Jo, visst var det kul att få träffa på gamla bekanta från den första delen och faktiskt få klarhet i ett och annat som där inte mer än antyddes. På 80-talet var Wiking Stormberg häradsbetäckaren i Stenträsk som på 2020-talet blivit en ensamstående pappa och polischef. Av bokcirkeln polcirkelns deltagare som i första delen spelade huvudrollen, skymtar Carina förbi som Wikings pålitliga kollega. Susanne nämns och vi får veta att Wiking aldrig förstått vad vännen Krister såg hos henne. Men mest handlar Kallmyren om Wiking, hans fru Helena, deras barn Markus och Elin samt robotbasen, pensionatet Stone Swamp Inn och resten av livet upp i norr. Vi får veta en del om hur livet blev som det blev för Wiking, inklusive besvikelser, överraskningar och glädjeämnen.

Det låter inte så tokigt? Nej, det är det inte heller. Men om jag blev positivt överraskad av Polcirkeln, eftersom jag egentligen inte förväntade mig något, händer samma sak här – fast tvärtom! Här hade jag höga förväntningar som inte alls infriades. Kallmyren är en stabil deckare i mellanklassen som ger oss en stunds spännande underhållning. Vändningarna är mellan varven halsbrytande men ändå hyfsat logiska.

Mitt problem är att Liza Marklund förklarar och förklarar så att handlingen, som jag inte ska avslöja, ska bli möjlig att tro på. Jag behöver inte tänka och hänga med, utan kan lita på att Liza Marklund gärna tar ett varv till med förklaringarna, så att jag inte missar något. Det känns som om hon tror att jag är fem år, precis lärt mig läsa och dessutom är lätt debil. Den författaren som litade på sin läsare och bibehöll spänningen intill sista sidan i första boken, verkar ha tagit semester. Cliffhangern i den andra delen, fick mig att gäspa och jag är inte ens säker på att jag kommer att bry mig om att läsa den tredje delen, när den nu kommer.

Vad är det då som gör att en deckare tar steget från stabil medelklass till toppklass? För det första, en trovärdig men ändå överraskande handling. För det andra, att författaren litar på att läsarna hänger med utan att skriva dem på näsan vad som händer. För det tredje, att stämningen är rätt, att tidsmarkörerna stämmer och att man engagerar sig i protagonisterna. Och jag, jag engagerar mig om personporträtten är trovärdiga. Här förblir inte bara birollerna bleka utan även huvudpersonerna saknar den färg som gav dem personlighet i del ett.

Ja, jag är besviken. Och ja, jag är långsint. Det kommer att dröja innan jag läser en Liza Marklund deckare igen.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Misshandel, mord och uppvisning
• Debut i tidens anda
• Livet iscensatt
• Döden i kungsan

Biståndsarbetaren Sofia befinner sig i Bangladesh och ansvarar för utbildning av poliser i ett projekt med fokus på mänskliga rättigheter. Landet har ratificerat konventioner och nästa steg är att föra ut lagens mening i den bangladeshiska verkligheten. Finansieringen sker med svenska biståndspengar. 

Sofia virvlar runt bland många rollfigurer i denna händelserika roman. Några känns igen från den första romanen Innan floden tar oss, som behandlade textilindustrin och dess urusla arbetsvillkor. Andra figurer är nytillkomna för att passa in i det nya temat som är den våldsspiral som utgörs av IS och aktörer som vill stoppa de grymma terrorattentaten vi alltför väl känner igen från nyhetsrapporteringen.  

Greppet att berätta om aktuella politiska ämnen i ett fartfyllt tempo känns igen från Hanne-Vibeke Holst och Liza Marklund. Dramaturgin är densamma. Lättläst och rikligt med skissartade personteckningar:

Sofia hade svårt att engagera sig i saker som rörde huset och hemmet. Hon ville bara att det skulle funka, rulla på. Så lite problem som möjligt, hemmet behövde absolut inte vara perfekt, men det fick inte heller vara för tungjobbat med barnen. Små scener som den med Theo fick henne ur balans för ett ögonblick, men så snart hon var tillbaka på jobbet så glömde hon dem.

Måhända kräver upplevelsen av äventyrlighet en hastig summering av romanpersonernas viktigaste särdrag. Men den ohejdade lusten att kasta sig in i nästa kapitel uteblir när jag läser, trots alla förvecklingar som uppstår i händelseförloppet. De cliffhangers som infinner sig befinner sig inte tillräckligt nära stupet. 

Boken har egentligen två berättelser. Den första har redan nämnts, nämligen Sofia och hennes uppdrag att sprida kunskaper i mänskliga rättigheter. Den andra berättelsen kretsar kring bangladeshiska kvinnor som läsaren lär känna via Sofias barnflicka Nazrin och hennes väninna Dipita. Den sistnämnda arbetar hårt i Dhaka för att få dansuppdrag. När dessa inte dyker upp finner hon ingen annan utväg än att leverera unga flickor till en militärförläggning (ja, vi talar om koppleri och prostitution). Hon har lärt sig jobbet av sin mamma som utför samma tjänster i en annan bangladeshisk stad. Dipita har därtill en skyddsling, hijran Pinky, som får en allt viktigare roll när hon också flyttar in i den svenska biståndsfamiljens bostad. 

Jag kan inte helt avhålla mig från tanken att berättelserna kunde renodlats i varsin roman. Dels skulle utrymmet för personteckningarna kunnat öka, dels skulle karaktärernas stegvisa utveckling kunnat gestaltas med andra språkliga verktyg. Det sociala arvet som gäller i synnerhet Dipita och hennes ofrivilliga arbete som kopplerska, kunde fått en helt annan ton. Som det nu är, sker nästan all gestaltning i form av snärtiga dialoger. Det går också lite väl raskt när romanens alla trådar ska samlas in på slutet. Ingredienserna i romanbygget är alltför många – även om jag till viss del kan se receptet som ett försök att fånga känslan av ett myllrande och färgstarkt land.  

Många av inblickarna i biståndsarbetet ute i världen är däremot synnerligen intressanta. Ibland omges de av en stark aura som utstrålar både cynism och hopplöshet. Och det är därför jag gläds åt att återfinna ljuset i romanens väv av människoöden, där alla hett önskar ett slut på terrorns våldsdåd och kraftfulla handlingar för att minska global ojämlikhet. Om och om igen bör vi samla ihop oss för att finna lösningar på orättvisor, livsfarliga förhållanden och möjliggöra en livsstil där ingen människa förtrycks.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Inte hennes bästa
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Danskt på bokmässan
• Av kärlek, brutalitet och kontroll

Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Samma sanning?
• Solidaritet och faderskärlek
• Ditt liv som litteratur

Återvänder och återanvänder kan man kanske säga, för Misery Lit är till stor del en light-version av Årheims doktorsavhandling, När realismen blir orealistisk, som vi faktiskt redan recenserat här på dagensbok.com. Kanske kan en kortvariant vara till nytta för lärare, bibliotekarier och andra intresserade som inte riktigt orkar ta sig an en hel avhandling? Den i sig är för all del inte enormt svårläst, och vad jag framför allt saknar i den här varianten är att komma läsarna nära, som med gymnasieeleverna där.

Ett undantag är den elev som i När realismen blir orealistisk använder Liza Marklunds roman (för det var väl det den infekterade debatten häromåret kom fram till, att det faktiskt var en roman? Eller?) Gömda som belägg för sin egen skepsis mot invandrare och muslimer. Honom har Årheim, om jag förstår rätt, fortsatt intervjua – trots, eller kanske på grund av, att han egentligen inte är särskilt intresserad av skönlitteratur. De texter och textgemenskaper han hämtar stöd för sina åsikter och känslor i, hittar han istället på nätet.

På ett sätt är det förstås en avvikelse från ämnet, men budskapet är nog detsamma. Skolan måste bli bättre på att fånga upp elevernas läsningar, åsikter och erfarenheter om man faktiskt ska kunna spela en roll i att utveckla deras värderingar och tankesätt. När realismen blir orealistisk pekade på en viss inkompetens från lärarnas sida på den fronten. Misery Lit pekar åt samma håll, men är också delvis ett svar på det behovet. Inte minst avsnitten om Marklunds och om Dave Pelzers böcker ger exempel som skulle kunna användas i en sådan diskussion. Årheim diskuterar vad omslagen signalerar, hur baksidestext och andra marknadsföringstexter fungerar, vilka ändringar som har gjorts och hur debatten kring särskilt Marklunds bok gått. Här är Misery Lit också en uppdatering av tidigare resonemang, av debatter, reaktioner på Årheims egna böcker och föreläsningar, samt av nya titlar som tillkommit i genren.

Vad som egentligen är genren är möjligen något diffust. Handlar det om just ett visst innehåll (taskig barndom, övergrepp och utsatthet), om den flytande gränsen mellan fakta och fiktion eller om litterär kvalitet? Mest uppmärksamhet ägnas onekligen böcker med låg status som läses framför allt av ovana läsare, av ungdomar och kvinnor. Sanningsanspråken är visserligen centrala, men de kan både utnyttjas som marknadsföringsstrategi av förlagen eller mest ligga så att säga i betraktarens öga. I slutet av boken ger för övrigt Årheim boktips för att ge ”möjligheter för Misery Lit-läsaren att utvecklas utan att för den skull förlora engagemanget i utsatta människors situationer”.

Kanske är Misery Lit både en genre och ett sätt att läsa? Säkert har dess popularitet också med större media- och samhällstendenser att göra, med individualism och personalisering, med vad som finns på massmediala och politiska dagordningar … Åh, det här skulle kunna utvecklas i hur många riktningar som helst!

Similar Posts:

• Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt
• Att vidga sina vyer
• Livet iscensatt
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Småspännande sensommarläsning

Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Similar Posts:

• Känsloporr eller samhällskritik?
• Frihetens pedagogik
• De första hundra åren
• Ut med litteraturhistorien?
• Att vidga sina vyer

Ta till exempel det vinterlånga bråket om Liza Marklunds Gömda. Där har vi å ena sidan en hel bunt läsare som är genuint förbannade. De känner sig lurade. Något de trodde var äkta visade sig vara … ja, vadå, egentligen? Lögn? Något annat än sanningen? Eller helt enkelt något lite suddigare i kanten än de hade föreställt sig?

Å andra sidan har vi en bokbransch som är komiskt tagna på sängen. Det tar dem månader att få ur sig ett krystat ”Nej, det borde kanske inte ha stått SANT stämplat över hela boken när nu ingen faktiskt brytt sig om att ens fundera över om det som stod där var sant eller inte.”

Det är två så helt separata föreställningar om sanningen att de båda parterna går varandra alldeles förbi. De kan liksom inte ens vinka på långt håll. Känner inte för det heller. Förlagsmänniskorna sitter förmodligen hemma på sin kammare och muttrar något i stil med att det där med sanning är väl ändå jäkligt 70-tal. Har vi inte haft postmodernism och sanningen i betraktarens öga ett bra tag nu, va. Läsarna, återigen, ser helst att folk slutar ljuga dem rätt i ansiktet. Det så kallade vanliga folket är visserligen rätt vant vid en smula nedlåtande, men någon jävla ordning får det väl ändå vara.

Så länge ”sanna historier” säljer kommer vi naturligtvis att få dras med de där stämplarna. När jag själv var i slukaråldern var Inte utan min dotter titeln framför andra – en bok som i efterhand fått enormt mycket kritik för sin ensidigt negativa bild av Mellanöstern och människorna där. Men kan man därför säga att den är osann? Den skildrar ju författarens upplevelse av något som faktiskt hänt. Eller möjligen någon spökskrivares upplevelse av ”författarens” upplevelse.

Ibland tror jag att det snarare är den rena fiktionen som sitter inne med sanningen. Bland de coolaste politiska tevekommentarer jag hört är en man som för några år sedan plötsligt, istället för att säga något direkt om Carl Bildts roll i Lundin Oil-skandalen, började läsa ett stycke ur Pappan och havet. Det var om när Mumintrollet mot bättre vetande låter Lilla My ställa till med massaker på myrorna som stör i hans favoritdunge. Själv skulle han aldrig skita ner tassarna med det, men nog vet han. Nog blundar han.

Häromdagen slog jag, less på nyheter om varsel och otrygghet, bonusar och ofantliga avgångsvederlag, upp barndomsfavoriten Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson. Där läste jag om när boxerfrun vid buffén roffar åt sig alla revbensspjäll framför nosen på den suktande Tuff.

”Det är fler här som tycker om revbensspjäll”, sa Tuff stillsamt.
”Men inte så mycket som jag”, sa boxerfrun och fortsatte att plocka fullt på sitt fat.

Det är tamejtusan det sannaste jag har läst på länge.

Similar Posts:

• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• Mordmisstänkt i fablernas värld
• För er som älskar att hata era hjältar
• Efterlängtad deckare föll platt
• En pappa är en pappa är en pappa?

Arbetarklassens bästa partytricks är en personlig betraktelse över några av den ganska diffusa genrens centrala teman och giganter – ”Ivar Lo was here” heter betecknande nog den första av essäerna – men innehåller lika mycket ett ifrågasättande. Utan att direkt sysselsätta sig med några akademiska definitioner ställer Samuelsson frågor kring arbetarlitteraturens vara och icke vara, inte minst i nutiden.

Och just till detta fungerar den nästan oformliga essästilen så bra. Språket är kanske inte fullt så okonventionellt lajbans som titeln gör gällande och en och annan upprepning hade tjänat på att plockas bort, men i övrigt är öppenheten imponerande och givande.

Samuelsson blandar friskt Jan Fridegård och Stig Dagerman med Liza Marklund, Majgull Axelsson och Fucking Åmål. Inte sällan är det ett mycket fruktbart konfliktperspektiv som leder skildringarna framåt. Det handlar om motsättningen mellan att vara arbetarklass och skriva där man står och att göra en klassresa som författare, att vilja höra till något helt annat. Mellan den iakttagande outsidern och kollektivet, arbetarna och arbetarrörelsen. Mellan konstruktiva hjältar och fördummad massa. Av historien lär vi oss att en enhetlig skola alltid till viss del är en efterkonstruktion.

De flesta förknippar förmodligen begreppet arbetarlitteratur med en svunnen tid, med statare och skitiga fabriksgubbar. Och med en viss typ av författare som satte detta samhälle under lupp. Idag lever vi, menar Samuelsson, i myten om det klasslösa samhället, där alla är medelklass – eller åtminstone vill inbilla sig att de är medelklass. Och arbetarlitteraturen har hopplöst konserverats. Det betyder, skriver Samuelsson, ”att arbetarlitteraturens nu och framtid inte diskuteras med någon större skärpa och nyfikenhet, alltmedan dess legendariska historia vårdas av alla intill minsta vägglus, eftersom till och med vägglössen blivit akademiska och litteraturhistoriska”.

Att arbetarlitteraturen skulle vara ett avslutat kapitel tror Tony Samuelsson som synes inte ett spår på. Visst har den fått sina törnar, av 1970-talets dogmatiska definitioner, av motreaktionens individualism och marknadsliberalism. Men arbetarlitteraturen är lika levande som klassamhället i sig – och lika föränderligt. Vi känner kanske inte igen den på vägglössen, men på erfarenheten av underläge, på revanschlustan och på nödvändigheten i att sätta ord på människors verklighet. Den samhällstillvända litteraturen kommer att fylla en funktion lika länge som det perfekta samhället lyser med sin frånvaro. Och uppriktigt sagt, när har människor lyckats formulera (och komma överens om) hur det perfekta samhället egentligen ser ut?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Problem med sanningen

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Nu har folkpartiet också tagit fram en Temo-undersökning – där frågan visserligen är lite vagare formulerad – som visar att sex av tio tillfrågade svenskar ställer sig positivt till en sådan lista. Störst är entusiasmen tydligen bland kvinnor, äldre och lågutbildade.

Dessutom har folkpartiet låtit Lunarstorms och lärarsajten Lektions besökare rösta fram vilka böcker som i så fall borde vara med på listan. Ungdomarna på Lunarstorm valde framför allt populära samtida författare som Liza Marklund, Jan Guillou, J K Rowling, J R R Tolkien och Dave Pelzer. Lärarna däremot föredrog Selma Lagerlöf, August Strindberg, William Shakespeare, Charles Dickens, John Steinbeck, Ernest Hemingway och H C Andersen. Båda gruppernas röster fick Astrid Lindgren. Enligt folkpartiets förslag skulle litteraturlistan emellertid tas fram av Svenska akademien.

Läget kompliceras ytterligare av att SVT:s Kulturnyheterna häromdagen kunde avslöja att det faktiskt redan finns en svensk litterär kanon. Kanske ingen enorm nyhet?

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Svenska klassiker till din dator
• Charles Dickens 200 år idag!
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Feministisk Strindberg?