Malmöpoeten Emil Ahlbertz senaste diktsamling är ett till utseendet tunt och vackert häfte med känsla av gamla tiders morgontidningar. På framsidan står att finna allehanda texter, däribland en om hur boken fick namnet Insändarpoesi: Glädjande nog ska en Sthlms-kritiker ha karaktäriserat Ahlbertz dikter som “insändarpoesi”, en genre kritikern idag anser ha kommit på skam. Här […][...]

Poesi är någonting som många tror är krångligt. Men enligt mig är det precis tvärtom. Poesi är självklar och öppnar världar. Och eftersom det finns en sådan bredd så är jag övertygad om att det finns poesi för precis alla. Jag vet treåringar som uppskattar Tomas Tranströmer. I Lina Hagelbäcks Kometkarta möter vi ett känsligt […][...]

Det är först en dialog. Ett slags ömsint prövande där två röster söker skrivandets innehåll. Allt är öppet. ”- Bara skrivandet kan rädda en.” säger en av rösterna. ”- Och inte ens det kan rädda en. ” svarar den andra. Eller? Redan här är gränserna otydliga. Vem är det som skriver eller talar? Och har […][...]

De innersta, destruktiva motiven hos henne förblir oklara. Hon saknar känsla för gränser och kan inte berätta om sina trasigaste år. Katastrofen andas henne alltid i nacken. Hon är utom sig inom sig, störtar stilla, förförd av tanken på att helt försvinna. Men då och då strömmar hon av sorgfri lava, strålande spegelbrus, glittrande extas. […][...]

Brombergs har startat en ny serie, som heter Blå Blixt. Namnet är taget från Edith Södergrans dikt ”Blixten”; ”… blå blixt, den jag ser / när skall du bryta fram?” och först ut är antologin Hallon & Bensin, en intensiv, oroande men livfull samling dikter. Uppgiften för de som skickat in för att medverka har […][...]