Niko Erfanis debutbok är inte så mycket en samling dikter, som en långdikt på hundra sidor med mycket luft. I stort sett varje rad (ibland två rader) får en hel sida på sig. Diktraderna är enkla på det sättet att språket aldrig är tillkrånglat, och de ser enkla ut skrivna endast i gemener och utan […][...]

ALLT Sjukdomen kom till mig Eller kom jag till den? Minns det inte men kan förnimma det Högsommar På väg hem över slätten Kroppen alla nervknutar öppnade sig släppte in allt Så inleds Sila himmel, sila jord. Ett stilla, filosofiskt anslag som beskriver början av en utbrändhet. Diktens jag diagnostiseras alltså med utmattningssyndrom. Här finns […][...]

Man tar en text, vilken som helst, som skrivits av någon annan. Eller ta egentligen helst en text som verkar tråkig, stel och så långt från poetiskt språk man kan tänka sig. Sen tar man något slags raderingsverktyg (läs: suddgummi. Eller backslagstangenten på tangentbordet. Eller en tjock svart penna att stryka över med). Utifrån den […][...]

Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast. Christer Bobergs senaste bok […][...]

I en liten, nätt bok som lätt får plats i fickan breder Martina Moliis-Mellberg ut en av de allra största och mest bottenlösa känslorna en människa kan känna: olycklig kärlek. Redan från början är allt för vackert, för skört, för redo att gå sönder. Jaget gråter mycket, kan inte sova om nätterna, vill hålla fast […][...]

Det är ett intressant grepp han tagit, den gode David Vikgren, då han utan en enda egen formulering skapat ett poetiskt verk kring mordet på Olof Palme fredagen den 28 februari 1986. Vikgren har enbart utgått från vittnesutsagorna och observationerna folk gjorde på och omkring mordplatsen den aktuella kvällen, och det blir till ett vackert […][...]

Det märks att Alexandra Sundqvist Tvångsamheten är en diktsamling som från början var en roman. Dramaturgin finns där från början, och det räcker med små antydningar för att jag som läsare ska förstå att vi redan är på väg mot avgrunden. Det är en relation som ganska snart ska skifta i karaktär, men först ska […][...]

Det är inte första gången Anna Fohlin Mattsson skriver om sexuella övergrepp. Men till skillnad från i de tidigare romanerna skildrar hon ämnet i diktform i sin senaste bok. På många sätt är det en väldigt rak poesi vi får i Ur arbetsboken – en pamflett; sviter. Texten befolkas av mängder av röster. Det är […][...]

Erik Bergqvists senaste diktsamling är snygg. Väldigt snygg, till och med. Nästan lite för snygg. Inte bara dikterna utan även omslaget, hela innehållets struktur och till och med innehållsföreteckningen är enhetligt stilrena. Den djupaste, matta svarta nyansen och de tunnaste vita linjerna på omslaget känns lika självklara som varje noga övervägt ordval och utvald radbrytning. […][...]

En person städar det inre i en jättelik industriugn. Han arbetar med ett handhållet, mekaniserat brytjärn som får varenda fiber i kroppen att vibrera. Dammet letar sig in överallt, skyddskläderna till trots. Den krävande arbetsmiljön skulle knäcka vem som helst, men berättaren är extatisk. Genom masker och vita plastiska overallvävnader. Ja. In i ögonen. I […][...]