Hur kvinnor har definierats, åtråtts eller underkänts har länge stått i fokus för feministisk och genusvetenskaplig forskning. Kvinnlighetens konstruktioner har skärskådats, plockats isär och ifrågasatts – inte minst därför att föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt sett så olika ut under olika tider och i olika sammanhang. De manliga blickarna och rösterna fick med tiden också större konkurrens av kvinnors blickar och röster om vad det egna könet var eller borde vara.

Men kvinnor har naturligtvis också tyckt och tänkt om män. I antologin Kvinnorna gör mannen har en rad forskare undersökt just detta tänkande, tyckande och görande. Hur blir män och manlighet till inför kvinnors blickar? Det kan handla om klassiska feminister som Mary Wollstonecraft, vars mångskiftande mansbilder idéhistorikern Elisabeth Mansén skriver om, om kända författare som Selma Lagerlöf (Inger Littberger Caisou-Rousseau), Fredrika Bremer (Anna Bohlin) och Anne Charlotte Leffler (Claudia Lindén), men också om manlighet i Harlequin-romaner (Anja Hirdman) eller 1980-talets backlash i pressen (Helena Hill).

Tidsperspektivet sträcker sig från medeltid till nutid, och ämnena är som synes blandade, från finkultur till populärkultur och mediedebatt. Olika typer av texter dominerar starkt, även om det där med blickar återkommer i flera betydelser. Anu Lahtinen skriver om ”1500-talets adelsmän i kvinnliga släktingars ögon” och My Hellsing om Gustaf III:s hov sett ur hertiginnan Charlottes perspektiv. Deras material består av brev och dagboksanteckningar. Kristina Fjelkestam undersöker olika typer av manliga musor i romaner av Anne Charlotte Leffler, Ulla Bjerne och Katarina Kieri; Tommy Gustafsson skriver om en ”kvinna med makt att skapa manlighet”, filmregissören Karin Swanström, och Ann-Catrin Östman om hur den finska politikern Hedvig Gebhard formulerade manlighet i det tidiga 1900-talets kooperativa rörelse.

Antologin är indelad i fyra delar: Beundra, Bevaka, Bråka och Bilda. Det passerar ganska obemärkt och själv tenderar jag att föredra en enkelt kronologisk ordning. Inte desto mindre är det en av rubrikerna som fastnar: Bevaka. Särskilt Hills text, ”Jämställd men könlös. Kvinnors konstruktion av maskulinitet i svensk 1980-talspress”, gör mig förbannad, ledsen och … nyfiken på mer, antar jag. Ja, det är ju inte Hill jag blir arg på, hennes avhandling Befria mannen! står och stampar otåligt i min bokhylla och verkar jättespännande.

Men frustrationen ramlar över en från alla håll ur de texter hon citerar. Ingen tycks ha varit nöjd på 80-talet med tidigare decenniers försök att mjuka upp könsrollerna. Kvinnor gnäller över att männen blivit mesiga och osexiga. Män gnäller över att det ändå bara är skitstövlarna som får ligga (har vi hört den förut?). Biologism och särartstänkande slår klackarna i taket. Kände människor verkligen så? Var det media som av en eller annan anledning bestämt sig för att velourpappor var ute och primalvrålande finansvalpar inne? Vad är det egentligen som händer när vi benhårt bestämmer oss för att just den här varianten är ”naturlig” och evig?

Similar Posts:

• Manlighet i kris – redan då
• Teaterroller och livsroller
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Män som slår – eller inte

En av de allra mest centrala personerna i Toras närhet är Ivar, som egentligen knappt figurerar aktivt alls i romanen. Han är Toras stora gåta, hon känner sig förankrad i honom och ändå är han omöjlig att nå, skärmad och frånvänd. Sedan försvinner han dessutom nästan helt från Tora. Vad har egentligen hänt?

Vi möter också den svikande mamman som stuckit med en annan man, pappan som vill väl och gör Tora alldeles gråtmild när han anstränger sig för att kommunicera men samtidigt saknar bildningsambition och är trångsynt. Jonna, den före detta bästa vännen som valt en ny bästis för länge sedan, och Larisa som blev Jonnas nya bästa vän men som nu tusen år senare verkar vilja vara med Tora istället, Sonja, den kulturella konkurrenten och Minna, den lilla flickan som pratar allvarligt och förstår allt Tora säger och inte säger, och Sven, den bohemiska bibliotekarien som tittar Tora i ögonen och gör henne alldeles varm är andra fina porträtt som läsaren får bekanta sig med i romanen.

Till en början tror jag när jag läser att det kommer stanna just där, att romanen kommer vara en samling med ganska fina porträtt som utvecklas i en typisk ungdomsskildring. Kanske kommer huvudkaraktären få den där killen hon gillar på slutet, eller också kommer hon inse att han inte är något att ha och bli lyckligare av den insikten. Men det händer någonting i texten medan den utvecklas. Den beskriver något mer än bara ett tonårsöde, den är något mer än bara en konventionell ungdomsroman. Man märker det hela tiden genom berättelsen, hur den förhåller sig till och problematiserar samhälle och social norm ur en ung persons ögon.

En tydlig samhällskritisk markör är det brutalt ärliga berättandet om klass och sociala skikt i det lilla samhället där berättelsen utspelas. Berättelsen knyter också an och förhåller sig till kultur och humaniora både genom huvudkaraktärens intressen och förehavanden och den poesi som fortlöper genom texten. Men varken den samhällskritiska ådran eller skildringen av Toras dialog med kultur och humaniora är någonting som blir huvudfokus i romanen, det är aldrig textens främsta intresse att förmedla dessa aspekter av berättelsen. De fungerar snarare som underliggande teman som berörs och lämnas gång på gång utan att något krav på analys från Toras håll eller läsarens ställs. På så vis behåller romanen sin lätthet och sitt intrigfokus, vilket gagnar den.

Jag är berörd av berättelsen och det fina karaktärsgalleriet, och det enda jag har att invända mot är egentligen att språket stundvis inte känns självklart. Det genom Tora berättelsen kanaliseras men hennes egen röst är ibland inte riktigt övertygande. Kanske är det sättet hon blandar den mjuka filosofiska tonen som är grundläget i texten med stundom lite högtravande eller lillgamla uttryck, stundom svordomar. Är detta ett medvetet stilval frågar jag mig? Vilka uttryck är Toras och vilka är författarens? Men på det hela taget är detta en väldigt fin ungdomsskildring som jag inte har mycket att invända mot.

Similar Posts:

• Helgjutet samarbete
• Något så unikt som en bladvändare i litteraturhistoria
• Töntiga killen får snygga tjejen
• Oändliga litterära äventyr
• En sorglig historia som gör mig lycklig

Vilket sammanträffande. Eller la jag helt enkelt märke till rörelsen för att jag var mitt inne i en bok som synliggör beteenden som pekar mot fattigdom? Vilka klassperspektiv har jag missat innan jag läste boken undrar jag, både när det gäller böcker jag läst och människor jag träffat. Vad har jag INTE sett eller uppfattat? Vad ser jag nu som en följd av läsningen? Vad kommer jag nu kunna ta till mig i nästa bok jag läser?

Jag hoppas att någon av veckans böcker på dagensbok.com kan fungera som en ögonöppnare för dig.

På tisdag skriver Björn om Véronique Tadjos Långt från min far, en roman om återkomster till ett hem och ett hemland man trodde man visste allt om; en välgjord roman med många bottnar även om ytan blir lite enkel.

På onsdag skriver Ella om efterkrigstidens RUT: tyska kvinnor som kom till Sverige efter andra världskriget och var tvungna att arbeta som hembiträden i två år för att kunna få uppehållstillstånd. Så löste man behovet av billig arbetskraft då – och det är svårt att inte dra nutida paralleller. Boken heter Det städade folkhemmet och är genusvetaren Emma Strollos doktorsavhandling.

På torsdag skriver Christina om en fin ungdomsroman av Katarina Kieri som får högsta betyg.

På fredag skriver Håkan om diktsamlingarna Vägg i vägg och Landskap. En blir hyllad, en blir sågad.

Similar Posts:

• Oändliga litterära äventyr
• Et voit rien
• En brutal och verklig saga
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Poängen med kvinnor och barn

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

I Byn bor morbror Knut och morbror Brynolf. När de kommer och hälsar på mamma och Karla i Staden sover Knut i Karlas säng. Karla lägger sig mellan Knuts lakan innan och då ligger hon nästan bredvid honom. Knut tecknar vackrare än någon annan Karla vet, men ingen har sett det, inte förrän Knut är död och Karla är stor får de se.

Katarina Kieris bok är skriven på ett underbart poetiskt språk som får den sorgliga vardagssagan om Karla och henne omgivning att göra mig lycklig och gråtfärdig om vartannat. Det är en historia om att växa upp, om att inte passa in och om att kämpa vidare när Niklas Norén, flickorna i toppluvor, världen eller alltihopa bara går emot och förstör. Enkelt och rakt på, utan krusiduller. Det känns som om jag läser verkligheten. Och verkligheten gör ont så att det blir vackert.

Morbror Knuts sorgsna leende utspelar sig betydligt längre norrut än jag någonsin varit (Uppsala är ju inte precis norra Sverige). Och jag känner bara Norrland genom böcker, filmer och fördomar. Kieris bok blir lite en bekräftelse på det jag tror. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, om det spär på fördomarna, eller om det är en sann bild. I vilket fall som helst så berör det.

Men trots att Morbror Knuts sorgsna leende är så pass mycket Norrland så hindrar inte det att jag känner igen mig i berättelsen. Jag, och de flesta andra, vet hur det är att växa upp, när kroppen inte längre gör som man vill, när vännerna blir annorlunda och allt bara skaver. Jag känner igen mammas och Karlas tysta, eller obefintliga, konversation, där mamma tröstar med orden ”Bry dig inte om”. Kärleken kan inte alltid sägas, och förståelsen kan finnas och samtidigt inte finnas.

Kieri berättar om generationer av människor. Morbröderna Knut och Brynolf är en annan generation. När Karla är liten är de allt och de gör alltid rätt. På sitt sätt. Och det är jobbigt att inse att hon plötsligt skäms för deras tafatthet. När hon ser att det kanske inte är de som alltid har rätt och världen som har fel. Och Karlas morbröder är min mormor, hon som man skrattar åt när hon använder ord som bara hon själv vet vad de betyder, hon som gör som hon alltid har gjort. När du läser är det kanske din farfar. Det finns alltid någon som man kan se i Karlas morbröder. Det är den sorgliga historien om hur världen växer ifrån människan. Den sorgliga historien som samtidigt är så full av kärlek.

Det här är en bok som dessutom kan läsas på ett större plan, inte bara det personliga. Det är en historia om klass, stolthet och ett samhälle som förändras. I Byn åker man inte slalom. Vad ska det vara bra för? Nina i Staden förstår inte att man kan sitta i en källare i Byn och ha roligt. Byn är som Byn är och Staden är som Staden är. Byn vet hur Staden är och Staden vet hur Byn är. Knut har aldrig varit ifrån Byn. Karla hjälper Knut att köpa spik, för fast han kan fler svenska ord än folket i Staden så skäms han för språket. Ändå vet han att Staden är ingenting jämfört med Byn. För i Byn finns inget tillgjort och inget fåfängligt, det är inte som på Hylands hörna på teve, nej, det är verklighet.

Det här är historien om Karla. Karla är stark. Hon klarar av att kämpa vidare i ett liv som gör ont, fast det inte innehåller några katastrofer. En stark bok om en stark människa. En bok som med sin tystnad berör.

Similar Posts:

• Töntiga killen får snygga tjejen
• Allt är subjektivt
• ”Det finns ett rum mellan dig och dig där jag vill vara”
• Bedrägligt lugnande
• Om allt jobbigt ändå var en hemlighet

I det här trädet handlar om Jakob och Siri, men de lever parallella liv och träffas knappt. Jakob är av den tysta sorten, inte killen som går ut och festar på helgerna. Han förundras över hur klasskompisen Ida ens vill prata med honom, så pass att han glömmer bort att prata tillbaka. Siri har bara en vän, Fatima, som hon lyckas stöta ifrån sig. Hon sticker ögonen ur klasskompisarna i skolkatalogen, och har en alkoholiserad pappa som sviker henne om och om igen. De går om varandra, Jakob och Siri, och möts aldrig riktigt.

I det här trädet handlar bland annat om hur vi inte pratar med varandra och hur man gör saker stora genom att inte prata om dem. Jag grips av hur Jakob skapat enorma, traumatiska händelser av saker som kanske inte är så stora egentligen. Men eftersom familjen inte har pratat om det utan bara tigit har de fått växa oemotsagda, i fred tills de överskuggar hela livet. Och hur lätt det skulle kunna vara att punktera alltihop genom att bara säga några ord.

Jag kan känna igen Kieri och Nilssons röster i de olika kapitlen, men I det här trädet är ändå märkvärdigt hel och väl sammansatt. Per Nilsson har dessutom lämnat sina ständigt återkommande karaktärer, och många av sina tendenser att leka med fiktionen och sina karaktärer, vilket i det här fallet är lite befriande. Om jag inte hade varit så pass inläst på båda författarnas tidigare böcker tror jag inte att jag hade kunnat skilja ut vem som skrivit vad utan bara läst en helgjuten, bra bok.

Similar Posts:

• Jag gjorde bara som jag blev tillsagd
• Att bryta vardagliga tystnader
• Per Nilsson i sitt esse
• Ann-Katrin, farväl?
• Genom dysterpassagen

Simon påminner mig om Elias i Katarina Kieris Dansar Elias? Nej!. Lite skygg, lite undandragande och väldigt sympatisk. Han drar sig hellre undan än gör sådant han inte står för. Sophie har självförtroende och vet att hon är populär, men tror inte att hon är något mer än sitt utseende. Hon har lärt sig att spela på det, och blir förundrad när någon, Simon, verkar uppskatta henne för något annat.

Bokens upplägg är klassiskt, på senare år har vi framför allt sett det i Sandor/Ida av Sara Kadefors: snygg populär tjej blir kär i töntig kille. Och temat är lockande, ta sådana filmer som Grease eller Dirty Dancing: den mesiga får den populära, och tonåringar världen över kan fortsätta hoppas. Samtidigt har ju vi som växt upp lärt oss att de populära på högstadiet hade sin storhetstid då och inte alltid klarar av att hålla uppe skimret tio-tjugo år senare. I skenet av det kan jag tycka att Simon kunde fått någon bättre än populära, snygga Sophie. Fast det är helt irrelevant, "jag är hellre glad nu än om tjugofem år" sa Agnes i Fucking Åmål och så är det ju. Så njut, Simon. Du fick tjejen!

Simon och Sophie är ingen tungviktare, ingen särskilt originell bok. Men det är en fin liten pärla som det är svårt att släppa. Och det räcker fint så.

Similar Posts:

• Bedrägligt lugnande
• Om att längta bort
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ljuspunkter i mörkret
• Motpol och samförstånd

Det börjar med Emmely som sitter på psykologens rum och försöker förklara hur allt började, när det "blev sådär med henne".

Sen är det Marcus som är skolans charmör och Cecilia med håret och Maja och Tomas och så Majas morsas kompis sambo och alla andra.

Jag vill inte dra handlingen, den lätt fragmentariska som faktiskt finns där, för det är tjusningen med novellsamlingen, att upptäcka hur det hör ihop och att upptäcka svaret på frågan. Först presenteras en historia ur en persons synvinkel för att senare komma tillbaka i en annan persons berättelse, kanske bara som en bihistoria, men ändå. Och när man läser en artikel i tidningen är det som står i den alltid filtrerat genom en journalists ögon och påverkas därav, och bakom historien finns något annat, något mer. Boken är nästan en liten undervisning i källkritik: vi får aldrig glömma att det finns en annan sanning.

Kieri skriver som alltid lysande och när boken är utläst och ihopslagen önskar jag att varje novell hade varit en hel roman. Jag vill inte lämna.

Similar Posts:

• ”Det finns ett rum mellan dig och dig där jag vill vara”
• En sorglig historia som gör mig lycklig
• Töntiga killen får snygga tjejen
• Om allt jobbigt ändå var en hemlighet
• Helgjutet samarbete

Katarina Kieris språk är eftertänksamt. Det är behagligt och rofyllt att läsa hennes språk, även om innehållet inte nödvändigtvis är det. 2004 fick hon Augustpriset för ungdomsromanen Dansar Elias? Nej!. Den handlar om Elias och hans saknad efter mamman och om hans instängdhet och tystnad. Vem vågar sommaren?, och huvudpersonen Majken, har samma eftertänksamhet och yttre lugn – och samma inneboende oro.

Majken har lånat grannen Ingalills ärvda hus i några veckor. Barnen är på västkusten hos sin pappa och hon vet inte riktigt var hon ska ta vägen med sitt tickande inombords, sin oförmåga att hitta lugnet. Så hon åker till Lindbacken, trots att det känns ovant och konstigt att bo i någon annans hus. Hon spenderar några veckor i huset, för sig själv. Hon möter en granne och hon får ett par besök, men inte mer. För nej, det här är ju inte romanen där det händer saker. Behållningen ligger i det lilla. I språket, i orden, i de små små förändringarna, de på ytan helt meningslösa händelserna som för den enskilde kan betyda så väldigt mycket mer.

Det är ett litet, behändigt format på boken. Kapitlen är korta, sidorna ganska få, men behållningen är stor.

Similar Posts:

• Töntiga killen får snygga tjejen
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• En sorglig historia som gör mig lycklig
• Helgjutet samarbete
• ”Det finns ett rum mellan dig och dig där jag vill vara”

Ett rött kyssmärke på halsen tillhör den enklare sortens problem som lätt går att dölja under en skjortkrage. Värre är det med hur det till exempel står till ute i världen. Katarina Kieris nya diktsamling kan ses som en samhällskritisk skildring som handlar om hur vi mår idag.

Kieri har gått från sköna naturskildringar till att närma sig det vardagliga, det urbana. Det är den största skillnad som skett från hennes tidigare diktsamlingar. Naturen finns fortfarande kvar, men det vackra bryts oftare av med "departementssekreterarna" eller kanske "bogvisir". Ord som skärs sig mot idyllen. Ord som skitar ned.

Redan i första dikten hamnar vi på Jysk Bäddlager. Det välkända butiksnamnet binder diktsamlingen till ett här och nu.

Människorna i Kieris dikter verkar trötta. De släpar sig tysta framåt. De drömmer om att våga släppa taget, ta tag sina drömmar, resa iväg med en orm runt halsen. Det jobbiga i att leva står dem upp i halsen. Ett sätt att slippa undan är att helt enkelt låtsas som att det regnar eller låsa in sig på toaletten och låta duschstrålen döva ljudet av den före detta pojkvännen som bankar på dörren.

Även de som väljer att se sitter passiva och väntar på att problemen ska lösa sig av sig själva:

Somliga kvinnor sparkar så frankt av sig skorna.
Somliga kvinnor packar upp matvarorna
och lägger sig i soffan och läser
som om ingenting har hänt.
Andra blir sittande vid fönstret i dagar, inväntande ett oförmodat töväder.

Dikterna utspelar sig under hösten eller vintern. De mörka, kalla årstiderna speglar människornas sinnesstämning, den dova tonen i samlingen men visar också att det är skönare att se på omvärlden när löv och snö döljer skräpet på marken. "Â… snön faller och man ser inte längre de överkörda djuren" Problemen finns plötsligt inte. Tryggt och bekvämt. Tövädret – våren, senare sommaren – blir något att se fram emot eftersom allt då kommer fram i ljuset och kanske kan lösas, men av samma anledning något att frukta.

"Bara att balansera sitt huvud genom vintern. Bara att koka sitt kaffe, lägga sina patienser." inleds en dikt. Hur många av oss känner inte igen hur en petitess kan stjäla en massa kraft som vi borde lägga på något viktigare. "Bara att hålla reda på repriserna" fortsätter Kieri sin lista. Kieri använder gärna uppräkningen som form.

Hur ska vi orka lösa de stora orättvisorna i världen när vi gäspar inför att koka en kopp kaffe? Det verkar hopplöst. Dikterna målar knappast upp någon glädjande bild av samtiden. Dessvärre känns den trovärdig.

Ibland verkar det som om Kieri själv blir trött på den här hopplösheten och vill lätta upp stämningen lite. Helt plötsligt kastas Mette Marit in i samlingen och berättaren undrar: "Har ni fått mask i era äpplen?" Då blir det bara dåligt.

Som humor fungerar i så fall kommentarer såsom: "Till Trädgårdsdags kan man skicka sina kronblad / i parfymerade kuvert och hoppas på svar i direktsändning" bättre. Då skattar jag åt den ångestfulla, passiva människan. Hela situationen blir absurd. Kommentarerna påminner om något hämtat från Kristina Lugns diktning.

Helst skulle vi vilja att någon annan kom och löste problemen åt oss. Kanske den åldrade poeten? Den åldrade poeten ramlar oförhappandes in på samma sätt som Mette Marit, men är för mig mera välkommen. Kieri förklarar inte. Jag känner mig tacksam, men ibland förvirrad.

Förutom uppräkningen, som Kieri gärna använder som form, förekommer också ofta en slags täta beskrivningar där ny information kastas in i varje mening. Bilderna avlöser snabbt varandra och kan vara svåra att sätta samman.

Den som gillade "Ur mitt lyckliga liv" kommer troligtvis även att gilla den här diktsamlingen. Det finns mycket i "Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals" att känna igen: den dova tonen, naturen, fåglarna, musikintresset. Det finns också något nytt att se fram emot. Dikterna, tycker jag, i många fall har blivit mer rakt på, även om Kieri för min del gärna skulle kunna bli ännu ett snäpp mer konkret.

I slutet av diktsamlingen försvinner mycket av det urbana, vardagliga och jag blir borttappad. Det är för mycket "katten runt het gröt". Kärnan hamnar ur sikte. Jag funderar ibland på om dikterna vill någonting mer än att bara vara vackra. Jag misstänker att det är så; att även Kieri bär en hemlighet.

Similar Posts:

• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Allt är subjektivt
• Helgjutet samarbete
• Bedrägligt lugnande
• Vecka 37 på dagensbok.com – Dina framtida ögonöppnare?