Ändå är det kanske så med stora författare, att man inte riktigt ser skogen för träden, träden för skogen? Stora författare har kanske också, om vi ska vara ärliga, stora egon, och vill gärna (eller är skillnaden snarare bara att de har möjligheterna?) styra bilden som förmedlas av dem. Så inte minst Vilhelm Moberg. Han har inte bara skrivit med utgångspunkt i sig själv och de sina, utan också om det egna skrivandet i sig.

I Vilhelms Amerikasaga förvandlas han till en skrivmaskinens Karl Oskar, som ensam vandrade ut i en litterär vildmark och med egna händer drog upp ett nationalepos ur den jungfruliga jorden. Bilden av författaren som en stark, trygg och oberoende ensamvarg bekräftas genom hela boken och har, precis som han önskade, blivit den bestående.

Samtidigt visar Jens Liljestrand i sin biografi hur Moberg hela tiden formulerar och omformulerar sig själv och sin historia. Han läser författarlivet och den stora litterära produktionen parallellt (utan att för den skulle överdriva sambanden), och visar hur historiebilder på en gång kan vara väl pålästa och starkt förankrade i författarens nutid, hur de egna sammanhangen gång på gång omtolkas utifrån den världsbild och synvinkel den tolkande intar.

Det är en rejäl munsbit, Mannen i skogen, men jag kan ändå inte komma på ett ord i den som är överflödigt. Liljestrand kommer nära utan att vara närgången (lite grann undrar jag över familjemedlemmars vidare öden, men får väl acceptera att de flesta av dem inte är offentliga personer). Han återger verk såväl som liv, ursprung såväl som trådar in i nutiden, triumfer såväl som tillkortakommanden.

Sin titel hämtar biografin från Mobergs kanske allra mest centrala gestalt, mannen som bokstavligt eller bildligt drar till skogs, undandrar sig (by)gemenskapen och dess begränsningar. Som skapar sin egen lycka, eller som helt enkelt inte står ut. Den utstötte, upprorsmannen, eller den frie. Han finns i romanerna och pjäserna, men också i livet: den upproriske författaren med sitt underifrånperspektiv och sitt ibland närmast destruktiva patos. Den missförstådde nationalförfattaren som inte står ut i den svenska offentligheten.

Liljestrand fick inte Augustpriset härom veckan, men det finns en hel del hos fackpristagaren Magnus Västerbros svältskildring som för tankarna just till Vilhelm Moberg. Vi har kommit ganska långt från glorifierade storheter och överhetsperspektiv.

Similar Posts:

• Denne gigant
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Vardagens elände och magi
• Fika och fiktion
• Augustpriset 2018

Paris i början av 1900-talet. En stad av frihet, såväl i liv som i litteratur. Färre förbud än på andra ställen och en atmosfär av öppenhet och möjligheter, kanske särskilt mycket för kvinnor. Här får vi möta fyra av dem som sökt sig dit, för litteraturen och konsten: Gertrude Stein, Natalie Clifford Barney, Adrienne Monnier och Sylvia Beach. Den första är välbekant, den sista känner jag till men de andra två vet jag ingenting om, trots att jag måste ha sett deras namn tidigare.

Gertrude Stein är nog den som är mest känd för de flesta, genom sina böcker och porträttet målat av Picasso, vars storhet hon var en av de första att upptäcka. En författare som skrev experimentell prosa, en konstmecenat med sinne för vad som komma skulle, vars adress – rue de Fleurus 27 – blivit ett begrepp.

Sylvia Beach startade bokhandeln Shakespeare & Company och var den som slutligen såg till att James Joyces Odysseus gavs ut – något hon fick kämpa för och som fortsatte kosta henne pengar och tid under många år.

Adrienne Monnier var Sylvia Beachs partner och hade också en bokhandel – belägen mer eller mindre mittemot Shakespeare & Company – med biblioteksverksamhet och snart gav hon även ut böcker och tidskrifter.

Natalie Clifford Barney var också författare, men hennes litterära verk har hamnat i skuggan av hennes liv och liksom Gertrude Stein var hon konstkännare.

Författare, förläggare, redaktörer, bokhandlare, mecenater och musor. Fyra liv som kretsar kring litteraturen och konsten. Något som också förenar dessa kvinnor är deras sexuella läggning och att de levde mer eller mindre öppet i förhållanden med andra kvinnor. Gertrude Steins mest lästa bok, Alice B. Toklas självbiografi, är en fiktionaliserad biografi över hennes livskamrat.

Det finns en frustration hos författaren över hur män använt dessa kvinnor och de sammanhang de skapat som språngbrädor mot parnassen och sedan låtit lite av sitt stjärnstoff falla över dem – som om förhållandet varit det omvända. Oförtjänt har de hamnat i skuggan och intagit sämre positioner än vad deras talang och verk berättigat till. Deras konstnärskap har betraktats som oväsentliga och deras betydelse förringats.

Jag förstår att Ingrid Svensson försöker ge dem upprättelse, men det är något med kombinationen mellan vetenskaplighet och personligt engagemang som här inte riktigt fungerar, när den annars brukar vara en utmärkt utgångspunkt. I stället för att bli intresserad och engagerad tycker jag att det är ganska tråkig läsning och av den där magin titeln utlovar blir mycket lite utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som fattas. Vi går in i salongerna och ut ur dem, återvänder och tar ett varv till. Konturerna blir skarpare men jag kan ändå sakna något av det levande.

Similar Posts:

• En recension är en recension är en recension
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Världen i fyrkanter
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Allt är en fortsättning, ingenting en början

Så är det dock långt ifrån i Johan Lundbergs debattskrift Det sista museet. Lundberg, själv docent i litteraturvetenskap, går till storms mot såväl kulturinstitutioner, politiker och tjänstemän, men roten till det onda placerar han just bland universitetens humanister och deras fokus på identitetspolitiska frågor. Den distinktion som jag försöker göra ovan gör Lundberg däremot inte; för honom är alltsammans djupt politiserat – och djupt problematiskt.

Även om det finns betydligt fler punkter där jag inte håller med än där jag gör det, läser jag Det sista museet med stor behållning – trots, eller på grund av, att jag en stor del av tiden är tämligen provocerad av den. Hur mycket seriös kulturpolitisk debatt ges det ut, liksom?

Jo, jag tvekar lite inför ”seriös” i meningen ovan, för jag tycker långt ifrån alltid att Lundbergs argumentation eller historieskrivning är särskilt korrekt eller ens renhårig. Men jag går igång på debatt, det gör jag, och ”identitetspolitik” är ett begrepp där jag länge önskat mig lite mer kött på benen.

För det har varit ett bärande inslag i de flesta brännande kulturpolitiska debatter som har förts de senaste åren – vem är det som har rätt att formulera, rätt att känna igen sig i kulturen? Måste vi ha rätt att säga ”negerboll” eller ”negerkung” bara för att vi ”alltid” sagt det, oavsett vem som tar illa upp? Behöver kulturen varningsskyltar?

Lundberg samlar en del riktigt anskrämliga fall på när ängsligheten faktiskt gått över styr (både enligt hans och min egen uppfattning), såväl konkreta exempel som politiska styrdokument och formuleringar. Ofta kommer dock samma extrema exempel igen och igen, vilket inte precis ökar argumentens tyngd. Det hade varit mer intressant att diskutera gränsfall än att bara raljera över uppenbara stolpskott.

Vad Lundberg målar upp är två kulturpolitiska vägar: den ena allmängiltig, kosmopolitisk och närmast evig, den andra ”identitetspolitiskt” gruppstyrd – ”nationellt eller på grundval av kön, sexuell läggning, etnicitet, klass och så vidare”:

Uppfattar man sig som ”svensk” anses man följaktligen ha störst utbyte av bildkonst som skiljer ut sig genom att gestalta den svenska identiteten. Väljer man att se sig som ”man”, anses man ha behållning främst av litteratur som skiljer ut sig genom att bekräfta ens manliga identitet. Och den heterosexuella anses föredra musik av heterosexuella kompositörer, vilkas tonspråk uppfattas som väsensskilt från musik av kompositörer med andra sexuella läggningar.

Han raljerar en del, som sagt, och det är inte precis svårt att se det ohållbara i ett sådant resonemang, inte enbart för att exempelvis en homosexuell ju aldrig kan representera alla homosexuellas erfarenheter, utan också eftersom en människa aldrig tillhör en enda grupp. Vi är både svenskar och kurder och kvinnor och lesbiska och mammor och tandläkare och centerpartister och allt vad vi nu kan vara. Olika grupptillhörigheter blir olika viktiga i olika situationer – kanske till och med som mest viktiga just när man känner sig osynliggjord?

För Lundberg är dock det enda rimliga alternativet att vi alla är först och främst människor, vilket ju kan låta sympatiskt. Vi kan och bör ta till oss en universell kulturell kanon, ”de konstnärligt mest lödiga, mest existentiellt relevanta och mest estetiskt sensibla verken”. Vad han helt verkar bortse ifrån är ju att varje kanon upprättas av någon, med makt att göra detta, i ett visst historiskt och kulturellt sammanhang.

Lundberg vill slå ett slag för kulturen som gränsöverskridande, som ”i grunden något helt annat än att få sina egna uppfattningar bekräftade”, något som ”konfronterar en med någonting tidigare okänt”. Gott så, det är en viktig funktion. Men jag tror inte att vi kan välja eller välja bort vare sig det ena eller det andra. Vi behöver såväl verk som vidgar våra gränser som sådana att känna igen oss i – och inte så sällan tror jag att det är just blandningen av båda som fängslar, drar oss in och berör oss.

Similar Posts:

• Feministisk kärnfråga?
• Självbilder och motbilder i politikers biografier
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Att ge de tystade röst
• Boken du helst vill slippa läsa

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är musikjournalist och vill i sin bok Den andra musiken ge en vägledning till att lyssna till klassisk musik, med undantag av genren opera. Det gör han genom att kortfattat presentera sina personliga favoritstycken, i boken satta med fetstil så att de syns, och vid en snabb bläddring ter de sig hisnande många.

Klassisk musik som begrepp är egentligen ganska luddigt – för ordet ”klassisk” leder tanken till något gammalt, medan ”klassisk musik” ofta åsyftar även modern musik som inte är popmusik. Författaren föredrar termen västerländsk konstmusik och det är ju korrekt – men kanske ännu mer avskräckande.

Verken delas in efter genre istället för att vara delar i en historisk genomgång, vilket är bra. Genrerna presenteras också utifrån en sorts avancemang vad gäller komplexitet, främst vad gäller antalet instrument som är iblandade, från musik för ett soloinstrument, över kammarmusik (några få instrument), konstsång (vanligen sång och piano), konserter för soloinstrument och orkester samt kör- och kyrkomusik, till symfonier, med ett extra kapitel för den modernare musiken, d.v.s. sådant som komponerats efter andra världskriget. Inom de respektive kapitlen presenteras dock verken kronologiskt.

Det som skulle kunna vara bokens styrka, d.v.s. mängden verk som presenteras, tycker jag tyvärr är dess största svaghet. Det blir helt enkelt för mycket. Det man som nybörjare inte kan är att välja och det är det jag vill att författaren till en sådan här bok ska göra. Välja och välja bort, ge läsaren ett litet antal verk att lyssna till flera gånger, att läsa om och sätta sig in i för det är just det som är den här musikens särart – att den blir bättre ju mer man lyssnar till den och ju mer man vet om den, att även sådant som vid första lyssnandet nästan skär i öronen efter en tid ter sig helt annorlunda. Och ofta kräver den det. Kräver fokus och uppmärksamhet och tid. Man kan naturligtvis lyssna passivt även till klassisk musik men den lite mer krävande och fungerar ofta dåligt så – den stör, eller pockar på uppmärksamhet.

Till boken hör en spellista på Spotify – en lista som innehåller 224 låtar med Spotifys terminologi och tar närmare trettio timmar att lyssna sig igenom. Då är dessutom ett stort antal av styckena delar ur större verk. Det är när jag ser det som jag baxnar en aning. Jag är en ganska van lyssnare men omfattningen är verkligen på tok för stor. Den västerländska konstmusiken är ett gigantiskt och svåröverblickat smörgåsbord – en sådan här bok ska helst vara en väl utvald avsmakningsmeny.

Eftersom boken inte omfattar mer än 250 sidor undantaget listor över verk och register, handlar det naturligtvis om en ytterst summarisk genomgång. När tre verk ska avhandlas på en sida blir det av nöden kort och ytligt, bättre blir det när varje verk kan ges något mer utrymme. Bäst är det när man får lite historik men främst korta instruktioner kring vad man ska lyssna efter – det är då det blir intressant. Man kanske inte håller med men det ger något mer. Tyvärr innehåller beskrivningarna alltför ofta en mängd positivt laddade adjektiv som ändå inte säger särskilt mycket om musiken i sig – författaren talar gärna om känslor och i bilder men förklarar sällan vad det är i musiken som leder dit. Språket ligger nära talspråket och jämförelser görs gärna med populärmusikaliska genrer, vilket nog kan vara inbjudande men samtidigt inte riktigt räcker till.

Svaret på den första frågan då? Om jag får vara lika personlig som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarar jag Mozart.

Similar Posts:

• Operahistoria med förtjänster och brister
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Nedslag i popkulturhistorien som får ta plats
• Orkestermusik är konst för örat
• Igenkänning – with a twist

För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll bildningsidealet som öppenhet och nyfikenhet snarare än någon fastslagen kanon, vilket förstås är klokt och sympatiskt, så är det också en idealiserad, romantiserad föreställning. Inte minst historiskt sett har ju bildning aldrig varit för alla.

I praktiken är det ändå kanon som gäller – om inte Kanon med stort K, så åtminstone en viss typ av erfarenheter, en viss bild av världen, ett visst sätt att utrycka sig. Det kanske inte talar direkt till oss. Ganska många känner sig förmodligen lite utanför, lite fel. Tänker att det är oss det är fel på. Försöker anpassa oss. Kanske ta oss in i systemet och försöka förändra det inifrån, åtminstone lite grann.

Och så finns det de som bara blir förbannade. Som Miira.

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med Ingenbarnsland. Miira är den fristående fortsättningen på den romanen. 1980-talet är på väg över i 90-tal, och Miira går ut grundskolan och ska äntligen slippa fucking hemspråksklassen. Hon har sin snattade neurologibok, den enda bok hon äger, ska bli hjärnkirurg eller något och kommer in på naturvetenskaplig gymnasielinje på en innerstadsskola. Hon är på väg.

Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop med sin före detta bildlärare i en lägenhet några gatnummer närmare stan, blir som en symbol för det. Frihet. Åtminstone till en början. För hur kul är det egentligen med en snubbe som tror att han äger en?

Ungefär lika kul som att försöka passa in på innerstadsgymnasiet, visar det sig. Sitta där som något Gårdstensmiffo medan klasskamraterna pratar om sina hästar och direktörspappor. Inte ens matteboken verkar till för Miira. Den vill att hon ska intressera sig för hur mycket stugbyägaren tjänar på sina stugor, medan lärarna tycker att vad hennes föräldrar jobbar med är ett bra sätt att presentera sig för klassen. Det räcker inte alls att vara smart och hungrig efter att lära sig. Sin porlande kunskapstörst måste Miira istället freda från skolans inflytande, fattar hon snart.

Ingenting blir som hon tänkt sig, men Miira är okuvlig. Lika egensinnig som Hetekivi Olssons språk, som jag först har lite svårt att komma in i igen – har hon tagit allt debutromanen hyllades för och skruvat upp det ännu mer? tänker jag de första sidorna – och till slut inte riktigt vill leva utan. Långsamt lär sig Miira att kanalisera sin energi åt lite mer konstruktiva håll, utan att samtidigt förlora sig själv. Hon vill bort från Gårdsten, men utan att vända människorna där ryggen. Det är inget mindre än en kamp, ett hjältedåd.

Det är den kampen jag saknar där i SVT:s mysiga litterära salong, och jag gillar Hetekivi Olsson så enormt mycket för att hon lyckas gestalta och synliggöra den.

Similar Posts:

• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Kulturell vantrivsel

Lönnroth strävar efter att göra denna samling kväden och hjältesagor mer tillgänglig för en nutida läsare, utan att för den sakens skull tappa i poetisk kraft. Jämför man Lönnroths översättning av visdomsdikten ”Havamal” med Björn Collinders från 1957 ser man förtjänsterna tydligt. Först ett exempel på den sistnämndes ”Havamal”-strof nummer 11:

Bättre börda bär man ej på vägen
än mycket mannavett;
aldrig bär man värre vägkost med sig
än alltför mycket öl.

Därefter samma strof i Lönnroths tappning:

Bättre börda
bär ingen man
än mycket människovett.
Värre färdkost
på vägen har ingen
än den som druckit för mycket.

Som synes har Lars Lönnroth både moderniserat ordbruket och rätat ut meningsföljder. Men han har nogsamt behållit versmåtten, där allitterationerna är särskilt betydelsefulla. Alla delar av Eddan har utrustats med förord. Det är texter som belyser ursprung och sätter in materialet i sitt sammanhang. De informativa noterna ligger i de breda marginalerna på varje sida, vilket underlättar läsningen ytterligare.

Den poetiska Eddan är ofta berättelsen om kamp på liv och död. Bland Asagudarna liksom i människohjältarnas krets åtnjuter den råa styrkan hög status. Gudarna slår ihjäl sina fiender, jättarna, ibland endast med bevekelsegrunden att stjäla rusdrycker. I hjältesagorna är det knappast någon som dör en naturlig död. Kvinnorna får rätta sig under våldet. Som i kvädet om Skirnes resa. I det ger fruktbarhetsguden Frej sin dräng Skirne uppdraget att övertyga Gerd att bli hans maka. Gerd har i och för sig inledningsvis föreställningen att hon kan säga nej, att hennes egna vilja räknas:

Tvång vill jag aldrig
någonsin tåla
ifrån kåta karlar.

och

Aldrig så länge
vi lever båda
vill jag bygga och bo med Frej.

Men Gerd blir tvingad. När erbjudna guldäpplen och en magisk ring avvisats hotar Skirne att halshugga Gerd och dessutom döda hennes far. Slutligen utsätter han henne för runmagi och slutför på så vis sin husbondes uppdrag. Asagudarna drabbar även samman inbördes. Förklädd till färjkarl utmanar Oden sin egen son Tor i en så kallad manjämning, en ordduell av smädelser. Tor kallar sin förklädde far för ”slembög” och hotar slå ihjäl honom med bara händerna, om han bara kunde nå över sundet som skiljer dem åt. Eddan glorifierar våld, innehåller förakt för den svagare samt hat mot ”den andre”.

Så varför ska vi läsa sådant i en tid då mycket nog ändå pekar i en mer auktoritär, antiliberal riktning? Vad har Eddan att ge oss i ett skede då människor under eget namn i sociala medier kan mana till bränning av flyktingförläggningar, i en tid då en man som Donald Trump blir vald till president i USA? Svaret är att Eddan rymmer så mycket mera. Här finns en poetisk berättelse om jordens tillblivelse. Här finns en uppsättning regler för hur människan bäst lever sitt liv och därutöver en mängd märkliga äventyr med gudar, alver, valkyrior, jättar och andra väsen. Även Eddans kvinnobild är mer sammansatt än jag hittills beskrivit. I exempelvis Völundskvädet skildras valkyrkior, kvinnliga krigare, som sannerligen är subjekt i sin egen tillvaro.

Från söder flög jungfrur
Mörkskogen igenom,
allvisa unga
för att fresta ödet.

Vi har att göra med ett litterärt verk som inspirerat såväl Richard Wagner som JRR Tolkien och Stan Lee (Marvel Comics). Men samtidigt som vidareutvecklingarna är många och populära, står Den poetiska Eddan stadigt på egen grund. Nationalistiska och fascistiska krafter har i olika tider sökt kapa åt sig den fornnordiska skatten av myter och kväden. Men Lars Lönnroth ger flera exempel på att Eddan inte har tillkommit i något nordiskt vakuum. Till exempel är delar av ”Havamal” inspirerad av medeltidslatinsk visdomsdiktning. ”Völuspa”, dikten om världens tillkomst och undergång, har i sin nedtecknade form både inslag från hednisk och kristen tid vilket innebär att bibliska influenser inte kan uteslutas. Eddans nedtecknare levde, liksom vi, i en multikulturell värld. Verkets visdom pekar på att vi människor hör ihop. Så kan Eddan också läsas.

Var aldrig den
vännen som först
bryter vänskapens band.
Sorg äter hjärtat
om du saknar en vän
att öppna dig helt inför.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Mytologi på allvar
• Myter och människor
• Små spoilers driver handlingen

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

I åtta essäer reflekterar sju skribenter över olika aspekter av borgerlighet, kultur och bildning – från begreppen borgerlighet och bildning i sig, över litterära gestaltningar till nutida mecenater, stadsplanering och kulturpolitik. Det blir ganska spretigt och inte helt lätt att finna en röd tråd i, då varje text genererar fler frågor än svar.

Redaktören Lars Anders Johansson står för såväl förord som två längre genomgångar av borgerlighetens respektive bildningsidealets historia, vilket ger en bra grund att stå på. Samtidigt visar de hur svårt det är att definiera borgerligheten idag, när ursprungsbetydelsen ligger långt bort och den politiska arenan ser annorlunda ut än under den senaste glansperioden för borgerligheten. Bourdieus fältteorier kring ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital är visserligen tacksamma men klargör också att borgerligheten är svår att inringa. Den politiska borgerligheten överensstämmer inte riktigt med den sociala borgerligheten och är medelklass en synonym eller inte?

På ett liknande sätt visar det sig vara med bildningsidealet, som förlorat i betydelse de senaste femtio åren. Vi har gått från bildning som något eftersträvansvärt över kunskap till information, vilket leder till att de flesta av oss kan få fram fakta om det mesta med ett knapptryck, någon gång med ett snabbt svep i den inre minnesbanken, men att allt färre äger förmågan att använda sig av denna information, att sätta in den i ett sammanhang och – inte minst viktigt i våra dagar – att källkritiskt förhålla sig till den. Ändå är det svårt att riktigt avgöra vad som avses med bildning.

Tobias Hardings genomgång av svensk kulturpolitik är väl det som närmast ger vid handen att åtminstone den politiska borgerligheten i stort sett släppt kulturen som fråga, åtminstone kultur som tillåts värderas med sådana ord som kvalitet. I stället har kulturpolitiken gått mot att inkludera alla kulturyttringar med ett ganska urvattnat resultat, därtill med en rädsla för sådana ord som t.ex. en litterär kanon.

Therese Bohmans text om medelklassen i den samtida litteraturen är intressant och visar på den vacklande självbilden hos medelklassen/borgerligheten, något som också speglas i hur såväl ”medelklass” som ”borgerlig” används som skällsord i många sammanhang. Här blir också bokens titel tydlig på ett annat sätt, för medelklassen i litteraturen vantrivs i de flesta fall med sitt liv och sin tillvaro.

Torbjörn Elenskys bidrag är det som kommer närmast det jag önskar, där finns dikotomin finkultur och masskultur, där talas det om förmågan att uppskatta avancerade konstarter som något som måste förvärvas, som kräver arbete men också om att man får ut något av det. Där väcks frågan om varför det komplicerade och komplexa tappat i utrymme och status. Samtidigt framstår han som arrogant och självgod och talar i egen sak, eftersom det han efterlyser är den sorts läsare som fanns förr – eftersom de skulle köpa hans böcker. När jag mestadels ger jag honom rätt i sak, även om han kanske inte riktigt har klart för sig hur den klassiska musikvärlden, eller kanske de klassiska musikerna, fungerar, är det med en viss motvilja, eftersom han lyckas förmedla ett obehag kring de kulturkonservativa värderingar jag egentligen delar.

Tyvärr tycker jag att texterna sammantaget alltför ofta håller sig en bit ifrån kärnfrågan, borgerlighetens förhållande till kultur, samtidigt som skribenterna också ger uttryck för den där vantrivseln. Även de har lätt att gå i fördomsfällorna, där Kungliga Operan får vara den främsta symbolen för den borgerliga kultur som så många tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån. Är det sammeten och guldet som är problemet eller kanske snarare att även om de äldre medelklassdamerna dominerar publiken, där som på så många andra ställen, är resten en blandad skara.

Bildning och finkultur må vara något som inte går hem hos det likaledes fördomsfullt definierade ”folket” men har sina anhängare och försvarare inom alla politiska läger och – faktiskt – inom alla sociala och ekonomiska skikt. Kanhända är det så, att frågan borde vara: varför vantrivs de flesta i kulturen?

Similar Posts:

• Den undflyende bildningen
• På jakt efter bildning
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Bildningsväg genom betongen
• Denne gigant

Michail Lermontov var en poet och romanförfattare från Moskva. 1837 gav han ut dikten Smert poeta (En poets död) i vilken han anklagade högt uppsatta personer vid hovet för att vara skyldiga till Aleksandr Pusjkins död i en påtvingad duell. Som straff förvisades Lermontov till Kaukasus samma år. Lermontov var starkt påverkad av Pusjkins verk. Fyra år senare avled han själv, 26 år gammal, i en duell.

I Kaukasus fick han ny inspiration för romantisk diktning och det är bland annat i bergen i Kaukasus, som hans diktepos Demonen utspelas. En annan inspiration för hans diktning var den brittiske poeten Lord Byron. Byrons lyrik och frihetsideal var en förebild.

Lermontovs första huvudverk är alltså dikteposet Demonen, som blev färdigt 1840 och utgavs 1841. Han hade arbetat på det sedan han var 15 år gammal och skrivit om det ett flertal gånger. Den åttonde versionen var slutversionen. Men han skulle själv aldrig få se sitt verk i tryck.

Idag är Demonen en av den ryska litteraturens mest älskade dikter, skriver Kristina Rotkirch i sitt förord. Den har inspirerat ryska författare, konstnärer och kompositörer. I Demonens dubbelnatur kunde Lermontov ge uttryck för sin egen konfliktfyllda personlighet, sin olyckliga kärlek, sin upproriskhet och sitt förakt för samtiden.

Den första svenska översättningen av Demonen utkom 1887, men sedan 1893 har det inte utkommit någon ny översättning, förrän den översättning som här föreligger. Utgåvan är tvåspråkig. Det ryska originalet återfinns på bokens vänstersidor, den svenska översättningen på högersidorna. Idealiskt, med andra ord! I boken finns dessutom både ett förord, det som omnämnts ovan, och ett efterord skrivet av översättaren.

Demonen handlar om en odödlig ond andes tragiska kärlek till en jordisk kvinna. Dikten rymmer stor dramatik och passion. Det är inte en särskilt lång dikt, men den innehåller mycket: ett storslaget bergslandskap med vackra naturscenerier, våld – ja, naturligtvis – djur av olika slag, människor och odödliga varelser. Själv är jag inte så imponerad av själva grundberättelsen i dikten. Där finns cementerade könsroller, och ingen överdrivet originell handling, i alla fall inget nytt för den nutida läsaren: underskön ung kvinna förlorar sin älskade, går i kloster och frestas av en demons passionerade åtrå. Men dikten hör verkligen den romantiska diktningen till med alla dess ingredienser, och den ansågs dessutom omoralisk. Behållningen för mig personligen är skönheten i skildrandet av vackra naturscenerier och när det handlar om vad odödliga goda väsen har för sig. Här är några lösryckta exempel:

Högt på Kazbek, som diamanter,
skimrade snö och evig is

Där popplar stod som pelarsalar
vid bäckar som med ystert brus
flöt över färggrant bottengrus!
Där silverklang från näktergalar
genljöd i rosendränkta dalar
av obesvarat kärleksrus!

På klippan invid vägen finner
man blott ett enkelt kors som minner
om offren, rest av okänd hand.
Murgrönan smeker det och spinner
omkring det en smaragdgirland
där daggdroppar i solljus brinner.

Med sorg sågs ängeln först betrakta
den arma likt en öppen grav.
Så rörde han sin vinge sakta
och sjönk i nattens stjärnehav.

Läsningen av Demonen gör mig nyfiken på Lermontovs prosa. I den text som i Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur behandlar Lermontov, står det att ”han efterlämnade ett par romanfragment, som i avseende på psykologisk insikt betraktas som förelöpare till Dostojevskij”. Kopplingen till Dostojevskij är intressant och jag ska så snart tiden medger läsa Lermontovs enda fullbordade roman, Geroj nasjego vremeni (Vår tids hjälte) från 1840, som är hans mest kända verk. Romanen har översatts till svenska inte mindre än fyra gånger och den första svenska översättningen utkom redan 1844.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• 4 x ryska klassiker
• Mycket snack och lite verkstad
• Nordisk urtext i ny skrud
• Det finns hopp ändå

Ty det är en accepterad sanning att Strindberg först var radikal (åttiotalet), sedan mystiker och reaktionär (Inferno och Blå böcker), därefter åter radikal (Strindbergsfejd). Det är felsyn. Men den är inte tillfällig. Den är styrd och den tjänar.

För att motverka denna styrning har Jan Myrdal sammanställt en Strindberg-antologi, Ordet i min makt. Läsebok för underklassen, som gavs ut första gången 1968 och har kommit i flera utgåvor sedan dess. Den återutgavs senast under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, och nu till Strindbergsåret har den alltså plockats fram igen.

Ordet i min makt innehåller ett 30-tal kortare texter, berättelser, debattartiklar och liknande – en liten del av den Strindberg man bör läsa, menar Myrdal. ”Romanerna är inte med. Dramerna är inte med. Dikterna är inte med. Svenska Folket är inte med. Bland Franska Bönder är inte med.” Här antyds att det finna enorma mängder relevanta och aktuella texter att välja mellan (och ”Den verkliga segern är att dagens ungdom läser Svarta Fanor och Röda Rummet”).

Det är dock knappast det intryck jag får av samlingen. Majoriteten av texterna framstår snarare som ren utfyllnad. Vad har till exempel ”Svensk natur”, en trettio sidor lång beskrivning av, ja, svensk natur – av vilka växtsorter, bergarter och annat som finns på olika platser i Sverige – i den här antologin att göra? Jag håller på att fullkomligt missa deadline för min recension, helt enkelt för att jag ideligen somnar i boken.

Jo, det finns ljusglimtar, där Strindberg är rakt politisk, vass, rolig och träffsäker. En del kompromisslösa resonemang om klass håller fortfarande – även om den som agiterade så rakt på sak idag med största sannolikhet skulle bli hånad för det – men lika – minst lika – kompromisslös är han ju när idéerna i sig är helt uppåt väggarna.

Får han ett ögonblick mitt hjärta att slå lite snabbare så förstör han det strax igen, som när han i ”August Strindbergs Lilla Katekes för Underklassen” kommer in på kvinnor och äktenskap och ställer frågor och ger svar som:

Vem har stiftat äktenskapet?
Kvinnan, som därmed bildade en ny överklass, i det hon undandrog sig arbetet.

eller

Vad är äktenskapet?
En ekonomisk inrättning varigenom mannen tvingas arbeta för kvinnan, vars slav han blivit.

Den ”underklass” Strindberg (och i förlängningen Myrdal, som väljer att okommenterat återge det) skriver för är med andra ord bara halva underklassen, den manliga halvan.

Strindberg har faktiskt sällan känts såhär daterad och gubbig, för att inte säga ”vit, kränkt man”. Texterna är ofta märkligt privata, fulla av öppna eller illa dolda gliringar mot sedan länge döda personer, i sedan länge bortglömda sammanhang. Det är möjligt att gliringarna på sin tid var välförtjänta, men drygt hundra år senare är det helt enkelt svårt att bry sig. Här och var sätter han förstås fingret snarare på tendenser, och då kan det fortfarande kännas allmängiltigt och angeläget, men mestadels verkar han bara småaktig och gnatig.

Samma tendens går förresten igen i Myrdals många efterord. I Ordet i min makt har både Strindberg och Myrdal samma tendens att framställa sig själva som sin respektive tids ståndaktige sanningssägare. De ger helt enkelt intryck av att vara två ganska pubertala äldre herrar som jag mest känner att jag klarar mig bättre utan.

Similar Posts:

• Argument för de kuvade
• Kvinnans plats nu och då
• Även ni, även ni Murbruk!
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?