengarna.

I Margaret Thatchers England på 1980-talet läggs gruvor ned på löpande band och i den gudsförgätna gruvbyn Pithead, strax utanför Glasgow, yr ohälsosamt koldamm från kvarlämnade slagghögar runt. Bostäderna är trånga och dragiga. Trots att de flesta är släkt med varandra existerar knappast någon grannsämja. Det är jantelagen som härskar. Om Agnes lyckas hålla sig nykter en tid är det alltid någon illasinnad granne som kommer förbi med en frestande, klirrande spritkasse.

Sladdbarnet Shuggie har huvudet på skaft, men är annorlunda och därför grymt mobbad i skolan. Han är vek, sneglar längtansfullt på flickornas lekar och väljs sist till fotbollslaget. Shuggies gryende insikt om sin egen homosexualitet får en framträdande plats i romanen.

När syskonen flyr hemmet blir lillbrorsan ensam kvar med det tunga ansvaret för Agnes. Shuggie spejar efter illavarslande tecken och skolkar gång på gång för att kunna hålla ett vakande öga på sin mamma. Han går ständigt runt med magknip, eftersom han aldrig vet vad som väntar honom när han kliver över tröskeln därhemma. Vid ett tillfälle påträffas Agnes med huvudet instoppat i ugnen, en annan gång har hon skurit upp sina handleder.

Stunder av närhet och ömhet existerar också, som när Shuggie instruerar sin mamma i de senaste danserna eller då de delar på choklad, som inköpts med slantar som fingerfärdigt pillats ur gas- alternativt tv-mätaren. Detta avspeglas i det ena av de två engelskspråkiga bokomslagen, medan omslaget till den svenska utgåvan föreställer en ensam pojke uppflugen på en närmast korsliknande ställning. Personligen föredrar jag det förra, eftersom Shuggie aldrig ger upp hoppet om Agnes.

Jag grubblar också över valet av titel. Kanske skulle “Agnes Bain” varit mer på kornet? Shuggie själv kommer alltid i andra rummet.

Romanen innehåller en rad fina kvinnoporträtt, som är så målande och humoristiska att man måste le under läsningen, allt elände till trots. Männen däremot är som regel fula fiskar, ute efter att utnyttja kvinnorna.

Romanen utgör ett storslaget och gripande porträtt av en okuvlig och stolt kvinna, en sons ovillkorliga kärleksförklaring samt ger en övertygande bild av alkoholismens förbannelse.

Summa summarum den bästa bok jag läst på väldigt länge!

Similar Posts:

• Grått och gråt i Glasgow
• Sorg ur barnperspektiv
• Att bli en ”mamma”
• Dolt under ytan
• Varning för teaterregissören

Boken påminner om Anders Hansens Hjärnstark, både till innehåll, upplägg och layout. Skillnaden är att det är sömnen, inte motion, som står i fokus. Författarna går metodiskt igenom vad sömn är, vad som händer i olika stadier av sömn, hur sömn påverkar såväl kropp som själ. När man lagt ned boken kvarstår inga tvivel om att sömn är viktigt!

Ett klart minus med boken är att viktiga uttryck och begrepp inte förklaras ordentligt. Bara för att författarna tycker det är vardagsmat vad till exempel hippocampus är och gör betyder inte det att det är samma för läsaren. En mer ingående förklaring i början av boken om de olika delarna av hjärnan hade underlättat läsningen, likaså med andra begrepp som introduceras utan närmare förklaring. I slutet av boken finns visserligen en ordlista – men den hänvisas inte till.

Tyvärr faller Sömn, sömn, sömn också i samma fälla som så många andra populärvetenskapliga böcker, nämligen att det blir för packat med fakta. Att klaga på för mycket fakta kanske låter som att klaga på bubblor i en jacuzzi, men det handlar snarare om hur faktan presenteras. Det skadar inte att slänga in lite anekdoter eller fallbeskrivningar mellan varven för att lätta upp lite.

Hårt packad fakta tillsammans med att halv-svåra begrepp inte ges någon ingående förklaring gör att boken dessvärre blir något svårläst.

Detta sagt har boken också flera fördelar jämfört med mycket annan populärvetenskaplig litteratur. Ett exempel är att författarna vågar komma med politiska lösningar på vissa problem – som till exempel att senare skolstart skulle kunna vara till fördel för inlärningen hos morgontrötta tonåringar. Populärvetenskap fastnar annars ofta i att förklara vad individen borde göra annorlunda, och även om jag på intet sätt förnekar individens eget ansvar så kan samhället faktiskt göra sitt för att underlätta vissa val.

Ett annat exempel är att författarna betonar och förklarar skillnaden mellan relativ risk, det vill säga risk i procent, och risk i absoluta tal. Idag har det ju närmast blivit kutym att skrämma sina läsare genom att berätta att vad det nu må vara ökar risken för till exempel cancer med 20% utan att nämna att risken från början var 1/1000 000 (hypotetiskt exempel). Så icke här. Tvärtom betonas det att sömnbrist ökar risken för alzheimer med 50% och ja, det låter skrämmande – men läsaren behöver inte oroa sig, för i absoluta tal är risken väldigt, väldigt liten från början. Härligt med författare som avstår från att hoppa på sensationståget utan förblir gedigna i sitt faktaförmedlande! Se och lär vetenskapsjournalister!

Similar Posts:

• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Barn inget hinder för uteliv
• Punk, anarki och 1980-tal
• Vi är gjorda för varandra

Men det fanns också ett annat Stockholm. Ett Stockholm som inte lyssnade på kommersiell skvalpop, utan på punk. Ett Stockholm som inte gynnades av högervågen, utan som gjorde uppror mot den här utvecklingen. Det är om detta Stockholm – och dessa stockholmare – som den här fotoboken handlar.

En viktig konflikt handlade om bostäder. Kommersialiseringen av det svenska samhället under 1980-talet tog sig bland annat uttryck i att allt mer av Stockholms innerstad kom att omvandlas till kontor och butiker, istället för som tidigare många bostäder. I spåren av detta följde bostadsbrist inte minst bland stadens yngre befolkning. Boken handlar om kampen kring detta och aktivisternas främsta medel husockupationer, men det handlar även om musiken, om gemenskapen i de ockuperade kollektiven och mycket mer…

Det är en underbart vacker bok: tonvikten ligger på foton ihopsamlade från flera av de aktivister som var med i den kamp som skildras. De svart-vita fotona ges ordentligt med utrymme.

Att kampen är på allvar råder det ingen tvekan om; husockupanterna får många gånger försvara sig mot såväl polisen som mot skinnskallar som vill ställa till med bråk, vilket både bilder och text ger prov på. Men samtidigt fanns det en oerhört smittande glädje och lekfullhet i kampen som återspeglas inte minst i fotona, vilket gör det mycket lätt att bli alldeles kär i den här boken.

Fotona ackompanjeras också av flera texter, där ett antal av husockupanterna talar eller skriver om sina minnen från när det begav sig. En längre text av ekonom-historikern Ann Ighe sätter också in den kamp som skildras i ett bredare socialt och historiskt perspektiv på ett strålande vis. Det är spännande att Stockholmia – Stockholm stads förlag – ger ut en bok med ett så pass annorlunda perspektiv på Stockholms historia.

Det som skildras är vid det här laget ganska gammal historia. Den energi och kampvilja som det sprudlar av i den här boken är vi väl i minst lika stort behov av idag som under 1980-talet. Kanske kan den här boken hjälpa till att bidra till att injicera lite av denna energi i sina läsare.

Similar Posts:

• Bilder av ett svunnet Stockholm
• Svensk industrihistoria förevigad
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• När punken kom till Stockholm

Var och en får de ett uppslag i Godnattsagor för rebelltjejer – på ena sidan en text och på den andra en bild, gjord av en av 50 kvinnliga konstnärer som engagerats för boken. Det är enormt fint, färgstarkt, spretigt och lustfyllt att bläddra i. Det här är definitivt höstens presentbok till unga tjejer och kanske, titeln till trots, även till unga killar? De kan väl också behöva läsa om lite coola kvinnor?

Konceptet påminner inte så lite om den svenska antologin En annan historia, som kom ut i våras, men skiljer sig alltså vad gäller målgrupp och tonfall. Här handlar det, med förlagets ord, om ”antitesen till alla prinsessagor. De kvinnor som skildras i den här boken sitter inte i ett slott och väntar på en prins.” Därav inledningen ”Det var en gång”, antar jag, men så fortsätter det:

Det var en gång en liten flicka som drömde om att få spela trummor.

Det var en gång en flicka som gillade höga vågor.

Det var en gång en flicka som drömde om att bli en framstående advokat.

Det var en gång en ung vetenskapskvinna som älskade att dyka på natten när havet var alldeles mörkt.

Det var en gång en flicka som blev underrättelseagent.

Jo, jag kan erkänna att ”rebelltjejer” kanske inte är det första ord som ploppar upp i mitt huvud när jag hör namn som Kleopatra, Margaret Thatcher, Katarina den stora eller Eva Perón. Ibland är det kvinnor som ärvt sin makt, gift sig till den – och visst, i många tider och samhällen har det varit den enda framkomliga vägen för kvinnor – och kanske framför allt inte alltid använt sin makt till särskilt sympatiska företag.

Det var en gång en flicka i England som inte brydde sig om vad andra tyckte om henne. Hon gjorde det hon själv tyckte var rätt. Somliga uppskattade henne för att hon var uppriktig, andra tyckte att hon var hård och kall. Margaret bara ryckte på axlarna och fortsatte med sitt.

Det kan ju låta peppigt – och säkert fick Margaret Thatcher en hel del skit just för att hon var kvinna – men är det verkligen en föredömlig beskrivning av en demokratiskt vald ledare? Inte nämns att hon startade ett idiotiskt krig eller förde en politik som ökade klyftorna mellan människor lavinartat heller. För det finns visserligen en liten disclaimer ovanför kolofonen (bokinfon på en av de allra första vänstersidorna):

Detta är en samling hjärtevärmande och tankeväckande godnattsagor inspirerade av hundra hjältemodiga kvinnors liv och äventyr. Det är inte någon encyklopedisk redogörelse för händelser och prestationer i deras liv.

Det är kanske något man ska vara medveten om som vuxet läs- eller diskussionssällskap, men visst, det är en bok för barn och det är förmodligen betydligt bättre att börja med överslätande peppighet än med att det inte sällan haft ett högt pris att bryta mot normer. Peppigheten är nog vinsten, även om jag hakar upp mig lite när det gäller enskilda personer.

Inte minst gäller det just flickor som brutit mot normer vad gäller kön, sexualitet och funktionsvariationer. Inte minst där innehåller Godnattsagor för rebelltjejer en rad ljuvliga bekantskaper, från den blinda kubanska ballerinan Alicia Alonso till bokens yngsta hjältinna, transsexuella Coy Mathis, född i USA 2007, som fått kämpa för rätten att använda vilken skoltoalett hon vill.

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Vadå ”finns inga kvinnor”?
• Gränsöverskridande historia
• Att vara en bricka i någon annans spel
• Notisen växte till en bok

Den som står för den beskrivningen är en vd för ett känt företag som lockar medelklassen till självförsvarskurser med ogenerad chavbashing.

Det här är bara ett ganska modest exempel på hur accepterat det är hos den bildade och förment vidsynta medelklassen – och även överklassen – att svartmåla den här gruppen samtidigt som det vore socialt oacceptabelt att visa sin sexism, rasism eller homofobi gentemot andra grupper.

Rätt snart under läsningen av Owen Jones Chavs tänker jag att den här texten mottas förmodligen väldigt olika beroende på vilken politisk ståndpunkt man själv intar, och djupare sett även på vilken filosofisk syn man har på människan.

Finns lösningarna på mänskliga problem hos individen eller hos kollektivet? Jones menar tveklöst att svaret finns hos kollektivet.

Hans tes kan sammanfattas som följer. De stora industrinedläggningarna på 70-talet skyndades avsiktligt på av konservativa regeringar (och senare även av ”new Labour”) som startade ett krig mot arbetarklassen genom att dela upp människor i de förtjänstfulla som strävade uppåt mot medelklass och de föraktfulla som i brist på arbete blev kvar och sjönk ned i ett slags morän av utanförskap och arbetslöshet.

Lägg därtill att bostadspolitiken som förts sedan dess har lett till att de flesta billiga och subventionerade hyresrätter försvunnit och att många människor har skuldsatt sig över öronen för att kunna ”äga” sina bostäder.

Den höga kriminalitet som grasserar i de ödelagda före detta industristäderna och förorterna som blivit följden av regeringarnas klasskrig är en social oundviklighet på grund av den omfördelning av allmänna resurser från de behövande till de besuttna som skett.

Den berättigade stolthet som har funnits inom arbetarklassen över att utföra sitt jobb väl är inte längre ens möjlig eftersom det inte finns några jobb att vara stolt över. Bilden fullbordas av att finanssektorn kastat samhället i kris genom sina vidlyftiga spekulationer och därmed skapat ännu större klyftor än man trodde var möjligt.

Enligt Jones anser de besuttna – i vid mening – att de fattiga har sig själv att skylla och är värda att föraktas.

I stort sett är det förmodligen en ganska riktig analys. Min huvudinvändning är att jag inte riktigt förstår vad som skulle ha kunnat rädda den arbetsintensiva och tunga industrin kvar i västeuropa. En strukturomvandling var förmodligen förr eller senare nödvändig. Det intressanta är hur denna omvandling sker och vilket pris enskilda människor och samhället som sådant tvingas betala. Jones konstaterar bara att Thatcher initierat ett klasskrig men talar inte så mycket om vad som kunde ha gjorts istället.

När det gäller kriminaliteten verkar han mena att den är ett ofrånkomligt resultat av den krossade framtidstron i samhällen där så många är arbetslösa. Samtidigt påpekar han mycket riktigt att det inte är representativt för underklassen att vara kriminell – det är förstås bara en bråkdel av alla fattiga människor som är kriminella. Det här är en logisk motsägelse som Jones inte tycks inse.

Jag kan inte avhålla mig från tanken att Jones från sin medelklasshorisont ser de kriminella först och främst som offer för klasspolitiken. Men de vanliga människor som bor i så kallade utanförskapsområden hyser knappast några sådana romantiska föreställningar. Som Jones dock påpekar så är det enligt undersökningar betydligt större andel av arbetarklassen än medelklassen som vill ha hårdare straff för kriminella.

Med det sagt som invändning tycker jag ändå att det här är en nödvändig och engagerad bok. Det engelska privilegiesamhället kan inte rakt av översättas till svenska förhållanden men det är inte svårt att se stora likheter här. Inte minst vad gäller det som enligt undertiteln är bokens tema: föraktet för arbetarklassen.

Det vore trevligt att kunna avfärda hatet mot chavar som en perifer psykos som är begränsad till skräniga kolumnister på högerkanten. Men det finns en typ av hat mot chavar som har blivit en ”liberal dubbelmoral”. Bigotta liberaler rättfärdigar sina fördomar mot en grupp med dess påstådda fördomsfullhet. Rasifieringen av människor i arbetarklassen som ”vita” har förvissat somliga om att de kan hata chavar och ändå förbli progressivt orienterade. De rättfärdigar sitt hat mot vita i arbetarklassen med deras förmenta rasism och oförmåga att anpassa sig till ett mångkulturellt samhälle.

När vänstern dessutom har lämnat klassanalysen bakom sig och istället koncentrerar sig på att hävda rättigheter baserade på sexualitet, kön och etnicitet (vilket inte behöver vara fel att också göra betonar författaren) har de lämnat fältet fritt för den yttre högern att exploatera den traditionella arbetarklassens brist på representation. Det är i alla fall vad Jones hävdar. Men även om hans beskrivning gäller Storbritannien så känns den allt för väl igen även från en svensk horisont.

Similar Posts:

• Samhällets stöttepelare eller de verkliga parasiterna?
• Vad fattigdom gör
• Mellan trygghet och flexibilitet
• ”The lady’s NOT for turning”
• Vem förändrar världen?

Några av dem följer måhända Rents och Sickboys deviser från Irvine Welshs Trainspotting, vars tid och plats är exakt densamma, i ”I chose not to chose life, I chose something else” som någon slags liberalekonomiskt rationellt ställningstagande, men den absoluta majoriteten har hamnat där av orsaker de inte själv kontrollerar. I mixen av de ytterligheterna, de nyrika vinnarna och förlorade heroinisterna, finns de vanliga Edinburghborna. Där befinner sig Ian Rankins kriminalkommisare John Rebus.

Romanen, som är den andra om kommissarien, har 25 år på nacken och inom en genre som till stora delar är en färskvara är det ett styrkestest att den fungerar så pass bra. Rebus är på många sätt den klassiske kriminalromanshjälten, lite opolerad på ytan men med ett stort hjärta under ett stundtals lite vresigt yttre. Och med en nyfikenhet som inte låter sig stoppas bara för att det blir obekvämt. Hans brottslösningsverktyg är intellektet och observationsförmågan. Därigenom ligger han närmare Sherlock Holmes än någon nutida cyberpolis, men dateras därmed också långsammare. Det ekonomiskt diversifierade Edinburgh har ju heller knappast tappat aktualitet. Cynism, knark och ond bråd död, ja, inte heller det är ju beståndsdelar som åldras snabbt.

Samtidigt kan man säga att det inte finns någonting direkt unikt i Rankins kriminalromaner om Rebus. Den egensinnige och lite obekväme kriminalaren, som såklart lever ensam och gärna tar sig ett glas, är ju det närmaste en kliché. Att låta brottslighet stå som fond för en samtida samhällsbetraktelse är heller knappast unikt. Men Rankin behärskar det här och hans skrivande kan balansera på den tunna linjen så att allt detta inte bara passerar som en dussindeckare. Även om mycket av klichéerna kring kriminalromanen inte var lika daterade för ett kvartssekel sedan (eller så var det redan så då, jag får helt enkelt skylla på min i sammanhanget relativa ungdom eller för den delen ren okunskap) så är upplevelsen idag att det här fungerar väldigt bra och att romanen uppnått en status som något av en nutida klassiker.

Ett uttalande som i sig också kan liknas vid en kliché, men som samtidigt enkelt kan exemplifieras: kila in på en Pocketshop, välj en bok från kriminalhyllan och fundera om den kan läsas med behållning 2040? För Rankins Rebusromaner är svaret tveklöst ja och därför hamnar Katt och råtta på rekomendationshyllan. Den perfekta deckaren att läsa när hängmatteläsningen går över till höstmörkerläsning.

Similar Posts:

• Rötägg, korruption och whiskey
• Ett pikant lik i eldstaden
• Pensionärerna i Edinburgh som står utanför PRO
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Porträtt av en mor

För officiellt är det ju vi. Vi, folket, som det heter. Vi, som på demokratisk väg röstar fram våra representanter, men kanske ibland har en känsla av att makten ändå ligger någon annanstans? Att det finns något dolt, något bakom alla fina ord om allas lika värde och bestämmande?

I Sverige används ”etablissemanget” förmodligen mest av högerpopulistiska krafter och konspirationsteoretiker på nätet. Då avser begreppet normalt de där statsfeministiska kulturkoftemarxisterna, PK-maffian och vad de (vi?) nu brukar kallas.

Den brittiske debattören Owen Jones använder ”etablissemanget” med ett lite mer klassiskt vänstertonfall. Etablissemanget är politiker, media och näringslivstoppar som socialt, ekonomiskt och ideologiskt närmast smällt samman. Det handlar om den kraftiga och förvånansvärt snabba ideologiska omsvängning som ledde till Margaret Thatchers framgångar på 1970-talet och så småningom till Tony Blairs omstöpning av det gamla arbetarpartiet till New Labour.

Snarare än någon dold konspiration är processen med andra ord förvånansvärt öppen, och snarare än en filmskurksaktig konspiration handlar det om människor som ser om sina egna och sina vänners intressen, ger varandra jobb och andra möjligheter och inte minst bekräftar varandras världsbilder. Jag blir närmast fascinerad av hur öppet alltsammans tycks ske. Politiker kliver rakt över från att föreställa reglera exempelvis finansmarknaden till att bli välbetalda konsulter för samma sektor, från att privatisera vården till att tjäna pengar på samma privatiserade vård. Topparna inom politik, media och näringsliv åker till och med på semestrar tillsammans, och är gudföräldrar åt varandras barn.

Och jag tänker: men fullt så här illa är det väl ändå inte i Sverige? Visst går det att känna ingen de större tendenserna – utan problem – men allt detta sker väl ändå inte fullt så skamlöst här? Våra medier är långt ifrån så öppet lögnaktiga och politiserade som den ökända brittiska mediesfären. Jag skulle önska mig ett extra för- eller efterord av någon insatt svensk debattör, som kunde leda mig i den jämförelsen. Är det kanske bara en tidsfråga innan vi står precis här?

Det är en lättläst och stundtals till och med roande skildring Owen Jones skrivit om den brittiska politiken. Ibland blir beläggen kanske väl anekdotiska, men det är också en avvägning att göra gestaltningen av ett komplext politiskt skeende begripligt och konkret. En styrka är inte minst att han beskriver den ideologiska skriftningens konsekvenser för vanliga britter, hur makthavarnas människosyn tar sig uttryck bland annat i hur de behandlas av polis och sociala myndigheter och hur de framställs i hårdvinklade medier – hur de små skälls för bidragsberoende parasiter, medan de stora aktörerna kan fylla sina bankkonton på skattebetalarnas bekostnad och samtidigt hyllas som samhällets stöttepelare.

Similar Posts:

• Föraktet för de som blev kvar
• ”The lady’s NOT for turning”
• De ljuger!
• Vad fattigdom gör
• ”Ekonomi är politik”

Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna (de som numera kallas ”crossover” eftersom så många av oss som bara ytterst välvilligt kan definieras som unga också gillar dem) frossar i dystra framtider. Om det sen var Suzanne Collins succé med Hungerspelen som startade vågen, eller vem.

Det som skiljer många av den senaste generationens dystopier från klassikerna i genren är nog att det där med dystopi inte alltid är så klart uttalat. Ingen skulle ha problem med att klassa Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984 som dystopier. De är renodlat förtryckande, totalitära samhällen, skildrade i betonggrå, sovjettyngda nyanser.

Den yngre generationen är så mycket mer vardagsnära. Sofia Nordin tar i En sekund i taget livet av alla omkring den 13-åriga huvudpersonen med en mystisk febersjukdom, men världen omkring henne är hjärtskärande vardaglig och merparten av romanen faktiskt mer Robinson Kruse än apokalyps. Första delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi är också påtagligt välbekant, med löprundor och disk efter familjemiddagen. Man skruvar upp nyanser snarare än tecknar något väsenskilt.

Både M T Anderson och Megan McCafferty har internaliserat internet. Nätet i deras böcker är uppkopplat direkt i huvudet, och Andersons huvudperson beskriver gamla bilder av människor som håller i sina datorer som att se folk gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Det är en obehaglig bild – och kanske inte helt avlägsen? Ungdomarna i romanens början är hela tiden distraherade av reklam och nyheter som kastas rakt in i deras huvuden. Fast jag tycker mig ha ett relativt distanserat förhållande till telefon och dator blir jag lätt skrämd av igenkänningen.

Våra vägar mot den dystra framtiden verkar närmast oräkneliga. Teknologi, virus, miljöförstöring, klåfingriga regeringar, Marknaden, zombies … Det verkar mest fråga om vad som slår till först. En lyckligare framtid lyser däremot med sin frånvaro.

”Paradiset”, skriver Ronny Ambjörnsson i sin bok om utopier, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.” Kan vi tänka oss världen som trevlig? När slutade vi med det?

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Mörkermaskin
• Hur skulle det annars se ut?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Inte visste jag att sången från Trollkarlen från Oz-filmatiseringen användes redan när Thatcher tvingades lämna 10 Downing Street i november 1990, men allvarligt talat: brittisk 80-talspolitik är inget Munchkinland precis. Inte ens om man räknar Gregory Maguires brutala, kolonialt anstrukna vuxenvariant av Oz.

Thatchers 1980-tal – och det var i sanning hennes 80-tal; hon residerade i premiärministerbostaden i elva år, under vilka hon hann väljas rekordmånga tre gånger – var en tid av häftiga motsättningar. Utdragna strejker, upplopp, IRA-terror, Falklandskriget – ibland är det svårt att säga om Thatcher själv var orsak eller verkan.

Många problem ärvde hon förstås, som Storbritanniens knepiga roll som bedagad kolonialmakt, men det vore synd att säga att hon sökte lösa dem så smidigt och lyhört som möjligt. ”There is no alternative!” blev slagordet för de avregleringar och utförsäljningar hon förordade. ”We don’t negotiate with terrorists” hade mycket väl kunnat vara ett annat.

Det gjorde henne populär. Som utbildningsminister på 70-talet hade hon tagit bort gratismjölken för skolbarnen och blivit känd som ”Maggie the Milk Snatcher”. Som nybliven premiärminister gick hon i krig med Argentina om Falklandsöarna, offrade närmare 1000 människoliv och 1600 miljoner pund för att de 1800 brittiska medborgare som levde där skulle få förbli britter. Och hyllades som den som återgett Storbritannien sin storhet.

Det finns förstås oändligt mycket att säga om Thatcher, om hennes fängslande karriär, hennes plats i historien och om hennes inflytelserika politik. Gunnela Björks bok är kanske inte den ultimata guiden, för det är den helt enkelt för tunn, men den är en riktigt välgjord ingång. Med lätt hand förklarar Björk både komplicerade skeenden och företeelser (inte minst det för en svensk ganska främmande brittiska demokratiska systemet). Hon gör det faktiskt så kort, lättbegripligt och lättläst att det är lätt att glömma vilket enormt kunnande som måste ligga bakom just den där lättheten, att kunna sovra, förklara och förenkla utan att för den skull fördumma.

Även om här inte finns plats för någon omfattande analys får Björk ändå med en hel del intressanta frågor. Hon berör vad historiker, journalister, stats- och genusvetare debatterat vad gäller Thatcher – när blev hon till exempel thatcherist? Hade hon rätt i att det, i den prekära ekonomiska situation som Storbritannien befann sig i när hon kom till makten, inte fanns några alternativ? – och hon kastar in en och annan egen fundering. Vad var det till exempel för en märklig blandning mellan marknadsliberalism och konservatism som thatcherismen bestod av?

Det sista är intressant inte minst för att jag alltid undrat över det också i svensk högerpolitik. Hur går det ihop? Människor måste leva i en viss typ av kärnfamiljer, men marknaden får uppföra sig precis hur som helst? Fri vård och utbildning är ett intrång i privatlivet, men vem man ligger med eller om man vill ha barn eller inte ska helst regleras av staten? Jag önskar att någon kunde förklara det där.

Att det finns nutida svenska politiker som nämner Thatcher som en förebild är bara ett av alla sätt som den här boken är aktuell på. Ett annat är förstås den politiska strategi som fungerade för Thatcher: att hålla medelklassen nöjda genom skattesänkningar, avskaffande av fastighetsskatten och utförsäljning av allmännyttans lägenheter under marknadspriser, och sen ge blanka tusan i dem som inte hänger med. Tycka att de som blir arbetslösa, sjuka eller inte får bostadslån bara har sig själva att skylla.

Och jo, det kom en film härom året, och ja, Thatcher har precis dött, men framför allt tror jag att hon kan vara aktuell inte minst för att vi som minns henne som en nästan mytisk, lite häxlik figur från barndomens tevenyheter (nå, det där med häxlik har säkert en hel del med vad vi snappade upp av våra föräldrars politiska åsikter att göra) är vuxna nu och kanske vill veta vad det egentligen handlade om. Då är Björks biografi en alldeles utmärkt startpunkt.

Similar Posts:

• Punk, anarki och 1980-tal
• Rätt man på rätt plats
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• På andra sidan välfärdssamhället
• Imperiet under attack

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman