I många olika framtidsvisioner är det robotar som gör skitjobben – alla farliga, smutsiga och tråkiga jobb – medan människor kan ägna sig åt mer stimulerande sysselsättning. Oavsett om vi kommer att nå dit i någon avlägsen framtid så är det åtminstone inte så det ser ut idag. Snarare tvärtom; i den mån robotar införs […][...]

Jag var oheligt jävla arg när jag läste den här boken. Jag fick lägga ifrån mig den flera gånger för att andas i kvadrat. Fyra sekunder in, lika många ut. En panikångestattackstrategi gammal som synden. Jag har aldrig förstått det där med att man ska sträva efter att vara originell i sitt skapande. Jag kan […][...]

Finner man inga beröringspunkter med Allt jag har kvar av livet har man beroende på synvinkel levt ett antingen slätstruket eller mycket bekvämt liv. Bokens spanske författare Elvira Lindo är vid sidan av att vara människa alltså författare men också journalist och manusförfattare. Hon har tidigare skrivit barnböcker och introduceras här för en svenskspråkig publik […][...]

Elisabeth har skrivit fint om Retrotopia redan 2017 då hon här på sidan recenserade den engelskspråkiga utgåvan. Hon skriver med konstverk av August Malmström i blickfånget och låter utdrag ur Zygmunt Baumans Retrotopia vävas samman med egna reflektioner. Hon fångar tiden och tidsandan strax innan och direkt efter terrordådet i Stockholm – en tid som […][...]

Man får fan hålla i kepsen när man läser Seiobo där nere, slira litet på handbromsen, punkten är lika sällsynt som levnadsglädje, det går kanske tolv på ett dussin, var sjuttonde komma tredje sida kommer det en radbrytning, en möjlighet att andas ut och in, ett eller två kapitel är faktiskt sansat, men på det […][...]

Östern vidgar sig. Det som i På vägen till Babadag utgjordes av Europas östra yttergränser, är nu också de för oss avlägsna delarna av Ryssland samt Kina. Blicken är emellertid den samma, den som ser långt och skönjer det nära i det fjärran. Andrzej Stasiuk far genom landskap som får en att vilja ”dö…[och] återgå […][...]

Fler än jag blev förmodligen på en gång förvånade och inte alls förvånade när Birgitta Ohlsson i början av sommaren öppet utmanade Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna. Å ena sidan har det ju varit på gång hur länge som helst. Å den andra: varför just nu? Att Ohlsson samtidigt debuterar som författare känns inte […][...]

Sara Granérs färgsprakande björnkaniner är vid det här laget lika karaktäristiska, eller rentav ikoniska, som Nina Hemmingssons återkommande svartklädda sanningssägare eller Gunnar Lundkvists ångestdrivna huvudpersoner. De antar alla möjliga roller i serierutorna: makthavare, barn, arbetare, samhällskommentatorer, tysta, betraktande, skrikande, hela spektrumet. I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst […][...]

Juventud Sin Futuro, ”Ungdom utan framtid”, kallar sig ett nätverk av unga spanjorer. Deras paroll lyder ”Utan hus, utan jobb, utan pension, utan rädsla”. ”Utan hopp” står det på skyltar i Israel. ”1968: hoppets år, 2008: hopplöshetens år”, har någon klottrat i Grekland. Hur botar man hopplöshet? Kanske genom att få känna sig som del […][...]

Det finns riskkapitalister och så finns det riskkapitalister. Den ena sorten är de som sysslar med venture. De investerar i små nya företag så att de kan växa och förhoppningsvis skapa nya jobb. Tillvägagångssättet är begripligt och tilltalande och både politiker och svenska folket gillar den här sortens kapitalister. Sedan har vi då den andra […][...]