Mangs är dömd för två mord och åtta mordförsök. Sitt första mord begår han 2003. Han grips 2010. Alla Malmöbor minns tiden då polisen sökte efter Serieskytten, den nya Lasermannen. Alla minns ”Laserturken” och polisbilarna var en vanlig syn. Jag behövde aldrig vara rädd, han attackerade inte ”såna som jag”, jag har ingen ”utländsk bakgrund” och inget svart hår. Men jag minns vänner och kollegor som var rädda för att vara ute ensamma på kvällen, människor vars livsutrymme begränsades av skotten, som var rädda för sina liv på grund av sin hårfärg och hudfärg.

Som Palmkvist beskriver hade Malmö länge plågats av gängskjutningar och Mangs kunde dölja sig bakom gänguppgörelserna och de många skjutningarna som skedde runtom i staden. Polisen utgick från att Mangs skjutningar var relaterade till den undre världen och ingen letade efter en seriemördare. Att det första offret, Kooros Effatian, troddes ha dött av en blodstörtning och att kulhålet inte upptäcks förrän på obduktionsbordet är något som Palmkvist tar upp. Anhöriga städade ovetande undan eventuella bevis eftersom polisens tekniker och den jourhavande läkaren inte hade gjort sitt jobb. Hade Mangs kunnat stoppas redan här? Det får vi aldrig veta, men som Palmkvist skriver ”bara misstanken om att allt det som sedan hände hade kunnat sluta annorlunda skaver”.

Bilden som målas upp av Mangs är den av en ensam, misslyckad och olycklig människa. Allt går fel för honom. Eftersom Mangs ser sig själv som en övermänniska, mycket smartare än alla andra, är det inte hans fel att allt går snett. Det är någon annans. Konspirationsteorier intresserar honom. Tanken att en liten klick rika och politiskt inflytelserika män styr hela världen skulle förklara mycket anser han. Ändå ger han sig på helt vanliga människor. Mangs är helt klart en rasist. Hans inlägg på Politiskt Inkorrekt är så pass extrema att de tas bort. Kopplingarna mellan Mangs och Ausonius (Lasermannen) är många; liknande personligheter och åsikter.

Palmkvists bok får mig inte att förstå Peter Mangs, eller vad som försiggår i hans huvud, men den ger mig en mycket god förståelse för hur brotten skedde, hur utredningen fortskred, hur Mangs liv har sett ut. Äventyr i Svenssonland har också den stora behållningen att den framkallar ens egna minnen av händelserna. Palmkvist förankrar skeendena genom att ta upp andra händelser som var samtida med Mangs skott: bostadsskandalen i Herrgården i Rosengård, gängkriget mellan K-falangen och M-falangen i Malmö, ”apejävel”-filmen. För den som vill få mer kunskap om Mangs dåd och om den perioden i Malmö är det här en bok som rekommenderas.

Similar Posts:

• Mangs rätta ansikte
• Det trånga ombonade Sverige
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Märkvärdig bokblogg om märkvärdig Malmögata
• Fint och sorgligt men griper inte tag

När Peter Mangs först började skjuta på Malmöbor med utländskt utseende, var året 2003. De första morden skedde i Lindängen, ett område med många utländska namn i trappuppgångarna. En 66-årig man, Kooros Effatian, avrättades kallblodigt i sitt hem och bäddades ner i sin soffa. Först när kroppen tagits omhand och undersökts fann polisen att han blivit mördad. Den andre, en ung kille, Firas al-Shariah, 23, blev skjuten utanför sin port, tidigt en morgon när han var på väg till jobbet. Avrättad med skott på nära håll. Morden hade alltför skilda tillvägagångssätt för att kopplas samman. De skedde i samma bostadsområde. Och där bodde det många invandrare, men ingen Peter Mangs. Det skulle dröja nästan tio år innan polisen började prata om en andra laserman som agerade på rasistisk grund.

I USA var det skillnad på folk och folk. Städarna på flygplatsen, passkontrollanten, de uniformerade bärarna och parkeringsvakterna, de med monotona och lågbetalda yrken, var alla svarta. Bakom ratten i de risiga gamla franska bilarna satt andra svarta. ”Haitier”, sa fadern. ”Passa dig för dem.”

Vita körde pickups, som den hans far senare skulle köpa, om de var rednecks, eller ordentliga bilar som inte stack ut ur mängden om de var välbeställd medelklass. På kollektivbussarna de passerade fanns bara svarta, framför allt äldre personer, en och annan kvinna med barn. Då och då kom små lastbilar med öppna flak med bruna män på. ”Mexikaner”, sa fadern. ”Opålitliga och lata.” Det fanns också lyxbilar på motorvägen, Bentley, BMW och Mercedes-Benz. Sådana som körde upp på de finare affärernas uppfarter varpå föraren gav nycklarna till en svart eller brun betjänt som parkerade bilen åt dem. ”Judar”, förklarade Peters far med en nick åt lyxåken. ”Parasiter.”

Peter Mangs föds i Växjö 1972 och växer upp i Filipstad, med en mamma och pappa som snabbt skiljer sig. Pappan, Rudolf Mangs, är finlandssvensk. Nationalist ut i fingerspetsarna. Vapenivrare, hängiven rasbiologin. Han flyttar från Filipstad till Boca Raton i Florida, för att arbeta som supervisor på ett finskt möbelföretag. 1996 åker Mangs och hälsar på. En skiljelinje kan skönjas efter att han kommit hem från denna resa. Trots att det skurit sig mellan far och son (Mangs tycker inte han får den respekt han förtjänar från fadern, som ifrågasätter hans affärsidé med att bygga och sälja basar och gitarrer) tar han tydligt intryck av faderns värderingar. ”Han var ju lite före sin tid”, kommenterar fadern. ”Idag hade det varit annorlunda, nu när Sverigedemokraterna är tredje största partiet. Det ger en bättre jordmån.”

”Riktad död för att förhindra massdöd.” Ja, Mangs är övertygad om att multikulturalism kommer att leda till samhällets fördärv. I enlighet med nazismens idéer om att bevara den ariska rasen ouppblandad ger han sig på människor med härkomst från de afrikanska eller arabiska länderna. Egentligen går han främst på utseendet, och kollar först i efterhand upp vilka personerna han skjutit är. Född i Sverige eller inte, integrerad, muslim, eller inte, i det långa loppet spelar det ingen roll för Mangs. ”Jag är ledsen att de här människorna förlorade sina liv, men sådana är spelets regler”, som Oklahomabombaren Timothy McVeigh har lärt honom. Mangs ser på alla som vistas i hans land utan att ”se svenska ut” som kriminella. Även om endast en av alla de han sköt faktiskt var det.

Mellan åren 2003 och 2011 kan Mangs med hjälp av sin strategi ”lone wolf” härja hyfsat fritt i staden. Lone wolf innebär att du arbetar själv, inte är bunden till någon organisation (även om Mangs sympatiserar med Nationaldemokraterna och är aktiv på alternativa Sverigedemokratsbundna sidor som Politiskt Inkorrekt, senare Avpixlat, diskussionsforumet Flashback samt konspirationssajten Vaken.se), är mån om att morden och mordförsöken ska vara utspridda över tid och rum samt skilja sig åt, inte kunna knytas till ett vapen, etc. En väl beprövad strategi som även Breivik använde sig av.

Och media och polis har under denna tid fullt upp på annat håll. Det stavas Rosengårdskravallerna. Bilden av Malmö har snabbt gått från kulturellt hipp serietecknarstad, till Sveriges Chicago. Undersökningar visar att boendena i Rosengård är under all kritik, med kackerlackor i tapeten. Det blir startskottet för en frustrerad rörelse, som från ena hållet handlar om ett ifrågasättande av Malmö Stads förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna. Unga killar tar lagen i egna händer, sätter eld på bilar och kastar sten på bussar. Och från det andra hållet växer hatet mot dessa obegripliga andra. På Politiskt Inkorrekt skrivs det hatiska kommentarer om smutsigt folk som inte kan förväntas sköta sina bostäder, ”de är skadedjur som borde krossas”. Skrivbordskrigarna, kallar Mattias Gardell dem, och de är inte de enda som drar paralleller till djur. 2008 spelas ett samtal mellan poliser in, i en piketbuss på väg till Rosengård. En av poliserna kallar invånarna för ”apejävel” och ”blattejävel”, och skryter om hur han ska ”göra han steril”. Det kommer fram att detta inte är en slump. Flera tecken hittas på att värdegrunden hos Malmöpolisen är under all kritik. Och fortfarande kan ifrågasättas. 2013 hittas ett register över romer, som polisen fört sedan 1930-talet, där varken barn eller redan avlidna personer plockas bort.

När jag läste Gellert Tamas bok Lasermannen var det skönt att den utspelade sig i en svunnen tid. 90-talet. Jag var för liten för att minnas attentaten när de hände, även om jag minns den lilla nynaziströrelsen på min högstadieskola. Hur folk stängdes av för att de heilat på klassfotot. Ultima Thule spelades flitigt på festerna i obygden, bomberjackor och rakade skallar markerade vem du skulle passa dig för. Sveriges självbild var naivt kritvitt, och stollepartiet Ny Demokrati tog sig hela vägen in i riksdagen. Flyktingförläggningar brann, John Ausonius kunde sägas ”enbart snappa upp” de stämningar som redan fått fäste i samhället i stort. Att se samma sak hända nu, i Mattias Gardells omfattande avhandling av dåden i Malmö, är desto obehagligare. Jag flyttade till Malmö 2008. Det känns som alldeles nyss, det han skriver om. Alldeles nyss, som jag satt i personalmatsalen på jobbet och läste om det upptrappade våldet i ytterområdena. Varningen man gick ut med när Mangs började skjuta in genom folks lägenhetsfönster. Var Therese West Persson en vit person som blivit skjuten av misstag, för att hon kom i vägen? Är det en slump att hon är den av offren som tar mest plats i media?

Sverigedemokraterna är inte stora 2003. Men de växer. Under åren som Mangs härjar, med avsikt att ”resa massorna” och ”förstärka spänningarna mellan raserna”, växer Sverigedemokraterna till att 2010 ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll. Nästa val blir de Sveriges tredje största parti. Lasermannen 2 visade sig inte bara vara möjlig. Han gynnades dessutom av sin tid. Det som inte fick hända, hände igen. Mangs lurade polisen att agera efter fördomen att en invandrare dödas av andra invandrare, att motivet finns att hitta i interna uppgörelser, i offrets bakgrund. Till och med när 16-åriga Hakim el-Shamsi sköts ner skrev tidningarna ”polisen misstänker att det ligger någon form av uppgörelse bakom dådet”. ”Man tror inte att det är en ‘galning’ som ligger bakom mordförsöket”, sa kammaråklagaren. ”Det troliga motivet är istället hämnd.”

Det troliga motivet. Är istället hämnd.

”Vi kände inte att vi fick något stöd”, förklarade Jamelia. ”Alla kollade snett på oss. Likadant i pressen. Hakim blev en invandrare. Han är född i Sverige. Sverige är det enda hem han har, och att han blev invandrare tyckte vi var väldigt märkligt, och speciellt vi som ändå trodde att vi var så integrerade. Vi hade bra utbildningar, jobb, allt det där man ska ha, pratar bra svenska, helt integrerade, och plötsligt så var vi liksom invandrare och det här (mordförsöket) hade ju hänt bland invandrare, så det var lite som, vem bryr sig?”

Gängrelaterat. Uppgörelse bakom. Min pappa ringde, frågade om jag inte var rädd när det smällde lite varstans, hela tiden. ”Det händer ju inte här”, sa jag, ”där jag bor. Eller jag har inte märkt av något i alla fall.” Underförstått: jag umgås ju inte i de kretsarna. Jag har inga vänner som bor i Lindängen, Rosengård, länge hade jag aldrig ens varit där. Man klagade på den ökade vapentillgången i Malmö. Medan Mangs fick hjälp från fadern att få vapen och vapensikte skickade till Sverige från USA. Ammunition fick han helt lagligt, genom skytteklubben han var medlem i. Hakim överlever mordförsöket, men familjen upplever inte att de får tillräckligt med skydd från polisen efteråt. Skrämda flyr de pressens häxjakt till föräldrarnas hemland Beirut, som trots oroligheter känns tryggare än Malmö.

Raskrigaren är en av årets viktigaste böcker. Inte bara som en upprättelse för de döda och anhöriga, utan även som en byggsten för att förstå vår samtid. Att dåden var rasistiska blir i backspegeln ställt bakom allt tvivel, men under rättegången var det inte ord man ville ta i sin mun. Om polisen hade bemödat sig att kolla igenom den digra samlingen texter som återfanns i Mangs dator vid gripandet hade man bättre kunnat förstå hans motiv och den världsbild han hade. Att Therese, eller ”Threz” som hon kallades, till exempel avrättades som en så kallad rasförrädare, inte alls sköts av misstag. Istället blev ”Lasermannen 2″ omdöpt till ”Malmöskytten”. Som att det handlade om sportskytte med lerduvor, påpekar Gardell sarkastiskt. Inte kom det något tal från statsministern. Inte blev det någon utredning av stadens (landets) stora problem med rasism.

Svenskarna kallas slött för ett av världens mest toleranta folk, men efter fallet Mangs finns all anledning att göra upp med den bilden. Som Soran Ismail visar i teveserien Absolut svensk har vi börjat tappa den faktiska betydelsen av ordet ”rasist” och när en handling egentligen är ”rasistisk”. ”Rasist” har blivit synonym med den ultimata ondskan, och ingen vill förstås komma i närheten av det. Även när vi behandlar människor olika beroende på deras utseende. Som när Rosengårdsproblemen skylls på dess invånare och ”kulturen där”, istället för socioekonomiska skillnader som ger klassmotsättningar. En ojämn fördelning av resurserna, som snarare handlar om bostadspolitik, och skapar ett samhälle av väldigt fattiga och väldigt rika.

Alla borde läsa Raskrigaren. Tyvärr tror jag inte att alla kommer att göra det. Det är en tjock bok med många fotnoter, och även om Gardell lättat upp läsningen med traditionell deckarton, ett pedagogiskt förhållningssätt, kräver den sin tid. En hårdare redigering hade efterfrågats. Även om allt är oerhört intressant att ta del av (som Mangs teori om att människor med aspergers är en slags övermänniskor, befriade från grumlande känslor. ”Homo sapiens aspergers”, kallar han dem i sina egna texter), drar onödiga upprepningar och syftningsfel ner helhetsintrycket.

När Mangs greps i sin lägenhet i Dammfri, nära rikemansområdet Slottsstaden, var det nog många grannar som blev förvånade. Även flashbackanhängarna bör ha blivit skraja när det visade sig att han återfanns i deras led. Gjorde flera inlägg. Många hejade på. Ändå har han hamnat i facket ‘ensam galning’. Jag tänker på jakten på potentiella IS-krigare, och vad vi helst letar efter för avvikelser. Hur bilden av en terrorist ser ut, nu och då. Det är svårt att känna sig trygg i att detta inte kommer att ske igen. Låt oss åtminstone hoppas att en och annan Malmöpolis får Raskrigaren under sin gran, och tar sig tid till eftertanke och omprövning. Självkritik. Det är så vi blir bättre människor, växer. Kanske även medarbetare på Sydsvenskan och de andra stora medierna, som har så smärtsamt stort ansvar, när allt kommer omkring, för hur vi uppfattar vår omvärld. Inte ens Chicago är ju längre Chicago, som Gardell påpekar. Det var trots allt länge sen Al Capone var på tapeten.

Similar Posts:

• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs
• Det trånga ombonade Sverige
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Historien som är nu
• Här är ingenting riktigt perfekt

För precis som elvaårige Daniel, huvudpersonen i Som om vi hade glömt, växte jag upp och har levt åtminstone delar av livet i kommuner där det är större brist på invånare än bostäder. Där hyreshusen står övergivna, där man river bara för att ingen vill bo där. Och då pratar vi ändå inte Norrlands inland, utan till exempel småkommuner i Närke och Småland.

Lilla Åsensbruk i Dalsland, där Daniel lever i början av 1990-talet, är ytterligare en sådan ort där lägenheter gapar tomma, som svarta hål i upplysta fönsterrader om kvällarna. Där placeras flyktingar från forna Jugoslavien och för Daniel och hans kompisar är det toppen. Fler ungar att spela fotboll på gården med, nya lekar att lära sig. Men alla uppfattar det inte så.

Snart är Åsens skola uppdelad i två läger: för eller emot nykomlingarna. Rasister och antirasister. Någonstans på avstånd, där ute i Sverige bortanför bruksorten, härjar Lasermannen, flyktingförläggningar sätts i brand och Ny demokrati kuskar runt och värvar röster. Periferin speglar centrum, samtidigt som vuxenvärlden tycks märkligt aningslös kring vad som händer på skolgården och mellan höghusen.

Daniel Poohls debutroman är en lågmäld berättelse om att växa upp i denna periferi, mitt i en konflikt som kanske har sina praktiska och ideologiska rötter någon helt annanstans, men som likt förbannat tar konkret gestalt precis här på gården mellan husen. Tonfallet är tillbakablickandets, börjar och slutar med den tillfälligt återvändande vuxnes sökande vandring genom barndomsvärlden. Det ger en sorts distans eller svalhet, ett på en gång nostalgiskt och melankoliskt skimmer, ett slags existentiellt gråvädersljus: Varför blev vi såhär? Hade vi lika gärna kunnat bli några andra?

Av romanens relationer är det ändå främst den jag tar med mig – inte pojkarnas vänskap, kapsylsamlande och konflikter utan den mellan de uppväxande och platsen, den bedagade bruksorten som man inte kan komma ifrån fort nog, men samtidigt för alltid bär med sig.

Similar Posts:

• Trivsamt
• Lika drömskt som verkligheten
• Det trånga ombonade Sverige
• Mangs rätta ansikte
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Det är en av utgångspunkterna i Marcus Priftis nya bok, Främling, vad döljer du för mig? Det kanske låter konstigt, att en bok som vill bekämpa rasismen börjar med att påstå att vi laddat begrepp som rasism och rasister för negativt, men det är faktiskt ungefär det han gör. När det gäller Rasisten, menar Priftis, så har han precis som Våldtäktsmannen blivit ett monster, en tankefigur som vi ofta tar avstånd ifrån så starkt att vi blir oförmögna att se dem som någon mitt ibland oss. Rasister är Breivik, eller Hitler, inte polaren eller den där hygglige grannen. Inte jag.

Om vi ska kunna bekämpa rasismen måste vi kunna börja med oss själva, poängterar Priftis. Då måste vi kunna se våra egna fördomar, vara beredda att tänka till och kanske tänka om. Att vrida och vända på.
Hur kommer det sig till exempel att vi så unisont drog den ”självklara” slutsatsen att det var någon form av muslimer som låg bakom massmorden på Utøya, mejade ner norska ungdomar på ett socialdemokratiskt sommarläger? Att muslimer som terrorister framstår som något närmast naturgivet, medan en ”etniskt norsk” gärningsman kräver individuella förklaringar och diagnoser?

Trots att islamister enligt Europol i själva verket ligger bakom bara 0,34 procent av terrordåden i Europa. ”Självklart”?

Att ta itu med rasismen handlar alltså delvis om självrannsakan, om att våga se att det finns strukturer, det finns föreställningar vi bär med oss fast vi egentligen kanske inte ens vill veta av dem. Den goda nyheten är ju att sådant kan förändras. Då får vi bara inte vara livrädda för att se det som är rasistiskt. Då får vi inte köpa att somliga genast ylar om att bli ”stämplade” eller ”brännmärkta” som rasister. Rasism är rasism, och den som ständigt gör sig skyldig till rasism är nog faktiskt till och med rasist. Men det är inte oföränderligt. Det är ingen brännmärkning.

I Främling, vad döljer du för mig? ger sig Priftis i kast med mängder av myter kring rasism, invandring och ”svartskallar”. Här avlivas välbehövligt en rad myter, bland annat om yttrandefrihet och provokationer, om muslimska värderingar och barnafödande – ofta sådant man knappt ens orkat ta i debatterna, därför att anklagelserna är så absurda och smaklösa, men uppenbarligen behöver det ju bemötas. Där är Priftis mycket bra, slagfärdig och påläst.

Ett exempel som fastnade hos mig handlar just om värderingar. Det är en dansk undersökning som säger att 7 procent av de danska muslimerna tycker att det okej med barnaga, medan 15 procent tycker det är bra med dödsstraff. Det måste jag ju till exempel erkänna gör mig lite illa till mods. Fast jag blir ju knappast mindre illa till mods när det visar sig att bland Dansk Folkepartis väljare – de som jag förmodar ungefär motsvarar svenska grupperingar som plötsligt talar sig varma för kvinnors och homosexuellas rättigheter och vill försvara dem mot otäcka muslimer – ja, där anser hela 25 procent att dödsstraffet borde återinföras, och 42 procent tycker barnaga är okej.

Där blir Priftis ofta som mest intressant, i att han ifrågasätter själva grundantagandena. Bör vi försvara ”svenska (eller danska) värderingar”? Vad är i så fall det? Visst ska vi ”ta debatten”, som det så populärt heter. Så mycket vi bara orkar. Men vi måste också inse att vi inte bara faktiskt gjort det en hel del de senaste åren, utan också tagit över oroväckande mycket av de främlingsfientliga problemformuleringarna. Att integrationspolitik alltid har epitetet misslyckad, till exempel, att invandringen har en kostnad, eller att somliga frågor är invandrar- och integrationsfrågor snarare än helt enkelt sociala frågor.

Det är ett enormt ämne Priftis tagit sig an och här och var breder han ut sig över så överväldigande ytor att det blir en smula tungt. Olika typer av rasism genom historien är ett sådant avsnitt. Det är nog inte heller avsikten att gå till botten med precis allt. Där finns det andra, mer specifika böcker man kan läsa (kanske Andreas Malms Hatet mot muslimer eller Harald Ofstads nyutgivna klassiker Vårt förakt för svaghet.). Främling, vad döljer du för mig? är mer översiktlig, lättläst och konkret resonerande. Som sådan är den minst sagt välbehövlig.

Similar Posts:

• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Vecka 36 på dagensbok.com – Pettson, Danmark och Främling
• Nätets mörka sida
• Metaller, miljö och människor
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Ondskan har gjort comeback de senaste tio åren. För inte så länge sedan var ”ondska” något nästan löjligt; ett abstrakt begrepp som ekade skräckfilm, söndagspredikan och häxjakt. Människor är ju inte onda, har vi fått lära oss; de kanske kommer från dåliga bakgrunder, de kanske hamnar i situationer där de måste välja mellan pest eller kolera, de kanske har psykiska sjukdomar som gör att de inte bryr sig om andra människor, de må vara brottsliga, men med undantag för några enstaka få är de inte onda. Att stämpla någon som ”ond”, att sätta på honom en svart hatt, är att ge upp; att medge att några få är mindre än mänskliga och inte kan förstås, medan resten av oss i princip är reko typer som kanske gör misstag ibland. Sådana är vi inte längre, vi förstår att människor är komplexa.

Sedan… 9/11, Joseph Fritzl, Abu Ghraib, Knutby, talibaner, Englamordet, skolskjutningar i USA, etc etc etc. Plötsligt står ordet ”ondska” i tidningarna igen. Plötsligt börjar det snackas dödsstraff och livstid utan rättegång igen. En människa som dödar två små barn på en trapp är helt enkelt ond, ta bort henne. Länder som ingår i The Axis Of Evil kan bombas eller svältas; de är ju ändå onda, inte som vi. Våra deckare och actionfilmer – ”bara” underhållning, men just därför en bra barometer på hur tankarna går i samhället – är plötsligt fulla med psykopater och seriemördare igen, långt från Sjöwall & Wahlöös idéer om samhällsproblem som grunden för allt. Till och med vampyrerna har förmänskligats och deras roll i skräckfilmerna har ersatts av den helt oromantiske zombien. Ondskan har, med eller utan Satan, fått person igen, blivit något fult och konkret som vi med rätt språkbruk och ett schysst järnrör kan hålla på armlängds avstånd från oss.

Så vad är den egentligen?

Ann Heberleins bok är inte tänkt att vara ett enkelt svar. I stället resonerar hon, betraktar idén om ondska grundligt ur olika vinklar, hur den utvecklats under århundradena och idag, med exempel både ur verkligheten och religionen, ur Dostojevskij och Stieg Larsson. Hon är etiker, inte psykiatriker, så frågan är inte bara vad som gör en människa ”ond” utan också vad som krävs för att vi ska beteckna henne som ond – var går gränsen för vad vi accepterar? Kan man kliva över den till olika grader? Var går ett offer som själv blir förövare över till att bli ond? Vad händer om vi, när ”ondska” så länge varit något vi använt för att beteckna Patrick Bateman och Hannibal Lecter, börjar använda samma begrepp på verkliga människor och förväntar sig att de ska leva upp till det? Heberlein kan inte avfärda begreppet; det är svårt att betrakta Hitler som något annat än ond. Ondska finns. Men är det någonting vi gör eller någonting vi är? Om Hitler är ond, vad säger man då om alla de som villigt, rentav entusiastiskt, följde honom? Vad, rent konkret, är det som gör mannen som sköt ihjäl en tonårig mopedist på sin trappa mindre ond än Marc Dutroux som mördade tonårstjejer? Vadan vår fascination för begreppet, som gör att en svart bok med ordet ”ONDSKA” på framsidan faktiskt blir något av en försäljningssuccé?

Att den blivit det är välförtjänt. En liten bok om ondska må bli lite upprepande mot slutet, men i grund och botten är det en intelligent, klarspråkig och välbehövd grundkurs. Det är inte på något vis en radikal omtolkning eller avskaffande av begreppet, men den tillför en del viktiga funderingar som sällan kommer fram i krigsrubrikerna. Det skadar ju aldrig att fråga sig vad det egentligen är man ser. Om man nu gör det.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• Ondskan är ständigt aktuell
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Logisk rundgång om ondskan

Vad hände till exempel med de apatiska flyktingbarnen? Vad var det som gjorde att just de blev sjuka? Varför minns vi just de där händelserna? Varför ser svensk flyktingpolitik ut som den gör? Och hur ser den egentligen ut?

Journalisten Lasse Granestrand har genom åren följt den politiska utvecklingen, mediebevakningen och inte minst enskilda flyktingars väntan på det efterlängtade uppehållstillståndet. Det märks att han är just journalist, hans stil är en typisk reportagestil där allt som händer händer här och nu, viktiga teser slås fast genom upprepning och framåtblickarna är många. Det skapar en intensitet som på 400 sidor blir väl kompakt, men det massiva till trots är hans genomgång av ett stycke brännande svensk nutidshistoria både initierad och angelägen.

I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling har Granestrand talat med en mängd personer som på olika sätt och nivåer varit inblandade. Inte alla vill ställa upp. Birgit Friggebo, hon som ville sjunga ”We shall overcome” på det där mötet i Rinkeby och som häromsistens figurerade i media med anledning av nya mått för friggebodar, vill inte riva i gamla sår. På Migrationsverket känner sig uppenbarligen många kroniskt missförstådda och hatade.

För precis som det ofta är enskilda flyktingar som uppmärksammas och väcker opinion har det varit enskilda tjänstemän och ministrar som fått ta smällen när de politiska direktiven verkar orättvisa och känslokalla. Men hur kommer det sig, frågar Granestrand, att den svenska flyktingpolitiken, som relativt sett varit ganska generös, väckt så mycket ont blod? Varför är det just här barn blivit apatiska i väntan på uppehållstillstånd?

En nyckel tycks i alla fall vara att alla välmenande avsikter resulterat i en så utdragen process. Plågsam väntan med nya ansökningar och nya avslag har gjort mental ohälsa, som uppstått inte i första hand genom upplevelserna i ursprungslandet utan på grund av själva väntan och osäkerheten i Sverige, till ett vanligt skäl att få stanna. Det är strukturproblemen, snarare än de utvalda, enskilda öden som gör sig bra i media, vi måste fokusera på om vi ska kunna hantera situationen – och människorna – bättre, menar Granestrand. Och vad är det egentligen som säger att mänskliga resurser med nödvändighet måste vara ett problem? Så har det ju inte alltid varit.

Similar Posts:

• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Vår tysta förutsättning
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?

För den som hyser några romantiska drömmar om polisens effektivitet blir Lasermannen ett brutalt uppvaknande. Har man däremot tämligen svart humor, ja då får man sig en hel del ytterst torra skratt på inte bara polisens utan också mediernas och politikernas bekostnad. För visst är Lasermannen en berättelse om en ensam galning som bestämmer sig för att skjuta ner slumpvis utvalda ”invandrare”, men det är också en berättelse om ett samhällsklimat där en sådan fix idé kan växa och där människor står dumdrygt handfallna inför det.

När jag sätter mig ned för att skriva det här har jag också Liv Strömquists ”Tredje riket på Österlen” färskt på näthinnan. Hennes bilder av skol- och vardagsrasismen i början av 90-talet, från potentiella mobboffer med bombarjackor och, faktiskt, ”Lasermannen – ditt ljus i mörkret”-tröjor, till lokalpolitiker och rektorer, ser närmast parodiska ut men är det förmodligen inte alls.

Lasermannen tecknar utmärkt den dubbla bilden av en enskild brottsling och det sammanhang han agerar i. Det är en riktigt skrämmande skildring av vad som kan hända i ett samhälle när det blåser snålare vindar, när det finns människor beredda att utnyttja missnöjet (och när finns inte de?) och motkrafternas mobilisering går betydligt segare. Inte minst media gör en slät figur i Tamas granskning: de för okritiskt vidare mängder av fullkomligt påhittad information från i synnerhet Ny Demokratis uttalanden. De har helt enkelt ingen beredskap för att folk i så omfattande utsträckning ljuger dem rätt upp i ansiktet.

De extremare organisationerna, med VAM i spetsen, lyckas också i viss utsträckning utnyttja media och få väl gynnsam exponering. (Det är förstås medias ständiga dilemma.) Men det är Ny demokrati, bubblaren i partipolitiken som snabbt erövrar 6,7 procent i riksdagsvalet 1991, som mer än något klär skott för den svenska mainstreamrasismen. Och missnöje och skamlös populism, för all del, men uttalanden som att problemet är att afrikaner inte längre äts upp av lejon i tillräckligt stor utsträckning, kan väl knappast betraktas som smygrasistiska.

”En berättelse om Sverige” är med andra ord en lysande undertitel på Tamas bok. Han skriver om ett 90-talssverige som på en gång är en absurd dystopi (jag säger bara: ”We shall overcome” i Rinkeby Folkets hus) och samtidigt mycket välbekant och vardagligt. Också själva Lasermannens (eftersom han byter namn flera gånger blir det lättast att i det här sammanhanget kalla honom så) agerande och bakgrund har sin egen inneboende logik. Han går på ett sätt att förstå och det är mer skrämmande än alla filmmonster.

Men om ämnet är både fascinerande och angeläget så finns här också ett imponerande hantverk, inte minst i det tempo Tamas håller. Sidorna bara rinner iväg – jag börjar läsa vid läggdags men är inte ett spår sömnigare efter 120 sidor. Kapitlen är korta och perspektiven skiftar hela tiden. Vi följer offren, gärningsmannen, hans barndom, vittnen och bekanta, polisutredningen, tendenser i samhället i stort genom politiker, media och olika obskyra rasistorganisationer – men utan att tappa tråden eller helhetsperspektivet. Samtidigt är Tamas ytterst konkret, så konkret att jag först blir misstänksam – det är lite Herman Lindquist över att exakt återge replikskiften och liknande – men den minutiösa källförteckningen med djupintervjuer, förundersökningsmaterial och rättegångsprotokoll övertygar.

Jag är sannerligen inte den första att inse vilken välskriven och spännande bok Lasermannen är – men förmodligen inte den sista heller. Kanske missade du som jag hypen när boken först kom ut? Kanske sitter du rentav just nu och funderar på att plocka upp någon lämplig sommardeckare? Överväg då Tamas bok istället. Den har verkligen allt man kan önska sig av en bra deckare. Och så naturligtvis mycket, mycket mer.

Similar Posts:

• Mangs rätta ansikte
• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs
• Vad skulle Palme göra?
• Bakom rubrikerna
• Tron på riset som övervinner allt