Feministiska klassiker ligger uppenbarligen i tiden. Kanske inte lika mycket i tiden som mycket annat, men invid ett hav av högljudd, plottrig antifeminism porlar ändå en tapper liten fåra av kvinnor som slagits för rätten att få räknas in i mänskligheten. Min relation till Marilyn French sträckte sig egentligen tills helt nyligen till raden i […][...]

Min mor och jag för en återkommande diskussion om kvinnoskildringar, inte minst om dem som kom när hon var i min ålder. Hon kan till exempel förfasa sig över hur jag kan gilla filmen Jag är nyfiken – gul, och sedan visar det sig att hon aldrig ens sett den, bara minns kontroverserna och hur […][...]

Det började i en läsecirkel jag var med i. En av deltagarna pratade alltid om maten i de böcker vi hade läst. Jag brukade inte tänka så mycket på den, men hon var alltid där med hur den beskrevs, och hur karaktärerna förhöll sig till den. Efter ett tag insåg jag också vilken betydelse det […][...]

Det blir blodfattigt och snålt med poängerna när Lars-Eric Jönsson ska ta till vara på psykiatriska erfarenheter i skönlitteratur och självbiografi. Några betecknande exempel ur Berättelser från insidan kan se ut såhär: Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- […][...]

I den katolska världen var och är bekännelsen, bikten, ett sätt att rena sig genom och inför Gud. I den moderna psykoanalysen ska bekännelsen inför terapeuten spela en lika befriande roll. Självbekännelsen som litteratur är knappast något nytt fenomen och kan kanske sägas fått sin motsvarighet i de senaste årens självutlämnande tevekoncept, bloggar och liknande. […][...]

Kommunikationsproblem. Alltid ett tacksamt ämne att skriva om. Det blir aldrig omodernt, det är allmängiltigt, viktigt och inte det minsta kontroversiellt. Lina Sjöberg gör det väldigt bra i sin debutroman. Ensamheten, motviljan mot att säga det man tänker och känner, svårigheten i att kommunicera sina exakta tankar, svårigheten i att se sina egna och andras […][...]

Hur recenserar man en bok man inte läst ut? Inte en bok man inte hunnit läsa ut av tidsbrist, eller för att man hittade en intressantare bok under tiden. Utan en bok man låtit bli att läsa ut för att innehållet var för starkt, för jobbigt, för hemskt. Man får helt enkelt försöka sammanfatta intrycken. […][...]

Oj. Det här blir inte så lätt som jag först trodde. Jag gillar Kerstin Thorvall. Jag tycker om hennes frispråkighet, att hon på ett öppet sätt talar om sitt kärleksliv – fast hon är en gammal ”käring”. Det här boken är alltså som upplagd för att jag ska gilla den. Men jag vet inte om […][...]

Det är väl kanske lika bra att säga det direkt: Nödvändigheten i att dansa är min första bekantskap med Thorvall. Hon antyder själv (och jag har väl hört samma sak ryktesvis) att vissa saker kanske upprepas från tidigare böcker, om än i något annan form. Om det har jag alltså ingen aning. Men det här […][...]

Det finns vissa saker i den här romanen som är väldigt obehagliga. Medelålders damer ska inte ha sex hur som helst, det känns ofräscht. Feta, dallrande lår under tunna blommiga sommarklänningar utan BH … Nej. Och de ska definitivt inte bete sig som hyperkåta 17-åringar och jaga stackars små studentpojkar över halva Tyskland. Eller förnedra […][...]