dagensbok.com » Kerstin Ekman

Malin Lindroth "En annan Doktor Glas"

Anna Kain Wyatt — Mon, 11 Aug 2025 22:00:17 +0000

En traditionell metod för att bli av med en störande kvinna är att göra henne galen. Ja alltså, du behöver inte göra henne galen på riktigt, utan det räcker att få henne inskriven på dårhus. Då är hon ur vägen. Och om hon inte var galen innan så blir hon det snart nog. Detta var ett öde som drabbade Hjalmar Söderbergs fru Märta.

Både Hjalmar Söderberg, hans fru, och framförallt hans bok Doktor Glas har skildrats och tolkat på många olika sätt. Bengt Ohlsson byter perspektiv inom berättelsen (och har numera skrivit både Gregorius och Helga), Kerstin Ekman närmar sig Hjalmar Söderberg via doktor Revinge som är besatt av tanken att han inspirerat Söderberg. Och Malin Lindroth närmar sig hela historien via sinnessjukhuset. Av alla tolkningar och vinklar är nog detta min favorit. Dels för att jag älskar att läsa om kvinnlig ”galenskap”, dels för att den är genialisk.

I dagrummet på Långbro sinnessjukhus sitter varje morgon en kvinna som är övertygad om att idag är dagen hennes make ska komma och hämta henne. En yngre medpatient (tillika skvallerjournalist) börjar göra henne sällskap, även om hon inte har någon aning om vem kvinnan (eller hennes make) är. När det så är dags för den yngre kvinnan att bli utskriven får hon med sig en lapp med makens namn och adress och en uppmaning om att kontakta honom. Först då förstår kvinnan att hon spenderat mornarna med Märta Söderberg. Fru till den kända Hjalmar Söderberg.

Den unga journalisten lyckas nästla sig in i Hjalmar Söderbergs liv men lämnar snart Märta åt sitt öde. Vid Hjalmar Söderbergs bord kan hon fylla på förrådet med skvaller. Hon får läsa Doktor Glas och blir snart besatt av att ta reda på vem den riktiga Doktor Glas är. Kan hon hitta honom bland de andra gästerna på middagsbjudningarna? Är det doktorn? Och är inte husan lite väl misstänksam mot henne?

En annan Doktor Glas är en mästerlig skildring av besatthet, galenskap och ojämställdheten mellan män och kvinnor i början av 1900-talet. Det är roligt, dråpligt och klaustrofobiskt.

Carl-Göran Ekerwald "Fördelen med att bli gammal"

Ingrid Löfgren — Fri, 19 Jul 2024 22:00:23 +0000

Det är glest med författare som fortfarande är produktiva vid nittio fyllda. De enda nu levande jag på rak arm kan erinra mig är Elsie Johansson (född 1931) och Kerstin Ekman (född 1933). Den förstnämnda gav ut sin självbiografiska Bladet från munnen 2021, medan den senare släppte en ny bok, där hon resonerar kring sitt läsande, Min bokvärld, förra året. Inte heller Jan Mårtenson, ger tappt i första taget och har vid ansenliga nittioettårs ålder rott iland sin 52:e Homan-deckare. Fast Carl-Göran Ekerwalds (årgång 1923) bedrift är svårslagen. Han närmade sig hundra då han skrev sitt senaste alster Fördelen med att bli gammal förra året.

Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Dorthe Nors "En linje i världen"

Lena Nöjd — Sun, 01 Oct 2023 22:00:22 +0000

En period i livet hade jag ett tidningsurklipp i min plånbok. Då och då kunde jag läsa orden och låta dem sjunka in i mig. Lappen försvann och jag minns inte när.

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Kerstin Ekman "Löpa varg"

Lena Nöjd — Wed, 24 Nov 2021 23:00:23 +0000

Det är inte så att det saknas ingångar till att skriva om Kerstin Ekmans roman Löpa varg. Den lilla byn lite längre norrut i Sverige har figurerat tidigare i Ekmans litterära produktion. Både romaner och essäböcker har kunnat ta avstamp i miljöer där skarsnön kan bära idag men brista i morgon.

Ulf är pensionerad jägmästare och måttligt intresserad av uppvaktningen på 70-årsdagen som familj och bekanta är engagerade i. När han befinner sig i sin ”jakthusvagn” i stället för att hjälpa till med födelsedagsdukningen spanar han in en varghanne.

Mötet blir allt. Inte på ett romantiserande sätt – Ulf är alltför rationellt lagd – men något i hans självbild ruckas, trots all omgivande trygghet där till och med arvegods från farsan och farfar finns kvar.

Åldrandet är möjligen också bidragande till den nya skeptiska blicken. Tankar växer sig starkare när de återstående dagarna i livet blir allt färre. Vad gjorde han egentligen som byråkrat på den statliga myndigheten? Är han medskyldig till att de artfattiga skogarna är så utbredda i Sverige?

Ulf har egentligen inte svårt att uttrycka sig. Det är bara det att formuleringskonst totalt saknar betydelse när jaktlagets alltmer inflytelserika hanne, Ronny, reser ragg och visar sitt tydliga förakt.

När hustrun i all välvilja föreslår att han ska bläddra i sina jaktjournaler, de egna noteringarna som han skrivit i svarta vaxdukshäften, förstår han inte varför det bara står om alla nedlagda djur.

Det stod ingenting om bågmönster i isen, ingenting om mossdjungler av frost och björkkvistar med pälsludd av kristaller.

Det speciella mötet med vargen lever i Ulfs tankar. Ordens otillräcklighet får honom att rikta blicken inåt och han vill inte berätta om vargmötet för sin hustru. Upplevelsen är något han måste ha för sig själv.

Ett 70-årigt liv kan vara fullt av motsägelser. Ekman har levandegjort några av dessa iakttagelser i en finstämd samtidsroman utan att dess teman blir snuttifierade. När hjärtsjukdomen rycker mattan under en och manligheten förtvinar (inget klättrande på taket för att skotta snö längre) är det lätt att hamna i ett gränsland. Där tycks finnas flera ingångar och utgångar. Helt följdriktigt får läsaren följa Ulf och hans letande efter ingången till sitt nya jag så att han kan fortleva med självrespekt ännu någon tid.

Gulla inte med Ekman

Lena Nöjd — Fri, 29 Oct 2021 11:00:30 +0000

Efter att ha sett intervjun med Kerstin Ekman i tv-programmet Babel ställer jag mig frågan om tv-programmet har mer sikte på författaren som känd person än på böckernas innehåll. Tv-redaktionen verkar drabbad av en personfixering som kan jämföras med lättsamma veckotidningarnas journalistik.

Författaren Kerstin Ekman har i många år bidragit till svensk litteraturs olika genrer. Debuten kom med spänningsromaner. Därefter har hon i sitt författarskap behandlat Sveriges samhällsomvandlingar ur ett kvinnoperspektiv dels i kvartetten Kvinnorna och staden som rör sig i Katrineholm, dels i trilogin Vargskinnet med huvudsaklig placering i Jämtland.

Produktionen omfattar inte bara romaner som är hyfsat kända för den läsande allmänheten, Ekman har också valt sakprosan som uttrycksform. Där hittas böcker som exempelvis Gubbas hage och Då allt var levande och lustigt. Hon förbinder nutiden med 1700-talets naturforskare på ett informerat och engagerat sätt.

Boken som är aktuell hösten 2021 (och som initierade till tv-intervjun) har titeln Löpa varg. Den är kort till formatet och skriven i en vardaglig prosa med en 70-årig pensionerad jägmästares erfarenheter. Här ges inte plats för någon skönmålning av samtiden. Pensionärens tankar kring betydelsen av sin egen yrkesutövning får ett kritiskt skimmer.

Intervjun motsvarar inte vad jag förväntar mig av en kulturredaktion på svensk television. Kaffekopparna och bullarna står mellan intervjuare och författare. De flesta av intervjuarens frågor rör det konkreta planet i romanen, såsom skildringen av ett långt äktenskap och varghatet som är en realitet i Sverige. Ekman nämner i förbigående hur varghatet kan liknas vid xenofobi – men tråden lämnas hängande.

Men för tusan, hojtar en röst i mitt huvud. Ställ några relevanta frågor om exempelvis temat rannsakning i stället. Gör några jämförelser med tidigare böcker i Ekmans produktion. Be Ekman berätta mer om sina tankar kring det växande avståndet mellan människa och natur.

Ibland gullas det med författare. I mitt tycke är det fel väg och i fallet Ekman är det rentav respektlöst. Hennes bidrag till svensk litteraturkonst ska ställas i ljuset av den samhällsomvandling som har pågått under hela hennes författarliv. Syftet ska inte vara ett ensidigt hyllande, snarare en belysning utifrån ett mångårigt och brett författarskap.

Litteratur som väcker funderingar är värd mer än gullande kring författaren som person.

Kerstin Ekman "Händelser vid vatten"

Eva Wissting — Fri, 14 May 2021 22:00:17 +0000

Efter att ha plöjt igenom Kerstin Ekmans kriminalroman Händelser vid vatten är det lite svårt att veta var jag ska börja, för det är så mycket jag tycker om med den här boken. Det blir svårt att välja ut några enstaka saker att lyfta fram.

Egentligen är jag lite rädd för tjocka böcker för jag läser så långsamt. Men den här boken tog emot mig med öppna armar, trots omfånget. Och trots alla de knepiga relationerna, trots de slutna karaktärerna, och trots det krypande, mörka hotet som hela tiden lurar mellan raderna.

Det är en fint vävd berättelse med många perspektiv, som börjar på 70-talet och som sedan tar vid arton år senare. Karaktärerna får tid på sig att utvecklas. Det är en balansgång, förstås, för ju mer vi får lära känna dem, desto mer vill vi få veta hur det ska gå för dem sedan, och någon gång måste ju boken ändå sluta. Men där mot slutet så väver Ekman ihop alla trådarna så fint, så jag kan ändå leva med att jag inte får veta alla detaljer om hur det kommer gå för allihop.

Det är fint att några av de karaktärer som jag till en början är lite tveksam till får växa för mig till favoriter mot slutet av boken. Och jag tycker om att alla karaktärerna, även de mest osympatiska, får ha något djupt mänskligt i sig. Ingen är helt platt.

Ekman bryr sig nog om varenda en i persongalleriet på sitt sätt, precis som hon bryr sig om varenda fjälltopp, varenda skogsparti, kalhygge och vattendrag – och varje litet liv som rör sig (eller inte längre rör sig) däri. Precis som den ofta så tillknäppta Birger faktiskt bryr sig om varenda en av sina patienter, på riktigt. Det är bland det finaste jag har läst.

Kerstin Ekman "En stad av ljus"

Lena Nöjd — Fri, 29 Jan 2021 23:00:50 +0000

Anne-Marie, heter hon, berättarjaget i En stad av ljus. Hon har hunnit bli 45 år i berättelsens nutidsplan någon gång i slutet av 1970-talet. Hennes liv har nått en punkt när hon ska ordna med försäljningen av det hus hon bodde i under sina barndomsår. Det har förfallit och byggmästaren som är villig att köpa det tänker riva huset när alla papper är klara.

I allmänhet betraktas väl 1970-talets Sverige med ljus, så som romantiteln anspelar på. Många framsteg hade gjorts efter andra världskriget som innebar ökad levnadsstandard för det stora flertalet. Den som vill bredda sitt historiska perspektiv upptäcker efterhand också motsatsen. Till exempel kan man stöta på skeenden som innebar att någon hamnade vid sidan av och förlorade sig själv. Likväl kunde utanförmänniskor ha turen att hitta ett fallfärdigt hus med låg hyra. Om turen förde ännu längre kunde man försörja sig med sådant som en skatteinspektör klassade som svartarbete. De här människorna ställs Anne-Marie inför. I huset som hon ska sälja bor nämligen Soffan, Vitmålarn och Gabriel.

Småstaden blir spelplatsen för både Anne-Maries minnen och den situation hon befinner sig i här och nu. I Portugal finns hennes make, som arbetar som chef på en konfektionsfabrik. I Sverige finns deras 17-åriga dotter som rymt med en okänd man med misstänkt inblandning i droghandel.

I stället för att bygga en thriller med en tydlig röd tråd där handlingen drivs av efterforskningar på den försvunna dottern, växer romanen i stället kring berättarjagets handlingsförlamning. Minnesbilder från riktigt unkna stunder i barndomen tränger upp i Anne-Maries medvetande. Hon fylls också av förakt för småstaden som hon aldrig kände sig hemma i när hon växte upp. Berättelsen gnäller av leda – ibland så mycket att läsningen blir plågsam.

Ekman har skickligt gett röst åt en person som inte gör anspråk på den roll som tiden förväntade sig av en kvinna. Hon låter håglösheten omfamna berättarjaget från topp till tå. Om orsaken är trauman från Anne-Maries barndom med alkoholen som fångade hennes pappa eller om det är hennes sätt att bromsa i en livskris – det lämnar Ekman öppet för läsaren att tolka.

Det är också intressant att Ekman låter en förälder – mamman i det här fallet – ha en svag relation till dottern, utan någon som helst skuldbeläggning. Det finns ju inget vetenskapligt belägg för att kvinnors biologiska förutsättningar också innebär ett ”naturligt” intresse för att vårda relationer. Just sådana här aspekter gör Ekmans författarskap fantastiskt intressant.

Romanen är seg och alldeles för lång. Antalet nedstigningar i minnen som liknar hallucinationer är för många. Språket är torftigt – men jag fattar ju att det handlar om språket som finns i Anne-Marie och hennes syn på tillvaron. Textens seghet och torftighet visar också en undanglidande rörelse, som om Anne-Marie famlar efter att vara något för sin egen skull. Kanske har det med hennes oklara yrkesstatus att göra. En stad av ljus är den fjärde och avslutande delen i en serie om fyra romaner. Här har inte arbetet det värde som det förses med i de tre tidigare romanerna. Anne-Marie har inte lockats till ett yrke på ett industrigolv, en servering eller som biträde i en affär. Då bidde det liksom ingenting – bortsett från att skriva kåserier på lokaltidningen.

Trots mina invändningar mot romanens längd är jag enormt nöjd när sista sidan är utläst. Det har att göra med Ekmans breda och djupa författarskap. Hennes bokserier respektive fristående romaner öppnar upp för världar där jag aldrig kan förutse vad som ska ske eller hur texterna inverkar på mig.

Kerstin Ekman "Skraplotter"

Lena Nöjd — Fri, 08 May 2020 22:00:12 +0000

Huset har gråa eternitplattor. En liten detalj, men ändå anger den tonen i romanen Skraplotter.

I trilogin Vargskinnet av Kerstin Ekman ligger centrum för händelserna i huvudsak i glesbygdens Jämtland. I den andra romanen drivs personerna iväg till Norge, Småland, Stockholm och Sydeuropa. I tredje delen sträcker sig bågen utanför Europa. Ett besök sker i Indien som för att visa hur vårt resande blivit globalt.

Ingefrid är barnbarn till barnmorskan Hillevi som flyttade till Jämtland vårvintern 1916. Hon ärver plötsligt flera miljoner svenska kronor. En advokat har efter många år av sökande funnit henne i Stockholm. Arvet kommer som en överraskning eftersom Ingefrid inte visste vem som var hennes biologiska mamma. Mamma Myrten ärvde skogsskiften och fastigheter efter Hillevi, och vid sidan av de värdefulla skogsägorna drev hon ett pensionat i Svartvattnet.

Ingefrid arbetar som präst i Stockholm och lever med sin adoptivson. Engagemanget har falnat. Hon verkar sakna tuggmotstånd som hon kompenserar med välgörenhetsarbete i Indien. Arvet från Myrten vill hon snabbt skänka bort till projekten som finns på andra sidan jorden. Men Jämtland kommer i hennes väg.

I fjällbyn träffar hon 91-årige konstnären Elis/Elias. Med åren har han utvecklat en vresighet. Han ser sin skröpliga kropp och upplever hur manligheten krymper:

När förhårdnader och inväxta naglar börjat vålla smärta hade han blivit tvungen att acceptera fotvården, fast han aldrig hört talas om nånting löjligare. I alla fall på karlar.

Han är vän med Kristin/Risten som var Myrtens fostersyster. Men de känner inte till varandras hemligheter, vilket ibland väcker Kristin/Ristens förargelse. Myrtens graviditet var en nyhet även för henne. Kristen/Risten blev själv föräldralös som barn och hennes föräldrar var av samisk släkt. Här förskönas ingenting när hon betraktar de färgstarka sametraditionerna. Hennes son anklagas för ett naturskyddsbrott och vid sådana grå rättegångar deltar inte de vackert klädda renägarna. Konjunkturpolitiker och samer kräver sitt offer, vilket tycks vara hennes son den här gången.

Sökandet förenar de tre huvudpersonerna. De försöker skapa sig en helhet av sina identiteter och famlar efter att stå på en stadigare grund. Förvisso har de uppnått materiell trygghet men varför är frågorna som rör livets essens fortfarande så starka?

Var hör en person hemma? Hur får man fäste i tillvaron? Hur nära kan man komma en annan människa?

För Ingefrid handlar kampen om tron, som består av två sidor. Å ena sidan konkreta handlingar som underlättar för en annan medmänniska. Å andra sidan intellektuellt tänkande, något som hon led brist av under sin uppväxt. Men nu har hon kommit till vägs ände. Hon upplever ett stort Ingenting. Värst är det efter en olycka som kunnat leda till hennes svåraste förlust. Allt gick bra i sista stund. Likväl känner Ingefrid ingen tacksamhet. Vad betyder detta Ingenting som varken ger henne ångest eller tacksamhetskänslor?

Ekman kan gestalta det inre sökandet på många sätt. Lyhört nyttjar hon bilder från naturen eller konsten. Här i den tredje delen av trilogin gestaltas även hur människan finner tröst i musiken. Den som vi hör under kyrkvalven eller den som jojkas av en gammal morbror med väderbitet ansikte.

Jag vill även lyfta fram humoristen Kerstin Ekman. När Ingefrid träffar syföreningstanterna har de nyss önskat en bok för högläsning. I pratet kommer också en önskan om hur söndagarna ska vara:

Å vanliga gudstjänster, var det en som sa.
Har dom varit ovanliga?
Ja, dä ha vöre temagudstjänster.
Under jakten va dä älggudstjänst.
Dä va älghorn och granar i kore. Å prästen hade jaktdress.
Kamoflaschjacka å skinnböxer.
Men vi vill inte ha sånt. Vi vill ha vanlig högmässa. Som i da.
Förra åre hadd prästen som va då, klädd ut seg te påskkäring. Hu kom på skoter te ett bröllop i Roland Fjellströms hotell.
Ett par av dem fnissade åt påhittet men stämningen var i grunden upprörd.

Svenska kyrkan ska nog hålla sig borta från nymodigheter och jippon. Människans inre våndor och glädjeämnen räcker gott och väl att fylla ut årets alla söndagar.

Kerstin Ekmans berättelser fylls inte av misär. Livet är både förluster och förlustelser. Inte så mycket svett mellan kropparna när vi åldrats, däremot kan det glöda när två själar varsamt dansar till 78-varvsskivorna som spelas på trattgrammofonen. Och någonstans här tycks cirkeln slutas. En människa känner sig hel igen.

Virginie Despentes "Vernon Subutex 3"

Lena Nöjd — Tue, 03 Mar 2020 23:00:40 +0000

I den andra delen i serien om Vernon Subutex uppstod en utopisk gemenskap och den sista sidan lämnade mig leende. När jag nu läser den tredje delen går jag in med frågan om en utopi kan falla sönder? Jo då. Frihet, jämlikhet och broderskap kan skjutas i sank så det stänker om det.

Flera av de manliga representanterna intar fortfarande samma gamla attityd till omgivningen och förväntar sig att världen ska kretsa kring dem. De bedömer kvinnors utseende där allt handlar om i vilken grad kvinnorna ger dem sexuell tillfredsställelse. Konkurrerande män bedöms utifrån vilken maktposition de befinner sig i. Vissa av männen tar sig rätten att definiera hela världsalltet. När kvinnliga partners avslöjas med att tycka att männen är äckliga, växer bitterheten och hatet.

Despentes romantrilogi är en samtidsskildring av Europa lika mycket som av dagens Frankrike. I den tredje delen finns gott om referenser till sociala medier, utseendefixering och medelklassens veckoslutsresor till Barcelona. Till detta fogas skildringar av att dra ut en tand – den fattiges tandvård – och hur helvetiskt svårt det är att få jobb om du är en arbetslös kvinna över 50. Med samhällskommentatorns ordval skulle vi kunna tala om hur djungelns lag råder när finansieringen av det tidigare gemensamma samhällets funktioner smulas sönder. Nedåtgående klassresor är vanligare än du anar.

Läsaren kommer att känna igen monologerna som bygger upp romanstrukturen. Persongalleriet är detsamma. Att få träda in i personernas huvuden innebär att falla in i låga tankar såsom avund, missunnsamhet och rasism. Om tankarna leder till något konstruktivt? Nah. Inte ett dugg. Här råder ett skriande behov av bildning och fungerande välfärdssystem. Inte är det fler lågprisvaror människorna behöver i alla fall.

Läsaren utsätts inte enbart för radikal ärlighet och brutala händelser. Här finns ändå ljus – särskilt när individerna med så olika bakgrund sammanförs i musikupplevelser där inga droger intas. Scenerna där alla sociala och kulturella gränser överskrids gör inte bara folket i romanen lycksaliga, utan även mig.

Jag drar paralleller till Charles Dickens, Arundhati Roy och den senaste romanen av Zadie Smith. Att associera till Kerstin Ekman kan väl inte heller vara fel, tänker jag. Alla nämnda författare skapar världar som befolkas av människor som utövar makt med våld eller penningar. Ändå skildrar Despentes som bara hon kan. Med ett flödande tempo förs jag dit hon vill. En resa som förändrar mig? Ja, jag tror minsann det.

Sådana böcker lämnar mig alltid med avskedets vemod.

Kerstin Ekman "Sista rompan"

Lena Nöjd — Fri, 28 Feb 2020 23:00:58 +0000

Sverige höll på att flytta sig. Det kröp ut ur skogsmörkret, det rätade sina vägar.

Kanske är Sista rompan en berättelse om att flytta. Någon är därtill tvungen, såsom den gravida dottern eller konstnären med ett grumligt förflutet.

Emellanåt stänker det av svett och könssafter. Detta som händer mellan två kroppar är en drivkraft som kan omkullkasta livsbanan för den mest välplanerade individ. Du får inte göra illa mig, viskar någon i dessa stunder. Men vad hjälper denna viskning. Livet är som bekant obarmhärtigt.

Eftersom romanens händelser utspelar sig under årtiondena mellan 1940 och 1970 belyses även omkullkastade livsbanor som rör kollektivet. Samerna som drabbades när statligt byggda vattenmagasin tömde fiskrika sjöar är ett exempel. Ett annat exempel är hur judar illvilligt drabbades av den nazistiska systematiska utrotningen.

Hillevi som jag förknippade så starkt med humanism i förra boken har inte samma vidsynthet längre, något som kan förarga för en kort stund. Men det går ju inte att förargas över att människor är människor.

Att bli gravid och känna tvånget att fly byns skvaller är omskakande för dottern utan fast partner. Hon är under många år fylld av ångestladdade tankar för att hon inte kan leva med mannen som blir far till hennes barn. Paranoian känns som en frukt av längtans brutala ovisshet. Den kraftiga pendlingen som känslorna skapar tycks ändå stabiliseras under några dagars umgänge med en sjuksköterska med vitt, stärkt förkläde. Ett steg i taget går det att föras tillbaka till verkligheten.

Läsaren får också en inblick i konstnärssjälen. En konstnärs skaparidéer stillnar aldrig och de ord som beskriver vad han vill åstadkomma blir en minst sagt surrealistisk resa. När tankarna nått bottenslammet tycks det vara en ren, kroppslig smärta som gör att man återförs till livet, filosoferar konstnären.

Ingen har ett enkelt förhållningssätt till sig själv eller sina närmaste. Det är svårt att hedra minnet av de egna förfäderna och vips har en son slumpat bort ett fjällskogskifte på över femhundra hektar med urtidsgranar, fiskesjö med öring och röding och en slingrande å med lekande fiskar. I utbyte får han trähandlarens villa med inrasat tak. Plus kontanter att betala grogg med på hotellet i Östersund.

Jag ser de blåa fjällen och den blanka sjön som kantas med mörkgröna, vispande granar. Jag hör ljudet som vinden fångar när flocken på hundra renar förflyttar sig. Du räknar dåligt, hör jag Kristin säga till mig. Min man hade tusen renar tillsammans med Aslak.

Det är inga hjältar med glänsande glorior som levt i det Sverige som närmar sig den moderna tiden. Flera känslor bubblar upp och snorgråten är pinsam som alltid. Sorgen är övertäckt och släpper aldrig taget helt. Allt är äkta författarhittepå som känns under huden. Men så kommer det där extra skiktet som handlar om alltings föränderlighet. Det som en vacker dag blir nostalgitrippar och utställningar på Jamtli (eller Nordiska museet). Människans historia.

Visste ni att Kerstin Ekman var en så här bra författare?

Ordförklaring
Rumpa, rompa
Flottningsterm för det sista virket som samlats upp och flottas utmed flottleden under säsongen. Man talade om att ”rumpan går”.

dagensbok.com » Kerstin Ekman

Malin Lindroth "En annan Doktor Glas"

Similar Posts:

Carl-Göran Ekerwald "Fördelen med att bli gammal"

Similar Posts:

Dorthe Nors "En linje i världen"

Similar Posts:

Kerstin Ekman "Löpa varg"

Similar Posts:

Gulla inte med Ekman

Similar Posts:

Kerstin Ekman "Händelser vid vatten"

Similar Posts:

Kerstin Ekman "En stad av ljus"

Similar Posts:

Kerstin Ekman "Skraplotter"

Similar Posts:

Virginie Despentes "Vernon Subutex 3"

Similar Posts:

Kerstin Ekman "Sista rompan"

Similar Posts: