I denna ”fälthandbok till den fria fantasins rike” får man även veta exempelvis vilken fågel som är bäst på danska, hur utvecklat måsspråket i själva verket är, och hur många svalor det egentligen krävs för att tillverka en sommar.

Inte sällan visar det sig ligga viss sanning i folkliga uttryck, som det där med att ”en svala gör ingen sommar”. För närvarande har forskningen, enligt författaren, kommit fram att antalet svalor som behövs är 272, ”men det är en approximation som kan komma att justeras både uppåt och nedåt”. Att Emil i Lönnebergas syster Ida skulle ha något med tillverkningen av sommaren att göra är däremot djupt felaktigt.

Att sedan hävda att sommaren kommit därför att man just ”har tagit bort snön” är rent nonsens. Det är våren som uppstår på det viset, och våren är hararnas ansvarsområde på samma sätt som hösten tillreds av ett fåtal björnar. Vintern har man ännu inte funnit någon skapare till och allt mer lutar åt att denna årstid är det naturliga tillståndet som skulle vara beständigt om det inte vore för djurens idoga arbete med att framställa andra årstider.

Så nu vet ni det.

Inte sällan är det människans förmåga att projicera våra egna fördomar, känslor och idéer på fåglarna som får sig ett nålstick. Det gäller inte minst skildringen av den ornitologiska genusutredning som ska ha fått regeringens uppdrag att ”bryta den manliga bias som av hävd har dominerat namngivningen av flora och fauna”, men som nu hamnat i låsta positioner vad gäller ett eventuellt namnbyte på domherren.

Den tävling som utlystes 2018 och där allmänheten fick komma med nya namnförslag på domherren får betraktas som ett misslyckande eftersom det vinnande bidraget var ”kattmat”, vilket skulle implicera en naturgiven rätt för våra vanligaste husdjur att kränka fågelns integritet.

Gnuttan av en ljusning kan anas i det nyligen inkomna förslaget ”domarfågel”, men en sidoutredning har nu tillsatts för att utreda huruvida detta namn skulle förläna arten en moralisk överauktoritet som inget tyder på att den äger. Utredningen skall presentera sitt resultat senast 2025.

Det här är kanske inte en bok som kommer att förändra ditt liv, men den är trevligt och underhållande sällskap. Kanske kommer den också att få dig att se bara lite, lite annorlunda på de där varelserna som hoppar omkring i äppelträdet utanför fönstret?

I Alternativa fakta om fåglar får vi möta en rad vanliga svenska arter, inklusive strutsen. Varje art förlänas en sida alternativa fakta, och en charmerande knasig, ofta lite melankolisk akvarellbild av Mia Ajvide. Ja, utom naturligtvis tusenfinken, eftersom ännu ingen lyckats få syn på den.

Similar Posts:

• För vems skull matar vi fåglar?
• Tillbaka till skolbänken
• Om människans förhållande till fåglar
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Kanske är det kråkan…

Det handlar om otrohet, om att älska en gift man, att vara den andra kvinnan och att inse att det inte räcker. Att det tidvis underbara i slutänden tär och trasar sönder, faktiskt så mycket att döden ter sig som det enda rimliga alternativet. Döden för kärleken eller döden för den som älskar. Det är minnen och drömmar, försök att förstå sig själv och att skriva sig ur det som är – och att skriva sig in i en tradition där Goethes Werther är centralgestalten.

Gränsprosa är undertiteln eller beskrivningen. Prosa på gränsen till lyrik, prosa om ett gränstillstånd. Det är korta avsnitt, ibland några sidor, ibland bara några rader. Ibland försedda med en rubrik, ibland inte. Det är inte konsekvent men känns ändå mycket medvetet.

Texten är fylld av frågor och språket är enkelt samtidigt som det är annorlunda och frammanar nya sätt att se på saker, som skärande precisa formuleringar som belyser ojämlikheten i relationen:

Han hade sagt: jag älskar dig.
Han hade sagt: jag kan inte lova någonting, och kan inte ge just något alls.
Han tyckte att det var ärligt. Den sortens naiva hänsynslöshet. Det finns många blinda punkter i ärligheten.
Jag kan inte lova någonting. Och kan inte ge just något alls.
Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls.
Det är ingenting. Det är vad det är.
Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.

Berättarjaget är en kvinna som påminner om författaren utan att jag egentligen vet något om henne. Kanske tolkar jag det så för att det känns så nära, så självupplevt, kanske också för att skrivprocessen är så central i handlingen. Vissa avsnitt handlar inte heller om ”jag” utan om ”hon” i en egen inre perspektivväxling. Samtidigt känns det inte viktigt vad som eventuellt inte är fiktion, eftersom det handlar så mycket mer om hur det som sker, eller har skett, skildras.

Ibland tänker jag plötsligt på den andre, den som
inte är du, och känner längtan.
Vad jag längtar efter är svårt att veta.
Jag kanske längtar efter honom.
Jag kanske längtar bort från dig.
Jag kanske längtar efter att vara någon annan
någon annanstans.
Just nu önskar jag att jag vore i hans famn;
jag längtar efter att vara någon som är i hans famn.
Det känns plötsligt så kravlöst, lugnande.
Som att inte behöva vara på väg bort
hela tiden,
som att få vara någon som får vara kvar.
Som att verkligen få vara.

Det är sorgligt och vackert, anspråkslöst och anspråksfullt. Det är brutalt men också med spår av svart humor. Det är kärleken och döden och att ta sig igenom det.

Similar Posts:

• Äktenskapets tabu
• Teori och praktik
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Inte så närgånget om närhet
• Kärleken som hot och möjlighet

Om fällor och flockdjur är en av hennes sorgligt få vuxenböcker. Ändå är den på något vis som en fortsättning på de självbiografiska barnböcker hon skrev på 70-talet (Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner). Det är tankar om livet, döden, naturen och åldrandet. Det är samma fundersamt filosofiska ton och samma öppna förundran över världen och livet. Hon har kanske mer i bagaget men är sig väldigt lik.

Barbro Lindgren är inte ett av boktitelns flockdjur, hon är en kompromisslös solitär och tycks alltid ha varit det. En solitär som ser världen med sin egen sorglustiga blick för små detaljer och stora sammanhang. Allt levande (utom flugor inomhus) tycks ligga henne varmt om hjärtat och även den minsta vårtbitare får vård och omsorg (när hon råkat bespruta den med flugspray).

Barbro bor i Glömminge på Öland och det här är en i hennes serie av tankeböcker därifrån. Pärmarna rymmer både stort och smått, eller kanske det stora i det lilla och vice versa. I vissa av de mycket korta kapitlen går hon hand i hand med filosofer som Montaigne och Fernando Pessoa, litterära sällskap som hos andra skulle kunna kännas högtravande men som faktiskt passar henne mycket bra.

Boken må vara liten till formatet och texterna korta, men allt Barbro skriver om blir ändå stort. Här finns den väldigt märkliga historien om korvskinnsgraven, hennes älskade hunds död, möten med grannar, insekter och minnen från barndomen.

Jag är glad att hon är en så ohyggligt produktiv barnboksförfattare, men filosofen Barbro Lindgren är inte så heller så tokig (snarare mycket klok).

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, kanske inte i en sittning (då blir det lite mycket död till slut) men ett litet kapitel om dagen är bara nyttigt. Vår värld är oftast ruskigt ytlig och söker snabba förklaringar och glättiga lösningar på det mesta. Barbro är ett motgift.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• ALMA-priset till Barbro Lindgren
• Sparsam livsglädje
• Barbro Lindgren – Almapristagare 2014
• Två sötisar i en förpackning

Han hade dock andra järn i elden och tycks ha klarat sig rätt bra utan sin tjänstemannapost. Han skrev konstkritik, startade tidningar (han var med och startade Vogue till exempel), redigerade böcker (bland dem den första utgåvan av Arthur Rimbauds Illuminationer som Fénéon pillade ihop från författarens hög med lösa lappar). Han var även gallerist (den ende Matisse litade på) och James Joyce förste franske förläggare.

1906 tog han av någon anledning tjänst som notisskrivare åt tidningen Le Matin, där skrev han små korta nyhetsnotiser om högt och lågt, från det banala till det tragiska. Tanken var aldrig att dessa notiser skulle ges ut i bokform men hans älskarinna (Camille Plateel) hade samvetsgrant saxat dessa ur tidningarna och samlat dem i en klippbok som man fann efter hans död. Att de gavs ut var alltså ren tur. Ja, tur! De är nämligen klart läsvärda även nu när själva nyhetsvärdet har försvunnit ur dem. De är (ofta) minimalistiska mästerverk. Han hade en mycket säregen stil och ofta skrattar jag till även när notisen handlar om något tragiskt. Ironi, sarkasm, mild humor, förundran inför mänskligheten och en viss resignation, allt kan man finna i dessa treradingar. Nedan kommer några relativt slumpmässigt valda exempel (som jag av olika tekniska anledningar inte lyckats få att bli till just tre rader på skärmen):

”Om min kandidat förlorar, så tar jag livet av mig”, deklarerade monsieur Bellavoine från Fresquienne (Seine-Infériure). Han tog livet av sig.

Hängande i dörren fick en aningen kraftig resenär i Ménilmontant sin vagn att välta, och krossade skallen.

De strejkande i Ronchamp (Haute-Saône) kastade en arbetare, som envist fortsatte att arbeta, i vattnet.

Harold Bauer och Casals kommer att ge en konsert idag i Saint-Sébastien. Dessutom kan det tänkas att de duellerar.

Av fem musselätare, anställda vid 2:a artillerikompaniet (Nice), är två döda, Armand och Geais; de övriga sjuka.

På boulevard Carnot i Vésinet anföll en bil i full fart en skock får. Tre dog.

Nyheter på tre rader innehåller närmare 250 sidor av sådana små finurligheter. Jag är förtjust och rekommenderar absolut en genomläsning. Förlaget Ersatz förtjänar en applåd för att de har givit ut detta på svenska i sin bokserie Udda Pärlor. Hur de som notiserna handlar om upplevde att få sina personliga tragedier lite raljant återgivna i miniformat framgår dock inte av historien.

Similar Posts:

• För mjäkigt och tantigt
• Klassikervecka: Lidande och leda
• En berättelse om överlevnad
• Att panorera, att fokusera
• Allt utom e

Ni skall inte se in i kameran. Utom när det krävs av er.

Ni skall glömma.
Ni skall glömma.

Att ni finns till skall ni glömma.
Jag tror att det är möjligt att nå dithän.
Ni skall också glömma att kameran finns. Men framför allt skall ni glömma att ni finns. Ni.

Ellerströms förlag fortsätter med sina nytutgivningar av Marguerite Duras. Tidigare här på dagensbok har Anna Carlén recenserat Horan på den normandiska kusten. Atlantmannen är Duras djärvaste experiment. Boken är inspirerad av en film som spelades in på den franska atlantkusten 1981. Handlingen är en panorering: vi följer en mans vandring genom rum och korridorer i ett övergivet badortshotell, över terrassen och slutligen ner mot stranden. Låter det tråkigt? Inte alls.

Som vanligt när det gäller Marguerite Duras får vi så mycket mer än bara det vi ser. Även om detta verkligen är ett ärligt försök att enbart följa ett skeende. Att skriva som film, ett försök att panorera verkligheten. Det stora i Duras texter är ju just utvikningarna. Här filosoferar hon till exempel kring läsarens roll i läsandet, eller betraktarens för filmen, sinnenas roll för gestaltandet.

Ni frågar mig: Se på vad?
Jag säger, tja, jag säger havet, ja, just det ordet, framför er, väggarna framför havet, allt det som gradvis försvinner, hunden, kusten, fågeln under atlantvinden.

Lyssna till mig. Jag tror också att om ni inte såg på vad som visar sig för er skulle det märkas på duken. Och duken skulle tömmas.

Trädet som faller i skogen. Om ingen är där att fånga upp förändringarna av molekyler i luften, så hörs det inte. På liknande sätt behöver allt som skapas en mottagare för att verkligen existera.

Varje gång jag läser Marguerite Duras blir jag så himla inspirerad att skriva själv. Det finns ett tilltal hos Duras som gör läsningen härligt flyktig, och skapar en stark närvaro på samma gång. En oerhört stark röst som talar till bara mig, inuti mitt huvud.

Läs det inledande citatet igen. Det inleder boken, och jag valde det för att jag tyckte att det i viss mån sätter ljus på vår samtid. Det vi har så svårt med idag. Att glömma bort oss själva. I de sociala medierna som alltid påminner oss om att vi finns, att vi behöver ta ställning i frågor, att vi behöver skapa oss ett varumärke, visa att vi har det roligt, att det händer saker i vårt liv, vi, vi, jag, jag. Men för att se omvärlden, för att verkligen leva sitt liv, är det inte en starkare fokus på jaget vi behöver, det är jag övertygad om. En starkare känsla av närvaro uppbringas tvärtom genom att för en stund glömma att just du finns.

Om vi återvänder till handlingen: det handlar om en filminspelning. En skådespelare blir bara som mest levande när hen inte tänker på att hen agerar. Den där blicken utifrån (hur ser jag ut nu? Hur kommer publiken att uppfatta detta?), den måste i stunden försvinna, för så fort publiken/tittaren ser självmedvetenheten faller all trovärdighet, då ser vi också bygget. Att detta bara är på låtsas. Och det blir omöjligt för oss att förlora oss.

Atlantmannen kan läsas som en lång dikt. Som en filosofi över livets flyktighet och våra försök att fånga det. Som ett försök att fånga allt genom en enda panorering. En enda filmsekvens.

Som så ofta när det gäller Duras tar hon ett steg utanför historien och för in sin egen skrivandeprocess i berättelsen. Sin kärleksvånda, det hon själv går igenom. Det ger mer rum och sammanhang åt en text som annars möjligen löper risken att bli alltför lik scenhänvisningar. Om det ska kopplas samman med mannen som går genom rummet, det har jag faktiskt svårt att avgöra. Kanske är det okej att inte veta? Hur det än förhåller sig så breddar detta spektrat, och den text som enbart skulle återge en man som går genom olika rum och avslutar på stranden får möjlighet att bli så mycket mer.

En tanke är också att hon här återger en annan inverkan konsten har på oss, nämligen hur vi fyller den med vårt eget liv och därigenom gör den till vår egen upplevelse, färgade av oss. Om Duras tänker på en man som försvinner ur hennes liv, och ser på en man som försvinner genom ett rum; låt oss koppla ihop dessa scenarion för att ge mer styrka åt skeendet! Ett verk är en sak när det skapas av konstnären, men får nytt liv, nya betydelser, när det tas emot av läsaren.

Bokens format uppmuntrar till en lugn koncentrerad läsning, där vänstersidan hålls vit, texten är luftig. Och så tunn och fin! Ta med den till stranden och försjunk ett tag. Låt dig förföras, inspireras. Ha med en penna, för det kan finnas meningar som du vill stryka under och ta med dig.

Similar Posts:

• Frihet, begränsningar och en frigolitflotte
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Intelligens går inte att lita på
• Min uppgörelse med Duras
• Text, tristess och Campari

De innersta, destruktiva motiven hos henne förblir oklara. Hon saknar känsla för gränser och kan inte berätta om sina trasigaste år. Katastrofen andas henne alltid i nacken. Hon är utom sig inom sig, störtar stilla, förförd av tanken på att helt försvinna. Men då och då strömmar hon av sorgfri lava, strålande spegelbrus, glittrande extas. Hon är lika oemotståndlig som outhärdlig, lika hård som varm.

Så lät det i Lina Hagelbäcks debut från 2013, där vi fick stifta bekantskap med Violencia, den oemotståndliga och outhärdliga. Hon som aldrig kan bli kvitt gamla sår utan lever livet i ständig kamp. Det är allt igenom tärande sorg, eller vansinnig ilska.

Som många andra med sår från barndomen har Violencia blivit en figur med taggarna utåt. Svår att komma nära, svår att leva med. Jag ser dem ofta omkring mig, just dessa av sig själva så upptagna människor, som inte kan gå vidare, som inte kan skapa sig lycka och harmoni, för att de aldrig har upplevt det tillståndet, de vet inte vad de ska efterapa. Violencia har en far som söp och slog. Och sedan lämnade henne och försvann, blev den mörke fadern som hon ständigt måste återvända till. Violencia och hennes far börjar med en postförsändelse från Bukarest. En låda med dikter skrivna av Violencias far, Esra, skickade av en barägare som haft honom som trogen kund.

Eller nej. Egentligen börjar boken med ett förord av Lina Hagelbäck. Om hennes egen far, och hennes relation till honom.

Jag ville hjälpa honom med diktarbetet men tänkte ”så småningom”. Det var en fruktansvärd chock att han dog så ung: 64 år. (…) I föreliggande bok har jag arbetat med och tolkat en skärva av hans dikter. (…) Med emfas vill jag säga att Esra inte är ett porträtt av Jösta. Det vore att förvränga min fars karaktär, förfela hela hans personlighet. Han var en varm människa till skillnad från gestalten Esra. Aldrig våldsam.

Det här förordet gör mig mest konfunderad. Varför finns det med? Varför inte på slutet av boken istället, så att det slipper färga hela min läsning? Och om det nu inte är den verkliga fadern som blivit porträtterad: varför då skriva ett sådant porträtt? Nej, det hela förbryllar mig. Det är som att Esras karaktär blir mindre av att han tilldelas alla dessa negativa sidor på en och samma gång. En far kan varken vara enbart ”varm” eller ”våldsam”.

Boken igenom använder sig Hagelbäck av de dikter som alltså är skrivna av hennes egen far. Det borde tillföra en tyngd. Men jag har ju blivit ombedd att läsa boken inte som självbiografisk, utan tvärtom, som fiktion? Diskussionen kring var gränsen mellan verklighet och fiktion egentligen går kan förstås vara intressant och meningsfull att föra. Men Lina Hagelbäck skriver vacker poetisk prosa, som ofta inspirerar med sina ny-associationer och förmågan att hitta det där drastiska, dramatiska sinnelaget, som ständigt trippar mellan återhållsamhet och alldeles för mycket. Den självbiografiska aspekten är ett lager jag kunde klarat mig bättre utan.

Första delen handlar om Violencia och hennes liv i huset där hon bor. Hon är visserligen, som jag skrivit, sårig och fastlåst i det mörka. Men hon kan också konsten att vända detta utåt. Det är en intressant diskussion, denna om ilskan. Hur skrämmande och farlig den är när du ser den hos andra personer; Violencia går omkring och läser dikter av sin far och minns hans temperament och utbrott. Och samtidigt är hon oförmögen att se hur samma gener flyter i henne, manar fram frätande lava ur fingrarna och får även henne att gå över gränser. Döda. När det gäller Violencias ilska exotiseras och glorifieras den. Medan fadern enbart fördöms. Delen om henne får mig ofta att tänka på Barbro Lindgrens Loranga. Han som gör precis som han vill, aldrig räds att trampa på andra för att få sin vilja igenom. Och där berättelsen som sådan också gör precis som den vill; vindlar oförutsägbar, initiativrik och crazy. Och samtidigt är det så stillastående, med mycket tillbakablickande. En förkärlek för att återge istället för gestalta.

Violencia blev nominerad till Borås tidnings debutantpris, och det utdrag jag citerade inledningsvis läste jag i antologin Hallon och bensin som Brombergs gav ut ett år tidigare (så det är möjligt att det omredigerats i den slutgiltiga versionen). Jag blev genast förtjust i Lina Hagelbäcks språk då, så förtrollande vackert. Hon rör sig i gränslandet mellan prosa och poesi. Jag är inte lika förtrollad nu. Hagelbäck tar då och då snedsteg ut i det alltför enkla, som hotar bli banalt och klyschigt. Det är en svår balansgång; samtidigt som jag kan uppskatta modet att våga, föds också tvivlet: är detta verkligen bra?

I andra delen av boken får vi stifta bekantskap med Esra, den väldige fadern. Berättelsen blir genast mer händelserik. Som en Evert Taube traskar han runt på Sicilien, med flaskan i ena handen och gitarren i den andra. En sann bohem, en ståtlig man med känslor, som vet hur illa han gör andra människor, men inte kan låta bli. Är det bekant?

När de äntligen möts väntar jag mig en förändring. Att de ska se varandras likheter, mötas i sina brister, ja, jag väntar mig ett bråk som kan leda vidare, kanske till kärlek. Eller till någon form av utveckling. För Violencia behöver det. Jag tror det är därför jag i all oemotståndlig galenskap har så svårt för henne som karaktär. För att hon är en av alla de som bär sin sorg som en sköld, aldrig glömmer och aldrig förlåter. Och hon utmanas inte heller av Hagelbäck, så hon kommer aldrig riktigt vidare. Bara vid något litet tillfälle bränner det till. Nej, Violencia berättar en saga i svart för det är den enda saga hon känner till. Och hur språkskimrande det än kan vara blir det utsiktslöst. Irriterande.

Långt senare, när jag lagt ifrån mig boken och börjat läsa annat, återvänder jag. Funderar över om hon har rätt. Är det så, att människor inte förmår sig att utvecklas förbi generna? Är Violencias drastiskhet ett förhållningssätt så gott som något, och är jag alltför obotlig optimist när jag dömer henne? Är det rent av att betrakta som feministiskt, detta att skildra kvinnans ilska som en icke ifrågasatt naturkraft, istället för problematisk? Säkert kan boken läsas annorlunda av människor med verkliga sår, och ett annat slags behov av igenkänningen. Men jag hade fortfarande önskat mig ett alternativt slut, där Violencia inte räds möta sina demoner.

Eller för en stund glömma bort dem.

Similar Posts:

• Mittemellan hallon och bensin
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Att skriva rädslan ur rummet
• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Äktenskapets tabu

I en liten provencalsk by, dold i dimma på kanten av ett berg, finns sjuttonåriga Violette Ailhaud. Nyförälskad och ”redo att fyllas med barn” förför hon sin trolovade Martin i hans fars lada: ”Han luktade vin, men jag tyckte om smaken av denne man som jag var fast besluten att erövra”.

Bara en kort tid senare hör Violette Ailhaud ljudet av sin älskades död. Skott ekar i dalen nedanför skogen där byn ligger. Kejsarens trupper har anlänt och fört med sig byns samtliga män, varav några avrättas direkt och resten deporteras till Algeriet.

Byn lämnas i en skärva av saknad. Bara de åkerbrukande kvinnorna blir kvar. Eftersom de fruktar fler angrepp från de kejserliga trupperna, inleder kvinnorna en militär träning. Allt eftersom månaderna och åren i männens frånvaro passerar, ingår de också en överenskommelse. Näste man som kommer till byn – för en dag måste han komma – ska bli deras gemensamma älskare, deras såningsman.

Violette Ailhauds historia präglas av erotisk intensitet, frustration och undertryckt sorg. Trots sitt knappa sidantal rymmer den ett helt kollektivs gemnensamma förluster och längtan, samtidigt som den gör nedslag i enskilda erotiska sekvenser, där Ailhaud åstadkommer en oerhörd närvaro. Genom den unga Violettes perspektiv erfar vi den tomhet hon känner efter Martins bortgång, liksom tomheten inför framtiden; en sorg över den familj hon kanske aldrig kommer att kunna bilda.

Mitt hjärta och min kropp är tomma. Hjärtat sörjer mannen som försvann. Kroppen sörjer mannen som inte kommer. I två år har jag skrikit i protest för att jag, en ung kvinna, blev berövad min trolovade just när tiden var inne för mig att bli hustru och mor. I två år har jag gått havande med smärta i stället för med barn.

När han så till sist dyker upp, en kringvandrande hovslagare, är tanken att han ska nyttjas för sin säds skull. Med kärlek har ingen räknat.

Det blir dock aldrig någon svärmerinovell av Såningsmannen. Ailhaud bygger sitt berättande kring kvinnornas kamp och drift att forma en framtid, trots den sorg och rädsla de bär på. Hela tiden anas sviterna efter statskuppen i bakgrunden. Det faktum att byborna inte vet hur många som har överlevt runt omkring – finns det några människor kvar alls? – ger historien skärpa. Ailhauds poetiska uppriktighet lyser genom hela skildringen. Som om textens sinnliga utgångspunkt hade öppnat för erotiska förnimmelser även inför sådant som annars upplevs som kallt och okroppsligt. Ett exempel är när hon beskriver sin relation till vapen:

Första gången jag sköt hade varit en uppenbarelse. Rekylen kastade mig på rygg. Den våldsamma explosionen ingav mig rysningar av välbehag.

Såningsmannen är inte bara en berättelse om sexuell längtan och längtan efter barn. Den är också en berättelse om överlevnad, handlingskraft och framtidstro.

Similar Posts:

• För mjäkigt och tantigt
• Om en man utan minne
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Ack stilen, den stilen
• Att panorera, att fokusera

Men för att presentera Håkan Eklund:

Jag bor i hans drömmar. Bland nakna kvinnor, dåliga dikter, ritandet, begränsandet, det gränslösa, skräckfilmerna, den flödande energin, Imperiet, det ständiga orkeslösa, tankarna som leder bort, vaknandet till en person, offrandet av barndom, arvet, kärleken. Den brinnande kärleken. Den brinnande kärleken. Den brinnande kärleken.

Karaktärsläsning känner jag är förutsättningen för att inte hamna i gamla tråkiga referensskapta mönster. Håkan Eklunds poetiska prosa kräver detta. För i berättande dras hans språk ofta mot banalitet och stundom rena barnsligheter. Men även till att faktiskt briljera oerhört, där han behöver. Verket skapar faktiskt mer än man kan förvänta sig av ett prosapoetiskt verk. Men samtidigt – lite väl otydlig ambition.

Och det gör ont när en författare faktiskt går över alla möjliga gränser; texten kräver verkligen tålamod. För av någon anledning får jag KSMB:s tramslåt ”Jag sjunger som jag vill”, som återkommande mantra i alla perspektivläsningar. Eklund skriver som han vill, en text beroende av tankeflöde, automatisk skrift – ett språkligt flyt i tankemönster som leder honom ofta helt rätt. Korrekturfelen känns som mitt eget lilla problem. För är jag tönt nog att sitta och störa mig på några korrekturfel istället för att stanna kvar i berättelsen – ja då känns felet vara bristande tålamod. Och svider klichéerna i nervsystemet? – ja, mitt fel – läs klart istället och läs om! Sluta fnys varje gång du läser något utanför ditt personliga ramverk! (Pratar här till mig själv i andra person tydligen.) Men så här: Läs i lust, lustläs, texten är kärleksdriven. Grunden har en surrealistisk ambition.

Blixtrar rött.
Övertygelsen om det egna närvarandet efter en påtaglig närapåöverkörning då en grön Megadon kastar mej till asfalten och dånar mej till obetydelse. Går vidare som inget har hänt i dödlighetens form. Var detta mitt passerande till slutlighet? Är detta andrasidan? Ja, säger hemköps automatiska dörröppnare som vägrar att se mej. Sedan tack och lov…

Sjusvansad Katt är en sökares berättelse, en introvert självrannsakan till förändring – efter det inte alldeles självklara, inte uppenbart synliga, det undermedvetna. Efter sjunde svansen – det tredje ögat – och skriven i första person. Protagonisten heter ”Krazy”, en relativt allvetande katt. Som talar förnuft och ibland lite oförnuft. Hon pratar barnsligt lekfullt och klokt. Karaktären Krazy är bokens mentor, (o)förnuftsställaren som leder fram berättarens till upplysning.

Hon sa:
I en tråd är du knuten och bredvid dej går alla andra och framför dej och bakom dej går människor med trådar i sina bröst. Något drar er framåt och framåt drar ni varandra.
Varje sång ni sjunger är densamma. Varje tanke har den andra. varje haveri ingår i planen. Varje liten meningslös händelse sitter bundet i tråd.
Jag är en sax.

Berättaren söker anspråkslöst och ängsligt, men samtidigt nyfiket inför världen bortom bortom. Letar sinnlig evolution. Katten Krazy blir i fnysläsning allvetande som en a-kurs i teoretisk filosofi, men vid förutsättningslös lite onykter läsning; även en klok jäkla katt.

- Är jag död?
- Nej. Du är förövrigt fortfarande för liten för att prata om döden.

Bokens karaktärer är tagna från George Joseph Herrimans seriestripp Krazy Kat (som publicerades första gången i New York Evening Journal 1913 och publicerades fram till serieskaparens död 1944). Tre lånade karaktärer: ”Krazy Kat”, antagonisten ”Ignatz Mouse”, en mus – och hunden ”Offissa Bull Pupp”. En katt och en hund och en mus.
”All tid är nu. Nu är 1927.” Och i Herrimans anda, utvecklar Eklund de tre karaktärernas beroendeförhållande och kärlekstriangel. Men framförallt vilar texten på den obesvarade kärleksrelationen mellan hunden och katten. Berättarjaget, valpen ”Bull Pupp” beundrar och hyser kärleksfull nyfikenhet inför katten – som i sin tur ger tillbaka en surrealistisk vägledning på ett … ja, kattypiskt sätt. Karaktärerna är lika enkla som i Herrimans seriestripp, men Eklunds vill snarare skapa en simpel filosofisk och sinnlig ingång till det översinnliga, katten ”Krazys” sjunde svans.

Eklund använder surrealismens verktyg, letar inom sig och utom. I ett automatisk språkflöde. Vilket blir roande och lustfyllt.
På baksidan benämns boken som: ”… Eklunds högst absurdistiska text.” Problemet är att jag inte upplever den absurdistisk alls. Jag får en helt annan ingång. Kanske för att jag inte finner den särskilt rolig, skämten är inte absurda – barnsliga i så fall. Och det är inte heller meningen. Tankarna styrs till surrealisternas automatiska skrift. Att faktiskt tillåta allt, inte utesluta skumma saker som ”… säger jag kokande.” (Och jag väntar på kokande av vadå?) Men läsaren fattar – fnysgubbsläsningen har en viktig funktion – och här är alla mina läsningar överens – Sjusvansad Katt är inte alls absurdistisk.
(Katten talar.)

Du är konstnär. Du är poet. Du har en penna som vandrar vilt. Stundom styr du den inte ens. Bara följer med. Med de förutsättningarna så är det faktiskt egendomligt att du inte kommit längre i tanken än du har. Men det är väl alla tvångstänkta regler som du omger dig med…
- Men berätta då, bad jag.

Så när alla perspektiv hittar samma ingång – kan jag som recensent säga: Fan vilken vågad och malplacerad konstambition! – vilket känns fruktansvärt välkommet. Bara oerhört oväntat. Och jag kan inte annat än att verkligen uppskatta detta prosapoetiska verk och även förlaget som tydligen inte ens rättat korrekturfelen (tycks det). Eklund skriver som han vill. Och det gör han faktiskt helt rätt i.

Similar Posts:

• Poesi med knogjärn
• Vecka 46: Lär mig!
• Skamlös Gardell talar ut
• En tegelsten med dikter för miljörörelsen
• Teori och praktik

Abort då? frågar jag.
Du svarar inte.
Du har en dotter, ni har precis fått en dotter. Man säger grattis, man säger lycka till. Man frågar inte varför du inte hade ihjäl henne medan du hade chansen.

Och allt faller omkring mig igen, så där som det gör när jag läser Åsa Ericsdotter, för att hon sätter ord på det som rör sig precis utanför det som får tänkas. Temat är precis som i de tidigare böckerna kärlek och separationer. Den här gången med inriktning mot äktenskap och otrohet. Vi träffar ett jag och ett du där duet är gift med Karolina samtidigt som han älskar Pia som också är gift och har barn. Jaget och duet har haft ett förhållande tidigare, jaget är också gift och otrogen. Alla i den här boken är otrogna. Och på något sätt är det en lättnad.

Karolina vet kanske, varnar jag. Sådant där känner man på sig.
Du skakar på huvudet. Inte en chans.
Samma kväll granskar jag min man. Vet jag? Något? Minsta lilla? Medan han på sekunden såg igenom varje ögonkast åt det hållet.

När jag träffade Åsa Ericsdotter på bokmässan för två år sedan pratade vi om otrohet som hennes förra bok Svårläst också handlar om. Då sa hon att för de flesta är otrohet det värsta som kan drabba dem och i Äktenskapsbrott fortsätter hon att utforska äktenskapets och tvåsamhetens regler. Precis som i Suzanna Dilbers debutroman Dubbelexponering som kom i våras handlar det om en man som älskar två kvinnor och konflikten i att det är en omöjlighet att ha flera kärlekar i det samhälle som vi lever i.

Du lever med två. Du har den ena på nätterna, den andra på dagarna, den ena på gmailadressen, den andra på hotmail, det går att hantera, det går att slå rätt nummer, du har aldrig gjort ett misstag.

Trots att jaget själv är otrogen tycker hon att duet har passerat en gräns. Han fördjupar sina relationer med båda kvinnorna, skaffar barn med Karolina som han är gift med, låtsasgifter sig med Pia och drömmer om att göra dom gravida samtidigt. För jaget går det en gräns där och hon väljer att ta saken i sina egna händer.

Äktenskapsbrott är på samma gång en spännande relationsroman med sina invecklade intriger, förhållanden från det förflutna som inte skrivs ut och frågan om vem som egentligen bedrar vem. Men det är också ett djupt ifrågasättande av tvåsamheten, familjebildningen och att det bara erbjuds ett alternativ för hur vi får och kan leva våra liv. Det är angeläget och Åsa Ericsdotter tar mig med storm än en gång.

Similar Posts:

• Minst kär vinner
• ”Jag tror att det finns ond och god kärlek” – Intervju med Suzanna Dilber
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter
• Den ena måste dö
• Både sanning och konsekvens

Omslaget till boken föreställer ett antal hjul med åtta ekrar. Det handlar om den buddhistiska åttfaldiga vägen, som Leandoer uppenbarligen är inspirerad av och som spelar en viktig roll i boken. Det som många av övningarna handlar om är alltså självbehärskning, att kunna gå utanför sig själv, självspäkning. De andliga övningar som är bokens övergripande tema behöver annars inte vara specifikt kristna.

Den berömde kristne tänkaren Ignatius av Loyola utarbetade sitt eget system med andliga övningar. De handlar också om att ha kontroll över sig själv. Det är en bärande tanke i många religioner – att inte låta kroppen få kontroll över en, utan att själv ha kontroll över sin kropp. En text heter t.o.m. ”Tankekontroll”, vilket ger lite vibbar à la 1984.

Leandoers text är, för att vara poesi, ovanligt pedagogisk. De flesta styckena (49 till antalet) är lätta att förstå, både till text och tanke. De är kanske inte så märkvärdiga var och en för sig – det är först som kollektiv och samling som Leandoers texter gör intryck. Skolans övningsbok blir ju också meningsfull först när övningarna bildar ett sammanhang, när de kopplas till varandra och bildar en progression där lärandet skall utvecklas och kunskapen skall förmeras.

Bidrar Leandoers bok till ett sådant förmerande på något sätt? På sätt och vis. Egentligen är den en kombination av buddhistisk svartsyn och plötsligt frambrytande humor, som i avsnittet om tår. ”Jag har börjat misstänka att alla religioner, livsåskådningar och mentala discipliner ytterst är en fråga om hur man förhåller sig till sina tår.” Avsnittet kallas för Ontologi gömd i en strumpa. Och visst, om meditiationen handlar om att rikta hela sitt fokus på något speciellt – varför inte tårna?

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Ett uppror från de mest förtryckta
• Bokslukaren och hans essäer
• Genremix på gott och ont
• Fastlåst i ilska och gamla sår