Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.

Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.

I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.

Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:

se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många

I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”

Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:

”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”

I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.

Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”

Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Mitt i levandet

Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Den dystopi Bim Eriksson tecknar ligger nära verkligheten och nära i tiden i en stad mycket lik Stockholm med ett stort sjukhus som heter Karolinska och en klubb som heter Brädgården. Och en Folkhälsomyndighet som arbetar för att utrota oro och ångest, men inte genom att gå till orsakerna. Ett totalitärt samhälle där idealmedborgaren är frisk och stark och totalt avtrubbad. Men det finns en motståndsrörelse, människor som gått under jorden för att vara som de är och må som de mår – för att få vara hela människor med kompletta känsloregister.

Här finns inspiration från Karin Boyes Kallocain med såväl övervakning av medborgarna som en substans som används i samhällets tjänst, även om den fungerar på ett helt annat sätt, och från det tidiga 1900-talets syn på folkhälsa och vilka som var värdiga att föra sina gener vidare med en retorik som innehåller uttryck som ”växa ond frukt från friska grenar”.

Det finns också inpass om att vad som ses som galet och avvikande är beroende av många olika faktorer, som kön, klass, kultur och normer.

- Hur ska jag förklara… okej så här. Galenskap har en viss estetik.
- Okej.
- Som galen kvinna så ska du vara vulgär, högljudd och känslomässigt opålitlig. Gärna promiskuös eller sexuellt utmanande. Det är en bild som funnits i alla tider […]

Om man läser den enbart som en satir kring synen på psykisk ohälsa och med en feministisk utgångspunkt är det närmast omöjligt att inte hålla med och förfasa sig och att ställa sig på motståndsrörelsens sida men om man i stället – eller samtidigt – läser den som en allegori över det som sker just nu kring Coronapandemin, med restriktioner, massvaccinationer, kontroller och en Folkhälsomyndighet som håller dagliga presskonferenser är det för mig lite svårare. Tanken väcks ofta, som av utropen i tunnelbanan:

Viktigt meddelande till samtliga resenärer – SL följer statens riktlinjer gällande kollektivt resande – Le mot dina medresenärer – Håll avstånd till spårområdet och var uppmärksam på samhällsvärdarnas anvisningar – Tack för din samarbetsvilja

Det är något försåtligt över det, något som oroar mig, men jag trycker ändå undan det, så där som fiktionens medborgare gör. Vilken sorts spegel är det här egentligen?

De finaste scenerna är de där sårbarhet visas, som när den relationsmässigt lätt tondöva Berina försöker skapa förtroende, eller hanterandet av en panikångestattack, i bjärt kontrast mot mer bombastiska utfall.

Ibland får jag det inte riktigt att hänga ihop – tillsammans med allt annat känns det till exempel inte rimligt att det skulle vara tillåtet att röra sig i staden maskerad. Först värjer jag mig också en aning mot teckningsstilen – de oproportionerligt små huvudena och framför allt ögonen som bara är en kontur kring något vitt, vilket jag alltid tycker är obehagligt – men snart vänjer jag mig, även om jag verkligen tycker bäst om Berinas kaninmask som har en annan typ av ögon.

Slutet öppnar för en fortsättning som jag hoppas ska komma, för även om det inte riktigt är min kopp te skulle jag ändå vilja ha påtår.

Similar Posts:

• En brokig målarbok
• Olika nyanser av melankoli
• Recensionen, ditt as
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Möten i butiken

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

I en tid då kontinentens majoritetsbefolkningar lockas av nationalismens inkrökta perspektiv, när konservatismens retrotopia framstår som ett verkligt alternativ för många, då är det de utsatta minoriteterna som svarar för utblick och helhetsbild. Populism och fascism kan bara hållas vid liv med historieförfalskning och ”fake news”. Annars spricker självförhärligandet som en varböld.

Men detta återstår att hända. I detta nu har vi en offentlig debatt som infantiliseras för varje dag som går. Exempelvis kan ett riksdagsparti låtsas att julen är hotad bara för att viss skinka säljs under beteckningen ”helgskinka”. Vuxna människor kan uppröras av att det står ”vintermust” på en del flaskor i butiken. I ett sådant jolmigt och bortkollrat samtalsklimat kommer Athena Farrokhzad med friskt bildspråk.

Europa, säg efter mig:

Fotbollsspelare kan vara fransmän som är afrikaner som är fransmän.

Det är inte komplicerat.

Alla verkar förstå kolonialismens konsekvenser, utom du som är orsaken.

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.

Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.

Du har en självbild av teflon, inget fäster.

Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan.

Samlingen I rörelse innehåller 23 dikter. Flera av dessa har skrivits för ett särskilt tillfälle. En tillägnas 20-årsminnet av diskoteksbranden på Hisingen, en lästes vid nyinvigningen av ett Folkets hus, ytterligare en har ingått i ett ljudkonstverk. Några dikter är hyllningar eller reflektioner över enskilda personer. Här finns intressanta parafraser och lyriska bearbetningar av verk signerade Karin Boye, Nelly Sachs, Rosa Luxemburg och Martin Niemöller. Athena Farrokhzad står med sin lyrik mitt i sin samtid, medveten om det förflutna och med blicken riktad mot framtiden.

Dikterna tar upp en mängd vitt spretande teman. En kärleksförklaring till Stockholmsförorten Bagarmossen samsas med den nyss nämnda vidräkningen med världsdelen Europa. Andra ämnen är strejkrätt, vänskap över gränserna, evig rotlöshet och solidariteten som överlever, trots allt.

Återkommande, men inte alltid, präglas dikterna av stram rytm, samma inledande ord i varje rad, och avslutande rim. Formen känns igen från rap och estradpoesi. Det fungerar, det berör, men samlat så här mellan hårda pärmar kan greppet efter ett par dikter kännas en aning repetitivt. Likaså förekommer några teman som framstår något melodramatiska eller bundna till en annan tid. Det kan handla om hunger, bröd och ”priser som ständigt stiger” eller kanske om ”massorna” som ”utkämpar striden”. Politiska strider i det tjugoförsta århundradet kretsar inte främst kring hunger. Och stora delar av ”massorna” kan mycket väl välja att vända solidariteten ryggen och rösta fram fascism.

Sådana skönhetsfläckar kan man ha överseende med. Som helhet är samlingen ytterst stark och författarens tonträff synnerligen god. Erfarenheten av att vara uppryckt med rötterna, att ha nära och kära spridda över jorden, att inte på riktigt vara välkommen där man råkar hamna – den erfarenheten kan Athena Farrokhzad förmedla. Jag hoppas att många läser, och gärna högt.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Poetsamarbete
• Världspoesidagen 2011
• Scenpoesi på hallmattan
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

En bekännelse: Jag var verkligen inte så förtjust i Boye. Jag kan inte känna något starkt inför henne eftersom jag associerar henne för mycket med sönderläst kitschpoesi, som när man börjar höra stora musikaliska verk i reklamer och man inte kan med dem mer efter en stund.

Såhär i efterhand kan jag tänka att det var väldigt högmodigt av mig att vilja läsa just denna samling för att hitta ett sätt att krypa in i en Boye jag kan känna mig hemma i. Alla älskar Karin Boye förutom jag, och dessutom känns det fåfängt att recensera vad jag ändå accepterar är stor konst. Karin Boye är en institution, alla har en relation till Boye, så även jag upptäcker jag när jag tar fram boken och bläddrar i den allt eftersom. Tänk den gången som ett ex messade en snutt ut ”Straffängeln talar”, tänk den gången som jag lagt in i programmet att jag ville läsa ”Morgon” på ett bröllop bara för att bestört höra den läsas ut under ceremonin därför att alla väljer den som bröllopsdikt.

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag –
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Läs bara dessa vackra rader och tänk dig att ditt nu ex skickat över ett meddelande med orden till dig:

Räck mig det döda stycket av ditt liv.
Jag ska nog väcka det.
Nätterna väntar på vårt tidsfördriv.
Vi ska nog knäcka det.
Fast din dag var så blodlöst tom,
kan jag nog tvinga den att blöda

Så! Med det sagt är Boyes Samlade dikter en bra bok att ha i bokhyllan. Dels givetvis för att det andas kultur. Det skriker kapital att ha ett verk som faktiskt innehåller boksamlingar istället för bara urval, lite som att ha Beatles diskografi istället för en samlingsskiva med alla deras listettor. Men det är ju dessutom fint att kunna ta ned och bläddra in en bok som känns skön i handen och där man kan läsa hela Boyes sinnesstämning genom livet.

”Morgon” är från hennes första diktsamling Moln, som publicerades 1922, ”Straffängeln talar” är från hennes sista publicerade diktsamling De sju dödssynderna som gavs ut nästan tjugo år senare, 1941. Det säger något. Det är skönt att kunna ta fram en köttslig Boye eller en Boye som lästs till förbannelse på skolavslutningar. En utmärkt julklappsbok för ett syskon som, liksom jag själv, behöver grunda sin känsla inför poesi.

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Den egentliga frigörelsen?
• Nya nyanser av Boye
• Sprittande om kärlek och begär
• Färsk potatis och sill, som om tiden stått still

När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Vad vet du?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• RECENSION
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ångestboken
• Skrik, svek och elakt förtal
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Lika lätt som hon hade att skratta kunde hon falla i gråt. Hon sökte strid men ville ofta bara fly. Hon var en av livsviljans stora diktare i den svenska litteraturen, men många vet mer om hennes sätt att dö än om hennes sätt att leva.

Han har så rätt i det han skriver, Johan Svedjedal, att det är så många som vet mer om Karin Boyes död än om hennes liv. Och det är bland annat det han vill ändra på med sin rejäla biografi, den första heltäckande sedan Margit Abenius med tiden ganska hårt kritiserade Drabbad av renhet gavs ut 1950.

Biografin följer Karin Boyes liv helt kronologiskt, någon gång förs saker från samma område men vid olika tidpunkter samman men oftast har de då fått en kortfattad beskrivning vid respektive tidpunkt. Större kapitel som omfattar olika perioder i Karin Boyes liv delas in i kortare avsnitt. Från en barndom som kunde ha varit väldigt lycklig men som skuggades av moderns alkoholism över lärarinnedrömmar och studier i först Uppsala, sedan Stockholm, till den fullfjädrade författaren som kämpade hårt för att kunna leva på sitt skrivande. Ofta nedstämd, tidvis deprimerad men samtidigt väldigt produktiv. Bipolaritet som en möjlighet nämns men samtidigt finns det en gräns för hur intressant det är att finna en diagnos för en person som varit död i över sjuttio år.

Samtidigt går det inte att bortse från hennes död, eller att förminska dess betydelse, eftersom det går stick i stäv med vad och vem Karin Boye är för nästan alla som läser. Här finns, som överallt annars, genklangen av det kommande självmordet i det som föregår det men betydligt mer problematiserat. Det märks att Svedjedal vill ta det depressiva på allvar men han är samtidigt noga med att poängtera hennes livfullhet och skaparkraft, och hur döden ofta förekommer tillsammans med anspelningar på nytt liv. Dikter som gärna tolkas som ett välkomnande av den egna döden skulle mycket väl kunna handla om att försona sig med någon annans.

Händelserna kring Karin Boyes död granskas naturligtvis ingående; det är inte så att det råder något tvivel om att hon begick självmord men var avsikten den här gången att lyckas eller var det ett rop på hjälp, ett i raden av försök som borde ha misslyckats?

Central är givetvis också Boyes sexuella läggning, som även om hon själv inte tyckts ha skämts över den ändå försvårat hennes liv på många områden. Hon blev till en expert på att dölja den, så att även flera av dem som betraktade sig som hennes nära vänner blev överraskade av uppgifter om den. Om och om igen rör det sig om olycklig kärlek, om förälskelse i kvinnor som inte besvarar hennes känslor och det så uppenbart att hon inte ens törs yppa dem. Men hon hann också med ett antal relationer med såväl kvinnor som män. I dikterna är det ständigt så att föremålet för kärlek skulle kunna vara en man lika väl som en kvinna (att man tolkar avsändaren som en kvinna tycks vara självklart). Vissa citat ur hennes eftermälen kan låta unkna och sexistiska men skulle också kunna vara ett sätt att skriva om det som man inte kunde tala högt om.

Men bokens undertitel är ändå ”Karin Boyes författarliv” och det är där krutet läggs, med genomgångar av diktsamlingar och romaner, novellsamlingar och essäer och hur de är förbundna med händelser i hennes liv men också med strömningarna i tiden, som t.ex. hur psykoanalysen påverkade såväl hennes liv som hennes verk. För att försörja sig skrev hon också mängder av recensioner och en del artiklar för tidningar och tidskrifter, främst med socialdemokratisk anknytning.

Det som främst korrigeras jämfört med tidigare litteratur om Karin Boye är i hur hög grad hon var aktiv inom den modernistiska frontrörelsen, hur pass drivande i såväl Clarté som Spektrumgrupperna. Hon var också mycket kritisk till det som skedde i Tyskland i upptakten till andra världskriget men hon kunde också erkänna sin fascination inför Hitlerregimens stormöten. Hon insåg och ansåg att kulturen och litteraturen var en motståndsrörelse av rang och det var där hon verkade.

På många sätt var hon mer med i världen och tiden än vad man kanske tror och hon arbetade också hårt för författares villkor, främst kring hur det skulle gå att försörja sig på sitt skrivande. Detta skedde såväl i Författarförbundet som i Samfundet De Nio (där nu Johan Svedjedal är en av ledamöterna).

Ofta läses Karin Boyes verk som snart sagt synonyma med hennes liv och Svedjedal visar att den synen inte är så långt ifrån Boyes egen ändå – i dikterna gav hon ett uttryck för det egna jaget, även om dikternas jag inte helt och hållet är den verkliga Karin Boye är det ändå hennes känslor som ligger till grund för dem, medan prosan är mer av konstruktion och ställningstaganden.

Vid genomgångarna av mottagandena av Karin Boyes böcker framstår det tydligt hur en kvinnlig poet förväntades skriva och vara, och hur recensenterna ibland läste in det de ville, ibland blev smått förnärmade för att texten inte motsvarade deras förväntningar. Hela tiden mer kvinnlig författare än enbart författare, hela tiden dömd och bedömd i kraft av sin könstillhörighet.

Trots Karin Boyes enorma popularitet, åtminstone som poet och författare till Kallocain, dröjde det innan hennes författarskap blev till ett område för forskarna och mycket av det som skrivits har ända till dags dato haft insatta ”amatörer” som författare. Alltså ges jämte levnadsteckningen och tolkningarna av de litterära verken kommentarer till tidigare biografiska påståenden, och avslutningsvis finns en genomgång av den mer framstående Boyeforskningen – liksom skönlitteratur om henne och tonsättningar av hennes lyrik för att visa hur stor betydelse hon haft och ännu har.

Det är en rejäl inbunden bok på 700 sidor och nästan två kilo (dessutom trådbunden, vilket gör att den känns mycket gedigen) men den går ändå förhållandevis snabbt och lätt att läsa, delvis eftersom det finns så gott om bilder, företrädesvis fotografier av Karin Boye men också bilder ur tidningar och tidskrifter. Det finns slutnoter men inga hänvisningar i form av siffror i den löpande texten, vilket också bidrar till att läsningen flyter lätt.

Balansen mellan grundläggande och ingående information är bra, så att såväl den som vet mycket lite om Karin Boye som den som läst i stort sett allt av och om henne kan få ett utbyte av läsningen. Det kanske inte dröjer sjuttio år innan nästa Boyebiografi kommer men nog känns det som om den här kommer att stå sig ett tag och den är väl värd sin Augustnominering.

Similar Posts:

• Boyes brev berör
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”
• Den egentliga frigörelsen?
• Karin Boye-reboot