Någon gång i ett vagt odefinierat Nyss (90-tal, kanske?) blir fyra tonårsgrabbar rumskompisar på ett prestigefyllt college. JD med sina konstnärsdrömmar, Malcolm som vill rita hus, tjejtjusaren Willem som lärt sig spela roller, och så Jude, som är två år yngre än alla andra, går med käpp och vägrar tala om sitt förflutna. Från den […][...]

Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske […][...]

”Nej, ni får inte kalla er gula pantrarna. Herregud, var lite originella.” USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur […][...]