Det tar ett tag innan jag lyckas sätta fingret på vad som fattas. Trots att andra delen av Jennifer Worths memoarer heter Barnmorskan i East End (del 2), och omslaget pryds av söta bebisbilder från teveserien med samma namn finns det inte en jäkla bebis i den här boken. Förklaringen är inte svårare att hitta […][...]

I exakt samma sekund som vi lämnar Gwendolyn och Gideon i del ett i Ädelstens-trilogin tar Safirblå vid. Trots att det var över ett halvår sedan jag läste Rubinröd kommer jag genast in i handlingen och tempot igen. Gwendolyn och Gideon har precis kommit tillbaka till nutidens London efter en tur till 1700-talet där de […][...]

Det känns lite udda först. Som de flesta som läst Orwell tidigare är det ju hans två sista romaner man tänker på när man hör namnet. Djurens gård och 1984 är ju två av 1900-talets mest kända (och mest misstolkade) romaner, stora uppslagna metaforer och parabler med dystopiska framtidsvisioner, talande djur och slogans som blivit […][...]

Trångboddhet, smuts, stora barnkullar och inga preventivmedel. 1950-talets East End verkar på många sätt avlägset. Det är en tid när ruinerna från andra världskrigets bombningar fortfarande stod kvar i de fattiga statsdelarna, när graviditeterna avlöste varandra och man fortfarande ”blev med barn” snarare än ”skaffade” dem. För nyutexaminerade barnmorskan Jenny Lee blir mötet med slummen […][...]

Emmy Abrahamson hör till de ungdomsboksförfattare som låter sina karaktärer ladda texten med humor. Humorn blir ett verktyg, ett sätt att göra litteraturen mer intressant. Andra som jobbar på liknande sätt är till exempel Jenny Jägerfeld och dagensboks egen Lina Arvidsson – två författare som bygger in det humoristiska i ton och röst. Skratt i […][...]

I Gwendolyns släkt finns det en väldigt speciell gen som gör att personen som bär den kan resa i tiden. Det är först efter den första tidresan som man kan spåra genen i personens blod. Vem i släkten som bär på förmågan att resa i tiden är därför uträknat av matematiker och fysiker sen hundratals […][...]

Jag har applåderat miniformatet på böckerna sedan det kom förra året. Jag som fortfarande använder mig av gamla hederliga anteckningsböcker skriver redan på den ledden. Boken läses alltså på längden, där en boksida motsvarar ett excessuppslag. Men Syskonmakaren är den första bok som jag faktiskt läst som Excess. Och det är precis så bra som […][...]

Den 7 februari 1812 föddes Charles Dickens i Portsea, som är en del av Portsmouth, i grevskapet Hampshire på Englands sydkust. Som 9-åring flyttade han med familjen till London. Charles Dickens räknas som en av de största engelskspråkiga författarna, och är kanske den allra mest framträdande romanfattaren under den viktorianska perioden: 1833-1870. Dickens 200-årsjubileum firas […][...]

Vi anlände med Heathroe Express till Paddington klockan 4.50. Jag tog emot en Evening Standard av en tidningsutdelare, och medan vi stod och väntade i taxikön hann jag läsa om ett knivmord ute på Wimbledon Common - utfört av någon som reportern kallade "The Watch Killer", eftersom han tycks ha för vana att lämna ett trasigt armbandsur på sina offer. Jag nämnde ingenting om saken för Maud; vi hade överhuvudtaget inte samtalat mycket under resan och hon tycker inte om att bli påmind om tillståndet i världen. Tycker inte om att bli påmind om mitt tillstånd heller, om man ska vara noggrann, och det är just det som jag bestämt mig för att försöka vara.[...]

Vad är skillnaden mellan en fotobok, en utställningskatalog och en tidning? Till den stora utställningen på Library of Congress i Washington med Robert Franks bilder, gjordes (i samarbete med Steidl) en ”utställningskatalog” som är på 505 sidor och väger över 3 kg. Kan man använda ISBN för att fastställa att det är en bok? Nja, […][...]