Vad är din rösträtt värd? Det demokratiska svaret är ju att den är lika för alla och inte kan översättas till kronor och ören. Likväl skulle nog SIFO via en undersökning kunna räkna fram ett statistiskt säkerställt medelvärde. De skulle också kunna ge olika värden för olika populationssegment och få ett underlag som går stick […][...]

Att Margaret Atwood ger sig in i serievärlden är egentligen inte så förvånande. Signifikant för hennes femtioåriga kreativa karriär har varit att växla mellan olika litterära genrer, teman och uttryck. Tillsammans med illustratören Johnnie Christmas genredebuterar så Atwood med en trippel seriealbum om forskaren Strig Feleedus som headhuntas för ett nytt hemligt jobb. Han ska fylla […][...]

I Louise O’Neills dystopiska framtidsskildring Only ever yours skrivs alla kvinnliga karaktärers namn med liten begynnelsebokstav. Som om de vore ting, snarare än människor. Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse. Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? […][...]

Jonas Thente är arg. I Dagens Nyheter 2016-11-10 menar han att: ”Västvärlden har spruckit på mitten”. Och detta har skett utan förvarning från våra samtida skönlitterära författare. Thente tycker sig ha identifierat en ”mysbubbla” där författare, läsare och kritiker knarkar relationsromaner medan arga vita män (!) i rask takt knuffar världen rakt in i apokalypsen. Men tvärtemot vad […][...]

I efterordet till Den frystorkade brudgummen ger Margaret Atwood läsaren en varudeklaration till sin bok. ”Vi kan tryggt anta att alla berättelser är påhittade”, skriver hon och påpekar samtidigt att de nio skönlitterära texterna i samlingen står i skuld till sådant som andra har berättat tidigare. Den frystorkade brudgummen kan läsas som en hyllning till […][...]

Den tropiska ö som första halvan av boken utspelar sig på är som ett hippieparadis, så långt från materialism och konsumtionssamhälle man kan komma. Människorna som befolkar ön väcker tanken på crakearianerna från Margaret Atwoods MaddAddam-trilogi. Likt de gentekniskt framavlade människovarelserna från Atwoods framtidsvision tycks öns invånare sakna förmåga till konflikt och ilska. De är […][...]

Margaret Atwoods senaste roman The Heart Goes Last har fått ett anslående yttre av Pei Loi Kuay med bland annat ett snitt i orange, och volymen sticker verkligen ut även bland en mängd andra böcker på Foyles i London. Själva berättelsen, som utspelar sig i en nära framtid där fattigdom och hopplöshet sprider ut sig […][...]

Med Maddaddam avslutar Margaret Atwood den dystopiska (eller post-apokalyptiska om man så vill) trilogi som inleddes med Oryx and Crake (på svenska 2003) och sedan följdes av Syndafloden (2010), alla tre i översättning av Birgitta Gahrton. Det har varit en rejäl resa kan jag säga att under en regnig sommarvecka läsa alla tre böckerna i […][...]

Det kan kallas för noveller, men känns trots allt mer som en roman. För det här är texter som är större tillsammans än var för sig. De har alla samma kvinnliga huvudperson, som har starka drag av Margaret Atwood själv, och de ger bilder ur hennes liv från att hon var en elvaårig flicka till […][...]

"Människan sitter vid diktens port," skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en central scen i Orkanpartyt; "hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra." Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar […][...]