Jag brukade tycka att det där med klass väl ändå var en onödig diskussion. Arbetare hit och borgare dit, liksom. Jag förstod inte grejen, medelklass är vi allihopa. Ända tills jag fick händerna på Anneli Jordahls Klass – är du fin nog? för några år sedan. Särskilt intervjun med hennes mamma berörde mig, för jag […][...]

Göran Greider personifierar Sverige för mig. Och då menar jag inte att han är ett tvärsnitt av Sveriges befolkning i betydelsen medelsvensson, nej snarare att han i sig inkorporerar tvärsnitt av flera olika grupper i Sverige. Bara det faktum att han delar sin yrkesverksamma tid mellan Stockholm, nationens huvudstad, och Dala-Floda, liten by i Dalarna, […][...]

För öfvrigt äro japanerna världens mest artiga folk; de tilltala de besökande i det mest blomstrande och svulstiga språk, som européen har svårt att fatta; så t. ex. lydde en japanskas afskedshelsning till fröken Næss på följande sätt: ”Nippons gråtande dotter böjer som pilen sitt hufvud mot öster, emedan solen försvinner”. Nej, det här är […][...]

Det är synd om många i Marcus Birros texter. Det är synd om svenskar i allmänhet, som inte fattar bättre än att stanna kvar i ”ett slags ändhållplats där bussen aldrig kommer”. Det är synd om alla de som följer dramatiken på löpsedlar och dokusåpor. Det är synd om uteliggarna som ingen bryr sig om. […][...]

Första gången jag såg "Rapporter från ställen jag brukar hänga på" var i min lokala ICA-butik på Möllevången i Malmö. Bara några få böcker fanns kvar i pappersstället på glassfrysen alldeles intill kassakön. "Bok om Möllevången", stod det på reklamskylten. Intressant, tänkte jag, en bok om min egen, i media ömsom utskällda som förhärligade, stadsdel. […][...]

Ibland undrar jag om Bill Hicks förlorade. Men vi börjar väl från början, för dem som inte känner till honom, vilket väl tyvärr är de flesta. Bill Hicks var en komiker som trodde att det gick att förändra världen. Inte för inte har han ofta jämförts med Lenny Bruce; själv kallade han sig "Chomsky with […][...]

Det finns en konstnär som heter Catti Brandelius. Hon föddes 1971 i Gävle och kom med tiden att utbilda sig på Konstfack, på institutionen för just konst. Någonstans under utbildningstiden mellan 1997 och år 2000 skapade hon Miss Universum – ett monster med förmågan att vägra anpassning, behaglighet, folklighet och alla andra dygder som samhället […][...]

Få filmskapare har så tydligt talat till (minst) en hel generation. Det började med Clerks, fortsatte med Mallrats, Chasing Amy och Dogma för att sedan kulminera i Jay and Silent Bob Strike Back (eller som någon länk i kedjan som hanterade det svenska släppet döpte om den till, Stjärnor utan hjärnor. Den länken är ond […][...]

Mons Kallentoft är en passionerad matman, bland annat känd som skribent i tidningen Gourmet. I Food Noir har han samlat ett antal av sina artiklar. Det är nio korta äventyr med aktiv matnära förankring som grundar sig på matresor, både privata och yrkesmässiga. Från farmors husmanskost på östgötaslätten som liten pojke, går färden till allsköns […][...]

Det börjar i magen. Sedan bubblar det upp, rusar från mellangärdet via strupen och rinner över, ut i ögonhålor och mun – skrattet. Jag försöker kämpa emot men det är omöjligt, jag frustar och fnissar medan mina medpassagerare tittar på mig med döda blickar. Jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet och i min hand […][...]