Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Jo, jag återkommer (märker jag när jag läser om tidigare recensioner av serien) till det där med att umgås, hänga med karaktärerna. Galbraith/Rowling skriver detaljerat och vardagligt mitt i ond bråd död och dramatik. Hon får mig att känna som att jag är där, klurar på ledtrådar, tjäbblar med medarbetarna, suktar efter pommes frites, tar in den sura lukten i en sunkig trappuppgång, lider med Strikes stackars överbelastade benstump eller läppjar på en öl på en stimmig pub. Jag är där.

Liksom föregångaren är det här en tjock bok, strax över tusen sidor, vilket naturligtvis också hjälper till med den där effekten av att fullkomligt försjunka i en annan värld. Det får ta tid. (Det gäller bara att orka hålla boken rent fysiskt.) Ingenting känns ändå överflödigt, utan flätas samman i en spännande och intressant intrig, där vi följer huvudkaraktärernas vardagsliv tätt inpå utan att för den skull tappa fart.

I The Ink Black Heart får Strikes och Ellacotts detektivbyrå besök av en jagad ung kvinna som tillsammans med sitt ex skapat en kultförklarad animerad serie, The Ink Black Heart. Hon vill att Strike och Robin ska ta reda på vem som trakasserar henne på nätet under pseudonymen Anomie, men de avböjer. Byrån går bra nu. De är helt enkelt fullbokade.

En kort tid senare huggs serieskaparna ned på den London-kyrkogård där deras serie utspelar sig. Kvinnan, Edie Ledwell, som besökte detektivbyrån dör. Hennes före detta pojkvän skadas allvarligt och blir förlamad. Återigen blir Strike och Robin vidtalade. Inte för att egentligen lösa själva mordet, utan återigen för att ta reda på vem den anonyme Anomie, som snabbt går vidare till att trakassera Edies efterlevande släktingar och arvtagare, är.

Något Galbraith skildrar förträffligt är de många olika miljöer som deckarserien om Strike och Ellacott rör sig i. Från rivningslägenheter till överklassgods, allt beskrivs levande och med detektivernas uppmärksamma blickar. I The Ink Black Heart spelar exempelvis ett stort hus med ett spretigt konstnärskollektiv en viss roll. Ett besök på Comic Con blir det också, liksom en improviserad tur till kusten.

Delvis äger utredningen såklart rum på nätet, där Robin och Strike lägger pussel med nätidentiteter och relationer kring den animerade serien och dess fans. Avsnitt av boken utspelar sig på moderatorforumet i Drek’s Game, ett spel baserat på The Ink Black Heart och skapat av ett par fans – däribland den mystiske Anomie. Twitter och andra sociala medier spelar också en stor roll, liksom nätraggande och näthat. Ett högerextremt nätverk sprider sina tentakler, och gränserna mellan kärlek, hat och egenintressen i fangemenskapen visar sig ibland vara hårfina.

Jo, det finns en uppenbar koppling här till kontroverser som omgärdat JK Rowling personligen på senare år. Jag är inte vansinnigt inläst på dem, men att författaren själv fått känna på hur hårt och oförlåtande klimatet kan vara på sociala medier är nog ingen underdrift.

Helt bortsett från detta berör The Ink Black Heart aktuella och angelägna ämnen. Det finns så mycket hat därute, inte minst på nätet. Ofta tas det inte riktigt på allvar, som om det som händer online är mer konsekvenslöst och på låtsas än det som händer ”i verkligheten”. Och ibland forsar det ut därifrån med förödande konsekvenser.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Detektiver i maktens korridorer
• De svekfulla vackra och rika
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Drottningen bär drag av Agatha Cristies älskvärda tantdetektiv miss Marple. Bakom de pastellfärgade jumperseten, tweedkjolarna, pärlhalsbanden, de rejäla handväskorna, rynkorna, tantigheten och corgihundarna som snor runt fötterna gömmer sig en knivskarp, analytisk hjärna.

Likt miss Marple, som i 4.50 från Paddington överlåter den mer fysiskt krävande delen av detektivarbetet till den kompetenta yrkeskvinnan Lucy Eyelesbarrow, tar drottningen i hemlighet hjälp av sin biträdande privatsekreterare. Med släktingar i Nigeria och uppvuxen i en kommunal tvårummare i Notting Hill stämmer Rozie Oshidi dåligt in på den gängse bilden av en privatsekreterare till drottningen. Av hennes CV att döma kan man också tycka att hon är överkvalificerad för uppgiften. Men hennes militärutbildning ska visa sig komma väl till pass. Snäv kjol och stilettklackar hindrar inte hennes framfart nämnvärt. Rozie är en intressant karaktär, som det ska bli spännande att följa framöver.

När påskliljorna blommar som bäst på favoritresidenset Windsor har ”the boss” bjudning med ryskt tema. En stilig ung ryss underhåller gästerna med Rachmaninovs andra pianokonsert. Han överraskar också genom att visa sig på styva linan på dansgolvet och tar sig till och med en svängom med drottningen. Dagen efter hittas han hängd på sitt rum endast iförd en lilafärgad morgonrock och omgiven av kringspridda damunderkläder och läppstift. Handlar det om en sexlek som gått överstyr? Eller vill någon maskera det faktum att det rör sig om mord?

Inte bara polisen utan också MI5 kopplas omgående in på fallet. Det gäller att till varje pris hålla utredningen under radarn, så att media inte får nys om saken. Arbetshypotesen är att Putin haft ett finger med i spelet och att en rysk spion döljer sig bland personalen.

Inte för att drottningen ger mycket för utredarnas teorier. Men hon är diskret, löser brottet i smyg och får sedan stofilerna inom polisen att tro att det är de själva som kommit lösningen på spåret.

Det är onekligen ett roligt uppslag att använda drottning Elizabeth som spårhund. Boken utspelar sig för övrigt 2016 – sex år bakåt i tiden – vilket är förnuftigt om författaren tänker fortsätta sin serie även efter det att drottningen gått bort. Själva intrigen är inte mycket att belasta minnet med. Författaren har i stället lagt krutet på framställningen. Bokens behållning är framför allt sättet den är skriven på, dess charm.

S.J. Bennett är uppenbarligen en författare med ett brinnande intresse för kungahuset Windsor. Den som likt undertecknad suttit som klistrad vid vartenda avsnitt av The Crown nickar igenkännande åt prins Philips återkommande vredesutbrott och småler åt parets eviga smågnabbande.

Stämningen i Windsorknuten påminner om den i S.J. Bennetts namnes Alan Bennetts förtjusande och underfundiga bok Drottningen vänder blad, där regenten av en händelse råkar stiga ombord på en bokbuss och på kuppen blir storläsare, vilket får långtgående konsekvenser för monarkin. Båda författarna behandlar drottning Elizabeth med ömsint respekt och glimten i ögat.

Nästa del i serien – En hund begraven – ligger på bokhandelsdiskarna redan strax efter påsk. Perfekt läsning om du behöver ”boosta ditt humör”!

Similar Posts:

• Spännande historia
• ”Words and ideas can change the world”
• Detektiver i maktens korridorer
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Hotellmord och översättningsbrott

Det är något med stämningen som gör att jag bara vill krypa ner under en filt och inte komma fram innan boken är slut. Jag tror att det är det oberäkneliga i handlingen som gör att det känns som om det är livet självt man är med i, när man läser Fri kärlek i översättning av Marianne Tufvesson.

Det är 60-tal, sjaviga skjortor, ska-musik, joints och mycket kajal runt ögonen. Det är swinging London när det svängde som mest. Men hos Phyllis och hennes familj, mannen Roger och barnen Colette och Hugh, ute i förorten Otterley svänger det inte så mycket. Det är på sin höjd Phyllis som svänger dammvippan innan hon ger sig i väg på sina så kallade ”mamma-sammanträden” med tennisklubben eller samtalsklubben. Jag tror att hon tycker att livet är rätt okej och hon verkar inte vara aktivt olycklig, men när hon får en överraskande kyss ute i trädgården av en yngre man, som är på besök hos familjen, förändras allt.

Allt? Ja, allt! Hennes syn på förortslivet, på familjen, på politiken och inte minst på sexualiteten förändras gradvis efter den ödesdigra kyssen och hon bestämmer sig för att utforska vad livet har att erbjuda en inte längre purung kvinna med barn som är på väg ut ur huset. Och det visar sig vara en hel del, om man öppnar korpgluggarna och vågar sig längre bort än till grannens cocktailparty, skulle jag vilja påstå, utan att avslöja för mycket.

Titeln Fri kärlek är en beskrivning av det här nya livet och det är inte bara Phyllis som utforskar sin sexualitet. Nej, ni behöver inte vara oroliga för pinsamma sängkammarscener. Det är inte så Hadley arbetar. Hon låter oss förstå, ana och veta utan att skriva oss något på näsan.

Det som gör den här boken så underbar är att den inte är det minsta förutsägbar. Den följer inga färdiga uppritade kartor utan svänger ibland överraskande av på en liten skogsstig, där jag hade trott att vi skulle fortsätta framåt på landsvägen. Det finns ingen stereotyp uppdelning i goda och onda personer. De som vid den första blicken verkar goda, beter sig inte alltid så mot sin omgivning och de som man skulle kunna kalla ”onda”, uppför sig i sin tur inte som svin hela tiden. De flesta är som folk är mest, helt enkelt. Människor förändras, utvecklas och överraskar, både mig som läsare och kanske sig själva, och livet tar en ny vändning. Och jag blir löjligt lycklig varje gång jag får lära känna en ny sida av Phyllis, Roger, Colette och de andra som vi möter i den här romanen.

Similar Posts:

• Längtan, lera och luft
• Roman om rädsla
• Det bubblar i Brighton
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Systerskap i botten av näringskedjan

Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• De blodiga grändernas lockelse
• En berättelse om klass
• Wallraffade långt före Wallraff

Därefter dröjde det tre år innan den fjärde boken, Lethal White, kom ut 2018, och under den tiden tycks den svenska utgivaren ha hunnit tappa intresset, för vare sig bok fyra eller fem har än så länge (?) översatts till svenska.

Att en bok tar tid att skriva kan förstås ha alla möjliga förklaringar, kanske inte minst när författaren är så känd och efterfrågad som Rowling. Jag vill ändå hävda att den där utökade tiden har sin motsvarighet i en klar kvalitetshöjning. Om jag uppfattade de tidigare Strike-romanerna som lite av en lek med detektivgenren, så har den lekande författaren nu vuxit fullkomligt in i rollen som författare till vuxna, smarta och mycket charmiga kriminalromaner.

Välkonstruerade intriger har romanerna visserligen alltid haft, men det är framför allt huvudkaraktärerna och deras relationer som fått mig att hänga med så här långt. Militärpolisveteranen Strike och hans assistent Robin Ellacott är lätta att fästa sig vid och engagera sig i, reta sig på, tycka om och vilja hänga med.

I Lethal White ramlar detektivbyrån in i två nya fall, som snart visar sig hänga ihop. Det ena är en psykiskt sjuk ung man som dyker upp oanmäld på kontoret och hävdar att han som barn sett en liten flicka strypas och begravas. Det andra är en minister som är offer för utpressning – för vad vägrar han att tala om.

Samtidigt pågår OS i London, och utredningen leder detektiverna att infiltrera såväl en politisk gruppering som protesterar mot evenemanget som underhusets korridorer och högdjurens lantgods.

Att läsa romanerna på originalspråk är i sig en fröjd. Rowling använder brittiskans dialekter och sociolekter med lyhördhet och, föreställer jag mig, nöje. Mer välskrivna, spännande och engagerande kriminalromaner får man leta länge efter.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• De svekfulla vackra och rika
• Farlig fangemenskap
• In i sekten
• Det förflutnas långa skuggor

Okej, jag kan inte svära på att Cormoran Strike faktiskt klär sig i trenchcoat, men det känns så. Ni fattar nog. Då har jag ändå inte läst eller sett särskilt mycket av de där detektivhistorierna i sig, mest sett dem refererade till i parodier och tv-serier som Veronica Mars, Jessica Jones och Next Generation. Ändå föreställer jag mig att J K Rowlings alter ego Robert Galbraith och detektivhjälten Cormoran Strike är just en sådan lek med genrekonventioner – och att Rowling haft rätt roligt i denna lek.

Först framstår alltsammans som otroligt klichéfyllt och gammeldags. Strike har precis fått hjärtat krossat av en vacker, rik och svekfull kvinna (ja, jag är medveten om att jag redan använt ordet svekfull väl många gånger, men det är verkligen svårt att undvika här). Han har ett förflutet i militärpolisen, förlorade ett underben i Afghanistan och sover numera på en tältsäng på sitt skrufsiga kontor. Dit kommer Robin, ditskickad som sekreterarvikarie av en agentur, nyförlovad och uppfylld av att beundra sin ring och att hinna köpa bröllopstidningar på lunchen. Ja, och så kunden, förstås, en rik affärsman som skulle kunna rädda företagets minst sagt skruttiga ekonomi med sitt högprofilerade uppdrag.

Hans adoptivsyster, den framgångsrika fotomodellen Lula Landry, har störtat ner från balkongen på sin lyxiga takvåning. Polisen har slagit fast att det rör sig om ett självmord, men brodern vill att Cormoran Strike ska bevisa att det var mord och ta fast mördaren. Det blir såklart en resa in i de vackras, kändas och rikas mörka hemligheter.

Det är en välkonstruerad intrig, som lockar till läsning även om jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om karaktärerna i intrigen. Däremot fylls huvudpersonerna, Strike och Robin, ut efterhand, och blir faktiskt några jag gillar. De får bakgrunder och nyanser.

Allt som allt är det här en underhållande detektivhistoria, och en fin noir-skildring av London. Rowling verkar som sagt ha haft roligt när hon skrivit, och jag har faktiskt redan plockat upp nästa bok, som utlovar ett mysterium kring en försvunnen författare.

Om Lula Landrys död emellertid helt förlorar sin betydelse så fort jag slagit igen romanen, så finns det en annan märklig gåta som inte vill lämna mig ifred: Kan man verkligen rädda en (fullt påklädd) kvinna från ett fall genom att gripa tag i hennes ena bröst?

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Farlig fangemenskap
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Faktiskt inser jag, när jag läser andra recensioner, att också romanen först publicerats i serieformat, i en egen Belgravia-app, där text och ljud kompletteras med kartor och liknande. Det låter som ett spännande format, och den brittiska inläsningen som finns i appen är så hyllad att jag blir klart sugen.

Här är det dock den svenska översättningen och romanformatet det ska handla om, även om recensenten också har tv-serien högst aktuell i huvudet och såklart lägger märke till alla små skillnader dem emellan. Så blir det ju.

Belgravia är en stadsdel i London där det fina folket bor, och som är tämligen nybyggd när romanen utspelar sig på 1840-talet. Det är hit romanens karaktärer, de som inte redan bor där, strävar. Herr Trenchard, en byggherre och affärsman som arbetat sig upp från enkla omständigheter, har varit med och byggt området, och skulle helst velat bo där själv, men hans hustru, som är betydligt mer medveten om att de inte vore välkomna bland herrskapsfolket, har insisterat på ett snäppet mer blygsamt boende.

Vi befinner oss ju i vad många läsare förmodligen tänker på som Jane Austen-tiden (-ish), i kretsar där hårt arbete aldrig kan göra någon till en fullständigt respektabel människa. Det är ärvda pengar, lantegendomar och förmånen att rulla tummarna som gäller. Tevisiter, afternoon tea, är en ny och spännande social uppfinning.

Det är dock inte i de fina London-salongerna som romanen tar sitt avstamp, utan 25 år tidigare i Bryssel. Det är dagen innan det som ska bli det berömda slaget vid Waterloo, men det vet förstås ingen riktigt än. Napoleon är på marsch mot de brittiska trupperna och Sophia Trenchard, ovannämnda herr Trenchards artonåriga dotter, har precis säkrat en inbjudan till kvällens bal i den brittiska societeten.

Det har hon kunnat göra med hjälp av en ung adelsman och arvtagare, Edmund Bellasis, som hon i hemlighet gift sig med. Det är åtminstone vad hon tror, för när balkvällen upplöses i nyheten om den stundande striden ser Sophia den hon tror är sin make tillsammans med några av hans soldatkompisar och upptäcker bland dem den som utgett sig för att vara präst och vigt henne. Hon har blivit lurad och utnyttjad.

25 år senare påverkar den här relationen och allt som hände i Bryssel fortfarande familjerna Trenchard och Bellasis. De båda älskande, Edmund och Sophia, är sedan länge döda, men resultatet av deras förbindelse, den unge lovande Charles Pope som vuxit upp hos ett äldre prästpar utan kunskap om sitt ursprung, har hunnit bli vuxen och slå sig ner i London.
Start för diverse intriger om arvsföljd, äktenskapstycke och hemligheter.

Belgravia är en underhållande roman. Kanske inget att bli exalterad över rent språkligt, men en välvävd intrig med påtagliga såpadrag – vilket jag med åren börjat betrakta allt mindre som ett skällsord; människolivet är helt enkelt någon sorts såpa.

Ytterst lite tolkningsarbete krävs av läsaren. Fellowes skriver ut precis hur alla karaktärer känner och resonerar hela tiden, men han ger trots allt också en förståelse för hur även de mer osympatiska resonerar – åtminstone vad gäller överklassen.

Hör man till dem som ibland stört sig på den gemytliga relationen mellan överhet och tjänare i Fellowes stora genombrott Downton Abbey så får man betydligt mer sälta här. De flesta tjänare i Belgravia hyser inga varma känslor för sitt herrskap, utan är beredda att ta varje chans att tjäna en slant på deras svagheter. Det är mer eller mindre begripligt, och naturligtvis användbart för att driva intrigerna framåt.

Där har ni Belgravia – ett gott stycke underhållning i tjusig miljö, som samtidigt väcker tankar om den utsatthet de miljöerna erbjuder alla som anses lägre stående, som tjänare, icke infödda i överklassen och såklart kvinnor i allmänhet.

Similar Posts:

• Om det fina folkets kalla händer
• En guldfransad skämskudde
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• På andra sidan välfärdssamhället

Inledningsvis promenerar Anders Steinvall igenom Londons berömda kungliga parker den varmaste dagen i juli 2019. Därefter tar han med oss på strövtåg längs Capital Ring, en vandringsled som slår en cirkel runt Storbritanniens huvudstad. Hade jag orimliga förväntningar om jag hade räknat med kartor, gärna tecknade? Dessa lyser med sin frånvaro. Visserligen hänvisar Anders Steinvall till var man kan hitta kartor på nätet eller i bokhandeln. Men jag kommer inte riktigt över min besvikelse.

Hur som helst, författaren gör lärda utflykter till ett London bortom de vanliga turiststråken. 47 procent av ytan i Greater London är skog, park eller trädgård. Vi svenskar älskar att tro att det bara regnar i England. I själva verket skiner solen mycket, vet jag efter att själv ha bott söder om London i två år. Vår och sommar är långa och varma och det växer så att det knakar. Engelska parker, allmänningar och trädgårdar kan därför uppvisa överraskande lummig och varierad grönska. Tänk bara Kew Gardens!

Anders Steinvall uppehåller sig bara förstrött vid vandringsetappernas beskaffenhet. Detta är inte en guidebok av det praktiska slag som varnar för strama uppförsbackar och sankmarker eller pekar ut tillgång på exempelvis toaletter och dricksvatten. Växt- och djurliv uppmärksammas i allmänhet bara i förbifarten. Nej, författaren är snarare inriktad på kulturhistoria, arkitektur och samhälleliga frågor. Gott så.

Vi får veta vilken ek som är Mick Jaggers favorit i Richmond Park. Anders Steinvall filosoferar över varför John le Carré skriver så lite om sitt älskade Hampstead Heath. Han skildrar hur invånarna i Blackheath, en av de bäst bevarade Londonbyarna, slog tillbaka planer på grandiosa motorvägar – inte en utan två gånger på 1960- och 70-talen.
Detta är trevlig läsning, tillika utmärkt ”fåtöljvandrande” om det engelska uttrycket armchair travelling får försvenskas. Jag hoppas få följa Capital Ring på riktigt någon gång. Men kanske blir det utan denna bok då den ju saknar praktiska kartor…

Similar Posts:

• Charles Dickens 200 år idag!
• Agentvärlden år 2019
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Eftermiddagar på engelskt vis