Paret Jack och Filip kommer snabbt i slang med de lokala byborna som gärna lägger sig i på gott och ont. Dessutom får de reda på att slottet Lyckeholms öknamn är Olyckeholm… Vad beror det egentligen på? När ett lik hittas i slottets salong tätnar mysteriet. Tackolov då att den lokala sexbarnsmamman Amanda som bor granne med killarna har full koll på skvallret i byn. Hon har koll på mer än så visar det sig och det leder till att killarna hamnar i rejält blåsväder.

Liket i salongen har många likheter med den legendariska Agatha Christie-romanen Liket i biblioteket där ett lik hittas i ett bibliotek på en herrgård. Men här har historien en lite annan tvist och människorna som bebor berättelsen är kanske lite mer jordnära. Det är faktiskt karaktärerna som bär berättelsen här. Alla är fulla av liv, rörelse och olika egenskaper. Den skvallriga sexbarnsmamman Amanda som osar white trash blir ett slags nav där allting rör sig kring. Det hon inte vet om folk i bygden är inte värt att veta. Hennes karga, krigiska mormor Signe ger också historien färg. Den resliga snickaren Nallen och den läskiga GI-Jane med sin varglika best till hund är också folk som färgar berättelsen. Vidare har vi den sliskiga mäklaren Sören. Och vad sägs om en tvålfager snut som är döpt till Valentin? Dessutom är boken kryddad med god mat och dryck samt en hel del hemligheter som mot slutet får sina svar.

Det här är en puttrig pusseldeckare som är svår att värja sig mot. Jag sugs in från första stund och har väldigt roligt längs med läsningen samtidigt som jag klurar på gåtans lösning. Det har inte varit självklart vem som mördade personen som låg i salongen. Det som dock är klart är att detta är en pusseldeckare där mördaren finns bland de presenterade karaktärerna. Dessutom är detta en bok som tigger om en eller flera uppföljare.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• Berättelsen om en demonisk blodtörst
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Livslögner och livsöden
• Klurigt och oväntat

Det börjar på lördag kväll i festyra. Att bli full och gå runt på stans fyra ställen. Sebbe känner sig både ensam och i centrums mitt. Runt honom stimmar grabbiga kompisar. Själv gastar han ”Jungman Jansson”, känner till gamla rocklåtar och är sportfåne.

Helst av allt skulle han vilja bli kär, träffa någon. Det slutar ändå på en parkbänk i kylan och väckning på morgonkröken. Hem med sista bussen och krypa under täcket. Nästa dag, söndag, släpa sig upp, betvinga baksmällan som tjuter i öronen och hjälpa pappa med veden, kapen och motorsågen.

Varje dag i sista skolveckan får ett eget kapitel. Sebbe snurrar ihop de sista kurserna för att få sina vitsord. Läraroriginal uttalar luriga livsvisdomar. Mera fest och fylla och till och med bärsärkagång. Inte meningen, men ibland händer saker. Gympass, långa cykelturer längs Selångerån och mera vedarbete. Förväntningar växer inför sista dagen …

Händelserna återges ur jag-perspektiv som bryts av dialoger. På så vis kommer läsaren nära Sebbe. Han iakttar och är språkligt begåvad med galanteri och självironi. Många fyndiga beskrivningar. Det går upp och ner för trappor, gator och dansgolv och natten är ung tills den vänder över i dimsyn. Sällan har festandets och fyllans olika smaker, stadier och efterverkningar skildrats så väl. Både kroppsligt och mentalt. Alla olika kroppar på gympasset. Eller känslan att traska hemåt tidigt en junimorgon i friska luften i sällskap av ”talgoxarna, gråsparvarna och blåmesarna” när det gör ont i bröstet av all skönhet. Ibland får till och med formen på texten illustrera tiden som går eller stagade steg på gatans stenar.

I boken finns många referenser till låttexter och annat. Som läsare får man känna igen till exempel: ”När man är ung kommer man undan med att le”, ”Vardagskväll i träningskojan” eller att läsa hur Saras hud har färg av ”mandel, honung och getters mjölk.”

Familjen är viktig även om Sebbe tycker det är svårt att prata med pappan. Han har aldrig flyttat hemifrån, vilket däremot mamman har gjort och till ett nytt förhållande. Farmor bor på övervåningen, bjuder på fika med ”Skogaholmslimpa” mitt i vedarbetet. Nu bildar de tre ett team som arbetar för att få huset värmt. Sebbe ser det som viktigt, en tradition från farfars tid. Här har vi en författare som kan beskriva alla arbetsmoment; vi får en liten handbok i vedhantering inne i själva romanen.

Samtidigt kan Sebbe kan känna en vanmakt inför det som varit ”som vanligt”. Nya tider kommer. Inom sig nöts han av stora frågor. Vad väntar efter tolv år i skolan?

Men plötsligt hör Sebbe sig redogöra ”by the way” för en vilsen kompis, en tjej, om meningen med allt. Att leva sitt liv. Efter utspring och festyra med familj och vänner ser Sebbe klarare på livet. I alla fall kan han uttala funderingar i ord.

En alldeles charmig roman. En bok att läsas i gymnasiet. Den borde ingå i Trägårdhs svenska kulturkanon. Och för mig, gymnasielärare i Finland, är det både igenkänning och insikter. I Finland skrivs rigorösa nationella studentprov. Svensk gymnasieskola fungerar annorlunda. Men Sebbe har medbröder och -systrar över landsgränser. Inte lätt någongång någonstans att vara nitton och att ta studenten. Men det ordnar sig!

Similar Posts:

• Måsar och människor
• Sorgen efter en katt
• Sista veckan med gänget
• Livets vägar
• Komprimerade noveller

Tula hem är märkt som en spänningsroman, och visst är det spännande med nystandet som Elin gör, den dolda historien som avtäcker sig bit för bit inför hennes och läsarens ögon. Men det känns också som en förminskade märkning, som om förlaget varit rädd att boken inte skulle sälja om den bara benämnts som ”roman”. Spänningen är nämligen möjligen vad som driver bokens yttre ramar, men mest av allt är Tula hem en bok om bearbetning av sorg och bilderna som målas upp är stillbilder av eftertänksamhet: det är känslan av en kattunges päls under fingrarna, vilan i att få sitta på en stubbe och låta tankarna flöda över en, stillheten i ett kök där två personer sitter tysta med varandra och bara existerar i läkande samvaro.

Det finns många troper här som känns igen: flykten från stan, den visa, gamla kvinnan som fungerar som vägvisare, den idylliska lilla byn med ett bibliotek och en hembygdsgård där all information som huvudkaraktären behöver finns att tillgå. Som läsare är man förpassad till blicken utifrån på Elin som gör precis vad en kvinna i sorg gör för att läka i en sådan här typ av berättelse: hon går i skogen och klappar djur och drar sig undan känslomässigt från den som står henne närmast. Det är dessutom berättat med ett språk som tyvärr känns lite för medvetet osentimentalt. Det hade varit spännande att ha fått tillgång till en annan, nyare blick in i den här berättelsen för att undvika en bismak av effektsökeri och känslan av att vad som berättas här redan har berättats på ungefär samma sätt, ganska många gånger innan – kanske en blick in i Elins inre värld och vad som måste rasa där.

Trots detta lyckas Tula hem förmedla en berättelse som har något eget och som vågar röra sig bitvis utanför troperna: utan att avslöja för mycket vävs det övernaturliga fint ihop med det psykologiska. Dessutom är det något grundläggande behagligt att få befinna sig i en berättelse där läkningen och den mjuka tillvaron får stå i centrum – tropen med en sökande själ som försöker hitta tröst och stillhet i djur och natur finns till av en anledning. I anslaget till boken står en beskrivning av några olika innebörder av ordet ”tula” och en av innebörderna är att smeka eller kela. Lite så kan man förhålla sig till den här boken: det är att få försvinna in i något mjukt och smeksamt som inte kräver särskilt mycket men som lämnar en kvardröjande känsla av något mjukt när boken tagit slut, om så bara för en liten stund.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Vitt och kallt
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Rakt in i en bergvägg

Hemma i byn nära skogen har livet ett annat tempo. Fanny både andas ut och andas in. Hon kan förundras över de nya stora husen där unga familjer bor samtidigt som hon knappt ser några människor. Men de finns. I stugor och radhuslängor hälsar Fanny på. Hon kör runt i trakterna och gör intervjuer. På den lokala bensinmackens kafé sitter gubbarna, ett sorts landsbygdens dagis för daglediga äldre, ofta udda män. Barndomsvännen Klaus med sina skrotbilar och sitt skiftesarbete visar sig vara en fiffig och mogen människa som dessutom blir en ställföreträdande fadersgestalt för Sam.

Fanny ordnar och donar. Saker och ting faller på plats i en ny vardag. Väninnan Nettan kommer resande från Helsingfors – den väntade kulturkrocken uteblir och istället föds en genuin fascination – och de går på fest med lokalt band på hemmagjord utescen i trolsk sommarnatt. Bil ordnar Klaus, de går tillsammans på en flummig kurs i ryggymnastik och Sam lär sig köra moppe längs vägar i skogen.

Men allt oftare överväldigas Fanny av minnen. Ånger och dåligt samvete. Pappa Olof, som börjar smått tackla av, är trygg och välmenande men vill inte tala. Minnena av den milda mamma Anja sjuk i cancer plågar henne. Någon säger att döden har cancern i släptåg.

Fanny blir alltmer upptagen av sitt enda syskons, den yngre brodern Mats död i en smitningsolycka på byvägen. Ett trauma som tvingar Fanny att börja nysta och fiska efter ledtrådar. Den (o)skyldiga lever helt nära dem. Eller? Men när sanningen verkligen avslöjas och ord uttalas, blir det andra obehagliga överraskningar. Vad ska Fanny göra? Sanningen i all sin ynkedom befriar inte. Det blir för mycket. Fanny bokstavligen duckar och tyr sig till en falsk tröstare som så många andra före henne. Hon stänger in sig, sjukanmäler sig, intar sängläge. Fanny försöker upprätthålla ett sorts sken inför Sam men under sängen växer mängden tomburkar …

Men i byn där årtiondenas skuld och skam blivit varbölder och förrödda liv, finns också hjälpande händer och stöd. Fanny behöver inte göra allt; andra tar mått och steg som måste tas. En dag stiger hon upp och tar tag i sin dag. Hur det sen än blir så skipas rättvisa och Fanny (och Sam) kan gå vidare på sin livsväg.

Handlingen innehåller många paralleller. Det är syster och bror samt bror och bror. Det är mamma Anja och Fanny men också Fanny och Sam. Ensamt liv – självvalt eller påtvingat. Det är Fannys barndom och Sams. Fannys som inte vill tala med Sam, fadern som inte vill tala med Fanny. Vägen där Mats dog, samma väg som Fanny nu bor vid och rör sig på dagligen. Skogen som trygghet och skydd, andra gånger insnöad och ogenomtränglig. Då för länge sen kunde den gett skydd. Om, om inte vore.

Genom de många dialogerna matas händelserna fram. För det mesta skrivs replikerna på normsvenska men vissa ord på dialekt. Den inre monologen pågår ständigt hos Fanny som registrerar när någon överdriver sin dialekt för att kanske göra sig exotisk, hur förädrahemmet är fyllt med mängder med prylar, kläder i skåp och lådor eller hennes lilla irritation över att kaffet hos pappan smakar för svagt, närmast surt. En värme mellan Fanny och fadern kommer fram med enkla medel: till exempel att de krokar arm längs isig vårväg eller faderns egenhändigt gjorda goda kåldolmar och köttgrytor. Överlag är Ulrika Hansson skicklig på att skildra relationer över tid inom familj och släkt. Och by.

Fannys väg är en roman som jag tänker länge på efteråt. Språkbehandlingen och de noggranna detaljerna vad gäller människor och miljöer ger handlingen trovärdighet och äkthet. Det har skrivits om (österbottnisk) landsbygd på 2020-talet tidigare men Hansson tecknar fram hur det verkligen ser ut numera med tomma affärslokaler och nedlagda industrier. Grillen, pizzerian och gubbarna överlever längst.

Det finns många vägar. Vägar man aldrig velat ta, ångrat att man tog. Vägar kan vara farliga men som man ändå måste ge sig ut på. Vägar leder alltid vidare. Fanny går sin väg.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Brev och svek
• Ved och potatis
• Längtan, lera och luft

Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon sätter nyckeln i dörren på huset konstaterar hon att det är hennes mamma som haft en relation till platsen. Lekar på husets gård och gömställen i bodarna. Stunder på tu man hand med Doris, mostern som mamman tyckte så mycket om. Nu funderar kvinnan med nyckeln. Det lutar åt att en mäklare ska få uppdraget att sälja den lilla fastigheten. I familjen finns redan ett fritidshus där make och barn vistas under ledigheter.

Efter denna inledning förflyttas läsaren till 1600-talet och soldaten som fått en bit jord som lön för sin tjänst. Platsen är Österbotten, Finland. Han kavlar upp ärmarna och är enormt lättad över att lämna soldatlivet. Förhållandena är påvra men med hårt arbete blir grunden för en stuga så småningom klar.

Romanen går vidare med nya perspektiv, ibland hoppas en generation över eller så ges stafettpinnen till ett syskonbarn. Människorna på Nevabacka eller i backstugan Skogsperä sysslar med djuren och odlingen. Ett århundrade går över i ett nytt.

Sen har vi de andra. Varelser och väsen bakom träd, stenar och framför allt på mossen. Prästerna uppmanar sin församling att sluta med gamla ritualer. Inga kättare, tack så mycket! För säkerhets skull hålls traditionerna vid liv – om än i smyg. En liten ulltuss hängs på gärdsgården som tack till skogsfolk som hållit rovdjuren borta från familjens ko.

Berättelserna sorteras in i varsitt århundrade fram till våra dagar. Frånvaron av specifika datum gör att plågorna med krig, missväxt och flykt känns tidlösa. Lika tidlöst skildras konflikterna där det förekommer fler än en människa. Gruppens normer krockar med individens behov av frihet. Den äldre vill ge råd och den yngre vill slå ifrån sig – upplevelsen av tvång förmörkar. Hur har Turtschaninoff gjort när hon så snyggt funnit tonträffen i dessa mustiga dialoger och saktmodiga tankar som balanserar så fint i helheten?

Än mer imponeras jag av hennes förståelse för människors olika drivkrafter. Någon tillägnar sig hantverksskicklighet och känner stolthet över den. En annan överrumplas av känslor – mörka som ljusa. Inte alla författare vågar ta ut svängarna när vissa av figurerna så kräver. Men Turtschaninoff har modet. Vissa manér passar perfekt när människan drabbas av fåfänga, avund och habegär.

Och det stora temat då? Alla episoder som läggs efter varandra förstärker hur det rationella tänkandet har fjärmat människan från vildmarken. Mossen var i orostider en plats för tillflykt och överlevnad. När den moderna tiden träder in sjunker mossens värde eftersom den inte kan brukas. I romanen blir den en vacker metafor för människans relation till det okontrollerbara och vad vi gör med naturens resurser.

Skälen till att Turtschaninoff tilldelats priser för romanen är alldeles uppenbara. Tre gånger har jag hunnit läsa Arvejord och varje gång har jag häpnat över vilket intryck den gör på mig.

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Lantmätaren Git och byn Starrängarna
• Ett pensionat och dess historia
• Okänd historia i ett grannland
• Märkbar distans i överlevnadsberättelse

Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka hav.

Så börjar dygnet i den lilla walesiska staden och så börjar detta ”spel för röster” av Dylan Thomas som uruppfördes 1953, bara några månader innan hans bortgång. Sedan dess har detta vindlande lilla verk fått många olika former och versioner, nu en nyversion på svenska med förord av Ulf Lundell och efterord av Per Bergström som tillsammans med Erik Andersson reviderat Thomas Warburtons översättning från 1958.

Under vårdygnet i Llareggub rör sig två röster genom staden, in och ut i olika karaktärer så som Kapten Katt, Fru Hursomhaver och prästen Eli Jenkins. Det är ett varmt och humoristiskt utspel av livet i staden som gestaltar invånarnas tankar, minnen, längtan och drömmar i ett språk som vrider och vänder sig själv i krumbuktande hopp och piruetter. Talande för lekfullheten i språket och hyllningen till det walesiska, både i språkklang och tradition, är ortsnamnet i sig – ”buggerall” vänt bak och fram.

Den största behållningen av Intill mjölkhagen är just språket – hur Thomas, fint översatt till svenska, arbetar med allitteration och assonans, uppräkningar och, ibland påhittade, adjektiv, staplade på varandra för att skapa ett tätt språk som ibland nästan slår över i en sorts sinnrik rotvälska:

Det är hästskors klippklapp på gatornas solvarma sten, klank från smedjan av hammaren, kackel och kvack från gässen, taltrastkvitter från fågelträna (…) det är spovars vissel, kråkors kra, duvors kurr, tjurbröl och klockors timslag, och en skolrast med fraggande snatter

Rösterna får sömlöst glida i och ur varandra, svara på varandra, ordlekarna vandra från mun till mun, medvetandet simma mellan karaktärernas allra innersta till platsens helhet sedd utifrån. Det är finurligt och idérikt, något alldeles eget. Den enda sorgen när man läser är att man hade velat höra det uppläst – den värld som skildras här, den ljudande verklighet som Llareggub målas upp i, blir trots allt ofrånkomligt stängd i tryckt form. Språket vill mer, det vill leva och kränga sig ut från boksidorna.

Similar Posts:

• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Magisk hyperrealism från Norge
• Äkta engelsk klassiker
• Kvinnor och klädesplagg

Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste temana. Berättarrösten är ofta allvetande i både vi- och manform. Som om marken, byn själv talade. Det här kunde vara inledningen på en deckare eller mordhistoria. Men det är det inte. Det här är en roman om verkliga människor och riktiga miljöer. Om utveckling, avveckling, nedläggning. Tidens gång.

Det handlar om Git, osentimental lantmätare i 50-årsåldern. Stabilt medelklassliv i radhus utanför Helsingfors. Veckoslutssemestrar i huvudstäder, sommarfester med gamla vänner i sommarstaden Hangö. Inga egna barn men en teknologmake. Hon byter arbete och blir vd för Brödraförbundet. Finländska stiftelser får allt sämre rykte och Brödraförbundet inget undantag. Git hamnar oförskyllt i handgemäng utanför kontorets toalett med den förra, avpolletterade vd:n Esco Lillund (vilka namn och vilken symbolik!). Misshandelsåtal och sjukskrivning.

Så drabbar coronan världen. Git får smak för avskildhet och en stuga på landsbygden. Påpassligt blir det ett ruckel i byn Starrängarna.

Rucklet renoveras. Hjälp får hon av en återflyttare till byn, Bernt. Efter ett liv utomlands inom byggbranschen – till och med långa tider på Krim – och inte heller med tummen mitt i handen stiger han en dag in i rucklet och blir Gits högra hand. Medan de mäter, planerar, handlar och sågar berättar Bernt om byn. Nu är det så att Git faktiskt bott i byn sina första år, på mejeriet där fadern var disponent. Git anar något av sina tidigaste minnen av folk och fä medan Bernt lägger tråd till tråd i en väv över bygdens liv.

Rucklet tar sig. Efter mycket slit står där ett ”danskt annex” med höjd och bredd. För att hedra Gits danska bakgrund föreslår Gits man Mosse att det ska kallas ”Hyggebo”.

Bernt berättar korthugget vidare. Om bondställena Riåkern och Kungsgården. I början av EU-tiderna satsades och utvidgades. Stor mjölkproduktionen på Kungsgården. Dit kom den vackra, starka Leila från norra Finland för att sköta fähuset. Hon blev kär i byns olycksbarn. Vart försvann hon med sin lilla pojke den dagen hon inte orkade mera? Det är det nog bara Riåkarn som vet.

Riåkarn är gamla bonden på Riåkargården. Numera tömt på liv. Frun dog alltför ung, döttrarna flyttade bort. Den tafatta sonen försvann. Likt en uråldrig skugga dyker Riåkarn upp här och var i dimman med sin häst. Kärra med timmerstockar. Hur har han orkat baxa upp dem?

Språket i boken har höjd. Här finns sakligheten och adminstrationsspråket som är Gits domän. Med tomrum och undertexter. Ironi ibland (”konsultuppdrag”, ”human relations”, ”funktionsduglig”, ”processekonomiska avdrag”) men också värme. Vissa ord med kursiv för förtydligande. Hennes relation till maken Mosse präglas av rutiner och tillit.

När Bernt berättar om byn Starrängarna använder han talesätt, finlandismer (”lyfta katten på bordet”,”tavara”) och dialekt (”åbisin”). Ibland finska, engelska. Jovars, Bernt har sett världen. Sista kon har för länge sen lastats på slaktarbilen, maskinhallarna gapar tomma och skogen är såld men Kungsgårdens Bernt klarar sig.

Idag skrivs en hel del romaner om landsbygden och människors sökande efter rötter. Även i politiken under osäkra tider (och valtider!) får glesbygden fokus. Men Strömbergs roman Rågången skiljer sig ur mängden för sin äkthet, sitt djup och berättargrepp med exakta detaljer. Stämningar.

Strömberg skriver en osentimental sorgesång. Men även om den gamla sanningen att ingenting stannar upp. Liv går ur tiden och nya tar vid. Ruckel renoveras. Ibland behövs en rättegång. Och en rågång i markerna. Allt går vidare.

Similar Posts:

• En lysande släktkrönika
• Brev och svek
• Drömmen om att gå vilse
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Noveller om folk som känner varandra

Nu har den svenska publiken möjlighet att läsa mer av Keegan. Häromveckan snubblade jag nämligen över Genom blå hagar från år 2007 med Erik Andersson som översättare och utgiven 2023 i Sverige. Jag lånade den direkt.

Med ett undantag utgör Irland det geografiska navet i hela samlingen. Landsbygdsliv med djurhållning, små församlingar och bybornas skvaller på enda puben. Kyrkan har ännu ett visst grepp och prästen närvarar på ett sätt som känns ovanligt med svenska mått mätt.

Den avvikande novellen utspelar sig på andra sidan Atlanten. En Oxfordstudent är på tillfälligt besök hos sin mamma som gift sig med en amerikansk nyrik man. Det amerikanska bling-blinget blir en effektfull kontrast mot studentens världsbild. I de övriga berättelserna är scenen den irländska glesbygden. Där är miljön påver och väder är en del av vardagen. Regn, blåst och vind. Lerigt gårdstun, ödslig mosse, eller en tätbevuxen idegran att ta skydd under. Detaljbeskrivningar som gör att känslan av ensamhet strömmar oavbrutet.

Att leva i en kärnfamilj hindrar inte övergivenheten som fyller människorna. Ingen tycks nå den andra och ingen förmår sätta ord på livets glädjeämnen eller besvikelser. Livet har fört dem samman men de lever som i ett ständigt efteråt. Det var fint en gång men inte längre.

I historierna uppträder män och kvinnor som är både envisa och modfällda. Tankemönstren som vuxit i deras huvuden blir en sorts trampoliner för handlingarna. Flera gör ett val som påverkar livet för alltid. Avsaknaden av lyckoskimrande och förtjusande personligheter tycks vara Keegans specialitet men hon är oavbrutet lojal med deras bild av sanningen. Och titeln Genom blå hagar kunde inte varit bättre vald för att fånga den ödesmättade och melankoliska ton som färgar alla noveller.

Similar Posts:

• Letting the days go by
• Nyöversatt Joyce
• Vänskapens mörker och ljus
• Frihetens många ansikten
• Döm inte boken efter omslaget

Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.

Similar Posts:

• Att mista sin bästa vän
• Att vända hem till något trasigt
• Elofs och Olgas bok
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Inget danskt hygge

Det är en samling med noveller och dikter samt några texter som kanske bäst beskrivs som ett mellanting (eller ett både-och) av novell och dikt. Gängse regler för interpunktion och radbrytningar löses upp när Fosse låter texterna få ta den form som berättelserna behöver:

Är det nåt på tok? Har han blivit sjuk? Kan jag hjälpa till?
säger jag
och hon tittar inte ens på mig och hon säger ingenting och hon går bort till honom där han ligger och jag lägger fingrarna över munnen på honom och särar på läpparna och det finns inga andetag. Han andas inte. Jag ser på henne och tänker att jag måste säga att han inte andas, men kan jag säga det, jag måste väl det, tänker jag
Han andas inte, säger jag

Än mer säreget än interpunktionen och radbrytningarna i några av berättelserna, är de här ihärdiga omtagen med upprepning efter upprepning, som är typiska för Fosses stil.

Det skulle kunna bli tradigt, särskilt som det är ett grepp som återkommer oavsett om det handlar om en missnöjd äldre man, en förälskad yngling eller ett äldre par som återförenas efter en tids sjukdom. Men tvärtom så har det en närmast hypnotisk effekt som låter läsaren komma otroligt nära karaktärerna – så nära att det går att se deras tanke- och känsloliv betydligt tydligare än vad de själva gör.

Ibland – som i ”Och sen kan hunden komma”, om en man vars hund blir skjuten av granne – får läsaren uppleva huvudpersonens förvirring lika nära som huvudpersonen själv. I andra berättelser – som i ”Hemkomst”, om ett äldre par som återförenas i hemmet efter att mannen varit borta på grund av psykisk ohälsa – ger Fosses stil med omtag på omtag snarare en känsla av hyperrealism. Upprepningarna ger läsaren utrymme att hinna reflektera kring vad som pågår, egentligen.

Redan i höstas gav Atlas ut nästa samling, Prosa 2, och under året gav även Bonniers ut andra bandet av Fosses Septologin. Det finns alltså gott om tillfällen att ta sig an ett av Norges mest fascinerande samtida författarskap.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• Engagerat utan stavningskontroll
• Ljus och mörker mot en arketypisk fond
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Inte bara ord som vi kastar runt